Straffverkställighet och benådning i Preussen. I Preussen har d. 1 aug. 1933 utfärdats en ny lag angående straffverkställighet och benådning (Preussisches Strafvollstreckungs- und Gnadenrecht), offentliggjord i Preussische Gesetzsammlung av den 15 samma månad (nr 53/1933).
    Den nya preussiska lagstiftningen angående straffverkställighet och benådning betecknar ett viktigt steg på vägen mot den omarbetning av straffrätten, vilken den nya statsledningen förklarat sig ämna inom en nära framtid genomföra. I en officiell kommentar i samband med lagens utfärdande har preussiske justitieministern, lantdagspresidenten KERRL, vilken varit den ledande kraften vid lagens utarbetande, framhållit, att man därvid utgått från grundtanken att med denna lag skapa en »folklig» rätt, som skulle kunna förstås av hela folket. Därför hade man undvikit att överlasta lagtexten med hänvisningar till andra lagar. Vidare hade man i lagtexten intagit förklaringar, varför en viss bestämmelse utfärdats. Detta betecknade en nyhet på lagstiftningens område, avsedd att bidraga till lagens »folklighet».
    Lagen omfattar huvudavdelningarna »Strafvollstreckung» (§§ 1 — 40), »Gnadenrecht» (§§ 41—70) samt »Schluss- und Uebergangsbestimmungen» (§§ 71—74).
    Till de straffrättsliga teorier, som behärska straffverkställighetens utformning, har även den nya lagstiftningen nödgats taga ställning. Ty allt eftersom man i straffets ändamål framför allt ser en vedergällning med ett därmed förbundet avskräckande syfte eller brottslingens uppfostran och en förbättring

av hans sinnesart, kommer även straffverkställigheten att gestalta sig olika. Under det senast förflutna årtiondet stod grundsatsen om den brottsliges förbättring och uppfostran i förgrunden. Man utgick från den uppfattningen, att vid frihetsstraffen frihetsberövandet i sig själv innebar ett så hårt straff, att därigenom straffets vedergällningsmoment ansågs till fullo beaktat. Därför  måste vid straffverkställigheten huvudvikten läggas på försöket att uppfostra brottslingen till en samhällsduglig individ. Betecknande för denna uppfattning var framför allt systemet med en gradvis lindring av straffet i den mån den brottsliges uppförande kunde giva anledning att antaga förefintligheten av en förbättrad sinnesriktning. Den relativa frihet, som en fängelsefånge enligt detta system kunde uppnå mot strafftidens slut, skulle samtidigt innebära en förberedelse till hans utträde i samhället efter straffets avtjänande.
    Författarna till den föreliggande lagtexten hava underkastat denna uppfattning av straffets ändamål och de i enlighet med förbättringsteorien tillämpade metoderna vid straffverkställigheten en mycket skarp kritik. Beträffande graderingen vid frihetsstraffs avtjänande har framhållits, att de resultat, som därmed vunnits, vore endast skenbara. Fången inordnade sig visserligen i fängelselivet och sökte genom att uppträda enligt fängelsets föreskrifter vinna personalens förtroende för att snarast möjligt komma i åtnjutande av strafflättnaderna, men fångens sinnesförfattning underginge därmed ingen förvandling till det bättre. Systemets uppfostrande verkan inskränkte sig till en uppfostran till hyckleri. Efter frigivningen återupptoge fången sin tidigare livsföring. Systemet hade icke minskat kriminaliteten, och orsaken därtill vore i främsta rummet att söka i den underordnade roll, som straffets avskräckningsmoment fått spela vid straffverkställigheten. Fångens levnadsstandard hade legat över den arbetslöses, men också varit högre än arbetarnas och småböndernas.
    I den föreliggande lagens 6 § angives såsom frihetsstraffets uppgift att fången skall på ett verksamt sätt bringas till allvarlig insikt därom att han »sein Freveln gegen die Rechtsordnung des Staates durch die als empfindliches Uebelausgestaltende Freiheitsentziehung zu suhnen hat». I efterföljande mening utsäges, att »die Scheu davor, nach erneuter Straffälligkeit das Uebel des Strafvollzugs abermals über sich ergehen lassen zu müssen, soll in ihm durch die Art des Strafvollzugs so lebendig gemacht werden, dass sie auch bei dem einerinneren Erziehung nicht zugänglichen Verbrecher ein Hemmnis gegenüber der Versuchung zur Begehung neuer Straftaten darstellt». Därmed har vedergällnings- och avskräckningsprincipen kommit till ett klart uttryck. I enlighet därmed har såsom norm för straffverkställigheten angivits ett målmedvetet upprätthållande av tukt och ordning.
    I lagens 16 § fastslås, att arbetet är grundvalen för en ordnad och verksam straffverkställighet. Alla till arbete lagligen förpliktade fångar skola utföra det arbete, som de efter måttet av sin förmåga och sina kroppskrafter äro i stånd att prestera.
    Trots det avståndstagande, som vid lagens utarbetande kommit till uttryck gentemot en gradering av frihetsstraffet, kommer dock »der Strafvollzug in Stufen» i begränsad omfattning till användning även enligt den föreliggande lagen. I 22 § stadgas, att, såvitt fångar i anstalter för icke förut bestraffade äro ådömda ett frihetsstraff överstigande nio månader, skall straffet verkställas i

tre olika grader. Genom flit och goda arbetsprestationer kan en fånge rycka upp i en högre klass med åtföljande vissa förmåner. En »Aufrückungsfrist» av minst sex månader är likväl föreskriven. En uppflyttning i den andra graden (Stufe 11) kan dock icke ske förrän en fjärdedel av straffet avtjänats, och vad angår den tredje graden (Stufe III) först sedan hälften av strafftiden gått till ända.
    Lagens 24 § reglerar tukthusstraffet Detta skall såsom det strängaste frihetsstraffet tydligt skilja sig från fängelsestraffet i sättet för verkställighetens anordnande. En straffverkställighet i grader kan icke ifrågakomma vad beträffar tukthusfångar. Deras arbetstid är längre än för övriga fångar. Såsom disciplinärmedel mot tukthusfångar är även sträng arrest tillåten.
    Beträffande ungdomliga förbrytare har vid straffverkställigheten vedergällnings- och avskräckningsprincipen i hög grad fått träda tillbaka. Enligt 32 § skall vad angår dylika fångar särskild vikt läggas vid deras uppfostran och vidare utbildning. Skolundervisningen skall tillmätas särskild betydelse. Fritiden skall huvudsakligen användas till gymnastik och idrottsövningar. För att lära dessa fångar ett yrke eller för vidare utbildning i ett sådant, skola inrättas yrkesskolor. Också för utbildning inom lantbruk och trädgårdsskötsel skall på motsvarande sätt sörjas.
    Även organisatoriskt har den nya lagen infört viktiga ändringar. Under det att alltsedan den 1 jan. 1923 straffverkställigheten varit anförtrodd åt en särskild myndighet, nämligen de vid alla preussiska överdomstolar (Oberlandesgerichte) inrättade »Strafvollzugsämter», skola de sistnämnda nu enligt den nya lagen bortfalla och deras funktion övertagas av allmänna åklagarmakten (die Staatsanwaltschaft).
    Genom den nya lagen har beredningen av nådeärenden lagts i händerna på allmänna åklagarmakten (42 §). Uttryckligen fastslås, att benådning kan komma i fråga endast undantagsvis i särskilda fall (41 §). Utövande av benådningsrätten tillkommer i Preussen ministerpresidenten, och denne är berättigad att överlåta sina befogenheter härutinnan på enstaka fackministrar. Sådana överlåtanden kunna återkallas (45 §).
    Lagen träder i kraft en vecka efter kungörandet av den verkställighetsförordning, som det åligger justitieministern att utfärda till den nu behandlade lagen.

Erik Kronvall.