Polens strafflag av 1932. Liksom flera andra av de genom Versailles-freden nybildade eller starkt utvidgade staterna har Polen stått inför nödvändigheten att redan för vinnande av enhetlighet nyskapa stora delar av lagstiftningen, däribland den straffrättsliga. En år 1919 tillsatt kodifikationskommission har arbetat med dessa uppgifter, och bland resultaten av dess verksamhet befinner sig nu en ny strafflag av den 11 juli 1932, vilken jämte en lag om polisförseelser och en promulgationslag av samma dag trätt i kraft den 1 september 1932.1
Till sin allmänna ståndpunkt är den nya lagen medlande, om man så vill eklektisk. Såsom förutsättning för straff, vilket utom annat även utgör vedergällning, kräves skuld; skuldbegreppets subjektiva karaktär genomföres strikt i flera olika punkter (bl. a. försök, objektiva överskott); delaktighetens accessoriska ställning har uppgivits. I fråga om brottets verkningar är främst att uppmärksamma ett rikhaltigt system av skyddsåtgärder; häri, liksom även i behandlingen av ungdomliga förbrytare och i vissa delar av straffsystemet, framträder inflytande från moderna riktningar. — I tekniskt och redaktionellt hänseende har man vinnlagt sig om enkelhet och korthet, varigenom lagen gör ett »populärt» intryck. Denna obestridliga fördel synes hava köpts med en viss lättvindighet i begreppsutformningen, som understundom leder till otydlighet i frågor av teoretiskt intresse (måhända mera i översättningen än i originalet?).
Lagen uttalar inledningsvis grundregeln nullum crimen sine lege, och denna genomföres med avseende på lagens giltighet i tiden så strängt, att ett redan ådömt men ännu icke (till fullo?) verkställt
straff skall bortfalla, om enligt en ny lag den handling, varför det ådömts, icke är något brott. — I internationellrättsligt hänseende användes, liksom i flertalet lagar, olika grunder för den inhemska lagens tillämplighet i konkurrens med varandra, däribland även i viss utsträckning den s. k. universalprincipen. Enligt denna (art. 9, jfr 10) kan en utlänning straffas för vissa gärningar, oavsett var de begåtts, bl. a. myntförfalskning, vit slavhandel, handel med narkotiska gifter eller pornografiska objekt. Denna kompetens för den inhemska rätten utgör emellertid icke hinder för utlämning; bestämmelser om detta institut återfinnas i övrigt icke i strafflagen. Beträffande territorialprincipen (art. 3) hänföres till polskt område uttryckligen även luften däröver; med det inhemska området likställas ej blott polska fartyg utan även polska luftfartyg. Ett i utlandet undergånget straff må vid bestraffning i Polen tillgodoräknas den straffade enligt domstolens fria prövning; skyddsåtgärder kunna åläggas även på grund av en utomlands bestraffad gärning (art. 11).
I fråga om det allmänna brottsrekvisitet har man ansett nödigt att giva definitioner på både dolus och culpa (art. 14). Den förra inbegriper även dolus eventualis, den senare är anmärkningsvärd: »Ett oaktsamt brott föreligger, då gärningsmannen förutser möjligheten av det för en straffbestämmelse erforderliga resultatet, men grundlöst antager sig kunna undvika detta, ävensom då han icke förutser samma resultat eller handlingens straffbarhet, ehuru han kunde förutse det eller var pliktig att förutse det» (efter den tyska översättningen). Härav synes bl. a. följa, att varje medveten föreställning om det inträffade resultatets möjlighet och varje möjlighet att förutse det skall konstituera medveten resp. omedveten culpa, alldeles oavsett riskens grad och de skäl, som kunnat tala för att handlingen likväl företoges. Detta synes innebära en alldeles orimlig utvidgning av culpa-begreppet. Error juris kan medföra straffnedsättning (art. 20 § 2). S. k. objektiva överskott skola ej medföra straffskärpning i saknad av ett visst subjektivt rekvisit: att gärningsmannen förutsett eller varit pliktig att (= bort?) förutse en dylik verkan (art. 15 § 2). — Från strafflöshet vid otillräknelighet undantages uttryckligen s. k. actio libera in causa (art. 17). Förminskad tillräknelighet erkännes såsom straffminskningsgrund (jfr nedan ang. skyddsåtgärder), med undantag för självförvållat rus; motsvarande undantag göres icke beträffande otillräknelighet.
En utpräglat subjektivistisk tendens framträder i försöksläran (art. 23 — 25). Försökspunkten överskrides genom företagande av en handling, som är omedelbart riktad på förverkligande av en avsikt att begå ett brott. Försök föreligger även vid användning av otjänliga medel och vid angrepp på ett otjänligt eller icke existerande objekt, dock med undantag för fall av grov vidskepelse e. dyl. Försöksstraffet skall i regel utmätas inom samma skala, som gäller för det fullbordade brottet. I konsekvens därmed är försök straffbart vid alla, även helt lindriga (uppsåtliga) brott inom strafflagens område. — »Försök till delaktighet» är i allmänhet straffbart (art. 29).
Beträffande behandlingen av extraneus såsom delaktig i ett brott, vilket fordrar ett specialsubjekt, uttalas i speciella delen, såvitt angår ämbetsbrott, att en sådan extraneus straffas enligt de vanliga reglerna för delaktighet (art. 293). Motsvarande resultat framgår ifråga om en gäldenärs brott mot borgenärer av art. 278; denna bestraffar emellertid även en extraneus, vilken såsom gärningsman företagit vissa handlingar till men för en gäldenärs borgenärer utan samförstånd med gäldenären.
Straffsystemet är enkelt och överskådligt. Allmänna huvudstraff äro: dödsstraff, straffarbete (»Gefängnis»), fängelse (»Haft») samt böter. Det förstnämnda användes sparsamt. Varaktigheten av straffarbete på viss tid är lägst 6 månader och högst 15 år, av fängelse lägst en vecka, högst 5 år. Bötesstraffet ådömes direkt i penningar, lägst 5, högst 200,000 Zloty; straffskalor med mindre spännvidd förekomma beträffande denna straffart icke i strafflagen. Vid utmätande av böter skola den skyldiges ekonomiska förhållanden beaktas (art. 56). Om böter ej kunna indrivas, förvandlas de i första hand till arbetsplikt, vilken enligt domstolens prövning kan fullgöras antingen på fri fot eller i en tvångsarbetsanstalt (närmare bestämmelser om organisationen givas icke i strafflagen); om den dömde är arbetsoduglig, kan vidare straffverkställighet bortfalla. Först i andra hand, om den dömde icke kan företaga det honom ålagda arbetet eller hårdnackat vägrar att utföra det, skall bötesstraffet förvandlas till frihetsstraff, i regel till fängelse (Haft), därav en dag skall motsvara böter från 5 t. o. m. 50 Zloty; förvandlingsfängelsets allmänna maximum är 3 år. — Böter skola ofta ådömas kumulativt med frihetsstraff, dels enligt stadganden flerstädes i lagens speciella del (t. ex. art. 134, 135, aktiv bestickning av ämbetsman), dels enligt en allmän föreskrift av innehåll, att för brott, som begåtts av vinningslystnad, i regel skall dömas till böter jämte ett i lagen utsatt frihetsstraff.
Skyddsåtgärderna (art. 79—85) förete de typer, som i nyare lagverk kunna sägas vara ganska regelbundet återkommande. En otillräknelig förövare av en straffbar gärning skall enligt dom intagas på obestämd tid i en vårdanstalt för psykiskt sjuka, under förutsättning att hans förblivande å fri fot vore »farligt för rättsordningen»; utskrivning, likaledes enligt beslut av domstol, får ske tidigast efter ett år. Förminskat tillräknelig förbrytare, som är på enahanda sätt farlig, kan dömas till intagande i vårdanstalt, jämväl på obestämd tid icke under ett år; om han är dömd till frihetsstraff, skall domstolen efter utskrivningen från vårdanstalten avgöra, om straffet skall verkställas — en form för kumulation av straff och skyddsåtgärd, som i alla vanliga fall måste antagas verka mycket ogynnsamt. Vidare förekommer alkoholistvård efter undergånget straff; på motsvarande sätt intagande av arbetsskygga förbrytare i tvångsarbetsanstalt på obestämd tid mellan ett och fem år. Slutligen märkes internering av oförbätterliga i särskild anstalt på obestämd tid icke under fem år, efter undergående av det egentliga
straffet. Förutsättningen härför är antingen återfall i brott tre gånger eller att den brottslige är en yrkes- eller vaneförbrytare (även om egentligt återfall ej förekommit) samt i vartdera fallet att han är farlig på nyss angivet sätt. För att återfall skall anses föreligga, fordras (art. 60 § 1) föregående verkställighet av minst en tredjedel av ett straff, som i in- eller utlandet ådömts för ett annat brott, vilket härflyter ur samma motiv eller tillhör samma kategori (»Gattung») som det nya brottet; återfallspreskriptionen är fem år. Även bortsett från eventuell internering skall återfall i regel medföra förhöjning av eljest tillämpligt straffmaximum med hälften; yrkes- eller vanemässighet medför även härutinnan samma rättsverkan som återfall.
Till ungdomliga förbrytare (art. 69 — 78) hänföras de, som vid förövandet av brott uppnått 13 men ej 17 år. Om en sådan ungdom befinnes ej hava ägt nödig utveckling för att inse gärningens betydelse eller att handla i enlighet med dylik insikt, skall han ej underkastas straffrättslig påföljd, men domstolen anordnar uppfostrande behandling av ett eller annat slag, däribland ställande under ansvarig uppsikt av föräldrarna. Om däremot den unge brottslingen anses hava ägt nödig utveckling för att handla med »urskillning», skall han likväl principiellt icke underkastas egentligt straff, utan skall dömas till intagande i förbättringsanstalt (jfr tvångsuppfostran) intill fyllda 21 års ålder, med möjlighet till utackordering och villkorlig utskrivning. Förbättringsanstalt kan (liksom frihetsstraff i viss utsträckning) åläggas genom villkorlig dom, och den kan i därför lämpade fall utbytas mot uppfostringsåtgärder.
Vad slutligen angår lagens speciella del kan iakttagas, att straffsatserna såtillvida förefalla stränga som frihetsstraff måste ådömas för åtskilliga brott, där man knappast skulle väntat det, t. ex. diffamation (art. 255 § 1). Däremot äro för relativt svårare brott straffen ganska lindriga på det sätt, att skalorna äro mycket vida med låga minima, t. ex. lägst straffarbete i 6 månader för dråp i hastigt mod (art. 225 § 2, jfr art. 39 § 1), för blodskam (art. 206, maximum 5 år) och för rån (art. 259). — De särskilda brotten kunna ej här närmare uppmärksammas. En mycket omtalad nyhet möter i art. 113, som stadgar straff för offentlig uppmaning till anfallskrig (o: mot främmande stal), dock under förutsättning att den sålunda hotade staten själv har en motsvarande straffbestämmelse. Överhuvud äro de politiska brotten starkt utbildade. En modern prägel har ett avsnitt om »Geheimnisverletzung» (art. 253, 254), som bl. a. skyddar telefonsamtal. Barnamord (art. 226) är privilegierat, oavsett om avlelsen varit »olovlig» eller icke. Vållande till annans död (art. 230 § 1) är, liksom i flera nya lagar, ganska strängt bestraffat: straffarbete i minst 6 månader och högst 5 år är det endastraff, som kan ifrågakomma. Hor förekommer icke såsom brott enligt strafflagen, och homosexualitet endast, då den uppträder såsom prostitution (art. 207).
Ragnar Bergendal.