Defensor legis. H. 7—8 innehåller ett föredrag av BERTIL GODENHIELM om »Några särdrag ur den franska advokatverksamheten», speciellt berörande den franske advokatens uppfattning om sina plikter mot domstol, yrkesbröder och klienter. I h. 9 och 10 behandlar JARL L:SON RENWALL några kriminalpsykologska spörsmål. I fråga om sättet för förhör i brottmål framhåller förf. särskilt vikten av att den tilltalade får lämna en sammanhängande muntlig berättelse, innan polisförhörsprotokollet uppläses. Om bevisvärdet av eget erkännande säger förf. att domstolarna borde förfara mera varsamt med att tillmäta erkännandet verkan av fullt bevis. Beträffande vittnesutsagor understryker förf. olikheterna mellan manligt och kvinnligt psyke och hur dessa olikheter ta sig uttryck i vittnesberättelserna. En annan faktor av största vikt i kriminalistiskt hänseende ser förf. i sexualiteten i vidsträckt bemärkelse, och han söker särskilt påvisa hur olika perioder i kvinnans liv böra beaktas när det gäller att bedöma henne såsom tilltalad eller vittne.

H. N.

 

    Norsk retstidende. H. 40—56. Av intresse för svenska läsare är särskilt en kortare uppsats av hjelpedommer O. AUGDAHL rörande den även i vårt land så aktuella frågan om bevisskyldigheten. Förf. kritiserar skarpsinnigt den bl. a. av professor J. Skeie i »Den norske civilprocess» (Bd II, 1931) hävdade uppfattningen, att presumtioner — om man bortser från dem som äro fastslagna i lag — allenast böra anses ha betydelse för bevisuppskattningen i målet, icke för bevisskyldighetens fördelning mellan parterna. Det framhålles, att det i själva verket innebär en ren fiktion att göra gällande, att domaren i sådana lägen, då hänsyn plägar tagas till en presumtion, alllid blivit i det enskilda fallet övertygad om förhandenvaron av det faktum, som presumtionen avser.

Hj. Kgn.

 

    Statsvetenskaplig tidskrift. Det 4:de häftet för år 1932 inledes med en av prof. A. BRUSEWITZ författad redogörelse för »Utrikesnämndens uppkomst och utformning». Med stöd av ett rikligt men väl sovrat material anser sig författaren kunna fastslå att utrikesnämnden framstår som en arvtagare till det forna hemliga utskottet. Den verkliga skillnaden mellan dessa två institutioner består endast däri, att utrikesnämndens verksamhet icke genom regeringens åtgärder kan inskränkas.
    Doc. E. THERM ÆNIUS som vunnit anseende såsom framstående kännare av partiväsendet under senare hälften av 1800-talet, lämnar vidare en intressant och fyllig framställning av »Rikspartiorganisationernas uppgifter och verksamhet». Med rätta påpekar förf., att det proportionella valsättet nödvändigtvis förutsätter tillvaron av partier, och att dessa sålunda måste anses som faktiska statsorgan.

G. B.