Svenska landskapslagar. Tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN. Första serien: Östgötalagen och Upplandslagen. Häftena 1 och 2. Sthm 1933. Geber. 64, 64 s. Pris för varje häfte kr. 2.00.

 

    Nyligen hava i bokhandeln utkommit de nämnda två första häftena av en upplaga av landskapslagarna i nutida språkdräkt. Häftena innehålla de första balkarna i vardera av Östgötalagen och Upplandslagen, vilka landskapslagar tillsammans äro avsedda att bilda första serien av den nya editionen. Varje häfte inledes med en framställning rörande den ifrågavarande lagens ålder bevarade handskrifter m. m., och efter de olika balkarna följer en innehållsrik kommentar, innefattande ej blott påpekanden av språkliga och juridiska egendomligheter utan även hänvisningar till motsvarande bestämmelser i andra landskapslagar, uttalanden i litteraturen m. m. Den första serien skall omfatta åtta häften.
    Prof. Holmbäck och hans filologiske kollega hava utan tvivel gjort sig förtjänta av den största tacksamhet genom det utgivningsarbete, som nu av dem begynts. Såsom i de inledande framställningarna påpekas, hava ingen av förevarande landskapslagar tidigare funnits tillgänglig i modern svensk språkdräkt, ehuru detta på grund av de äldre texternas svårtillgänglighet givetvis sedan länge varit högeligen önskvärt.

K. H.

 

C. A. REUTERSKIÖLD. Om statsregleringen som svenskt rättsinstitut. Uppsala 1932. Lundequistska bokh. 37 s. Kr. 1.00.

 

    HALVAR G. F. SUNDBERG. Villkor för anslag. Uppsala 1932. Lundequistska bokh. 68 s. Kr. 2.00.

 

    Av ovanstående arbeten, vilka båda ingå i Uppsala universitets årsskrift 1932, berör Sundbergs allenast en del av det område, som behandlats av Reuterskiöld. Sundbergs avhandling går givetvis mera i detalj än Reuterskiölds uppsats. Ehuru arbetena utkommit ungefär samtidigt, har Sundberg kunnat till granskning upptaga vissa av Reuterskiöld i hans uppsats utvecklade åsik-

ter, vilka tidigare framförts av denne. Detta gäller bl. a. den intressanta frågan om K. M:ts rätt att disponera över besparingar å de »obetecknade» riksstatsanslagen.
    Medan Reuterskiöld tillerkänner K. M:t rätt att under löpande budgetår förfoga över uppkommande besparingar för ändamål inom respektive huvudtitlar, gör Sundberg gällande, att riksdagen äger full befogenhet att uppställa det allmänna anslagsvillkoret, att besparingar av ifrågavarande slag skola i sin helhet överföras till kassafonden. Detta senare betraktelsesätt synes vara fullt bindande. Det må ock framhållas, att 1923 års riksdags godkännande av K.M:ts förslag att ersätta de äldre »bestämda» anslagen och »förslagsanslagen, högst» med de nuvarande obetecknade anslagen får anses vara av samma rättsliga betydelse som 1841 års riksdagsbeslut om huvudtitlarnas allmänna besparingsfonder.
    Även i övrigt kunna de bada avhandlingarna — särskilt Reuterskiölds — giva anledning till diskussion. Det är emellertid av stort värde, även ur praktisk förvaltningssynpunkt, att få de ifrågavarande spörsmålen teoretiskt belysta. Den svenska budgeträtten är tyvärr alltjämt även inom vitala delar mycket knapphändigt behandlad i litteraturen.

E. R. S.