OM DAGSBOTENS BESTÄMMANDE.

 

AV

 

PRESIDENTEN GUNNAR BENDZ.

 

I innevarande årgång av SvJT, s. 201 ff., är införd en uppsats av hovrättsrådet GUSTAV OLIN: »Om bötesstraffets bestämmande enligt 1931 års lagstiftning», vilken uppsats återgiver ettav honom vid hovrättsdomareföreningens årsmöte den 22 sistlidne april hållet föredrag. Vid den diskussion, som följde å detta föredrag, förklarade jag, att jag icke kunde ansluta mig till en del av de principer, som utvecklats i föredraget, och angav därvid skälen till denna min uppfattning. Sedan red. för SvJT anhållit, att jag i en artikel i tidningen närmare måtte utveckla min ståndpunkt i frågan i anslutning till nämnda anförande, vill jag gärna tillmötesgå denna begäran. Jag vill förutskicka, att jag finner hovrättsrådet Olins synpunkter på frågan synnerligen intressanta och hans system konsekvent uppbyggt från de av honom angivna utgångspunkterna. Om det gällde att diskutera saken de lege ferenda, kunde ju det av hovrättsrådet Olin utvecklade systemet komma under övervägande såsom grundval för en lagstiftning i ämnet. Som det emellertid nu gäller en diskussion om de grundsatser, som böra vara vägledande för tillämpning av en redan tillkommen lagstiftning, synes det mig icke riktigt att så helt bortse från de i samband med lagstiftningens tillkomst gjorda uttalandena av auktorativa myndigheter — särskilt justitieministern och lagrådet — som hovrättsrådet Olin gjort.
    Hovrättsrådet Olin har lagt sin bevisföring så, att han först framhåller de brister, som enligt hans uppfattning vidlåda dagsbotsbegreppet, sådant det framträder i de av justitieministern och lagrådet gjorda uttalandena, varefter han övergår till att visa, hur detta begrepp enligt hans mening bör konstrueras. Jag skall tillåta mig att följa samma undersökningsmetod och börjar således — eftersom utgångspunkten för dessa reflexioner är hov-

rättsrådet Olins konstruktion av begreppet — att undersöka, huruvida denna konstruktion är hållbar och förenlig med den nya lagstiftningens grunder. Jag skall därefter säga några ord om huru jag ser denna lagstiftnings principer och i samband därmed beröra några viktiga spörsmål angående lagstiftningens tilllämpning.
    Utgångspunkten för hovrättsrådet Olins konstruktion av dagsbotsbegreppet är en jämförelse mellan bötesstraffet och frihetsstraffet såsom strafflidande. Då det enligt hans mening är uteslutet, att bötesstraffets maximum skulle få innefatta ett svårare strafflidande än det lindrigaste frihetsstraffets minimum, bör det tillses, ej blott att det totala penningbelopp, vartill det in casu ådömda antalet dagsböter uppgår, kan anses innefatta ett mindre strafflidande än en månads fängelse, utan även att dagsbotens belopp i det konkreta fallet så fastställes, att högsta antalet (120) dylika dagsböter för den sakfällde kunna anses utgöra ett ringare straff än det lägsta frihetsstraffet. Det första ledet i förfarandet vid dagsbotens bestämmande bör därför enligt hovrättsrådet Olin vara att bestämma ett bötesmaximum för just denne tilltalade, d. v. s. det belopp vars erläggande för honom kan anses innefatta ett strafflidande, som ungefär motsvarar en månads fängelse. Om därefter detta tänkta bötesmaximum divideras med maximiantalet dagsböter 120, erhålles direkt dagsbotsbeloppet. Svårigheten med detta system ligger således i att bestämma nämnda individuella bötesmaximum. Denna svårighet löses av hovrättsrådet Olin på ett lika enkelt som fyndigt sätt genom att han preliminärt beräknar bötesmaximum motsvara två månaders inkomst. Dagsbotsbeloppet skulle således motsvara 1/12 av två månaders inkomst (med avvikelser på grund av försörjningsskyldighet, förmögenhet etc.).
    Mot detta förfaringssätt för bestämmande av dagsbotsbeloppet skulle jag — förutom att detsamma ej står i överensstämmelse med det beräkningssätt, som förutsättes i motiven till lagen —vilja erinra följande.
    Jämförelsen mellan bötesstraff och frihetsstraff synes mig i detta sammanhang icke påkallad. Förf. har själv antytt, att en dylik jämförelse djupare sett icke är möjlig och har därvid närmast framhållit dels straffens helt olika art dels deras olikartade sociala och moraliska biverkningar. För min del finner jag ett försök att anställa en dylik jämförelse a priori förfelat. Det rör

sig här om inkommensurabla ting. Att säga vilket bötesbelopp för en viss person i fråga om strafflidande ligger intill frihetsstraffets minimum förefaller mig alldeles ogörligt. Den av hovrättsrådet Olin föreslagna beräkningsgrunden för bestämmande av detta individuella bötesmaximum: två månaders inkomst har av honom valts helt fritt. Han synes därvid hava resonerat så, att frihetsstraffet innebär, förutom förlust av inkomst under den angivna tiden, även därutöver ett så pass stort mått av strafflidande, att om jämförelse skall anställas mellan frihetsstraff och ett i endast inkomstförlust utmätt bötesstraff, det erfordras inkomstförlust under dubbel så lång tid som frihetsstraffets längd för att det skall bli jämställdhet i strafflidande. Med vårt nu gällande minimum för frihetsstraffet blir således maximum för bötesstraffet två månaders inkomstförlust. Med utgångspunkt härifrån blir dagsboten 1/120 av 1/6 av årsinkomsten, d. v. s. 1/720 av årsinkomsten eller, praktiskt taget, hälften av dagsinkomsten.
    Det kan hava sitt intresse att se, hur stor dagsboten med tilllämpning av samma beräkningssätt skulle bliva, om man utgårfrån det minimum för frihetsstraffet (3 månaders fängelse) och det maximum för dagsbotsantal (90), som strafflagskommissionen föreslagit. Dagsbotsbeloppet skulle då bliva 1/90 av ½ av årsinkomsten, d. v. s. 1/180 av årsinkomsten eller, praktiskt taget, två dagsinkomster, således en väsentligt annan siffra. Nu vet jag ju icke, om hovrättsrådet Olin skulle hava tillämpat alldeles samma grunder vid beräkning av dagsbotsbeloppet på grundval av strafflagskommissionens förslag, men det förefaller, som omhan bort utgå från samma relation mellan bötesmaximum och frihetsstraffminimum som vid tillämpning av gällande lag.
    Av det anförda framgår, att enligt hovrättsrådet Olins system den så att säga normala dagsboten (d. v. s. beräknad endast på inkomsten, ej förmögenhet, och utan hänsyn till särskild försörjningsskyldighet m. m.) skulle komma att motsvara halva dagsinkomsten samt att uppkomsten av detta resultat uteslutande beror på det helt fritt valda relationstalet mellan frihetsstraff och bötesmaximum. Mig förefaller det, som om det skulle krävas uttryckligt stöd av lag för att tillämpa ett beräkningssätt, vars resultat till största delen är beroende av ett fixt relationstal, som icke på något sätt framgår av själva straffsystemet i övrigt. Det kan även synas, att om dagsboten enligt lagstiftarens intentioner skulle i stort sett motsvara halva dagsinkomsten, det hade

varit naturligast att låta detta på någol sätt komma till uttryck i själva lagtexten.
    Nu kan från hovrättsrådet Olins sida invändas, att icke hellerdet av justitieministern och lagrådet förordade beräkningssättet blivit lagfäst, utan att lagtexten blivit så allmänt avfattad, att den medger olika beräkningsmetoder och i varje fall icke lägger hinder i vägen för den av hovrättsrådet Olin förordade. Det är riktigt, att lagtexten blivit mycket allmänt avfattad, men det kan icke överensstämma med de lagstiftande myndigheternas mening, att de definitioner, som i mycket konkret form givits åt dagsbotsbegreppet, skulle betraktas såsom obefintliga. Att det varit avsett, att uttalandena i samband med lagstiftningens tillkomst skulle tjäna till ledning för domstolarna vid lagtillämpningen framgår därav, att propositionen i ämnet före lagens ikraftträdande från justitiedepartementet översänts till landets underdomstolar. Det kan förefalla egendomligt, att i själva lagtexten ej influtit någon definition på dagsbotsbegreppet. Enligt vad uppgivits har detta delvis berott på att man befarat, att en dylik definiering möjligen skulle för mycket regelbinda domstolen; man ville nämligen lämna domstolen största möjliga frihet till individualisering vid bestämmande av dagsboten. Underlåtenheten att i lagtexten definiera dagsbotsbegreppet synes mig däremot icke böra medgiva frihet att vid dagsbetens bestämmande byggapå helt andra grundsatser än de vid lagstiftningens tillkomst förutsatta.
    En annan erinran, som kan riktas mot det av hovrättsrådet Olin förordade beräkningssättet och som icke närmast gäller den principiella konstruktionen utan det praktiska resultatet, är att enligt nämnda beräkningssätt dagsboten blir i huvudsak proportionell till dagsinkomsten och således icke lämnar tillräckligt utrymme för den degressivitet för lägre inkomsttagare och progressivitet för de högre, som torde vara avsedd. Jag vill i detta sammanhang citera följande uttalande av Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform» I: »Det kan — — — betvivlas, huruvida en ren proportionalitet i förhållande till inkomsten är det rätta sättet att göra bötesstraffet såsom avskräckningsstraff effektivt och jämnt verkande. Med samma skäl som man i våra dagar allt enhälligare medgiver, att inkomstskatten rätteligen bör vara icke proportionell till inkomsten, utan progressiv, låter sig detta sägas om bötesstraffet. Att böta 1/50 av årsinkomsten betyder

ingalunda detsamma för den som i inkomst har 500 kr. och för den som har 50,000 kr. Under i övrigt lika omständigheter måste kvoten ansenligt höjas för den senare, om lidandet skall bliva något så när detsamma.» Jag vill genast tillägga, att hovrättsrådet Olin i viss mån tillämpat denna tanke i den tabell, som han uppgjort, och skall därför gärna medgiva, att de i denna tabell upptagna dagsbotsbeloppen äro bättre avvägda än det tilllämpade systemet i sig själv föranleder. Att de i tabellen angivna dagsbotsbeloppen blivit så — även enligt min mening — relativt tillfredsställande beror således dels på att såsom dagsbotsmaximum valts just 1/6 av årsinkomsten och dels på att nyssnämnda justeringar sedermera vidtagits.
    Jag skall därefter övergå till de anmärkningar, som hovrättsrådet Olin riktat mot de grunder för dagsbotens beräkning, som angivits av justitieministern och lagrådet. »Grundfelet i propositionens och lagrådets resonemang ligger däri att begreppetdagsbot anknytes till tidsmåttet en dag», säger hovrättsrådet Olin och fortsätter därefter — sedan han berört svårigheten att ställa innehav av förmögenhet i relation till ett tidsmått —: »Men även då dagsboten skall bestämmas med hänsyn till den sakfälldes inkomst, kunna domstolarna svårligen få någon ledning vid beräkningens utförande genom att fråga sig, hur många dagar den tilltalade skäligen bör vara underkastad den yttersta sparsamhet.» Denna tankegång är enligt förf. fullständigt verklighetsfrämmande och kan möjligen hava tillämpning på den rena proletären, men så snart man lämnar denna kategori, saknar det av propositionen och lagrådet anvisade förfarandet tillämpning. I detta sammanhang framhåller förf., att de flesta inkomsttagare hava ett flertal fasta omkostnader, som icke för en kortare tidsperiod kunna reduceras, såsom för hyra och skatter, varför man icke kan få stort överskott å inkomsten ledigt för böternas erläggande. Vidare anmärker förf., att den dömde i de flesta fall ej behöver underkasta sig den yttersta sparsamhet under den tidsperiod antalet dagsböter representerar, i det att han kan fåanstånd med böternas erläggande och f. ö. kan ha andra resurser att betala dem med. Förf. framställer även några andra anmärkningar, till vilka jag skall återkomma längre fram.
    Enligt det i propositionen skisserade systemet för dagsbotensbestämmande skall man först beräkna den åtalades medelinkomst per dag och därefter beräkna det avdrag å denna medel-

inkomst, som kan anses motsvara det egna nödtorftiga underhållet, förpliktelser på grund av försörjningsskyldighet o. d. Att beräkna medelinkomsten per dag är ju enkelt nog. Att till grund för denna beräkning skall ligga inkomsten för en längre tid ligger i sakens natur. Naturligast faller sig att utgå från den inkomst, som vederbörande kan beräknas åtnjuta för år (vid tidpunkten för domens meddelande), och sedan taga 1/365 därav såsom dagsinkomst. Avdraget för eget underhåll, försörjningsskyldighet m. m. beräknas på samma sätt som dagsinkomsten,på grundval av årsberäkningar men såsom ett dagsavdrag, varefter det återstående beloppet blir dagsboten.
    En viss oklarhet vidlåder det i propositionen utvecklade systemet i fråga om omfattningen av avdraget för det egna underhållet. Justitieministern säger, att dagsboten skall motsvara vadden sakfällde för dag bör avstå, utan att han därigenom lidernöd (här kurs.) eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet; och lagrådet uttalar, att dagsboten skall motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan med iakttagande av den allra största sparsamhet (här kurs.) avstå av sin medelinkomst för dag. Möjligen kan det av dessa uttryckssätt förefalla, som om man skulle konstruera fram en sorts verklig nödbudget för vederbörande, vilken skulle utvisa det minsta belopp, varpå han och hans familj kunde existera. Emellertid torde det icke vara meningen, att man skall se saken på detta sätt. Därest såvore fallet, skulle den bötesfria delen av dagsinkomsten bliva ungefär lika för alla: något i stil med det belopp, som i skattelagstiftningen betraktas som skattefrit existensminimum. Meningen torde vara, att man skall taga en viss hänsyn till levnadsstandarden, särskilt såtillvida att förpliktelser av långvarig natur, t. ex. för bostad, få hänföras till det bötesfria avdraget. Detta skulle således — förutom skuldräntor, skatter, underhållsbidrag o. dyl. — få i allmänhet omfatta kostnaden för bostad och nödtorftiga hushållsutgifter.
    Mot detta sätt för dagsbotens beräkning kan nog åtskilligt vara att erinra, men det förefaller mig dock, som om hovrättsrådet Olin skjuter över målet, när han helt utdömer de principer, som ligga till grund för beräkningssättet. Att sätta begreppet dagsbot i relation till tidsmåttet en dag synes mig icke oegentligt. Det

är ju icke meningen, att vederbörande skall tvingas att lägga om sitt levnadssätt under ett visst antal dagar och under dessa dagar så att säga lägga å sido dag för dag ett visst belopp. Det helaär en beräkningsmetod för att på riktigast möjliga sätt ge uttryck åt tanken om böternas proportionalisering efter betalningsförmågan. Om man vill ha en jämförelse mellan olika personers betalningsförmåga — något som ju främst normeras av vederbörandes inkomst — ligger det i sakens natur, att jämförelsen sker mellan inkomsten under en gemensam tidsenhet, och det är väl icke mot detta beräkningssätt i och för sig, som hovrättsrådet Olin vänder sig (hans eget system innebär ju, att det individuella bötesmaximum beräknas per tidsenhet) utan närmast mot att tidsmåttet är en dag. Men även att tidsenheten sättes till en dag synes mig fullt naturligt. Boten för dag grundar sig ju på beräkningar, gjorda för en längre tidsenhet (året), angående såväl inkomst som eget underhåll med flera till avdrag berättigande kostnader; och angivandet av ett visst belopp för dag är således endast ett utslående å dag av resultaten av de för längre tid gjorda beräkningarna. Då det endast är fråga om en beräkningsmetod, synes mig den omständigheten, att vederbörande tilläventyrs icke behöver underkasta sig den omtalade försakelsen utan kan hava andra resurser tillgängliga för böternas betalning icke böra tillmätas betydelse såsom argument mot det i propositionen skisserade systemet.
    Mot detta system anföres vidare, att det medför, att den bötfällde erhåller en bötesfri del av sin inkomst och förmögenhet, vilket vore stridande mot själva grundtanken i bötesstraffets proportionalisering. Hovrättsrådet Olin anför härom: »Men även vid en endast fingerad nedskruvning av den sakfälldes levnadsstandard får domaren, om han följer propositionens och lagrådets anvisningar, ej fastställa dagsboten till högre belopp än det, som kan anses skäligt i förhållande till den sakfälldes betalningsförmåga, beräknad med hänsyn till det antal dagar, under vilket han enligt bötesbeslutet skall (fingeras) vara underkastad den yttersta sparsamhet. Men därigenom har den bötfällde erhållit en bötesfri del av sin inkomst och förmögenhet och ett dylikt förhållande måste anses stridande mot själva grundtanken i bötesstraffets proportionalisering. Skall denna tanke till fullo realiseras, måste dagsbotens belopp ställas i relation till den sakfälldes betalningsförmåga i dess helhet.» Att den bötfällde er-

håller »en bötesfri del av sin inkomst och förmögenhet» lär väl vara nödvändigt, vilket system man än väljer, ty tanken om bötesstraffets proportionalisering efter betalningsförmågan får ej drivas in absurdum, så att bötesstraffet framstår såsom konfiskation. Det praktiska resultatet även av det av hovrättsrådet Olin förordade systemet, enligt vilket en dagsbot skulle motsvara ungefär halva dagsinkomsten, blir ju, att den bötfällde erhåller en bötesfri del av sin inkomst och förmögenhet såväl under det antal dagar bötesstraffet avser som under övrig tid. Då ju beräkningen av dagsbotsbeloppet enligt nämnda system sker med utgångspunkt från ett bötesmaximum, som skall utmätas icke med hänsyn till betalningsförmågan utan med tanke på att det skall i strafflidande motsvara frihetsstraffets minimum, kommer en sålunda bestämd dagsbot icke i högre grad än den efter propositionens system fastställda att »ställas i relation till den sakfälldes betalningsförmåga i dess helhet.»
    Om jag således icke kan finna, att hovrättsrådet Olins nu återgivna anmärkningar mot justitieministerns och lagrådets dagsbotsbegrepp bör föranleda ett frångående av detta, vill jag däremot livligt instämma med hovrättsrådet Olin därutinnan, att tillämpningen av den nya lagstiftningen blivit i hög grad ojämn samt att enhetliga regler hittills icke kunnat utbildas. Dettatorde nog närmast bero därpå att domstolarna i lagen erhållit alldeles för liten ledning för dagsbotens bestämmande. Enligt vad jag förut nämnt, skulle den uppfattning angående dagsbotsbegreppet, som utvecklats av departementschefen och lagrådet, icke kommit till uttryck i själva lagtexten delvis av det skäl att man fruktat att, om så skedde, kravet på individualisering vid dagsbotsbeloppets bestämmande icke skulle bliva tillräckligt tillgodosett. För min del tror jag, att det hade varit lyckligare, om själva grunderna för dagsbotens bestämmande kommit till uttryck i lagtexten. Denna kunde ju hava avfattats så, att domstolen i allt fall haft tillräcklig frihet att taga hänsyn till de individuella fallen.
    Oberoende härav är det emellertid uppenbart, att domstolarna för att erhålla följdriktighet i lagtidämpningen måste för sig uppgöra vissa normalskalor, avpassade efter olika inkomstlägen. Avvikelser skulle föranledas av försörjningsskyldighetens storlek m. m. Att domstolarna i stor utsträckning förfara så har jag mig bekant, men det finns ju icke — åtminstone ej i början av den

nya lagstiftningens tillämpning — någon garanti för att dessa skalor upprättas efter något så när enhetliga grunder. Häri ligger en fara, som icke får underskattas; det kan icke undgå att verka stötande, att för samme person vid ungefär samma tid bestämmas helt olika dagsbotsbelopp av olika domstolar, kanske på grundval av exakt lika lydande dagsbotsuppgifter. Nu kan invändas, att det är på samma sätt med böter, bestämda enligt vanliga grunder. Ej heller här finnes någon garanti för enhetlighet i straffmätningen. Detta är sant, men jämförelsen haltar. Bestämmandet av dagsbotens storlek är knappast ett led i straffmätningen i egentlig mening. Denna sker genom bestämmandet av antalet dagsböter. Brottsfallen kunna ju skifta i det oändliga, men när det gäller den helt fristående beräkning, som dagsbotens bestämmande innebär, borde väl, där premisserna äro desamma, konklusionen även bliva åtminstone ungefär densamma. Jag anser det därför i hög grad angeläget, att man eftersträvar största möjliga likformighet i detta hänseende. Då frågan om dagsbotens bestämmande endast i mera sällsynta fall kan komma under Högsta domstolens prövning, hava hovrätterna en mycket viktig uppgift att verka vägledande för praxis i de fall, där dagsbotens storlek drages under deras bedömande. Möjligen skulle även SvJT — på detta område liksom på så många andra — hava en uppgift att fylla, i det att den kunde giva offentlighet åt de dagsbotsskalor, som användas av de större stadsdomstolarna och ett antal häradsrätter. Jag är övertygad om att detta skulle vara ägnat att bidraga till större enhetlighet i rättstillämpningen på detta område.
    Vid ifrågavarande lagstiftnings tillämpning kunna givetvis uppkomma en del spörsmål, som man har att taga ställning till. Jag skall här endast beröra två frågor, som kunna anses vara av mera principiell betydelse.
    Jag tänker därvid först på det ofta diskuterade spörsmålet i vad mån man bör använda sig av minimibeloppet för dagsboten 1 kr. För hovrättsrådet Olin behöver detta spörsmål — såsom han även framhåller — icke vålla några bekymmer. Enligt hanssystem skall ju dagsboten motsvara ungefär 1/720 av årsinkomsten, beräknad såsom summan av allt vad därtill kan hänföras i olika slags förmåner. Endast om ett på detta sätt uträknat belopp skulle komma att utgöra eller understiga 1 kr., kommer dagsboten att fastställas till detta belopp. Saken ställer sig annorlunda för den, som anser sig förpliktad att följa de i propositio-

nen lämnade anvisningarna för dagsbotens bestämmande. Men även bland dem, som bygga på dessa grundsatser, hava olika meningar framträtt. Justitieombudsmannen Ekberg har i sin uppsats i SvJT (1932 s. 313—314) uttalat, att det minsta dagsbotsbeloppet 1 kr. bör komma till användning allenast i de fall, vari de mest ömmande omständigheter föreligga. Såsom skäl för denna sin uppfattning har han åberopat dels vissa uttalanden av justitieministern under riksdagsdebatten dels en jämförelse med den vanliga straffmätningen, vid vilken ju minimum i latituden mera sällan kommer till användning. Även förespråkare för en annan uppfattning hava framträtt (artikel av rådman Ivan Nyborg i SvJT 1932 s. 472—475). För egen del ansluter jag mig i huvudsak till sistnämnda mening. I fråga om de åberopade uttalandena av justitieministern kan jag instämma i vad sistnämnde förf. anför. Man torde således icke böra läsa de åberopade uttalandena isolerade utan jämföra dem med yttrandena i propositionen. De av justitieministern i riksdagsdebatten anförda fallen framstå då såsom exempel på sådana fall, där minsta dagsbotsbeloppet bör användas. Att detta bör ske i alla de fall, där det är otänkbart, att högre belopp än 1 kr. per dag kan återstå, sedan kostnaden för eget nödtorftigt underhåll m. m. avdragits, synes mig följa av den förutsatta beräkningsmetoden. Det andra skälet för minsta dagsbotsbeloppets reserverande för särskilt ömmande fall synes mig ej heller bärande. Dagsbotsberäkningen är — såsom förut framhållits — icke ett led i den egentliga straffmätningen utan en fristående, av särskilda regler bestämd beräkning.
    Till förmån för den ståndpunkten att minsta dagsbotsbeloppet må komma till användning ej blott i särskilt ömmande fall utan även eljest om den anbefallda beräkningsmetoden därtill skulle föranleda, synes mig framför allt den omständigheten tala, att detta belopp redan i sig innebär en uppvärdering av de alltför små dagbotsbelopp, som eljest enligt beräkningsmetoden skulle uppkomma. Jag vill erinra därom, att varken 1927 års förslag eller 1930 års departements p. m. upptog något minimum för dagsboten. När ett dylikt minimum — i enlighet med hemställan från bl. a. Svea och Göta hovrätter — infördes i det till lagrådet remitterade förslaget, anförde justitieministern, att detta skedde »särskilt med hänsyn till de farhågor, som framkommit, att utan en lägsta gräns dagsbotsbeloppet skulle kunna sättas så lågt, att böterna förlorade sin effektivitet såsom straff». I det

sålunda införda dagsbotsminimum jämte det stadgade minimum för bötessumman ligger således en, till förhindrande av straffets fullständiga ineffektivitet tillkommen korrigering uppåt av beräkningsmetodens resultat. Att betrakta lägsta dagsboten såsom reserverad endast för de s. k. ömmande fallen synes mig därför knappast överensstämma med stadgandets karaktär och tillkomst.
    Således, i de fall där den anbefallda beräkningsmetoden med nödvändighet föranleder användning av minsta dagsbotsbeloppet, bör detta användas, oavsett om fallet i och för sig kan anses ömmande eller icke. Exempel härpå erbjuda de icke så sällan förekommande fall, där den åtalades inkomst endast består av nödtorftigt fritt vivre och en mindre kontant lön, ej överstigande 1 kr. om dagen, eller där han har en mycket ringa avlöning (springpojkar o. dyl.). Vidare finnas ju bland de bötesfällda många, som draga sig fram på obetydliga och tillfälliga förtjänster, för vilka minsta dagsboten ej kan undvikas.
    Å andra sidan bör man icke släppa ur sikte, att straffet får väsentligt svagare verkan, såväl i specialpreventivt som i generalpreventivt hänseende, om bötesbeloppen bli för låga. Det är till föga glädje, att antalet dagsböter, som ju är mätaren av den grad, i vilken samhället ogillar den begångna handlingen, blir relativt högt, ty om böterna kunna erläggas — vilket ju är meningen — kommer straffets verkan icke an på detta antal utan på slutsumman. Jag vill därför förorda användande av minsta dagsbotsbeloppet endast i de fall, där reglerna för dagsbotens bestämmande med nödvändighet leda till detta belopp. Om en dagsbot av 2 kr. är för hög, behöver man ju icke genast gå ned till 1 kr. utan kan stanna vid något mellanliggande tal.
    Slutligen några ord om användningen av den s. k. jämkningsregeln. Såsom hovrättsrådet Olin erinrar, har ju denna regel föranletts därav att vår lagstiftning efter 1931 års reform opererar med två olika bötessystem vid sidan av varandra, i det att inom ett område dagsbotssystemet skall tillämpas, medan inom ett annat område, avsett att innefatta mindre förseelser, huvudsakligen s. k. ordningsförseelser, bötesstraff skall bestämmas efter gamla regler. I såväl 1927 års proposition som 1930 års departementsförslag hade för brott fallande utanför dagsbotsområdet upptagits den s. k. enkla regeln om att vid straffmätningen skäligt avseende skulle fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. När denna tanke övergavs i 1931 års proposition, förklarade justitie-

ministern, att han ville föreslå en annan utväg för att åvägabringa den önskvärda utjämningen mellan dagsbotssystem och vanligt bötessystem. En sådan utjämning ansåg justitieministern särskilt påkallad efter den utvidgning av dagsbotsområdet, som han föreslagit dels genom höjning av en mängd straffmaximai allmänna strafflagen och dels genom borttagande av förut föreslagna undantag från dagsbotsområdet, nämligen för brott mot hälsovårds-, byggnads- och brandstadgorna m. m. Han tillägger: »En sådan jämkning är väsentligen betingad av att i vår straffrätt icke genomförts en gruppering av bötesbrotten med hänsyn till deras karaktär av ordningsförseelser eller verkliga brott.» Denna jämkningsregelns tillkomsthistoria och särskilt det nyss citerade yttrandet visa, att jämkningsregeln är avsedd att åtminstone tillsvidare få en ganska stor betydelse och gällade inom dagsbotsområdet fallande brott, som kunna rubriceras såsom ordningsförseelser. Så såg även lagrådet saken. Lagrådet framhöll, att den föreslagna avgränsningen av dagsbotsområdet icke kunde medföra i allo tillfredsställande resultat och fortsatte: »Sålunda komma vissa brott, som till sin art och svårhetsgrad stå de från området uteslutna nära och understundom framstå såsom huvudsakligen ordningsförseelser, i vilket avseende hänvisas särskilt till vägtrafikstadgan, att falla inom dagsbotsområdet. För sådant fall öppnas genom den föreslagna jämkningsregeln möjlighet för domstolarna att vid lagtillämpningen mildra de ojämnheter, som eljest skulle uppstå.» Det torde således vara meningen, att jämkningsregeln skall komma till relativt vidsträckt användning. Av den redogörelse, som vid hovrättsdomarföreningens årsmöte lämnades för de av landets underdomstolar till justitiedepartementet avgivna yttrandena angående dagsbotslagstiftningens tillämpning, föreföll det, som om jämkningsregeln kommit till mindre användning än som torde hava avsetts. Jag anser mig därför böra särskilt framhålla, att en mängd författningar inom specialstraffrätten hava mycket vittomfattande straffbestämmelser med vida böteslatituder, inom vilka sammanförts även sådana brott, som måste rubriceras som ordningsförseelser. Såsom exempel på ett sådant kan nämnas överskridande av en särskilt föreskriven maximihastighet utan att någon olycka hänt eller ens fara därför förelegat. I dylika fall bör jämkningsregeln komma till användning under förutsättning att dagsboten, beräknad enligt vanliga grunder, skulle framstå såsom obillig för förseelsen i fråga.

    Hovrättsrådet Olin framhåller, att jämkningsregeln får komma till användning endast då fråga är om sådana brottstyper, som stå nära förseelser fallande utanför dagsbotsområdet, men däremot icke så snart man anser det föreliggande fallet utvisa endast ringa brottslighet. Satsen är alldeles riktig, men jag är icke av samma mening som hovrättsrådet Olin i fråga om dess tillämpning i det av honom anförda exemplet, avseende brott mot 25 kap. 17 § strafflagen. Till klargörande av denna ståndpunkt vill jag nämna ett par ord om den diskussion angående denna fråga, som förekom mellan justitieministern och lagrådet. Lagrådet hemställde, att ifrågavarande bestämmelse måtte så tillvida förtydligas, att såsom förutsättning för jämkning stadgades, att brottet vore till art och beskaffenhet i övrigt ringa eller med andra ord, att brottet vore ringa i fråga om såväl brottstypen som det individuella fallet. Justitieministern förklarade, att vad lagrådet sålunda yttrat visserligen i allt väsentligt överensstämde med hans egen uppfattning, men att han dock stannat vid att bibehålla lagtextens lydelse oförändrad. Såsom skäl härför anfördes, att i den svenska strafflagstiftningen tämligen ofullständigt genomförts åtskillnad mellan egentliga brott och ordningsförseelser samt särskilt, att det ej vore ovanligt, att överträdelser, som rymdes under en och samma brottsbeskrivning, vore till sin beskaffenhet i hög grad skiftande: i lindrigare fall obetydliga förseelser, i andra brott i egentlig mening. Av det anförda framgår, att man för tillämpning av jämkningsregeln visserligen är berättigad att uppställa den fordran, att brottet skall vara ringa ej blott till sin individuella beskaffenhet utan även till sin art eller typ, men att flera olika brottstyper kunna rymmas under samma straffbestämmelse och t. o. m. inom samma brottsbeskrivning. Vanligaste exempel härpå erbjuda givetvis en del straffbestämmelser i specialförfattningarna, men även inom t. ex. 25 kap. 17 § strafflagen torde rymmas flera olika brottstyper. Så tillhör t. ex. försummelse att insända en föreskriven uppgift en helt annan brottstyp än exempelvis ett oskickligt uppförande under ämbetsutövning eller ett vårdslöst handhavande av en ekonomisk förvaltning, ehuru samma lagrum kommer till användning i båda fallen. Under förutsättning att det är fråga om förseelse, som till sin art närmast kan rubriceras som en ordningsförseelse, torde något absolut hinder ej föreligga för att här tillämpa jämkningsregeln.