Nationalsocialistisk kartellagstiftning. D. 15 juli 1933 utfärdade tyska riksregeringen två betydelsefulla lagar rörande kartellväsendet, den ena om ändringar i kartellförordningen av d. 2 nov. 1923 och den andra om upprättande av tvångskarteller. Lagarna innefatta ett försök att på detta viktiga område av näringslivet omsätta i praktik det nationalsocialistiska slagordet »Gemeinnutz vor Eigennutz». Dels fullföljes och skärpes därför tidigare kartellagstiftnings kamp mot allmänskadligt missbruk av kartellers ekonomiska maktställning. De hithörande materiella bestämmelserna i 1923 års kartellförordning ha bibehållits, men för att möjliggöra ett snabbare och kraftigare statsingripande har rätten enligt 4 § i förordningen att förklara ett allmänskadligt kartellavtal ogiltigt eller förbjuda vissa metoder för dess genomförande nu flyttats över från kartelldomstolen till riksekonomiministern. Dels går emellertid den nationalsocialistiska lagstiftningen en ny väg, i det den vill positivt befordra en allmännyttig marknadsreglering genom kartellerna. I detta syfte har ett tillägg gjorts till 9 § i 1923 års förordning. Denna paragraf stadgar, att realisering av säkerheter eller vidtagande av bojkott och liknande åtgärder på grund av kartellavtal eller kartellbeslut icke får ske utan samtycke av kartelldomstolens ordförande, ett samtycke som skall vägras när ifrågavarande åtgärd innefattar en fara för näringslivet eller det allmänna bästa eller obilligt inskränker den ekonomiska rörelsefriheten för den gentemot vilken åtgärden riktas. Det nu gjorda tillägget innebär, att en obillig inskränkning av vederbörandes ekonomiska rörelsefrihet icke skall anses föreligga när hans affär

588 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.ledes av personer, som icke besitta den i affärslivet erforderliga tillförlitligheten. Med bristande tillförlitlighet skall jämställas att i hans rörelse varor eller prestationer säljas eller utbjudas till priser, som med hänsyn till rörelsens betydelse och till näringslivet och det allmänna bästa äro att anse såsom socialekonomiskt oberättigade, och det är att befara att denna prispolitik skall fortsättas. Meningen är att härigenom bereda kartellerna friare spelrum än hittills för kampåtgärder mot illojal eller marknadsförstörande konkurrens från avtalsbrytande kartellmedlemmars eller från utomståendes sida. — Ännu kraftigare framträder strävandena att positivt utnyttja kartellväsendet för en reglering av marknadsförhållandena i lagen om tvångskarteller. Sådana karteller äro ingen nyhet i Tyskland. Redan 1910 tvångskartell erades kaliindustrin samt omedelbart efter kriget — i samband med de då framträdande socialiseringstendenserna — kolindustrin. Sedermera ha, mer eller mindre såsom kristidsprodukter, skapats tvångskarteller inom tändsticks-, stärkelse- och sockerindustrierna, kreditväsendet, mejerihanteringen och den inrikes sjöfarten. Men dessa tvångskarteller ha tillkommit såsom särskilda undantagsfall och på grund av speciallagar. 1933 års lag däremot innebär ett generellt bemyndigande för riksekonomiministern att för marknadsreglering sammansluta företag till karteller, syndikat, konventioner eller liknande överenskommelser, eller ansluta företag till redan bestående dylika karteller etc., om sammanslutningen eller anslutningen synes påkallad av hänsyn till näringslivet och det allmänna bästa. Det tillkommer även ministern att utfärda erforderliga bestämmelser för tvångssammanslutningen samt, på företagens bekostnad, utöva tillsyn över sammanslutningen. Det stadgas särskilt att skadeståndstalan mot riket icke kan väckas på grund av förluster lidna genom lagens tilllämpning. Bland andra bestämmelser i lagen märkes den att ministern kan förbjuda upprättande av nya eller utvidgning av gamla företag inom viss näringsgren, där ett sådant förbud synes påkallat med hänsyn till näringslivet och det allmänna bästa; under samma förutsättningar kan han t. o. m. reglera den omfattning vari äldre företag få driva sin rörelse. — Det förtjänar även i detta sammanhang nämnas, att riksekonomiministerns möjligheter att påverka pris- och marknadsförhållandena icke är uttömd med nu angivna vittgående befogenheter. Enligt särskild lagstiftning har han även rätt att övervaka och ingripa i prissättningen — den må ske genom karteller eller ej — å livsviktiga varor eller prestationer. Sistnämnda redan före nazistregimen tillkomna rätt betraktas dock såsom en kristidsföreteelse, vars avveckling väntas i sambandmed en förbättring av det ekonomiska läget.

H. N.