De politiska nödförordningarna i Tyskland. På grund av allmänt kända inrikespolitiska förhållanden har den normala formen för lagstiftning inom Tyska Riket sedan länge icke tillämpats. I stället har rikspresidenten med stöd av 48 art. i riksförfattningen ensam i stor utsträckning utövat lagstiftningsmakten genom att utfärda s. k. nödförordningar. Under kabinettet Brünings tid utfärdades sålunda över hundra mindre och fyra »stora» nödförordningar, vilka senare ingrepo reglerande i de politiska förhållandena. Sistnämnda fyra förordningar ha sedermera ersatts av de under kabinettet von Papen utfärdade tre stora nödförordningarna av den 14 juni 1932. Då dessa förordningar, för att använda en österrikisk förf:s uttryck, åtminstone delvis syfta till en ombildning av själva »statssystemet», torde en kort redogörelse för deras innehåll vara på sin plats.
    Den första av de av kabinettet von Papen kontrasignerade förordningarna innebär en omreglering av den politiska straffrätten. Sålunda äro enligt denna

exempelvis demonstrationer i princip tillåtna, ehuru myndigheterna kunna upplösa dem bl. a. om uppmaningar till ohörsamhet mot myndigheterna förekomma. Då det visade sig svårt att få de olika landsregeringarna att efterkomma dessa bestämmelser, inskränktes genom en särskild nödförordning dessa regeringars rätt att inom de egna områdena reglera dessa frågor. Genom en något senare utfärdad förordning inskränktes ånyo den relativa demonstrationsfriheten. Demonstrationer och folkmöten få numera förekomma endast å härför särskilt anordnade områden, varjämte särskilda inträdeskort skola utdelas.
    Politiska föreningar äro skyldiga att ingiva ett exemplar av sina stadgar till inrikesministern. Föreningarna äro vidare skyldiga att tåla alla stadgeändringar och föreskrifter som inrikesministern kan finna erforderliga för uppehållande av statsauktoriteten. Olydnad från föreningarnas sida medför deras upplösning.
    Pressfriheten har underkastats långt gående inskränkningar. Utgivare av periodiska skrifter äro skyldiga att i dessa utan ersättning införa förklaringar och yttranden från myndigheterna. Periodiska skrifter kunna vidare indragas under viss tid, om deras innehåll anses vara »stats- eller kyrkofientligt». En viss klagorätt finnes dock.
    Slutligen ha straffen för brott av politisk natur skärpts, varjämte ett mer summariskt processförfarande anordnats för deras avdömande.

G. B.