580    Norsk lagstiftning ang. bojkott. Genom lag nr 8 d. 6 juli 1933, vilken enl. Kgl. resol. d. 28 juli har trätt i kraft d. 1 aug. 1933, ha i Norge efter långvariga förberedelser och starka politiska meningsbrytningar givits bestämmelser ang. bojkott (enligt det i Sverige vanliga språkbruket »blockad ), i syfte att inskränka de olägenheter, som ett överdrivet bruk av detta ekonomiska stridsmedel medför. De nya bestämmelserna framträda såsom ändringar i lagen d. 5 maj 1927 om arbetstvister, och de avse i enlighet härmed endast bojkott i anledning av arbetsförhållanden. Härvid är emellertid att märka att bojkott i syfte, som ej sammanhänger med arbetsförhållanden, i viss utsträckning redan är föremål för restriktiva bestämmelser i den norska trustlagstiftningen.
    Den nya lagen (§ 1 nr 9) definierar bojkott såsom en uppmaning, tillskyndan, gemensamt beslut eller annan åtgärd, vilken för att tvinga, skada eller straffa någon åsyftar att hindra eller försvåra en persons eller ett företags ekonomiska förbindelser (»samkvem») med andra. Bojkott är i denna vida utsträckning naturligtvis icke alltid förbjuden. Fastmera kan lagen sägas utgå ifrån att bojkott i och för sig är ett tillåtet stridsmedel, men den söker genom ett detaljerat angivande av en mängd fall, i vilka bojkott är rättsstridig, begränsa dess användning. Härvid anläggas flera olika synpunkter. Vissa slag av bojkotter äro helt förbjudna, andra äro beroende av tillstånd eller eljest av att ett visst förfarande iakttages. Uppdelningen sker dels efter det använda tillvägagångssättets beskaffenhet, dels efter det syfte som med åtgärden eftersträvas, dels efter den angripnes ställning och dels efter beskaffenheten och betydelsen av de intressen, som sättas i fara; dessa indelningsgrunder äro på skilda sätt kombinerade.
    Beträffande tillvägagångssättet givas bestämmelser som avse att förebygga onödig eller överdriven hänsynslöshet vid bojkottens användning. Helt allmänt (för lagens tillämpningsområde, jfr ovan) föreskrives sålunda, att bojkott är olaglig, när den företages utan att den angripne har fått skäligt varsel och utan att till såväl honom som dem, vilka uppmanas deltaga i angreppet, givits en tillfyllestgörande redogörelse för anledningen till bojkotten (§ 6 a. 1. a.). Likaledes gäller förbud mot en bojkott, som anordnas eller vidmakthålles genom rättsstridriga medel eller på ett onödigt upphetsande eller kränkande sätt eller genom osanna eller missvisande uppgifter (§ 6 a. 1. b.). Bojkott såsom stridsmedel i en s. k. intressetvist om arbetsvillkor o. dyl. får tillgripas endast efter anmälan till riksförlikningsmannen för arbetstvister och efter utgången av vissa frister, vilkas längd beror av det medlingsförfarande, som av honom anordnas, i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för arbetsinställelser. Motsvarande gäller om vissa anspråk från fackförening mot arbetsgivare eller arbetsgivarförening, och omvänt (§ 6 a. 3. jfr § 39 a.). Bojkott må ej heller vid intressetvist företagas av en arbetsgivare, en förening av dylika eller av en fackförening, som tillhör en (överordnad) organisation utan att denna har meddelat sitt skriftliga samtycke (§ 6 a. 4. b.).
    På grund av sitt syfte blir en bojkott olaglig, när den företages för ett i och för sig rättsstridigt ändamål eller om den kommer att förorsaka en rättskränkning (»retsbrudd»), därest den når sitt mål (§ 6 a. 1. c., passim). Vidare

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 581om den avser lösning av en rättstvist angående ett kollektivavtals giltighet, tolkning eller bestånd eller angående ett på sådant avtal grundat anspråk (§ 6 a. 2. jfr § 6. 1.; sv. lag om kollektivavtal 4 § 1.).
    I fråga om den angripnes ställning stadgas beträffande bojkotter i anledning av ovannämnda intressetvister, att sådan bojkott ej må riktas mot en arbetsgivare, vilken utom familjemedlemmar (vilket begrepp genom särskild bestämmelse erhållit en ganska vid omfattning) icke sysselsätter mera än tio arbetare (§ 6 a. 4 a.). Vidare märkes i detta sammanhang en grupp av bestämmelser, som åsyfta skydd för utomstående (ej blott »neutrala»). Dessa regler utmärkas därav, att bojkott på denna grund icke är förbjuden i och för sig, utan gjord beroende av att tillstånd därtill på begäran lämnats av domstol och förbjuden om sådant tillstånd ej erhållits. Hit höra följande fall: bojkott mot någon i anledning av att han har deltagit i eller understött någon av parterna i en avslutad arbetstvist, som varit förenad med strejk, lockout eller bojkott, eller därför att han eller personer, som han sysselsätter eller med vilka han står i ekonomisk förbindelse, äro eller icke äro medlemmar av en fackförening eller arbetsgivarförening, vidare bojkott i syfte att tvinga någon arbetare eller arbetsgivare att inträda i en sådan organisation eller att ingå (medverka till ingåendet av) ett kollektivavtal, som icke har begärts av någon eller endast av en minoritet bland arbetarna i det företag, varom fråga är; samt bojkott som till understödjande av part i arbetstvist riktas mot en tredje man, som icke å sin sida har vidtagit ekonomiska åtgärder för att stödja någon avparterna (§ 6 a. 1. d.).
    Slutligen förbjudes bojkott, om den »kommer att skada väsentliga samhällsintressen eller verka otillbörligt», samt om det icke råder ett rimligt förhållande mellan det intresse, som skall främjas genom åtgärden, och den skada som den kommer att medföra (§ 6 a. 1. c. passim). Som en speciell tillämpning av denna synpunkt kan betraktas att bojkott, som riktas mot flottningsverksamhet, av väsentlig betydelse för anskaffande av timmer till industriell verksamhet, är gjord beroende av domstols tillstånd (§ 6 a. 1. d. in fine).
    Åtskilliga av de uppställda kännetecknen på olovlig bojkott äro tydligen av den art, att de lätt kunna bliva föremål för meningsskiljaktigheter och kräva ett till en viss grad diskretionärt avgörande. För att domstolsprövningen ej alltför ofta skall komma i efterhand ha givits regler om provisoriskt förbud av domstol mot påbörjad eller förestående bojkott i avbidan på rättslig prövning av dess laglighet. Bojkott i strid mot sådant förbud blir olaglig (§ 26 a. 6., jfr § 40. 1. c.).
    Påföljden av olaglig bojkott är densamma som för olovlig arbetsinställelse resp. uppmaning därtill, nämligen skadeståndsskyldighet, med vissa möjligheter till jämkning och eftergift (§ 5), samt straff av böter, högst 25,000 kronor, eller fängelse i högst tre månader, eventuellt med kumulation av båda straffarterna (§ 40. 1. c.). Såsom straffbart angives att företaga olovlig bojkott eller medverka därtill. Fackförening eller arbetsgivarförening häftar för olaglig bojkott, vartill medlemmar gjort sig skyldiga, såvitt föreningen ej styrker, att den icke själv har skuld till åtgärden »eller» att den med till buds stående medel sökt förhindra dess vidtagande eller fortsättande. För detta ändamål giver lagen åt dessa föreningar rätt till uteslutning och vissa andra tvångsmedel mot tredskande medlemmar (§ 4). Böter kunna under vissa förutsättningar uttagas av en förening (§ 40. 1. andra st.).

582 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.    För att uppnå sakkunnig, snabb och likformig behandling av spörsmål om bojkotts olaglighet och därpå grundade anspråk har för handläggning av rättegångar härom inrättats en särskild, för hela riket gemensam specialdomstol, »Domstolen for boikottsaker», med säte i Oslo (§ 26 a.). Denna domstol utgör en parallell till Arbeidsretten (vilken skall vara forum för mål angående bojkott, som strider mot gällande kollektivavtal, § 6 a. 2.), och dess domar kunna liksom dennas i allmänhet icke överklagas (§ 26 a. 4. jfr § 26). Den nya domstolen består av ordförande, vice ordförande och tre medlemmar; de båda förstnämnda skola äga de kvalifikationer, som gälla för medlemmar av Høiesterett; de få icke, liksom ej heller en tredje medlem, intaga sådan ställning, att de kunna anses representera arbetsgivare- eller arbetareintressen. Av de båda återstående medlemmarna bör en ha särskild insikt i arbetsgivarnas och en i arbetarnas förhållanden, men de få icke vara styrelsemedlemmar eller tjänstemän i resp. organisationer (§ 26 a. 3. jfr § 10. 3). Dessa äga icke någon förslagsrätt, såsom är fallet beträffande vissa medlemmar i Arbeidsretten.


R. B.