Fattigvårdsstyrelse saklegitimerad? Enligt 62 § 2 st. fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse rätt att omhändertaga egendom, som tillhör till stadigvarande försörjning mottagen person, och därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnats eller kommer att lämnas vederbörande. Under åberopande av detta lagrum uttog fattigvårdsstyrelsen i en landskommun stämning å en person G. med yrkande att denne, som på viss uppgiven grund häftade i skuld till en av kommunen kort förut till stadigvarande försörjning emottagen person S., måtte förpliktas att till fattigvårdsstyrelsen utgiva skuldbeloppet med ränta. Något fordringsbevis fanns icke i fattigvårdsstyrelsens hand, utan hade S. angående rättsförhållandet mellan honom och G. för fattigvårdsstyrelsen uppgivit, att G. på sin tid av S. inköpt en fastighet och som dellikvid lämnat en revers, vilken han emellertid sedermera återbekommit i syfte att komplettera med hustruns underskrift, men därefter vägrat återställa till S. Anmärkas bör att transaktionen låg så långt tillbaka i tiden att preskription var omedelbart förestående (möjligen hade dylik redan inträtt). Enär förlikning i saken träffades mellan G. och fattigvårdsstyrelsen, blev målet aldrig föremål för rättens prövning. Då det emellertid bland de jurister, som hade med saken att skaffa, visade sig råda olika meningar, huruvida fattigvårdsstyrelsen varit behörig att i eget namn föra rättegång angående de tillgångar, som omhändertagits enligt 62 § fattigvårdslagen, kanske en undersökning av skälen för och emot en dylik behörighet skulle erbjuda intresse även för en vidare krets.
    Å ena sidan förfäktades den meningen, att den rätt, som enligt anfört lagrum tillkomme fattigvårdsstyrelsen, vore begränsad till en befogenhet allenast att omhändertaga understödstagarens tillhörigheter och vid behov i dylikt syfte anlita polismyndighet. Någon rätt att självständigt inför domstol föra talan mot tredje man angående den omhändertagna egendomen skulle emellertid icke finnas, utan dylik rätt tillkomme, så länge ej understödstagaren omyndigförklarats, denne ensam. Till stöd för denna mening åberopades det förhållandet, att målsmanskapet för understödstagare genom nya fattigvårdslagen avskaffats och att därmed grunden till styrelsens talerätt bortfallit. På grund härav och då gällande fattigvårdslag icke innehåller uttryckligt stadgande om talerätt för styrelsen, kan, menade man, denna icke inför domstol kära eller svara rörande omhändertagen egendom.
    För min del hyllade jag en annan uppfattning. Vad som föranledde mitt ställningstagande var närmast rent praktiska hänsyn. Enligt mitt förmenande måste en rätt för fattigvårdsstyrelsen att självständigt processa om understödstagarens tillgångar anses ligga i sakens natur. Då fattigvårdsstyrelsen äger omhändertaga egendomen för att »därav bereda sig ersättning för fattigvård», så måste därutiligga mer än en rätt att blott och bart sälta sig i besittning av tillgångarna. Det kan icke gärna tänkas, att lagstiftaren velat stanna vid en sådan halvmesyr, som att styrelsen visserligen äger omhän-

dertaga t. ex. understödstagarens fordringsbevis men så för att göra gällande själva fordringsrätten skulle vara beroende av understödstagarens medverkan och goda vilja. Fattigvårdsstyrelsens rätt skulle då vara föga värd. Antag att bland den omhändertagna egendomen finnes en växel, som accepterats av en understödstagaren närstående person och förfallit till betalning för två år och elva månader sedan. Växelpreskription är omedelbart förestående och kan avbrytas endast genom stämning eller annan åtgärd av visst slag. Om nu understödstagaren vägrar sin medverkan, så blir med den av mig klandrade ståndpunkten resultatet det, att fattigvårdsstyrelsen visserligen har växeln i hand om, men likafullt saknar möjlighet att göra sin rätt gällande och följaktligen stillatigande får åse huru densamma genom preskription går förlorad. Att ordna saken genom omyndigförklaring eller konkurs medgiver icke tiden. Detta kan ej vara en rimlig ståndpunkt.
    Ingen lärer väl bestrida, att fattigvårdsstyrelsen såsom innehavare av understödstagarens fordringsbevis är befogad att mottaga bjuden likvid. Men varför då förmena fattigvårdsstyrelsen rätt att vidtaga rättsliga åtgärder till fordringens indrivande om så anses lämpligt för bevarande av fordringsrätten, för att förebygga förlust på grund av gäldenärens försämrade solvens eller av annan orsak? Ej heller lärer det väl kunna bestridas att fattigvårdsstyrelsen har både rätt och skyldighet att svara i mål angående t. ex. bättre rätt till egendom, som av styrelsen omhändertagits. Men om sålunda styrelsen kan vara svarande, varför då förmena den rätt att kära rörande samma egendom?
    Enligt mitt förmenande hava också de, som bestrida fattigvårdsstyrelsens behörighet att självständigt processa angående omhändertagen egendom, överdrivit betydelsen av målsmanskapets avskaffande. Att enligt äldre lag fattigvårdsstyrelsen varit behörig processa angående omhändertagen egendom är höjt över varje tvivel. Då man avskaffade målsmanskapet, så avsåg man säkerligen icke att därmed minska fattigvårdsstyrelsens befogenhet rörande omhändertagen egendom. Om så varit fallet skulle säkerligen denna avsikt kommit till synes i motiven. Något uttalande i denna riktning återfinnes emellertid icke i fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande. Tvärtom finnas å skilda ställen uttalanden, som tyda på, att man trots målsmanskapets upphävande ansett fattigvårdsstyrelsens processbehörighet enligt 62 § fattigvårdslagen ligga i sakens natur. Sålunda återfinnes i betänkandet sid. 412 överst följande uttalande: »Vad angår fattigvårdssamhällets intresse i avseende å understödstagarens egendom, är frågan enligt nuvarande lagstiftning ordnad på ett sådant sätt, att målsmanskap här ej behöves; fattigvårdssamhället får vid full, ej tillfällig försörjning äganderätt till sådan egendom. Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet härom i huvudsak undergå den förändring, att fattigvårdssamhället äger omhändertaga egendom, men blott för att därav bereda sig ersättning för sina kostnader. Allt fortfarande skulle dock målsmansrätten kunna und-

varas för att vinna det syfte, som man här vill ernå». Uttalandet giver vid handen att man ej avsett att genom målsmanskapets upphävande försämra fattigvårdsstyrelsens rätt. Sid. 369 återfinnes följande uttalande: »Uppställas hinder för övertagandet eller vill en annan gentemot fattigvårdsstyrelsen göra anspråk på egendomen gällande och äro ej förhållandena sådana, att handräckning kan medgivas, måste naturligen domstol anlitas. Detta lärer utan vidare ligga i sakens natur, och här har allenast ansetts böra erinras därom». Här förutsältes direkt att fattigvårdsstyrelsen har att vid behov anlita domstol, om detta erfordras för att bereda sig avsedd ersättning.
    Målsmanskapets avskaffande har sålunda icke i förevarande hänseende medfört annan verkan än att understödstagarens egen rätt att själv oberoende eller vid sidan av fattigvårdsstyrelsen föra talan inför domstol angående sin egendom blivit obestridlig. Redan under äldre rätt synes man emellertid trots målsmanskapet hava tvekat att frånkänna honom dylik rätt.
    Slutsatsen av det anförda blir sålunda, att 62 § fattigvårdslagen giver fattigvårdsstyrelsen saklegitimation i fråga om understödstagarens omhändertagna egendom.

Curt Ekdahl.