ÖSTEN UNDÉN. Från arbetsdomstolens praxis. Rektorsprogram. Uppsala 1932. (Även i Uppsala universitets årsskrift.) Almqvist & Wiksell. 38 s. 1 kr.

 

    Kollektivavtalet — eller som det då kallades »det kollektiva arbetsavtalet» — var det första ämne, nuvarande statsrådet ÖSTEN UNDÉN valde att skriva om, när han som nyvorden filosofie kandidat för 27 år sedan debuterade på den juridiska författarebanan. Att kollektivavtalet även i fortsättningen kunnat fängsla hans intresse, därom vittna flera senare skrifter, icke minst doktorsavhandlingen (1912). Ännu så sent som några få dagar före sin fjärde statsrådsfullmakt har UNDÉN riktat vår juridiska litteratur med ytterligareen skrift om kollektivavtalet, denna gång behandlat med särskild hänsyn till rättstillämpningen hos arbetsdomstolen.
    Det är, som man kan vänta, då man ser det kända författarenamnet på titelbladet, en sakrik och intresseväckande framställning, som här bjudes. Ämnet är tacksamt; det lockar till jämförelser med ett annat av författarens specialområden, de folkrättsliga konflikterna, och till reflektioner över vad den närmast kommande rättsutvecklingen månde bära i sitt sköte. Inom både civilrättens och civilprocessens områden har 1928 års arbetsfredslagstiftning sprängt gamla ramar och börjat plöja nya fåror, och man anar att dessa komma att föras vidare. Vi stå icke vid slutpunkten av en länge fortskriden utveckling; uppenbarligen ha vi blott hunnit fram till en första milstolpe på en väg, vars fortsättning redan kan skymtas. Början var svår, såsom vi ännu ha i färskt minne. Vid tre riksdagar i följd har motionerats om hela arbetsfredslagstiftningens upphävande. Nu har UNDÉN (s. 4) kunnat konstatera, att arbetsdomstolen »otvivelaktigt tillvunnit sig respekt och förtroende inom de kretsar, som äro närmast intresserade av dess rättsskipning». Domstolens statistik är bevisande nog: antalet instämda mål har stigit år för år, och procenttalet av de från arbelaresidan instämda målen har hållit sig mellan 64 och 67, till dess det år 1932 steg till 81. För en förf., som redan från början och även sedermera (se Förhandlingarna å det elfte nordiska juristmötet, s. 114) bestämt förordat laglig reglering av kollektivavtalet, måste denna statistik vara särskilt glädjande. Den är det för en var, som uppskattar rättskulturens framsteg.

    Arbetsdomstolens behörighetsområde, som redan av lagstiftningen utstakats vidare än det, för vilket kollektivavtalslagen skulle gälla, synes tendera att ytterligare växa. Med gillande omtalar förf. (s. 10), hurusom domstolen utan att tveka upptagit ett instämt mål rörande kollektivavtal mellan en grupp arbetsgivare samt en grupp arbetare (icke en organiserad förening), ett avtal alltså, som icke hör under kollektivavtalslagen. Domstolens egen argumentering i behörighetsfrågan (Arbetsdomstolens domar 1932 s. 460—462) är synnerligen beaktansvärd. Förf. får också anledning framhålla, att arbetsdomstolen ofta haft att handlägga tvister om utbetalande av lön till enskilda arbetare, då dessas anspråk grundat sig på anställning inom kollektivavtals tillämpningsområde. Här föreligger tydligen möjlighet till kompetenskonflikt mellan arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna (s. 9); förr eller senare lär väl förhållandet påkalla uttrycklig utvidgning av den förstnämndas behörighetsområde. Att allmän domstol nu kan få att avgöra tvist om tolkning av kollektivavtal, då detta indirekt blivit tillämpligt å parternas mellanhavande, utvisar rättsfallet NJA 1933 s. 147.
    På sitt arbetes sista sidor (37—38) refererar förf. ett rättsfall, som pekar hän mot en annan kompetensutvidgning för arbetsdomstolen. Med ogillande av ett mot lönekrav framställt yrkande om kvittning med en stridig genfordran utdömde domstolen lönebeloppet och hänvisade svaranden att vid allmän domstol påkalla prövning av sin uppgivna genfordran. (Ett härmed jämförligt avgörande förekommer i ett nyare rättsfall, nr 176/1932). Efter den distinktion mellan olika fall, som socialministern gör i sitt anförande till statsrådsprotokollet i KProp. nr 39/1928 s. 176, synes tvisten strängt taget icke bort upptagas av arbetsdomstolen.
    Att även kollektivavtalslagens tillämplighet i någon mån är i tillväxt, konstaterar förf. (s. 21—23). Han finner sålunda fredsförpliktelsen jämlikt lagens 4 § ha utsträckts att gälla också maskerade eller hemliga stridsåtgärder, till och med åtgärder, som blott indirekt inneburit påtryckning å den egna arbetsgivaren. Å andra sidan spåras en och annan gång i rättspraxis en riktning åt snävare tolkning av nyssnämnda lagrum än som tidigare hållits för riktig. Detta gäller stridsåtgärder för frampressande av utbetalning av intjänt lön. Mot vad både socialministern och andra lagutskottet tyckas ha menat vid lagens tillkomst 1928 (se KProp. nr 39 s. 94 — 95; Andra lagutsk. nr 36 s. 21 — 22), mot vad MATZ (i Norstedts serie »Nya lagar», 2. Arbetsfreden, s. 7) uttalat och S. HANSSON (i Landsorganisationens skriftserie XXII, s. 20 ff.) åtminstone ifrågasatt, har arbetsdomstolen förklarat stridsåtgärderna icke stridande mot förenämnda 4 §. Förf. synes skänka denna domstolens ståndpunkt sitt gillande (s. 25).
    I fråga om ett annat stadgande i kollektivavtalslagen, nämligen 3 §, förordar förf. uttryckligen en inskränkande tolkning. »De i kollektivavtal fastställda arbetsvillkoren böra uppfattas såsom minimiförmåner» (s. 15, se ock s. 18). Lagrummet skulle enligt förf:ns mening icke få åberopas såsom hindrande en överenskommelse om

bättre arbetsvillkor än dem kollektivavtalet upptager. I anslutning till detta resonemang kritiserar förf. en arbetsdomstolens dom, vari en dylik överenskommelse förklarats ogiltig jämlikt nyss anförda 3 § (s. 16). Anm. kan för sin del icke biträda förf:ns uppfattning av lagrummet. Det förefaller icke motiverat att frånkänna arbetsgivareparten skydd för det intresse — förf. medger själv att det kunnat vara ett starkt intresse — densamma kan vilja göra gällande, att få de avtalade lönesatserna fredade mot uppskörtning. Anm. åsyftar icke något arbetsgivareorganisationens anspråk mot de egna medlemmarna; detta skulle riktigast falla utanför arbetsfredslagstiftningens område — om än en och annan antydan om möjligheten att draga även föreningsrättsliga spörsmål inför arbetsdomstolen redan blivit märkbar (se s. 36—37; jfr ett nyare rättsfall, nr 180/1932). Men arbetsgivarepartens anspråk bör få riktas mot den enskilde arbetare, som betingat sig för hög lön. Stöd för denna mening tyckes kunna hämtas i socialministerns uttalande i KProp. nr 39/1928 s. 82; MATZ har också i sin utläggning av 3 § låtit samma mening komma till uttryck, medan HANSSON stannat vid ett non liquet.
    I den rättspraxis, varmed förf. sysslar, skönjer han vissa antydningar om betydelsefulla ändringar, som förestå, av rådande rättsuppfattning i mer än en punkt inom det behandlade området. Att ett kollektivavtal skall binda även den, som genom överlåtelse blivit ägare av ett företag, vars förre ägare varit bunden av avtalet, finner förf. ligga i utvecklingens naturliga riktning och till och med kunna redan nu under vissa förutsättningar anses befogat (s. 14). Och att arbetsgivares fria uppsägningsrätt beträffande arbetsavtal, som slutits på obestämd tid, ej kan väntas komma att allt framgent erkännas såsom en självklart obetingad befogenhet, meddelar förf. i försiktiga ordalag (s. 27 ff.). Ämnet manar till eftertanke. Åsikterna om de förebådade nyheterna gå helt visst starkt i sär. Blunda för tidenstecken kunna vi i varje fall icke. Och för förf:ns lugna, objektiva framställning av de viktiga rättsfrågorna äro icke minst juristerna honom tack skyldiga.

C. G. Björling.