Den danska socialreformen.¹ Den 20 maj 1933 slutfördes det fleråriga arbetet på en förnyelse och kodifikation av den danska socialförsäkrings- och försörjningslagstiftningen, den s. k. socialreformen. Konungen stadfäste nämligen då av riksdagen antagna nya lagar om offentlig försörjning, folkförsäkring, olycksfallsförsäkring, arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring samt angående privat arbetsanvisning. Genom socialreformen åstadkommes en betydande förenkling av den sociala lagstiftningen. Innebörden av reformen kan sägasvara fyrfaldig: 1. utbyggnad av socialförsäkringen, så att densamma dels kommer att omfatta flera personer och områden än hittills, dels kommer att i sina prestationer bättre anpassas efter de försäkrades olika behov; 2. sammanförande av de många olika försörjningslagarna till en organisk, systematiskt uppbyggdenhet med bestämda villkor för erhållande av understöd, såvitt möjligt fasta gränser för hjälpverksamheten, avskaffande av dubbelunderstöd och undanskjutande av den egentliga fattigvården till en sekundär plats; 3. förenkling av den sociala administrationen; samt 4. ändrad fördelning av de ekonomiska bördorna.
    Socialförsäkringen skall enligt den nya ordningen bestå av tre grenar, nämligen den s. k. folkförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. Genom Lov om Folkeforsikring stadgas kombinerad sjuk-, invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Sjukförsäkringen har i Danmark hittills

 

¹ Efterföljande redogörelse är till väsentliga delar hämtad från ett par artiklar i Sociala Meddelanden 1933 s. 389 ff. och Nordisk administrativt Tidsskrift 1933 s. 51 ff.

varit byggd för frivillighetens grund men har vunnit sådan utveckling, att mer än två tredjedelar av landets befolkning är ansluten till de erkända sjukkassorna. Denna frivilliga försäkring bibehålles enligt den nya lagen, men hädanefter skall den utanför sjukkassorna stående befolkningen anknytas till sjukförsäkringen genom obligatoriskt s. k. passivt medlemskap, vilket innebär att man genom erläggande av avgift om kr. 2 — 2.50 för år tillförsäkrar sig rätt att framdeles inträda såsom aktiv, d. v. s. understödsberättigad, medlem, oavsett ålder och hälsotillstånd. Förutom sjukkassor skola såsom hittills bestå sjukföreningar eller fortsättningskassor, vilka särskilt ha till uppgift att upptaga dem som icke äga vara aktiva sjukkassemedlemmar på grund av det för sjukkassorna gällande förbudet att hysa aktiva medlemmar med inkomst över visst mått. Varje person mellan 21 och 60 års ålder är skyldig att söka inträde i sjukkassa såsom aktiv eller passiv medlem eller i sjukförening. Även för inträde såsom passiv medlem av sjukkassa ställes krav på någorlunda gott hälsotillstånd. Invaliditetsförsäkringen, till vilken de försäkrade erlägga en avgift av kr. 5.16 å 7.20, skall omfatta såväl aktiva som passiva sjukkassemedlemmar samt medlemmarna av sjukföreningarna. Sjukkassemedlemmar, som lida av svårare sjukdomar eller defekter, må dock ej vinna anslutning till invaliditetsförsäkringen. Ålderdomspensioneringen är liksom invaliditetsförsäkringen anknuten till sjukförsäkringen på så sätt, att pensionsrätt följer av medlemskap i sjukkassa eller sjukförening. Någon pensionsavgift erlägges emellertid icke, och ålderdomspensioneringen är således ej anordnad som en försäkring. Personer, som på grund av svag hälsa icke kunnat vinna medlemskap i sjukkassa, äro det oaktat berättigade till ålderdomspension.
    Försörjningslagstiftningen, sammanfattad i Lov om offentlig Forsorg, upptager ett flertal olika former av samhällshjälp för särskilda kategorier av hjälpbehövande, såsom minderåriga, ensamstående barnaförsörjare, barnaföderskor, kroniskt sjuka, abnorma och vanföra m. fl. Vidare meddelas regler om hjälp i vissa tillfälliga trångmål, såsom sjukdom, dödsfall, husvillhet och olyckshändelser, samt om offentlig barnbespisning i skolorna. Slutligen har införts en bestämmelse om befogenhet för kommunalstyrelse att bevilja visst anslag, varur bistånd skall kunna lämnas hjälpsökande som råkar i oförutsedda svårigheter och icke på annat sätt kunnat bispringas. För hjälpbehövande, vilka icke kunna hänföras till någon av förutnämnda kategorier, återstå två understödsformer, som i lagen benämnas kommunhjälp och fattighjälp. Båda dessa hjälpformer medföra, i motsats till de förut nämnda, återbetalningsskyldighet för mottagaren. Med fattighjälp följer dessutom förlust av rösträtt och vissa andra medborgerliga rättigheter. Någon motsvarighet till den svenska hemortsrätten finnes icke i den nya lagstiftningen, utan försörjningsskyldigheten skall i regel åligga den kommun, där den hjälpsökande faktiskt uppehåller sig. För avhjälpande av olägenheterna med denna anordning berättigas kommunerna att få en väsentlig del av sina försörjningsutgifter ersatta av ett samtliga kommuner omfattande refusionsförbund och i vissa fall av staten.
    De lokala organ, som hittills omhänderhaft vissa speciella grenar av hjälpverksamheten, avskaffas, och alla inom en kommun föreliggande sociala arbetsuppgifter sammanföras under kommunalstyrelsen, som för dessa uppgifter har att inom sig utse ett socialt utskott. Detta kan i sin tur uppdela arbetet på flera underutskott.

I. S.