GÖSTA EBERSTEIN. Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt. Senare delen, förra häftet. Sthm 1932. Norstedt. 231 s. Kr. 9.00.
Den särdeles gagnande uppgift, som prof. Eberstein påtagit sig genom sitt stora arbete »Om skatt till stat och kommun», vars första del av undertecknad anmäldes i denna tidskrift (1932 s. 33), har han med lovvärd snabbhet fullföljt genom att för omkring ett år sedan av samma arbete utgiva senare delen, förra häftet. Detta häfte utgör en direkt fortsättning på första delen och avbrytes mitt i en avdelning. Vid sådant förhållande synes det kunna ifrågasättas att uppskjuta den fortsatta anmälan, tills andra delen blivit komplett. Emellertid innehåller det föreliggande häftet flera fullständiga avsnitt av så stort värde, ej minst för den praktiske juristen, att tillräckligt skäl för uppskov ej synts föreligga.
Häftets huvuddel innehåller fortsättning och avslutning av den statliga beskattningen, varefter följer början av behandlingen utav den kommunala beskattningen.
Till den praktiske juristen rekommenderas särskilt den första, rättvidlyftiga avdelningen om skatter på förmögenhetsomsättningen, avseende stämpelförordningens och fondstämpelförordningens skatter, med underrubrikerna: lagfartsstämpeln, skatt på överlåtelse av fartyg, fondstämpeln, emissionsstämpeln å svenska värdepapper, emissionsstämpeln å utländska värdepapper samt övriga omsättningsskatter. Denna avdelning, späckad med prejudikat och meddelanden från administrativ praxis, är, såvitt jag förstår, särskilt värdefull därför att den innehåller en uppläggning av och diskussion om problem som ständigt möta. Den historiska bakgrund, som författaren giver, och de principiella synpunkter, som han anlägger, öppna en möjlighet att infoga ifrågakommande spörsmål i större sammanhang, som eljest svårligen kunna överskådas av den, som tillfälligt möter förekommande specialfall t. ex. i fråga om lagfarts- eller aktiestämplar. Det är helt naturligt, att i många stycken rum finnes för olika uppfattningar; därom vittna för övrigt de olika meningar, som gjort sig gällande hos domstolar och övriga myndigheter. Själv har jag sysslat med hithörande frågor alldeles för litet för att i allmänhet våga mig på ett ståndpunktstagande. I ett särskilt avseende ställer jag mig tills vidare tvivlande; jag återkommer till detta spörsmål senare.
Det sista avsnittet i avdelningen om statsbeskattningen avser konsumtions- och bruksskatter, nämligen tullmedlen, beskattningen av alkoholhaltiga drycker (maltskatt, brännvinstillverkningsskatt, rusdrycksförsäljningsmedel, omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker), tobaksskatten, lyxbeskattningen (å pärlor m. m.) samt övriga omsättningsskatter (t. ex. spelkortstämpeln). Automobilskattemedlen finner författaren lämpligast böra behandlas under kommunalbeskattningen, då de närmast äro att betrakta såsom vägskatter. Författarens historiska exposéer under detta avsnitt äro lärorika, delvis
roande. Den speciella formen för konsumtionsskatternas upptagande genom särskilda organ är sådan, att med dem sammanhängande frågor i mindre grad möta flertalet jurister. Författaren har också häri allmänhet begränsat sig till så att säga finansiella synpunkter, som äga direkt samband med skatteläran. Tullagstiftningen, vilken som bekant är en vetenskap för sig, gäller ju mycket annat än egentliga skattefrågor, då tullbevakningen åsyftar ej blott skattekontroll utan också polisbevakning. Härav har skapats en betydande specialstraffrätt; denna behandlas helt naturligt ej i det föreliggande arbetet. Rusdryckslagstiftningen är mera en nykterhets- än en skattelagstiftning. Här har författaren ej kunnat undgå att, låt vara i mycket stora drag, beröra även nykterhetssynpunkterna, vilka ju varit en grund till monopolens bildande och i viss mån skattesatsernas utformning. Även här finnes en betydande specialstraffrätt, vilken författaren, som det synes på goda grunder, ej behandlat. För övrigt har jag ej inom denna avdelning blivit fullt klar med den plan, enligt vilken somt medtagits och somt uteslutits. Att författaren måste gå rätt summariskt tillväga beträffande ifrågavarande synnerligen mångskiftande skatter ligger i sakens natur. Det är närmast en lärobok författaren åsyftat att giva. Vad som föreligger är i alla fall en stor mängd nyttiga uppgifter och goda sammanställningar, som äro av allmänt intresse och som helt säkert skola länge förbliva ett värdefullt material ej minst för den som sysslar med lagstiftning på hithörande gebit.
I fråga om kommunalbeskattningen hinner förf. i det föreliggande häftet med en redogörelse för innebörden av olika kommunala bildningar — delvis omtvistliga och omtvistade frågor — en allmänt hållen historik samt en redogörelse för de kommunala och statliga uppgifterna i förhållande till varandra. I anslutning till en uppfattning, åt vilken förf. givit uttryck i arbetets första del, ställer han en del vid olika tillfällen gjorda principuttalanden i kritisk belysning. Denna avdelning är emellertid oavslutad.
Det fördelaktiga omdöme, som var på sin plats beträffande föreliggande arbetes första del, är även väl berättigat beträffande den utkomna avdelningen av den andra. Boken är mycket värdefull, rik på synpunkter, och, såsom av det redan anförda torde nogsamt framgå, rik också på fakta. Den är även trevligt skriven, enkel och redig.
Det förefaller emellertid, som om ett vetenskapligt arbete skulle få väsentligen ökat värde genom att ställas i kritisk belysning av sakkunniga. Givetvis kan arbetet användas med desto större trygghet, om de särskilt omtvistliga punkterna påvisats. Framför allt gäller detta, om framställningsmetoden är sådan, att tänkbara frågeställningar endast i begränsad utsträckning redovisas. Redan i anmälan av första delen av prof. Ebersteins bok har jag vågat antaga, att arbetets karaktär av lärobok varit bestämmande för att förf. delvis använt en dylik metod. På vissa ställen har jag trott mig kunna iakttaga detsamma i det föreliggande häftet och måste därför be-
klaga, att jag ej tilltror mig att i allmänhet prestera sakkunniga kommentarer till detta. Emellertid har jag fäst mig vid några punkter.
Förf. fullföljer systematiskt den redan i första delen framställda tesen, att skattskyldighet principiellt uppkommer i och med inträffandet av det faktum, vid vilket lagstiftaren knutit den särskilda skatt, som är i fråga. I min anmälan till första delen av detta arbete har jag för egen del gjort gällande avvikande ståndpunkt beträffande de slutsatser, vartill förf. från denna utgångspunkt kommit beträffande den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, bl. a. ifråga om betydelsen av ikraftträdandet utav ny lagstiftning m. m. En viss tvekan återkommer nu på olika punkter. Förf. säger exempelvis, att skattskyldigheten i fråga om lagfartsstämpel principiellt måste anses inträda i och med det fång, som medför förpliktelse att utgiva lagfartsstämpeln, ehuru, som förf. uttrycker sig, »denna grundsats icke ännu i praxis kommit till erkännande i hela sin vidd.» Samma mening har förf. förut utvecklat i festskriften till presidenten Marks v. Würtemberg. Bland annat har nu den konklusionen dragits av denna sats, att, om köpare av fastighet efter inköpet blivit insolvent, den riktiga konsekvensen vore att lagfart skulle beviljas men lagfartsstämpels gäldande ej krävas (s. 523). Förf. är själv på det klara med att praxis ej skulle godtaga en sådan ståndpunkt, och jag instämmer; en sådan ståndpunkt förefaller åtminstone mig utesluten. I stället för att häri söka en prövosten för hela den framlagda teoriens bärighet har emellertid förf. sökt förklara förhållandet med en i mitt tycke underlig konstruktion. »På en omväg» har man enligt förf. kommit därhän att skatteanspråket skulle vidlåda fastigheten. Utan att belasta utrymmet med en närmare redogörelse rörande denna konstruktion vill jag uttala tvivelsmål, att en konstruktion alls skall vara behövlig. Även om man vill med beskattningen träffa själva omsättningsakten, kan man väl av praktiska skäl ordna beskattningen på det mycket naturliga sätt att man beskattar lagfartsansökan, eftersom lagfart ändå måste sökas. Även med förf:s allmänna inställning kunde väl denna vara det »faktum, vid vilket skatten knutits». Det framhålles (på s. 515), att lagfartsstämpeln tidigare i främsta rummet betraktades som en ekvivalent för »förmånen av fastighetens lagfarande». Med denna utgångspunkt kan svårligen skattskyldigheten inträda förrän vid lagfartsansökan. Är det nu verkligen sannolikt, att en senare ändring i uppfattningen om grunden för ifrågavarande beskattning skulle behöva betyda en ändring i fråga om de rättsliga företeelser, som knyta sig kring själva stämpelavgiften! Nog förefaller det, som om denna fråga borde besvaras nekande. Frågan om ny lagstiftnings ikraftträdande ordnar sig i alla fall. Både i detta och de flesta andra avseenden kan man komma till ungefär samma slutsatser som förf., därför att lagstiftaren vill komma åt själva omsättningen, men detta behöver ej betyda att omsättningen i och för sig grundlägger skattskyldigheten. De grundläggande principerna för beskattning i allmänhet äro så svävande och så omstridda, att man helt säkert ej kan våga uppställa några all-
männa teser om vad som in dubio skall gälla. Det finns ingen »allmän skatterätt» analog med t. ex. »straffrättens allmänna del». Om man gör klart för sig, att lagfart aldrig beviljas utan mot kontant betalning, så synes resonemang om skattskyldigheten just i denna särskilda punkt rätt överflödigt. Av anförda och andra skäl och med den skepsis i fråga om allmänna principer på beskattningsområdet, som en mångårig erfarenhet beträffande skattelagstiftning ingivit, kan jag ej annat än ställa mig tvivlande till att förf. här skulle ha rätt.
I flera avseenden har förf. upprepat ungefär liknande synpunkter. Konstruktioner hava måst här och där göras, vilka verka främmande. En bokanmälan som denna är emellertid ej rätta platsen för vidlyftiga diskussioner, varför jag nöjer mig med redan gjorda påpekanden. Men det må understrykas, att om det ej är fråga om obligatorisk kontant- eller förskottsbetalning av skatt, är spörsmålet om skattskyldighetens inträde av stor vikt, varför försök att lämna bidrag till detta spörsmåls besvarande böra mottagas med tacksamhet.
Några smärre påpekanden må för övrigt göras. Uppgifterna om de direkta skatternas förhållande till de indirekta å sid. 589 och 590 skulle varit värdefullare, om kommunalskatterna medtagits. Den kommunala och den statliga beskattningen bilda tillsammans ett system, och en riktig uppfattning erhålles ej, såvitt ej det hela medtages. Maltskatten (s. 625) och omsättningsskatten för spritdrycker (s. 648) hava ändrats, sedan det föreliggande arbetet kom ut. Det är skada att en bok som denna så snart blir omodern. Då en mängd sifferuppgifter inom kort få allenast historiskt värde och man gärna vill läsa texten som aktuell, förefaller det som om siffrorna i än större utsträckning än som skett kunde intagits i noter.
När förf. på s. 697 med stöd av den officiella statistikens utgiftssiffror jämfört omfattningen av den statliga och den kommunala verksamheten, hade han bort påpeka att dessa siffror ej äro kommensurabla, enär kommunernas siffror i regel äro bruttosiffror (inkluderande bl. a. affärsverkens hela behållning), medan siffrorna för staten äro nettosiffror. Att så är fallet, kan måhända utläsas av fortsättningen, men framgår ingalunda tydligt.
Vad slutligen vägskatten angår är förf. på det klara med att denna är en »skatt efter intresse», vilken emellertid enligt hans mening kommer att drabba beskattningsföremålen ojämnt i förhållande till deras nytta av vägarna, emedan »skatten utgår oberoende av huruvida och i vilken omfattning vägarna begagnas». I detta avseende har jag en helt annan uppfattning än prof. Eberstein, enär jag anser det intresse, som man vill avväga, ligga i det ökade värde, som tillkommer fastigheterna på grund av att vägarna finnas, med hänsyn till den ökade räntabilitet som tack vare dessa tillkommer fastigheterna. Tag bort vägarna, och fastigheterna komma att kraftigt sjunka i värde! Vägskatten är lika berättigad även om vederbörande fastighetsägare själv aldrig nyttjar vägarna. Hans produkter kunna avhämtas av främlingar, eventuellt rörelseidkare i städerna, som
komma i automobil och göra rätt för sitt nyttjande av vägarna genom automobilskatt. Inom parentes må påpekas, att den olikhet i avseende å vägbeskattningen som tidigare rått i förhållandet mellan jordbruks- och annan fastighet, genom beslut av innevarande års riksdag borttagits.
Det torde bliva tillfälle återkomma till det föreliggande, av prof. Ebersteins lugna och sakliga framställningskonst präglade arbetet, när dess sista del föreligger färdig.
Carl W. U. Kuylenstierna.