Lagrådsremisser. Till lagrådet har d. 29 sept. 1933 remitterats ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen d. 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Detta förslag innebär, att ansvarigheten för inträffad skada i följd av trafik med två eller flera automobiler fördelas efter graden av varje automobilförares medverkan till skadan, utan hänsyn till den omständigheten huruvida föraren tillika varit ägare eller ej. Har föraren varit vållande, bedömes sålunda frågan om ägarens skadeslåndsskyldighetoch dennes rätt till ersättning för egen skada på samma sätt som om ägaren själv varit vållande till olyckshändelsen. Den i viss mån självständiga frågan, huru ansvarigheten bör bedömas i sådana fall då vållande blivit styrkt endast beträffande föraren av den ena automobilen medan den andra föraren icke visats vara fri från vållande, har i förslaget lösts sålunda, all den vållande sidan får i förhållande till den andra sidan bära hela ansvaret. Beträffande särskild förares rätt till ersättning för skada i följd av automobilsammanstötning innehåller förslaget den nyheten, att föraren — undersamma förutsättningar som redan nu gälla beträffande ägaren — får vidkännas jämkning i sådant skadestånd, som utgår till honom enligt 1916 års lag. — Lagförslaget har utarbetats å departementets I lagbyrå under samråd med justitierådet E. Stenbeck.
    Samma dag beslöts remiss av ett lagförslag, vilket går ut på upphävande av bestämmelserna om tilltalads ställande under framtitiden. Enligt förslaget skall det för nämnda rättsinstitut grundläggande stadgandet i RB 17:32 första punkten upphöra att gälla och skola mål, vilka enligt gällande rättlämnats åt framtiden, få återupptagas allenast i den ordning och under de villkor som gälla för återupptagande av mål däri den tilltalade frikänts. Dessa bestämmelser äro avsedda att träda i kraft omedelbart efter ulfärdandet. Därjämte föreslås, att vad i lag eller författning är stadgat om verkan därav att någon ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla. Då emellertid i sistnämnda hänseende krävas, frånsett viss ändring i riddarhusordningen, jämväl vissa grundlagsändringar, skall vad förslaget i denna del innehåller träda i kraft först å tid som Konungen förordnar; det förutsättes att sådant förordnande ej meddelas förrän grundlagsändringarna genomförts. I anslutning till dessa bestämmelser föreslås sådana ändringar i lagen om straffregister, att föreskriften om att straffregistret skall innehålla uppgift å dem som ställts under framtiden samt därmed sammanhängande stadganden upphöra att gälla. — Lagförslaget har utarbetats av nuv. exp. chefen Dahlman i samråd med prof. Å. Hassler.
    Samma d. 29 sept. remitterades vidare ett på II lagbyrån utarbetat lagförslag, avseende ändrade bestämmelser om besvärsförfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga. Förslaget åsyftar att den, som enligt beslut i visst mål är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant

intagande hållen i förvar, skall beträffande fullföljd av talan i målet likställas med den som i visst mål hålles häktad. Sålunda skall han äga att intill besvärstidens utgång avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller föreståndaren för uppfostringsanstalten, och jämväl övriga lättnader i besvärsförfarandet, vilka enligt gällande rätt stå häktad till buds, skola utsträckas att gälla part som nyss sagts. De ifrågasatta nya bestämmelserna avse talan mot såväl allmän domstols utslag och beslut (RB 27: 1, 4 och 12, 30: 16, 19, 35 och 40; RP 12 §) som ock utslag och beslut som meddelats av de i fredstid fungerande krigsdomstolarna (65, 67, 76 och 77 §§ lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes).
    Slutligen remitterades samma dag ett å III lagbyrån utarbetat förslag till vissa ändringar i expropriationslagen. Enligt förslaget skola i nämnda lag införas stadganden om ett förenklat förfarande vid fördelning av expropriationsersättning som avser en samfällighet med många delägare. Vid förslagets utarbetande ha dels vissa bestämmelser i 14 § ensittarlagen och dels vissa stadganden i 15—19 §§ lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet tjänat såsom förebild. I sådana fall då de särskilda fördelningsreglerna skola tillämpas det ankommer på den domstol som handlägger expropriationsmålet att, på yrkande av den exproprierande eller fastighetsägare och efter viss prövning av expropriationens betydelse med hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet, meddela förordnande härom — skall andel i expropriationsersättningen ej utgå till inteckningshavare med mindre anspråk härpå framställes. Om dylikt anspråk ej framställes och ej heller någon av fastighetsägarna påyrkar fördelning av ersättningen, må den tillhandahållas fastighetsägarna för samfälld räkning. För sådana fall som förslaget avser medgives den exproprierande viss befrielse från den betungande skyldigheten att förete gravationsbevis, varjämte kallelse till fördelningssammanträdet må ske i något enklare ordning än den vanliga.
    D. 10 nov. 1933 har till lagrådet remitterats ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående solidariskt bankbolags ombildande till bankaktiebolag. Förslaget är föranlett av 1932 års banksakkunnigas av sistlidne riksdag gillade förslag, att de solidariska bankbolagen icke skola erhålla förlängd oktroj efter löpande oktrojtids slut d. 31 dec. 1935, och avser att underlätta bolagens ombildning. Enligt förslaget skall ett solidariskt bankbolag i stället för att gå i likvidation — i samband med rörelsens överlåtande å ett nuvarande eller nybildat bankaktiebolag — under vissa förutsättningar kunna ombildas till bankaktiebolag, uti vilket huvudlotterna skola gälla som aktier.
    På grundval av de lagförslag, som förra året avlämnades av de s. k. 1929 års vägsakkunniga, hava inom kommunikationsdepartementet upprättats förslag till lag om allmänna vägar och lag om vägdistrikt. De föreslagna lagarna äro avsedda att ersätta dels lagen d. 23 okt. 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, dels lagen d. 13 juni 1919 om ödebygdsvägar, dels ock 25 kap. byggningabalken, i vad samma kapitel ännu gäller d. v. s. i fråga om de allmänna vägarna i städerna. Förslaget till lag om allmänna vägar, vilken lag i olikhet med lagen om vägdistrikt innehåller bestämmelser av civillags natur, har d. 17 nov. 1933 remitterats till lagrådet.