DAGSBÖTERNA.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET N. GÄRDE.

 

Genom 1931 års lagstiftning angående bötesstraffet infördesen på detta område för vår straffrätt ny princip: bötesstraffets anpassning efter den sakfälldes betalningsförmåga. Reformen avser som bekant såväl SL som specialstraffrätten. De grundläggande bestämmelserna ha erhållit sin plats i 2 kap. SL. Sålunda stadgas i 8 §, att böter skola ådömas i dagsböter samt antalet dagsböter bestämmas efter brottets beskaffenhet i en skala mellan 1—120. Vidare föreskrives, att varje dagsbot skall fastställas till visst belopp i penningar, också detta i en skala från och med 1 kr. t. o. m. 300 kr. För dagsbotsbeloppets utfinnande inom denna sistnämnda skala har tillkommit en för dagsbotssystemet säregen regel. Brottets mer eller mindre svåra beskaffenhet har ej här längre någon betydelse. I stället träder hänsynen till den sakfälldes ekonomi och särskilt hans betalningsförmåga. Placeringen beror av en skälighetsprövning, varvid hänsyn skall tagas till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Från denna huvudregel uppställer dock lagen ett undantag. I viss omfattning kan också brottets beskaffenhet erhålla betydelse. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp därefter jämkas. Med detta stadgande, den s. k. jämkningsregeln, åsyftas att vid ringa brott en nedsättning kan ske av det dagsbotsbelopp, som följer av huvudregeln.
    Dagsbotssystemet är icke undantagslöst tillämpligt inom SL:s hela område. Brott emot tryckfriheten äro helt undantagna och detta jämväl för det fall, att TrF hänvisar till straffsatserna i SL. Men även inom det sålunda avgränsade området finnas

 

Uppsatsen återger ett av förf. den 7 okt. 1933 vid en sammankomst av rikets domare hållet föredrag.

33 — Svensk Juristtidning 1933.

498 N. GÄRDE.vissa undantag. För det första äro undantagna s. k. normerade böter. Detta undantag gäller allenast ett fåtal brottsfall. Men vidare har undantag gjorts för vissa särskilda brott, något som i lagen kommer till uttryck däri, att ett visst penningbelopp direkt angivits som brottets bötesmaximum, t. ex. för fylleri högst 500 riksdaler. Förekommer icke något sådant bötesmaximumutan allenast ordet »böter» åsyftas däremot i strafflagen alltid dagsböter. Även inom specialstraffrätten har dagsbotssystemet genomförts som allmän princip. Undantagen ha emellertid här större räckvidd. De avse ej allenast normerade böter utan också sådana bötesbrott, där bötesmaximum ej överstiger 300 kr. I båda dessa fall bibehållas de tidigare straffskalorna. Överstiger bötesskalans maximum 300 kr., skall dagsbotssystemet tilllämpas.
    För varje lagtillämpning är det av stor vikt, att domaren äger kännedom om de motiv och de allmänna utgångspunkter, som varit bestämmande vid lagens tillkomst.
    Den nya lagstiftningens utgångspunkt är att med bötesstraffets karaktär av straff skall för den, som drabbas därav, vara förenad en viss ekonomisk uppoffring. Straffet skall m. a. o. ha en viss kännbarhet. Denna kännbarhet bör åtminstone principiellt vid brott av samma svårighetsgrad vara i det närmaste lika, i vilken förmögenhetsställning den sakfällde än befinnersig. Det är utan vidare uppenbart att detta syfte icke kan nås, utan att en anpassning sker av bötesbeloppet efter betalningsförmågan. En konsekvens av denna ståndpunkt är att det blir två faktorer, i stället för som tidigare allenast en, som i varje särskilt fall utöva inflytande på bötesstraffets storlek: den ena, som tidigare, brottets svårhetsgrad och den andra, den nytillkomna, den sakfälldes ekonomiska ställning.
    Då det gällt att realisera denna tanke i lagstiftning, har en ganska stor meningsskiljaktighet rått och olika utvägar ha anvisats. Å ena sidan har gjorts gällande att de båda nu antydda faktorerna icke vore till sin natur väsensskilda och att de därför borde verka samtidigt och i förening med varandra. Från denna utgångspunkt kunde syftet vinnas genom en höjning av de gamla bötesskalorna. Den nya faktorn, hänsynen till den sakfälldes ekonomiska ställning, skulle härvid komma i beaktande allenasts om en ytterligare straffmätningsgrund.
    Denna åsikt står och faller med den uppfattningen, huruvida

DAGSBÖTERNA. 499den sakfälldes ekonomiska ställning är en straffmätningsgrund eller om den är något annat, helt fristående från straffmätningen.
    Straffmätningens uppgift är att inom en viss strafflatitud, innehållande ibland endast böter, i andra fall både böter och fängelse och understundom jämväl straffarbete eller fängelse eller straffarbete enbart, utfinna det mot brottets svårighetsgrad svarande straffet. Den utan gensägelse viktigaste straffmätningsgrunden är, i varje fall enligt nu gällande strafflag, den rättsstridiga viljans större eller mindre intensitet. Då det gäller att bedöma denna, har man i första hand att gå tillbaka till och undersöka de motiv, ur vilka den brottsliga handlingen framsprungit. Gör man detta, skall man finna, att i vissa fall ekonomiska motiv inverkat och till och med varit bestämmande för handlingen, men att i andra och kanske flertalet fall så icke varit förhållandet. Föreligga sådana motiv, äro de av betydelse vid straffmätningen och de inverka i höjande eller mildrande riktning på brottets svårhetsgrad och därmed på dess straffvärdighet. De individuella förhållanden, som ligga vid sidan av den brottsliga handlingen och icke äga något samband med denna, äro emellertid av annan karaktär. Med vår nu gällande strafflag torde, åtminstone rent principiellt, det icke stå väl tillsammans att göra frihetsstraffet för en förmögen kortare än för den fattige allenast på den grund att frihetsstraffet för den förmögne i ett givet fall kan antagas komma att verka hårdare än för den fattige eller av denna anledning döma den ene till fängelse, den andre till straffarbete. Denna synpunkt ligger helt utom de nu gällande grunderna för straffmätningen, då straffdomens syfte, nämligen att ange graden av samhällets reaktion mot den brottsliga handlingen, härigenom skulle fördunklas. Vill lagstiftaren tillägga betydelse åt synpunkter av nu antydd art, måste det därför ske vid sidan av själva straffmätningen vare sig uppgiften anförtros åt domstol eller åt verkställande myndighet.
    Är denna uppfattning riktig, följer härav, att själva straffmätningen är något, som också vid bötesstraffet och särskilt vid detta straff måste hållas strängt isär från det väsentligt olikartade spörsmålet om straffets anpassning efter dess individuella kännbarhet. Vill man vid bötesstraffet nå fram till en sådan anpassning — och därom råder väl knappast mer än en mening — måste man i huvudsak välja den väg, som den nuvarande lagstiftningen beträtt, och dela upp bötesfällandet i två akter, en

500 N. GÄRDE.straffmätningsakt och en anpassningsakt. Naturligtvis kunna jämväl med denna utgångspunkt olika lösningar komma i fråga. Jag skall emellertid icke här gå närmare in på dessa problem. Efter det val, som skett genom dagsbotslagstiftningens antagande, är denna fråga icke av större intresse. Däremot är själva principen om bötesdomens uppdelning i två från varandra helt fristående akter av grundläggande betydelse för en rätt uppfattning av dagsbotssystemet; utan en klar insikt om dessa akters särskilda uppgifter kommer varje tillämpning av dagsbotslagstiftningen att bli osäker och förfela sitt syfte.
    Då jag nu övergår till tolkningen av de särskilda lagbestämmelserna, skall jag göra början med dagsbotsantalet. Som jag redan tidigare omnämnt sträcker sig denna skala från och med 1 t. o. m. 120. Placeringen inom skalan är uteslutande beroende av brottets beskaffenhet, d. v. s. den sker efter allmänna straffmätningsgrunder. Den nu införda dagsbotsskalan träder såväl inom allmänna strafflagen som ock inom specialstraffrätten istället för de förutvarande penningskalorna. Dagsbotsskalans maximum 120 är absolut. Något överskridande av detta maximum förekommer ej beträffande någon brottstyp. Vad minimum angår är detta ock absolut i den meningen, att man aldrig kan döma till lägre dagsböter än 1. Beträffande vissa brott gälla dock inom såväl SL som inom specialstraffrätten högre minima. Jag skall emellertid icke närmare gå in på dessa fall. Med nu antydda undantag är dagsbotsskalan en s. k. samlingslatitud, inrymmande under sig ett flertal brottstyper av skiftande svårhetsgrad och karaktär i övrigt. Med hänsyn härtill ligger det ingalunda i sakens natur, att beträffande varje särskild brottsart hela skalan skall äga tillämpning. I många fall torde den högsta svårhet sgraden icke nå upp till skalans maximum, understundom torde den ligga väsentligt lägre. Detsamma gällde redan tidigare beträffande de i åtskilliga specialförfattningar förekommande samlingslatituderna. I vissa fall kan en viss ledning hämtas av de ännu inom specialstraffrätten kvarstående penningskalorna. Emellertid är härvid att uppmärksamma, att ett högt maximum i dessa författningar tillkommit utom av hänsyn till brottets svårhetsgrad jämväl för att lämna utrymme för en individuell anpassning av böterna. Med dagsbotssystemet är denna sistnämnda synpunkt tillgodosedd på ett annat sätt.
    I detta sammanhang inställer sig emellertid frågan om de

DAGSBÖTERNA. 501gamla bötesskalornas betydelse överhuvudtaget för bestämmande av dagsbotsantalet. Uti de yttranden från underrätterna, som inkommit till justitiedepartementet angående dagsbotssystemets tillämpning under år 1932, har denna fråga diskuterats. Lagrådet har ock i sitt yttrande över lagförslagen 1931 berört densamma. På denna punkt är det av vikt att göra klart för sig syftet med den enhetliga dagsbotsskalans införande. Såsom framgår av proposition till 1931 års riksdag var vid dagsbotslagstiftningens utarbetande under övervägande att direkt anknyta dagsbotsskalan till de gällande penningbotsskalorna. I den vid 1927 års riksdag framlagda propositionen, som allenast avsåg SL:s bötesbrott, hade en sådan anknytning ägt rum. Mot varje femkrona svarade här en dagsbot. I 1931 års proposition yttras, att en sådan evalvering kunde vara befogad så länge man begränsade reformen till allmänna strafflagen men att den icke kunde komma till användning vid en utvidgning av dagsbotsområdet till specialstraffrätten. I detta hänseende hänvisades till att specialstraffrättens bötesskalor, vilka tillkommit vid vitt åtskilda tidpunkter, sinsemellan företedde betydande avvikelser. I senare författningar med högre maximum hade anledningen till dessa i allmänhet varit att i skalan också inrymts hänsyn till den sakfälldes betalningsförmåga, en synpunkt som vid ett dagsbotssystem vore utan betydelse för dagsbotsantalet. Med den enhetliga dagsbotsskalan åsyftades, i varje fall inom specialstraffrätten, en normalisering av de dittills gällande på oenhetliga grunder uppbyggda penningbotskalorna. Strafflagens enhetsskala (1—120 dagsböter) ansågs vara den som inom hela bötesområdet skulle vara den normgivande. Det är också uppenbart, att det är strafflagen, som har att anvisa den plats inom straffsystemet, som tillkommer bötesstraffet och allmängiltigt reglera dess användning.
    Vill man draga ut konsekvenserna av dessa allmänna synpunkter, torde de icke kunna bli andra än följande. Vad strafflagen angår möta icke några avgörande betänkligheter mot att, om man så vill, först söka utfinna det bötesbelopp, som brottet enligt den äldre skalan skulle förskyllt. Sedan detta belopp erhållits, återstår frågan om dess evalvering i dagsböter. I vissa frånndomhavande och rådhusrätter avgivna yttranden har förordats, att denna evalvering skulle ske på det sätt, att penningböternas belopp divideras med 10; den då uppkomna kvoten skulle ut-

502 N. GÄRDE.göra dagsbotsantalet. Till stöd för ett dylikt förfarande har åberopats den i fråga om penningböters förvandling upptagna regeln, att varje påbörjat tiotal kronor motsvarar en dagsbot.
    Det behövs icke mycken eftertanke för att inse att ett sådant förfaringssätt är oriktigt. I själva verket innebär den en allmän begränsning för strafflagens del av bötesmaximum till 50 dagsböter — något som uppenbarligen strider mot lagens såväl anda som ordalag. Det riktiga är, om man vill utgå från penningbotskalan, att söka lösningen så, att förhållandet mellan det bötesbelopp, som brottet enligt äldre lag förskyllt, och den äldre penningbotskalans maximum är = förhållandet mellan dagsbotsantalet och dagsbotsskalans maximum, alltså enligt ekvationena/500 = x/120. Om a här antages vara 50 kr., bör dagsbotsantalet bliva ej 5 utan 12.
    Jag sade nyss att det inom strafflagsområdet icke mötte någon avgörande betänklighet att förfara på detta sätt. Å andra sidan kan man med skäl fråga sig, huruvida en sådan omgång erbjuder någon egentlig fördel. I de yttranden, som på sin tid avgåvos över lagförslagen liksom nu över de antagna lagarnas tillämpning, har mer än en gång hävdats, att domstolarna, så långt bötesskalorna tilläto det, jämväl tagit hänsyn till den sakfälldes ekonomi. Vill man nu anknyta till denna äldre praxis, ligger häri en källa till felslut. Man riskerar att redan själva straffmätningen tenderar till ett för den obemedlade för lågt ochför den bättre ekonomiskt ställde för högt dagsbotsantal. Då samma synpunkter ånyo göra sig gällande vid bestämmande av dagsbotsbeloppet, komma de att ha betydelse två gånger — något som uppenbarligen är oriktigt. Bötesstraffet blir då i ena fallet alltför lindrigt, i det andra alltför högt.
    Vad därefter angår specialstraffrättens bötesskalor äro förhållandena väsentligt annorlunda. I vissa fall ha dessa tillkommit efter samma typ som SL:s. Synpunkterna bli i dessa fall desamma som i fråga om SL. I åtskilliga fall äro skalorna av betydligt större spännvidd än SL:s. Att i sådana fall först fastställa bötesbeloppet inom penningbotskalan och därefter evalvera i böter är icke försvarligt. Ett betydande felslut skulle här komma att uppstå. Emellertid kunna dessa skalor i annat hänseende erbjuda vägledning. Jag citerar här lagrådet: »De i de olika författningarna kvarstående latituderna komma dock, särskilt om

DAGSBÖTERNA. 503de äro av nyare datum, att innefatta en värdefull anvisning beträffande lagstiftarens uppfattning om de olika förbrytelsernas inbördes straffbarhet, åtminstone då det är fråga om förbrytelser som behandlas i samma författning.»
    Jag övergår härefter till den andra akten i bötesstraffets utdömande, anpassningen efter den sakfälldes ekonomi, eller m. a. o. bestämmande av det belopp, som för honom skall anses motsvara en dagsbot. Av betydelse är härvid i främsta rummet den i lagtexten införda skalan för dagsbotsbeloppet 1—300 kr. Det har gjorts gällande, att införandet av en sådan skala icke stode i överensstämmelse med den grundläggande principen för dagsbotssystemet. Fullföljes denna princip i sina teoretiska konsekvenser, skulle det otvivelaktigt vara riktigare att helt överlämna dagsbotsbeloppets bestämmande åt domarens fria prövning. Utgångspunkten för en sådan prövning skulle i första hand vara bötesstraffets förhållande till fängelsestraffet. Bötesstraffets maximum skulle icke i något fall eller för någon sakfälld få i stränghet överskrida fängelsestraffets minimum, enligt gällande strafflag en månads fängelse. Man skulle alltså ha att fråga sig: Var ligger i förhållande till fängelsestraffet bötesmaximum för just denne sakfällde? Är det 30,000, 20,000 eller måhända allenast 1,000 kr. eller därunder. Vore det ifrågasatta bötesmaximum så stort att dess utgivande för den sakfällde skulle vålla ett större lidande än en månads fängelse, hade man att söka sig längre ned ända till dess att jämvikt uppnåtts. Vid detta belopp skulle man stanna. Låt oss säga, att beloppet är 1,200 kr. Värdet av en dagsbot erhålles därefter genom en division med högsta dagsbotsantalet 120. Beloppet av en dagsbot blir i det anförda exemplet 10 kr.
    Naturligtvis skulle man också kunna gå en annan, en motsatt väg. Visserligen är bötesstraffet den mildaste straffarten ochsom sådan lindrigare än fängelse, men dess uppgift är dock jämväl vid sitt minimum, i förevarande fall en dagsbot, att utgöra ett straff, att alltså tillfoga den sakfällde något, om ock obetydligt, strafflidande. Ur denna synpunkt föreligger för varje sakfälld ett visst bötesminimum. Frågan blir från denna utgångspunkt: vilket är det lägsta belopp, som denne sakfällde har att utge, för att det för honom skall medföra ett strafflidande? Är det 1, 2, 3 eller 4 kr. eller däröver? Det värde man härvid erhåller skulle utgöra beloppet av en dagsbot.

504 N. GÄRDE.    Vid utarbetandet av dagsbotslagstiftningen förelåg till övervägande, huruvida de nu framhållna allmänna synpunkterna skulle vara tillräckliga för att åt rättstillämpningen ge nödigfasthet eller om mera bestämda direktiv härför borde upptagas i lagen. I första hand kom härvid i förgrunden införandet av ett maximum för dagsbotsbeloppet. Det stod ganska snart klart, att ett sådant maximum var väl motiverat. Mera tveksam ställde jag mig för min del till införande av ett minimum. Jag skall i det följande återkomma till denna fråga. Då emellertid i yttranden, som avgåvos över ett i justitiedepartementet utarbetat lagutkast och i vilket allenast maximum föreslagits, bestämt påyrkades införande jämväl av minimum, kom även ett sådant att upptagas. I remissen till lagrådet äro skälen för skalans införande sammanfattade på följande sätt: »Särskilt vid införande i vår lagstiftning av en ny och hittills oprövad princip i fråga om bötesstraffet är det av vikt, att till ledning för domstolarnas tillämpning lagstiftaren tydligt angiver de gränser, inom vilka uppskattningen bör äga rum. Jag anser alltså övervägande skäl tala för ett bibehållande av det i departementsförslaget utsatta högsta beloppet för dagsböter, trehundra kronor. Vad angår införandet jämväl av en lägsta gräns har jag — särskilt med hänsyn till de farhågor, som framkommit, att utan en sådan dagsbotsbeloppet skulle kunna sättas så lågt, att böterna förlorade sin effektivitet som straff — ansett mig böra beakta de härutinnan framställda anmärkningarna, och jag förordar i sådant hänseende ett minimum av en krona.»
    Huruvida lagstiftaren förfor klokt eller riktigt, då denna skala upptogs i lagen, är en fråga, varom meningarna kunna vara delade, men den faller i varje fall utom ramen för detta föredrag. Vi domare ha att tolka och tillämpa lagen sådan den en gång är.
    Betydelsen av skalans införande är uppenbarligen i första hand den, att bötesstraffet därigenom inrymts mellan ett absolut minimum av 1 kr. (1 × 1) och ett absolut maximum av 36,000 kr. (120 × 300). Jag bortser här med avsikt från den ytterligare fixering av bötes summans minimum som ligger i bestämmelsen, att denna icke i något fall får understiga 5 kr., såsom saknande betydelse i detta sammanhang. Man kan också uttrycka saken så, att bötesstraffets relativa minimum sträcker sig mellan 1 och 300 kr. (1 × 1—1 × 300) samt dess relativa

DAGSBÖTERNA. 505maximum mellan 120 och 36,000 kr. (120 × 1—120 × 300). Det är inom någon av dessa latituder man har att placera in den sakfällde.
    Enligt min mening bör det relativa bötesminimum äga företräde framför maximum såsom utgångspunkt för dagsbotsbeloppets bestämmande. En placering av den sakfällde i skalan för bötesminimum ger till omedelbart resultat hans dagsbotsbelopp. Mot användningen av det relativa bötesmaximum som utgångspunkt talar särskilt den oklarhet, som med vår nu gällande strafflag råder rörande förhållandet mellan bötesstraff och fängelsestraff. Fängelsestraffets minimum går enligt strafflagen mycket djupt ned, ända till en månads fängelse. Med ett så lågt minimum måste gränsen mellan bötesstraffet och fängelsestraffet bli ganska svävande. I praktiken torde också dessa straffarter delvis löpa parallellt. Med rätta har ock framhållits, att bötesstraffet och fängelsestraffet äro i viss mån inkommensurabla.
    Väljer man det relativa minimum (1—300 kr.) som utgångspunkt för den sakfälldes placering, är den ledande synpunkten, att dagsbotsbeloppet skall vara så stort, att beloppets erläggande åtminstone i någon mån kan antagas verka som straff, varvid man har att iakttaga, att det lägsta belopp, som i något fall får anses som straff, är 1 kr. liksom att det högsta, som i något fall får användas, är 300 kr. Som i allmänhet vid tillämpningen aven skala kommer också i förevarande fall dennas minimum att verka höjande, liksom dess maximum att verka sänkande, på de i närheten av skalans resp. ändpunkter belägna fallen.
    Var inom skalan placeringen skall ske beror på en skälighetsprövning med vissa i lagen angivna förhållanden som utgångspunkt. Bland dessa förhållanden anger lagen främst inkomst. Denna bör alltså i första hand komma i beaktande. Såsom en höjande faktor kommer därefter förmögenheten. I minskande riktning verka däremot försörjningsskyldigheten liksom i allmänhet »ekonomiska förhållanden i övrigt». Under sistnämnda uttryck inrymmes skuldsättning och ekonomiska förpliktelser av olika slag liksom ock en levnadsstandard, som en person i offentlig eller därmed jämförlig ställning måste uppehålla med hänsyn till de anspråk, som denna hans ställning medför och icke rimligen kunna avvisas. Däremot kan icke i minskande riktning tagas hänsyn till en levnadsstandard, som allenast motiveras av den sakfälldes egen bekvämlighet eller rent personliga

506 N. GÄRDE.förhållanden. I sådant fall bör verkan bli den rent motsatta: kostnaderna för denna icke motiverade höga levnadsstandard fylla här en med inkomsten jämförlig uppgift.
    Huru de olika faktorerna böra inverka på dagsbotsbeloppets storlek är, som jag nämnde, enligt lagen uttryckligen hänvisat till ett skälighetsbedömande. I det till lagrådet 1927 remitterade förslaget återfanns i stället för »efter ty prövas skäligt» ett annat uttryck: »efter fri prövning». På framställning inom lagrådet ersattes det emellertid med det nu använda. Med detta avses att ange i vilken utsträckning den sakfördes betalningsförmåga må tagas i anspråk vid dagsbotsbeloppets bestämmande. Den skall tagas i anspråk i den omfattning som är skälig med hänsyn till bötesstraffets karaktär och syfte. Bestämmelsen hade särskild betydelse då, såsom i 1927 års förslag, något maximum för dagbotsbeloppet icke upptagits. Men däri ligger ock uppenbarligen en anvisning, att beloppet icke får sättas lägre än som är förenligt med böternas karaktär av straff. Uttrycket innebär alltså en begränsning såväl uppåt som nedåt av de ekonomiska faktorernas betydelse vid bestämmande av dagsbotsbeloppet.
    Vad angår den ekonomiska beräkningens närmare utförande lämnas i remissen till lagrådet liksom i lagrådets yttrande vissa anvisningar. I remissen till lagrådet omnämnes sålunda, hurusom med dagsbotssystemet ursprungligen åsyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat för dag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra avstå utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet samt att detta belopp, som den sakfällde med god vilja kunde lägga å sido för varje dag, ansetts motsvara en dagsbot. Departementschefen framhåller, att mot denna uppfattning i stort sett icke vore något att invända ur principiell synpunkt. Denna uppfattning har ock biträtts av lagrådet. Att den ekonomiska beräkningen hänförts till dagen som tidsenhet innebär givetvis icke att man ej skall ta hänsyn till förhållandena under en längre tidrymd. Bestämmelserna om anstånd med och avbetalning av böter ha just tillkommit bl. a. för att utjämna tillfälliga växlingar i den sakfälldes såväl inkomster som utgifter.
    Vad angår de nu framhållna synpunkterna måste ihågkommas, att de allenast äro ett hjälpmedel för den sakfälldes pla-

DAGSBÖTERNA. 507cering i skalan för dagsbotsbeloppet. I den slutledning, varurdags botsbeloppet skall framgå, är skalan översatsen och den tilltalades ekonomi undersatsen. Skalan är i första hand utslagsgivande. Den ekonomiska beräkningen leder alltså icke till några absoluta utan endast till relativa tal, något som är av särskild betydelse, då man närmar sig skalans ändpunkter. En fråga, som i detta sammanhang inställer sig, är huru de fall, då vid en rent ekonomisk beräkning dagsbotsbeloppet stannar i närheten av 1 kr. eller därunder, skola behandlas. Enligt en åsikt skall man låta den ekonomiska kalkylen vara avgörande, allenast med den avvikelsen, att man höjer de under 1 kr. erhållna värdena till 1 kr. Minimum komme alltså att hopsamla en del sinsemellan differenta fall, och samma bleve med denna utgångspunkt givetvis förhållandet med skalans maximum. Till stöd för denna uppfattning har framhållits den vikt, som i förarbetena till lagen tillagts de rent ekonomiska synpunkterna, liksom att syftet med införande av ett minimum icke skulle varit annat än att förhindra användningen av lägre dagsbotsbelopp än 1 kr.
    Då det gäller att taga ståndpunkt till denna fråga har man enligt min mening först att göra klart för sig hur förhållandena skulle gestaltat sig, om något minimum resp. maximum icke funnits i lagen. I 1927 års förslag fanns varken minimum eller maximum och den gällande finska lagen har ej heller något sådant. Hur skulle då dagsbotsbeloppet bestämmas, om den sakfälldes betalningsförmåga vore 0 eller närmade sig 0?
    Så mycket torde utan vidare vara klart, att dagsbotsbeloppet icke i något fall kunde sättas till 0. Varför? Jo, därför, att detta skulle medföra att den sakfällde lämnas straffri. Men hur högt skulle man gå? Naturligtvis så högt, att beloppets erläggande på den sakfällde kan antas verka som straff. Då den ekonomiska beräkningen i detta fall icke lämnar någon eller i varje fall ej tillräcklig ledning, har man att ta hänsyn till andra omständigheter, som äro av betydelse för frågan. Så har ock skett i Finland. Enligt uppgift i 1927 års proposition synes man i Finland på denna väg ha nått fram till en ganska stor differentiering av de s. k. nollfallen.
    Enligt min mening skulle det ej heller vara riktigt, om en person, som på grund av ålderdom eller sjukdom är varaktigt oförmögen till arbete, likställes med t. ex. en arbetare med en dags-

508 N. GÄRDE.inkomst av 5 kr. och en sparförmåga för dag av 1 kr. Arbetsförmågan innefattar redan i och för sig en ekonomisk möjlighet, som invaliden saknar. Medellöshet, som är en följd av varaktig arbetsoförmåga, kan därför uppenbarligen icke jämställas med sådana fall av utebliven eller nedsatt sparförmåga, som grunda sig å mera tillfälliga orsaker.
    Vad innebär nu införandet av minimum på 1 kr. Enligt min mening ligger däri, att erläggandet av ett lägre belopp än 1 kr. icke i något fall, även det mest ömmande, må anses som straff. Men att man därmed velat uppge den differentiering mellan olika fall, som eljest skulle ägt rum, framgår icke på något sätt av de uttalanden, som ligga till grund för dess införande. Grundtanken i dessa är att utan ett sådant minimum dagsbotsbeloppet skulle kunna komma att sättas så lågt, att böterna förlorade sin effektivitet som straff — något som uppenbarligen strede mot den nya lagstiftningens anda och syfte. Innebörden av dessa uttalanden bör väl vara den att då lagen utgår från att det lättaste fallet förskyller 1 kr. ett svårare bör förskylla något mera för att beloppet skall kunna anses som straff. Jag medger gärna, att differentieringen måste ske med en viss försiktighet. Man bör alltid hålla i sikte att syftet med dagsbotssystemet dock är att böterna skola kunna med god vilja erläggas. Men att en sådan differentiering både kan och bör äga rum, synes mig ställt utom varje tvivel. Grunden härtill är att den ekonomiska synpunkten av lagstiftaren underordnats och måste underordnas ett ännu viktigare intresse, nämligen det, som härleder sig ur och sammanhänger med straffets egen natur.1
    Vad jag nu yttrat om minimum äger uppenbarligen från motsvarande utgångspunkter sin tillämpning jämväl i fråga om skalans maximum.
    I detta sammanhang skall jag till sist beröra ett uttalande, som jag hade vid dagsbotslagens behandling i riksdagen år 1931. Jag gör detta icke för att däri söka ett stöd för min mening utan därför att olika åsikter kommit till synes angående dess innebörd. Uttalandet utgjorde i nu åsyftade del, såsom ock framgår av detsamma, svar på ett inlägg av borgmästaren Bissmark. I detta hade framhållits faran att i en mängd fall dagsboten

 

1 En annan åsikt framförd av pres. BENDZ, se artikel i denna tidskrift denna årg. s. 427—429.

DAGSBÖTERNA. 509komme att närma sig det föreslagna minimum 1 kr., då de sakfällde i allmänhet voro personer, som närmade sig nödställd belägenhet. Herr B. anförde, bland annat, som exempel, att en motorcyklist, som farit vårdslöst fram och som med då gällande strafflatitud bort ådömas 250 kr. i böter, kunde komma undan med 25 kr. enligt de nya bestämmelserna.
    Mitt svar innehöll i huvudsak att även om man i det anförda fallet satte dagsbotsantalet till 25 dock intet talade för att manskulle sätta dagsbotsbeloppet till 1 kr. Jag anförde några fall, där jag ansåg ett så lågt dagsbotsbelopp passa. Det var fråga om personer, som åtnjöto fattigunderstöd eller voro oförmögna till arbete, och där omständigheterna jämväl i övrigt voro i hög grad ömmande. Att mitt uttalande vilade på samma uppfattning som den jag nu gjort gällande borde väl vara ganska uppenbart för den, som läser yttrandet i sitt sammanhang. Hur yttrandet än må läsas, kan jag dock betyga, att redan då min uppfattning var densamma som den nu är.
    En fråga som diskuterats i samband med tillämpning av dagsbotslagen är, huruvida eller i vilken omfattning vinst, som åtkommits genom en olovlig hantering, borde verka höjande på dagsbotsbeloppet. I remissen till lagrådet har denna fråga berörts. Något hinder har icke ansetts föreligga att, om vinsten fortfarande står till gärningsmannens förfogande, låta denna omständighet verka höjande på dagsbotsbeloppet. Om så ej är förhållandet — den kan ha åtgått för den sakfälldes uppehälle — föreligger emellertid icke denna möjlighet. För detta fall har gjorts gällande, att med dagsbotssystemet situationen blivit gynnsammare för den sakfällde än som tidigare varit fallet, då bötesbeloppet kunnat sättas avsevärt högre med hänsyn till att sådan vinst uppkommit. Enligt min mening föreligger här en sammanblandning av straff och konfiskation. Vill lagstiftaren här inskrida, bör det ske på det sätt, att vinsten förklaras förverkad och att, om den ej längre är i behåll, den sakfällde ålägges motsvarande ersättningsskyldighet. Men det kan ur straffrättslig synpunkt knappast vara riktigt att genom vinstens inräknande i böterna skapa ett tvångsmedel för dess indrivning. Det oegentliga vid dylikt tillvägagångssätt framstår klart för det fall att den sakfällde i stället för böter ådömes fängelse. Straffet blir iett sådant fall utan varje betydelse för möjligheten att åtkomma vinsten. En annan sak är att vinstens storlek kan verka höjande

510 N. GÄRDE.vid straffmätningen och alltså leda till ett jämförelsevis högt dagsbotsantal eller eventuellt fängelse.
    Innan jag lämnar mitt ämne skall jag angiva min ståndpunkt till jämkningsregeln. På denna punkt skulle jag kunna begränsamig till att hänvisa till den framställning av Presidenten Bendz, som finnes intagen i sista häftet av Juristtidningen.1 Principielltbör den icke komma till användning annat än då brottet såvältill sin art som  beskaffenhet är ringa. Då det gäller att bedöma brottets art får man emellertid icke alltid stanna vid den brottsbeskrivning, som lagen eller författningen innehåller, utan man måste undersöka, om ej inom denna brottsbeskrivning rymmesjämväl ett brott av ordningsförseelses karaktär. Ej sällan avser nämligen en sådan brottsbeskrivning såväl en ordningsförseelse som ett brott i egentlig mening.
    För åskådliggörande av vad jag åsyftar må anföras ett exempel. Enligt 18 § 2 mom. Motorfordonsförordningen må inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle motorfordon icke i allmänhet framföras med större hastighet än 35 km. i timmen. Åsidosättande härav är enligt förordningens 41 § belagt med böter 10—1,000 kr., numera alltså dagsböter. Har föraren visat grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom må dömas till fängelse i högst ett år. Det är utan vidare uppenbart att inom denna brottsbeskrivning rymmas förseelser, som äro från varandra vitt skilda i fråga om svårhetsgrad. Under vissa förhållanden kan allmänfaran vara högst betydande; i andra fall ringa eller ingen. Vad angår den subjektiva sidan kan den grövsta vårdslöshet ligga gärningsmannen till last, men fall kunna ock förekomma, då förarens handlingssätt är att tillskriva en kanske ringa ouppmärksamhet. Sålunda kan hans uppfattning att samhället icke är att anse som tätt bebyggt vara ganskaursäktlig. Enligt min mening bör en användning av jämkningsregeln här kunna försvaras. Däremot synes det mig icke överensstämma med lagens grund att låta jämkningsregeln komma till användning vid brottsarter, där uppsåt ingår som en allmän förutsättning för straffbarhet. De mildrande omständigheterna böra i sådana fall beaktas vid straffmätningen.
    Jag skall nu sluta med ett allmänt omdöme om dagsbotssystemets tillämpning under dess första år. Har det motsvarat de

 

1 Se s. 429431.

DAGSBÖTERNA. 511förväntningar, som lagstiftaren ställt å detsamma, eller har så icke varit fallet? Redan från början stod det nog klart för dem, som deltagit i denna lagstiftningsfråga, att på många punkteren ganska stor osäkerhet skulle komma att göra sig gällande, särskilt under den första tiden. Det är också ganska förklarligt, att en så djupgående principiell omläggning icke kan undgå att framkalla konflikt med äldre, ännu bestående åskådning. Redan i de yttranden, som på sin tid avgåvos över lagförslagen, framträdde denna åskådning med styrka. Den har ock alltjämt ganska talrika företrädare, såsom framgår av yttrandena angående lagens tillämpning. Men å andra sidan betonas i dessa yttranden, särskilt av ett ej ringa antal yngre domare, dagsbotssystemets avgjorda företräde framför det tidigare bötessystemet. För dem, som haft denna inställning, ha svårigheterna icke visat sig alltför stora. Visserligen kan också i sådana fall i tillämpningen spåras en viss ojämnhet och osäkerhet, men med en rikare erfarenhet komma dessa svårigheter helt säkert att övervinnas. Mitt allmänna intryck är, att dagsbotssystemet ganska väl bestått det första årets eldprov. Dagsbotssystemets idé har förvisso i den allmänna rättsuppfattningen redan slagit så djupa rötter, att dess bestånd kan anses tryggat för framtiden.