Den obegränsade arvsrätten i Tyskland. Nära fyra decennier ha förflutit sedan förslag om arvsrättens begränsning till närmare skyldemän första gången framlades i Tyskland. Begränsningen föreslogs i Entwurf II till B. G. B. och godkändes av riksregeringen men riksdagen motsatte sig reformen. År 1906 gjorde regeringen ett nytt försök att från arv utestänga »die lachenden Erben», dock utan resultat. När den svenska arvsrättsbegränsningen år 1928 vidtogs, hörde Tyskland fortfarande till det fåtal länder som ej kände någon som helst sådan begränsning, och någon ändring har ej heller därefter skett. Såvitt notisförf. med ledning av de tyska juridiska tidskrifterna kunnat konstatera, ha ej heller några reformförslag i ämnet väckts på senare tid. I DJZ 1932 Heft 22 (s. 1410) bringas emellertid frågan på tal av Amtsgerichtsrat Rieman, Berlin. Denne, som en längre tid tjänstgjort såsom Nachlassrichter, framhåller sålunda, vilka svårigheter den obegränsade arvsrätten bereder en sådan domare när det gäller att utfärda legitimationsbevis för rätte arvingen (Erbschein) eller att fastställa statens rätt till arv, svårigheter som beträffande mindre bon medföra kostnader ofta överstigande kvarlåtenskapens belopp. R. anser varje arvsrätt utanför tredje parentelen sakna berättigande och ifrågasätter även en begränsning inom nämnda parentel. Han efterlyser till och med en reform med hjälp av en Notverordnung.

E. L.

 

    Särskild skatt på konkursförvaltares arvoden. I Tjeckoslovakien gäller enligt en konkursordning av år 1931, att konkursförvaltaren har att av det honom tillkommande arvodet avstå intill fem procent till förmån för fattig, övergiven och värnlös ungdom. I motiven till stadgandet framhålles, att konkursförvaltares arvoden vanligen utgöra ansenliga belopp och att det därför vore rätt och billigt, att en särskild avgift utkrävdes av dem som för-

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 75ordnades till uppdraget. Avgiften borde, liksom böter ålagda under ett konkursförfarande, användes för ovannämnda ändamål.
    »Eine sonderbare Abgabe» kallas avgiften med rätta av en författare i Internationales Anwaltsblatt (1932 s. 133). Märkligt nog finner förf. ej egendomligt, att avgiften överhuvud utkräves; han betecknar till och med detta såsom riktigt. Det anmärkningsvärda låge fastmera enligt förf. däri, att avgiften ej användes för ändamål som tillgodosåge advokatkårens syften. Detta vore tillbörligt, när advokater utsåges till konkursförvaltare. Och det vore än mer rätt och billigt, när annan än en advokat erhölle sådant förordnande; detta innebure nämligen ett intrång i advokaternas verksamhetsområde. En sådan ordning hade införts i Ungern innevarande år. För en svensk jurist ter sig onekligen såväl avgiften som den ovan återgivna kritiken ganska främmande.

E. L.