Fångvårdschefen om straffverkställigheten. Överdirektören i kungl. fångvårdsstyrelsen GUSTAF MASRELIEZ har nyligen efter anmodan till statsrådet och chefen för justitiedepartementet avgivit en promemoria med anledning av de önskemål beträffande en revision av straffverkställigheten, som

kommit till uttryck i ett föredrag av advokaten frih. G. Stjernstedt (se SvJT 1933 s. 330).
    Ett av ifrågavavarande reformförslag gällde de bestämmelser rörande straffverkställigheten, som enligt anmärkarens uppfattning avse att öka obehaget och strafflidandet utöver vad som innefattas i själva frihetsberövandet och vad som betingas av ekonomiska och andra i sakens natur liggande hänsyn. Här borde den principen fastslås, att frihetsförlusten jämte de inskränkningar, som nödvändiggöras av förhållandena, skulle vara strafflidande nog.
    Promemorian anmärker härtill, att denna princip redan tillämpas i fråga om fängelsestraffet. Beträffande straffarbetsstraffet hava olika omständigheter medfört någon skärpning. Dels måste, med hänsyn till det relativt ringa utrymme man här har att röra sig inom, progressivsystemet medföra, att fången under den första tiden får det relativt svårt. Dels torde gälla, att skillnad bör göras mellan långvariga och korta straff. Vid de långvariga straffen ökas strafflidandet med tidens gång, och straffet bör därför undan för undan lättas. Vid de korta straffen åter är själva frihetsberövandet ej så kännbart, och fara finnes för att dessa straff skulle förlora sin redan nu ganska ringa effektivitet, om strafflidandet inskränktes till enbart frihetsberövandet.
    I anledning av detaljanmärkningarna rörande de »småaktigheter», för vilka straffarbetsfången skulle vara utsatt under sin tid i den s. k. första fångklassen, framhålles i promemorian, att dessa delvis betingas av föreskrifter i straffverkställighetslagen med syfte att åstadkomma, att alla fångar oavsett förmögenhetsvillkor från början skola vara lika ställda, samt att dessutom flera av de bestämmelser, vilkas obillighet påtalas, tillämpas ganska liberalt. Det påpekas vidare, att det nya danska klassreglementet i flera av de anmärkta avseendena — t. ex. i fråga om korrespondens och rätt att mottaga besök — är strängare än motsvarande svenska föreskrifter. Innehav av fickur och almanacka samt nöjesläsning anser promemorian — till skillnad från vad anmärkaren till äventyrs menat — vara förmåner, som böra intjänas och alltså ej förekomma i första klassen. Däremot medgives det rimliga i kravet, att fången redan i första fångklassen skall få hava anhörigas fotografier i cellen, och betecknas såsom tänkbart att tiden för den dagliga friluftsvistelsen i samma klass skulle kunna utsträckas.
    Ett andra reformönskemål avsåg vissa inskränkningar, som — oavsett de ide högre fångklasserna successivt inträdande lättnaderna — kvarstå för hela strafftiden, och som skulle innebära onödig otrevnad eller förödmjukelse för straffarbetsfången, t. ex. den enformiga maten, avsaknaden av kaffe, tvånget att trots ev. antireligiös inställning deltaga i gudstjänst, förbudet att läsa tidningar och omöjligheten att ens i mycket ömmande fall erhålla permission.
    Promemorian upplyser i anslutning härtill, att ett förslag till mera omväxlande utspisningsstat f. n. är på remiss till fångvårdsanstalterna. Rätt att som premievara inköpa kaffe kunde möjligen tänkas medgiven manlig fånge tidigare än — såsom f. n. — i fjärde fångklassen. I praxis tvingades ingen fånge att mot sin vilja deltaga i gudstjänst. — Spörsmålet om permission för fånge betecknas i promemorian som ganska invecklat och av beskaffenhet att böra upptagas vid en omarbetning av verkställighetslagen. I Danmark och Norge kunde f. n. under vissa betingelser sådan permission medgivas, och den preussiska straffverkställighetslagen av år 1929 innefattade även möjlighet härtill.

    Beträffande disciplinstraffen erinrar promemorian om att särskilda sakkunniga år 1920 avgåvo ett betänkande, innefattande bl. a. förslag om vilka bestraffningar som skulle kunna användas i fängelserna. Detta förslag upptog intet av de nu kritiserade straffen prygel eller mörk cell, vilka f. ö. isenare tider ytterst sällan tillämpats — prygel över huvud icke under den nuvarande fångvårdschefens ämbetstid.
    Sammanfattningsvis uttalar överdirektör Masreliez, att de svenska verkställighetsföreskrifterna måste anses vara humana och bevakningspersonalen besjälad av en human anda. Vid företagna inspektioner hade förhållandet mellan bevakning och fångar befunnits gott. Våra relativt små fängelser gåve vida mer än de stora utländska fängelserna med 1,000 — 2,000 fångar möjlighet till en individuell behandling, v ilket just vore önskemålet för en modern fångvård. En svag punkt vore emellertid det föråldrade skick, vari fängelserna befunne sig — de vore byggda för cellstraff och saknade lämpliga arbetslokaler. Ur hygienisk synpunkt fyllde de gamla fängelserna ej nutidens krav. Det vore att hoppas att, när bättre tider stundade, medel kunde erhållas till avhjälpande av nämnda verkligen allvarliga brister.

K. H.