NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET HARRY GULDBERG.

 

I testamente är ej sällan bestämt, att kvarlåtenskapen eller däri ingående egendom skall användas för ändamål, vars främjande legat testator om hjärtat. Föreskriften kan vara given till förmån för allmänheten eller eljest för en obestämd krets av personer, men egendomens användning kan även realisera ett arvlåtaren ännu mera närliggande intresse, exempelvis resande av gravvård eller utgivande av efterlämnade skrifter. Ändamålsbestämmelser — av vad slag det vara må — förekomma i den juridiska litteraturen ofta under benämningen modus och pläga räknas såsom en särskild art av testamentariska förordnanden vid sidan av universella förordnanden och legat. Med avseende å förordnandets natur står ändamålsbestämmelsen rätt nära legatet. Skillnaden markeras av ändamålsbestämmelsens egenskap att skapa förpliktelse till egendoms användning utan motsvarande rättighet till själva egendomen.

 

    Ändamålsbestämmelsen torde vara lika gammal rättsbildning som testamentet självt men har hos oss jämförelsevis sent kommit under legislativ behandling. Visserligen måste ändamålsbestämmelser inbegripas under 16 kap. 1 § ärvdabalken, där det stadgas att testamente må göras »med eller utan villkor»,1 men hithörande frågor hava intill senaste tid kunnat bedömas allenast med stöd av doktrin och praxis. Först i 1930 års testamentslag framstod ändamålsbestämmelsen såsom ett klart och självständigt rättsinstitut. Någon definition av begreppet ändamålsbestämmelse lämnades där visserligen icke, men i 3 kap. 9 § nämnda lag uppställdes regler, som dels löste frågan om den

 

1 Jfr ock 1686 års testamentsstadga.

 

8 — Svensk Juristtidning 1934.

 

114 HARRY GULDBERG.på testamentet grundade prestationsskyldigheten och dels öppnade möjlighet till ingripande för att säkra förordnandets efterlevnad. För den händelse ändamålsbestämmelsen givits med avseende å egendom, som tillkom viss successor (arvinge eller testamentstagare), skulle det åligga denne att verkställa förordnandet; men eljest hade arvingar och universella testamentstagare att svara för ändamålsbestämmelsens fullgörande. Dessa regler fingo emellertid allenast dispositiv karaktär. De skulle träda i tillämpning, såframt annat icke stadgats av testator eller tolkningsvis framginge ur testamentet.
    Därest någon underlät vad honom ålåge med avseende å ändamålsbestämmelse, skulle enligt testamentslagen talan om förordnandets verkställande få anhängiggöras av testators arvinge, evad han ägde del i dödsboet eller ej, efterlevande make, universell testamentstagare eller testamentsexekutor.
    I samband med de reformer, som under år 1933 genomförts på ärvdabalkens område, hava nu, med tillämpning från den 1 januari 1934, tillkommit stadganden, som innebära en ytterligare reglering av den testamentariska ändamålsbestämmelsen. Beträffande prestationsskyldigheten hava i testamentslagen vidtagits några mindre jämkningar av formell art, huvudsakligen betingade av att universella testamentstagare enligt den nya lagen om boutredning och arvskifte jämställts med de legala arvingarna i fråga om kvarlåtenskapens förvaltning. Vidare äro de föreskrifter, som givits angående talan å ändamålsbestämmelsens fullgörande, överflyttade till lagen om boutredning och arvskifte, och i samband därmed hava bland de taleberättigade inräknats arvinges avkomling ävensom boutredningsman, förordnad av rätten enligt vad i sistnämnda lag är stadgat. För visst fall har därjämte åvägabragts förstärkning av de hjälpmedel, som givits till skydd för ändamålsbestämmelses efterlevnad. Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förordnande av Konungens befallningshavande i det län, där verkställigheten huvudsakligen skall ske. Det må ock påpekas, att vad i boutredningslagen stadgats om talan å fullgörande av ändamålsbestämmelse skall gälla, även om dödsfallet inträffat före lagens ikraftträdande. Slutligen hava de särskilda regler, som i 5 kap. samma lag uppställts rörande fullgörande av legat, erhållit motsvarande tillämpning å ändamålsbestämmelse, och härigenom kommer skriven lag att behandla

 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 115åtskilliga hittills oreglerade spörsmål, såsom angående tiden för verkställigheten, användning av avkastning från den testamenterade egendomen, ränta å penningmedel, nedlagda kostnader samt säkerhetsåtgärder med avseende å framtida verkställighet. Den nya lagstiftningen, som bildar avslutning på ärvdabalkens revision, innefattar emellertid lika litet här som eljest inom förevarande rättsområde någon fullt uttömmande reglering. Alltjämt måste åtskilliga frågor prövas och avgöras med stöd av doktrin och praxis. Såtillvida är dock läget ett annat, att lösningen ivissa fall kan ske i belysning av lagens regler.

 

    Såsom redan framgått, vilar förpliktelsen att fullgöra testamentarisk ändamålsbestämmelse i allmänhet på någon, som har successionsrätt i arvlåtarens kvarlåtenskap. Det kan på grund härav bliva anledning att närmare undersöka förhållandet mellan ändamålsbestämmelsen och den rätt, som testamentet medför för den med prestationsskyldigheten belastade successorn. Med hänsyn till möjligen uppkommande intressekonflikter är en sådan undersökning ej utan praktisk betydelse. Särskild uppmärksamhet förtjänar det fall, då ändamålsbestämmelsen omfattar all den egendom, som tillkommer vederbörande successor.
    Ändamålsbestämmelsen utgör en belastning på arvlåtarenskvarlåtenskap eller däri ingående egendom, icke någon fristående förpliktelse. Den, som har att fullgöra en ändamålsbestämmelse, behöver icke svara för verkställigheten längre än den därför avsedda egendomen förslår. Å andra sidan får den förpliktade finna sig i, att ändamålsbestämmelsen med sitt värde minskar den förmån, som hans egen successionsrätt eljest skulle hava utgjort. Omfattar ändamålsbestämmelsen all egendom, som inbegripes under den förpliktades successionsrätt, motsvaras denna rätt merendels icke av något värde, som kan skattas i penningar; testamentstagaren är i detta fall icke annat än ett redskap för ändamålsbestämmelsens verkställande.
    Eftersom själva ändamålsbestämmelsen icke grundar någon rätt för visst rättssubjekt, kan egendomen, såvitt den omfattas av ändamålsbestämmelsen, icke bliva föremål för förfogande på samma sätt som gäller exempelvis i fråga om vanligt legat. Medan sådant legat kan av testamentstagaren fritt användas, är ett motsvarande förfarande med avseende å ändamålsbestämmelse uteslutet redan på den grund, att det icke finnes någon, som

 

116 HARRY GULDBERG.kan företaga den erforderliga rättshandlingen. Väl har åt vissa rättssubjekt inrymts rätt att tala å ändamålsbestämmelses fullgörande, men denna talerätt är begränsad av sitt syfte att tjäna såsom medel för testamentets förverkligande.
    Att ändamålsbestämmelse är undandragen privaträttsligt förfogande utesluter emellertid icke dispositioner, som innebära, att förordnandet jämkas eller ändras. Motsatsen skulle uppenbarligen leda till orimliga resultat, särskilt i sådana fall, då nya förhållanden rubbat förutsättningarna för testators förordnande. Det är också sedan länge erkänt, att Kungl. Maj:t i ett dylikt läge kan meddela beslut om att testamentet skall erhålla viss annan innebörd. Att avgörandet lagts i Kungl. Maj:ts hand beror ytterst på den helgd, som här i landet städse givits åt död mans vilja. Endast åt högsta myndighet har ansetts böra anförtros att meddela bestämmelser, som innefatta rubbning av testamentariska viljeförklaringar. I sakens natur ligger, att sådan permutation medgives endast undantagsvis och på starkt grundade framställningar. I själva verket företages icke ändring, därest det icke är tydligt, att verkställighet efter testamentets ordalydelse är omöjlig eller onyttig eller på grund av nya omständigheter kommer att stå i avgjord strid med testators vilja. Det kan dock även någon gång bliva fråga om ändring på den grund att förordnandet visas stå i strid med lag eller goda seder. Stor vikt lägges därpå, att de ändrade föreskrifterna förverkliga ett syfte, för vilket testator kan antagas hava ställt sin egendom till förfogande, därest han själv haft att handla i den föreliggande situationen.1
    Har en testator exempelvis förordnat, att 300,000 kronor skola tillfalla vetenskapsakademien att förvaltas såsom en särskild fond, varav avkastningen skall användas till inrättande och uppehållande av ett växtfysiologiskt institut i Bergianska trädgården, får akademien icke ens under den tydliga förutsättningen, att ett sådant institut vore alldeles onyttigt, ohindrat förfoga över medlen för annat behjärtansvärt och i vetenskapligt hänseende närliggande ändamål, såsom utvidgning av lokalerna

 

1 Vad nu sagts har motsvarande tillämpning å gåva, därest givaren gått ur tiden. Finnes givaren i livet, kan det tänkas, att erforderliga ändringar i meddelade ändamålsbestämmelser under hans medverkan åvägabringas. Det saknas dock anledning att i detta sammanhang närmare ingå på denna fråga. 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 117för riksmuseets botaniska avdelning. Däremot kan det tänkas, att Kungl. Maj:t medgiver en annan användning, exempelvis institutets byggande å annan plats på den grund att Bergianska trädgården av någon anledning icke bör ifrågakomma såsom byggnadsplats.
    Den, som är förpliktad att fullgöra en ändamålsbestämmelse, kan ej genom avtal med andra intressenter i dödsboet giva hemul åt ändrade dispositioner med avseende å ändamålsbestämmelsen och den egendom, som omfattas därav. Han kan ej ens genom att avstå från sin egen successionsrätt befria egendomen från den belastning, som ändamålsbestämmelsen utgör. Efter avsägelsen övergår prestationsskyldigheten i regel på den, som får övertaga den ledigblivna egendomen. Allenast om ändamålsbestämmelsen till sitt syfte är beroende av förordnandet till den, som enligt testamentet har prestationsskyldigheten, bortfaller sådan skyldighet genom avsägelsen.
    I det anförda exemplet kan akademien sålunda icke genom avtal med de universella successorerna i arvlåtarens kvarlåtenskap skaffa sig rätt att använda det testamenterade penningbeloppet för annat ändamål. Om akademien avstår från att emottaga testamentet, bortfaller naturligtvis varje förpliktelse för akademien att fullgöra ändamålsbestämmelsen. Däremot är det icke lätt att avgöra, huruvida ändamålsbestämmelsen i detta fall vilar på det belopp, som genom accrescens övergår på de universella successorerna. Å ena sidan kan det sägas, att ändamålsbestämmelsen, som icke kan utan vidare uppfyllas i det nya läget, så nära knutits till akademiens verksamhetsområde, att testamentet i denna del förlorat all verkan. Å andra sidan kan det måhända tänkas, att förordnandet låter sig med någon jämkning förverkliga genom de accrescens berättigade universalsuccessorerna, och det lärer då bättre överensstämma med testatorsvilja, att ändamålsbestämmelsen upprätthålles med förändrat innehåll. En sådan lösning blir dock i verkligheten mycket beroende av en välvillig inställning från de enskilda intressenterna i dödsboet, och den torde, liksom eljest då fråga är om ändring av testamentariska ändamålsbestämmelser, förutsätta godkännande av Kungl. Maj:t.
    Därest exemplet ändras så, att akademien erhållit beloppet för studiehjälp åt obemedlade studenter från Stockholms stad, är det tydligt, att en avsägelse icke ställer summan till fritt för-

 

118 HARRY GULDBERG.fogande för de accrescensberättigade, utan att dessa hava att i sin tur gå i författning om medlens användning för det avsedda ändamålet. Under alla omständigheter bör det föreligga ett mycket nära samband mellan den i testamentet förpliktade och det av förordnandet befordrade ändamålet för att detta skall tillåtas utan vidare bortfalla genom en avsägelse. Möjlighet skulle eljest öppnas för påtagliga missförhållanden. En institution, som fått testamentsmedel för visst ändamål, skulle nämligen kunna med kringgående av testators föreskrifter tillgodogöra sig förordnandet genom att avstå, under förutsättning att de accrescensberättigade, eventuellt mot vederlag, genom gåva överlämnade medlen på andra och för testamentstagaren mera önskvärda villkor.
    I detta sammanhang kan det spörjas, vad påföljden blir av ett åsidosättande av de principer, som i det föregående angivitsböra gälla med avseende å testamentariska ändamålsbestämmelser. Svaret blir, att den förpliktade — vare sig han erhållit förpliktelsen genom testators omedelbara föreskrift eller genom övertagande av den med ändamålsbestämmelsen belastade egendomen — utsätter sig för ingripande från någon, som har talerätt enligt 5 kap. 7 § lagen om boutredning och arvskifte. Gentemot den, som använt den testamenterade egendomen för annat ändamål än som avsetts med förordnandet, kan utverkas åläggande att med egna medel fullgöra testamentet. Å andra sidan får man räkna med, att de enskilda taleberättigade icke alltid hava så stort intresse av att testamentet efterleves och att reaktion ibland uteblir även i fall, då den är starkt av behovet påkallad. Så snart fråga är om något allmänt intresse, ligger emellertid en tämligen stark garanti för testamentets verkställighet i stadgandet om att talan får föras av offentlig myndighet.
    Har ändamålsbestämmelsen för den successor, som därmed belastats, karaktär av villkor i teknisk mening, drives han i regel av direkt ekonomiskt intresse att behörigen fullgöra förordnandet. Han riskerar eljest att bliva frånkänd sin successionsrätt till förmån för annan, som är närmast berättigad till den av förordnandet omfattade egendomen. Denna säkerhet för testamentets efterlevnad är större i samma mån som förordnandet, frånsett ändamålsbestämmelsen, för den förpliktade medför en självständig förmån.

 

    Om den legala arvingen påstår ogiltighet av ett testamente, ankommer på honom att mot vederbörande testamentstagare an-

 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 119ställa klandertalan inom viss tid från erhållen del av testamentet, och en testamentstagare, som bestrider rättmätigheten av annan testamentstagares anspråk, har att utföra sitt angrepp genom särskild talan, ehuru denna ej är tidsbegränsad på sätt som är stadgat om arvingens testamentsklander. När giltigheten av testamentet sålunda ifrågasättes, sker det genom en mot särskilt rättssubjekt riktad talan, och vår lag känner icke — såsom den tyska civillagen1 — den speciella form av klandertalan, som karakteriseras därav, att den anhängiggöres utan enskild motpart. Såsom förut framhållits, är en ändamålsbestämmelse till sin natur sådan, att det därtill anknutna intresset icke direkt uppbäres av särskilt rättssubjekt. Lagen tillhandahåller ej heller något organ med uppgift att vid tvist om testamentets giltighet företräda ändamålsbestämmelsen; i förevarande hänseende har den rätt till talan å förordnandets verkställande, varom stadgas i 5 kap. 7 § lagen om boutredning och arvskifte, icke någon betydelse. Såvitt rörer giltigheten av förordnande om ändamålsbestämmelse, kan det följaktligen icke bliva utrymme för vanligt testamentsklander eller ens för motsvarighet till sådan talan, varigenom en testamentstagare söker rubba grunden för annan testamentstagares anspråk på kvarlåtenskapen. Emellertid återstår att undersöka, huruvida frågan om ändamålsbestämmelsens giltighet överhuvud kan bliva föremål för särskild tvist eller om denna fråga endast kan komma under bedömande i samband med talan om förordnandets verkställande.
    Är ändamålsbestämmelsen meddelad i förening med förordnande om legat eller testamentslott, synes det ligga nära till hands, att testamentstagaren vid ett mot honom riktat klander ägde att svara icke blott för sin egen successionsrätt utan även för den därtill anknutna ändamålsbestämmelsen. Det är dock tvivelaktigt, huruvida en sådan ordning kan antagas gälla. I själva verket tala vägande skäl emot att tillägga testamentstagaren en sådan behörighet. För den händelse ändamålsbestämmelsens upprätthållande ligger i testamentstagarens intresse, synes det väl icke alltför betänkligt att låta testamentstagaren representera även ändamålsbestämmelsen. Men en sådan intressegemenskap får ej förutsättas, och det kan icke vara lämpligt att lämna fältet öppet för sakligt ogrundade medgivanden och därmed måhända även för uppgörelser, som i verkligheten innefatta rubbning av ändamålsbestämmelsens innehåll enligt testa-

 

1 Se B. G. B. § 2081.

 

120 HARRY GULDBERG.mentet. Nära till ligger visserligen den tanken, att behörigheten begränsades till en talan om förordnandets upprätthållande och att därigenom skadligt förfogande skulle undgås. En sådan avgränsning torde dock stöta på stora svårigheter. Redan en talan om förordnandets bestånd kan skötas så, att det till ändamålsbestämmelsen knutna intresset blir lidande. Å andra sidan förekomma i en process även lojala medgivanden, vilka icke gärna kunna undandragas testamentstagarens behörighet, och att skilja mellan olika slag av medgivanden är säkerligen ogörligt.1 Det måste emellertid erkännas, att fall kunna påvisas, då betänkligheterna mot testamentstagarens talerätt skulle kunna åsidosättas. Omfattar ändamålsbestämmelsen hela det legat, som tillagts ett för ändamålsbestämmelsens förverkligande särskilt bildat rättssubjekt, har legatarien oftast icke något eget ekonomiskt intresse och kan därvid utan större risk betros med att representera ändamålsbestämmelsen, men det lärer vara svårt att avskilja dessa fall utan att lita till en ömtålig prövning in casu. Åtminstone såsom huvudregel torde böra fastslås, att testamentstagaren under den tid, då testamentets giltighet svä-

 

1 Ett liknande problem föreligger vid tvist om giltigheten av vanligt testamentsförordnande, när den legala arvsföljden är sådan, som angives i 2 kap. 1 § arvslagen. I dylikt fall kan förordnandet, såvitt angår efterarvingarna, med rättslig verkan delgivas dem, som vid tiden för delgivningen stå närmast till att sålunda taga arv efter testator (7 kap. 4 § testamentslagen), och dessa hava att i mån av saklig befogenhet anställa testamentsklander. Eftersom de, som fått testamentet sig lagligen delgivet, kunna bringa detta till giltighet genom att avstå från klander, torde de även i öppnad rättegång kunna medgiva testamentets bestånd. Huruvida de verkliga arvingarnas representanter därutöver kunna med testamentstagaren träffa avgöranden, som angå kvarlåtenskapen, synes tvivelaktigt. Det måste dock medgivas, att redan rätten att genom uraktlåtet klander skaffa giltighet åt testamentet lämnar möjlighet att handla som om det förelåge full dispositionöver den legala successionsrätten. Måhända kan en dylik förfoganderätt härledas ur själva successionsrätten, om denna uppfattas såsom en arvsrätt mera för andra parentelen i det hela än för de individer, som vid makens död råka vara närmast till arv efter arvlåtaren. Är en sådan uppfattning riktig, lära de, som vid varje särskild tidpunkt stå i nämnda arvsförhållande, kunna med bindande verkan förfoga över den legala sekundosuccessionsrätten. I ett vanligt arvsfall efter 2 kap. arvslagen skulle de sålunda hava möjlighet att avstå från arvet till förmån för efterlevande maken, så att denne erhölle oinskränkt rätt till hela kvarlåtenskapen. Att de slutliga arvingarnas representanter skulle äga en så vidsträckt förfoganderätt har antagits av det lagråd, som verkställde granskningen av förslaget till lag om testamente (se prop. nr 10/1930 s. 39—40). 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 121var, icke äger större möjlighet att förfoga över ändamålsbestämmelsen än eljest. Därest — för att återgå till ett förut anfört exempel — tvist uppstår om giltigheten av det till vetenskapsakademien gjorda förordnandet, får akademien naturligtvis disponera över sin successionsrätt, även genom fullständigt avstående, men akademien lärer i fråga om ändamålsbestämmelsen icke kunna med bindande verkan träffa förfoganden, som röra testamentets giltighet i denna del. Akademien torde sålunda icke äga att genom förlikning med arvingarna bestämma, att legatet i stället skall avse 100,000 kronor och gälla till förmån för annat ändamål, vars tillgodoseende akademien finner mera angeläget. En sådan uppgörelse kan visserligen bliva gällande men endast om den vinner Kungl. Maj:ts bekräftelse i den ordning, som i allmänhet tillämpas beträffande permutation.
    Har ändamålsbestämmelsen givits i ett särskilt förordnande, som belastar en i förut upprättat testamente utsedd testamentstagare, kan det ännu mindre tänkas, att denne representerar ändamålsbestämmelsen. I dylikt fall blir giltigheten knappast ifrågasatt av annan än testamentstagaren själv. Vad nu sagts kan även antagas gälla, då ändamålsbestämmelsen träffats med avseende å egendom, som tillkommer viss arvinge. Denne kan lika litet som testamentstagaren tillåtas att företräda ett intresse, som ekonomiskt strider mot hans eget.
    Vilar ändamålsbestämmelsen på den oskiftade kvarlåtenskapen, kan ej heller någon, som fått sin successionsrätt inskränkt genom ändamålsbestämmelsen, utföra talan för denna i tvist om testamentets giltighet. Emellertid kan testamentsexekutor vara utsedd, och i dylikt fall möter det ur de synpunkter, som förut framhållits, icke hinder att låta exekutorn svara för ändamålsbestämmelsen; han är ju särskilt satt till att opartiskt utreda dödsboet.1 En dylik behörighet synes kunna härledas ur det vidsträckta bemyndigande, som ett testamentsexekutorsförordnande i allmänhet får anses innebära.2 Finnes testamentsexekutor, skulle det sålunda vara möjligt för den, som vill få ända-

 

1 Här behöver nog ej göras undantag för de sällsynta fall, då testamentsexekutorn tagits ur de successionsberättigades krets.

2 I hittillsvarande praxis saknas direkt stöd för vanlig testamentsexekutors behörighet i förevarande hänseende. Emellertid har en testamentsexekutor, som fått sig anförtrott att bestämma om användning av obestämt överskott i kvarlåtenskapen för välgörande ändamål, ansetts behörig att till och med väcka talan om ogiltighet av ett senare upprättat testamente; se NJA 1899 s. 319. 

122 HARRY GULDBERG.målsbestämmelsens giltighet prövad, att instämma exekutorn med yrkande om förordnandets ogiltighet. Utan stöd i lag kandet emellertid å andra sidan icke föreligga någon skyldighet för arvinge att instämma talan om förordnandets ogiltighet inom den vanliga klandertiden.
    Även om testamentsexekutorn anses kunna företräda ändamålsbestämmelser av nu angivet slag, uppstår frågan, huru det ställer sig med behörigheten i vad angår medgivanden åt motparten. Att behörigheten omfattar sådana dispositioner måste väl antagas; eljest vore icke mycket vunnet med denna ordning för prövningen av förordnandets giltighet.1 Emellertid torde exekutorn icke äga att ingå på uppgörelser, som innebära en väsentlig förändring av förordnandets innebörd. Det kan nämligen icke antagas, att exekutorn härutinnan icke skulle vara bunden av de principer, som förut angivits böra gälla för redan verksamma förordnanden.
    Det kan spörjas, om det icke är skäl att låta testamentsexekutorn få åberopa sin ställning som verkställare av testators vilja även i andra fall än då ändamålsbestämmelsen belastar den oskiftade kvarlåtenskapen. Har förordnande gjorts om användning av all den egendom, som tillagts ett blivande rättssubjekt, exempelvis en för ändamålet bildad stiftelse, är testamentsexekutorn enligt vad förut sagts behörig att företräda ändamålsbestämmelsen så länge fråga är om verkställighet ur oskift kvarlåtenskap och sålunda innan stiftelsen ännu konstituerats. Men det kan för testamentets rätta efterlevnad vara mest betryggande att vid tvist om testamentets giltighet låta exekutorn fortfarande tala för ändamålsbestämmelsen samtidigt som stiftelsen försvarar den rätt, som må tillkomma stiftelsen i egenskap av legatarie.2 Medgives sådan utsträckning av testamentsexekutors behörighet, blir det dock måhända nödvändigt att åt exekutorn inrymma talerätt för ändamålsbestämmelser överhuvud. Någon klar gränsdragning lärer nämligen svårligen kunna åstadkommas.
    Vad nu sagts om testamentsexekutor kan även sägas gälla om

 

1 En sak för sig är, att testamentsexekutorn till följd av sakligt ogrundade medgivanden kan bliva utsatt för klander å sin förvaltning.

2 En sådan behörighet för testamentsexekutor har blivit direkt underkänd i ett rättsfall före den nya lagstiftningen på successionsrättens område; se NJA 1915 s. 57. Att märka är dock, att en av Högsta Domstolens ledamöter i sitt votum utgått ifrån att behörighet förelåge i vad gällde tiden intill stiftelsens bildande. 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 123boutredningsman, som enligt lagen om boutredning och arvskifte av rätten förordnats att förvalta dödsboet och företaga boutredningen. Det förtjänar särskilt att understrykas, att boutredningsmans förordnande skall kunna meddelas med hänsyn till behovet av skydd för ändamålsbestämmelse. Blir boutredningsman utsedd i ett dylikt fall, vore det onekligen egendomligt, om han ej skulle kunna föra talan för ändamålsbestämmelsen, när giltigheten av det härom meddelade förordnandet ifrågasättes.
    Till stöd för testamentsexekutorns eller boutredningsmannens behörighet i förevarande hänseende kan ytterligare anföras, att ändamålsbestämmelsen i sådana fall, då förordnandet avser den oskiftade kvarlåtenskapen, eljest kunde komma att verkställas utan att testamentets giltighet blivit föremål för någon prövning. Därest dödsboförvaltaren skulle finna förordnandet giltigt och gå i författning om dess fullgörande, hade arvlåtarens successorer möjlighet att bringa giltigheten under bedömande först genom talan å den förvaltningsåtgärd, varigenom förordnandet verkställts.
    Den föregående framställningen uppkallar helt naturligt frågan, om den där skisserade ordningen för ändamålsbestämmelses företrädande har med sig några större betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt och om det vore önskligt att efter utländskt mönster införa en tidsbegränsad klandertalan, anhängiggjord vid rätten utan att vara riktad mot enskild motpart. Denna fråga kan nog besvaras nekande. Följden blir nämligen i värsta fall, att det särskilda spörsmålet, huruvida ändamålsbestämmelsen är giltig eller icke, vilar tills talan föres om verkställighet av förordnandet; åtminstone på detta stadium blir det tillfälle till prövning av förordnandets giltighet. Medan å ena sidan testators arvinge icke behöver föra särskild talan om ändamålsbestämmelsens ogiltighet inom lagstadgad klandertid, får å andra sidan den, som belastats med ändamålsbestämmelsens fullgörande men påstår förordnandets ogiltighet, vara beredd att härom framställa invändning, då verkställigheten påkallas. Visserligen är det ovedersägligt, att den slutliga prövningen av ett testamentes giltighet i viss del kan bliva framskjuten till en avsevärt senare tidpunkt än om frågan måste väckas inom vanlig klandertid, men detta förhållande har hittills icke funnits vålla några praktiska olägenheter. Det är för övrigt merendels så, att ändamålsbestämmelsens giltighet faktiskt om än ej rättsligt är prövad och

 

124 HARRY GULDBERG.avgjord genom den behandling, som testamentet i övrigt undergått. Om testamentet varit föremål för en klanderprocess, lärer en senare prövning av ändamålsbestämmelsens giltighet i regel kunna inskränkas till en hänvisning till utgången av klanderprocessen. Har en testamentstagare, som erhållit med ändamålsbestämmelse belastad egendom, trots ett ärligt försvar blivit förlorande part, är i själva verket avgjort, att även ändamålsbestämmelsen saknar giltighet. Något egentligt behov av en särskild prövning av ändamålsbestämmelses giltighet kan knappast uppstå i annat fall än då förordnande skall fullgöras ur den oskiftade kvarlåtenskapen, och åtminstone i dylikt läge torde, efter vad förut framhållits, talan kunna anställas mot testamentsexekutor eller, om sådan ej finnes, boutredningsman, förordnad enligt 2 kap. 1 § boutredningslagen.
    En testamentstvist gäller väl i allmänhet testamentets giltighet men kan också avse innebörden av ett testamentariskt förordnande. De synpunkter, som anförts beträffande klander, kunna i stort sett anläggas även å tvist, som rörer rätta tolkningen av förordnande om ändamålsbestämmelse. Upprinningen till en sådan tvist lärer i regel vara en talan om verkställighet av ändamålsbestämmelsen, och därmed är partsställningen given, såvitt angår tolkningsfrågan. Denna torde också, därest boutredningsman eller testamentsexekutor finnes, kunna komma under prövning i särskild rättegång mellan någon, som enligt lag är taleberättigad i fråga om verkställigheten, och den sålunda fungerade dödsboförvaltaren. Tvisten måste dock begränsas att utreda rätta tolkningen av arvlåtarens i testamentsform uttryckta vilja. Blir det fråga om att skänka förordnandet en innebörd, som icke kan grundas på testamentstolkning i vanlig mening, kan ett rättskraftigt avgörande icke träffas, med mindre konfirmation vinnes i den ordning, som sedvanerättsligt tillämpas vid permutation. Att draga en klar gräns mellan tolkningsfrågor i inskränkt mening och de fall, som tarva den särskilda stadfästelsen, är icke lätt. Såsom en god regel bör gälla, att Kungl.Maj:ts tillstånd sökes, så snart lösningen icke synes uppenbarligen given inom ramen för det föreliggande testamentet.
    I det föregående har närmast varit tal om behörigheten attförsvara testamentarisk ändamålsbestämmelse vid uppkommen fråga om förordnandets giltighet eller innehåll. Men vad nu sagts kan finna tillämpning även vid de sällsynta tillfällen, då

 

SPÖRSMÅL RÖRANDE TESTAMENTARISK ÄNDAMÅLSBESTÄMMELSE. 125det gäller att aktivt tillvarataga de till ändamålsbestämmelsen knutna intressena mot anspråk i kvarlåtenskapen från annat håll. En testamentsexekutor får exempelvis anses behörig att till skydd för ändamålsbestämmelse, som belastar den oskiftade kvarlåtenskapen, kräva undanröjande av ett med formellt eller materiellt fel behäftat testamente, vilket verkar inskränkande på ändamålsbestämmelsen.1

 

    När egendom ur kvarlåtenskapen enligt arvlåtarens förordnande skall användas för visst ändamål, uppstår någon gång spörsmålet, huruvida förordnandet är att fatta såsom villkor för den, som har att svara för verkställigheten, eller endast såsom en testamentarisk ändamålsbestämmelse. Det är ingalunda betydelselöst, i vilken riktning svaret på denna fråga kommer att utfalla. Därest ändamålets förverkligande är villkor för verkställarens successionsrätt, kan denna rätt riskeras genom uraktlåtenhet att fullgöra ändamålet. I dylikt fall föreligga icke enbart förutsättningar för talan enligt 5 kap. 7 § lagen om boutredning och arvskifte, utan den närmast successionsberättigade har möjlighet att, med åberopande av bristande uppfyllelse, föra talan om successionsrättens förverkande. Vederbörande arvinge eller testamentstagare är i annat fall visserligen utsatt för sådan talan, varom stadgas i nämnda paragraf i boutredningslagen, men behöver för övrigt icke lida intrång i sin successionsrätt. Har arvlåtaren exempelvis uppdelat kvarlåtenskapen på de universella testamentstagarna A och B samt förordnat, att ur A:s lott skall utgå visst belopp för välgörande ändamål, kan B, under förutsättning att sistnämnda förordnande utgör ett villkor, lägga A:s underlåtenhet att tillgodose ifrågavarande ändamål till grund för anspråk jämväl på A:s lott i arvlåtarens bo, medan A eljest icke löper annan risk än att få sig ålagt att fullgöra ändamålsbestämmelsen. Utfaller lösningen enligt det första alternativet, kan det bliva nödvändigt att taga ställning till frågan, huruvida det av testator bestämda ändamålet fortfarande belastar den förverkade egendomen i form av villkor eller endast såsom ändamålsbestämmelse eller om till äventyrs ändamålsbe-

 

1 Jfr rättsfallet NJA 1899 s. 319, där emellertid åt testamentsexekutorn jämväl hade inrymts att träffa närmare bestämmelser om egendomens användning. 

126 HARRY GULDBERG.stämmelsen i det nya läget alldeles förfallit, och denna fråga är att bedöma efter allmänna testamentstolkningsprinciper.
    Praxis har hittills ådagalagt övervägande benägenhet att i en föreskrift om egendoms användande för visst ändamål se ett villkor för vederbörande mottagares rätt.1 I det senaste refererade rättsfallet2 framträder dock den motsatta tendensen med ökad styrka, och denna tendens torde komma att förstärkas av de vidgade möjligheter, som numera erbjudas, när det gäller att skapa effekt åt arvlåtarens avsikter. Före testamentslagen kunde arvlåtarens vilja bringas i respekt, endast om förordnandet uppfattades såsom villkor, och det låg då nära till hands att av testamentet utläsa ett villkor.3 Numera finnes emellertid möjlighet att framtvinga verkställighet av en ren ändamålsbestämmelse, och det synes under sådana omständigheter naturligt, att ett förordnande i tvivelaktiga fall hellre tolkas såsom enbart ändamålsbestämmelse än såsom villkor i teknisk mening. Eftersom det viktigaste är, att arvlåtarens vilja förverkligas, och detta syfte kan ernås även i förstnämnda fall, är det rimligt att kräva särskilt belägg för de stränga rättsverkningar, som äro förknippade med bristande villkorsuppfyllelse. För övrigt blir ändamålet ibland bättre befordrat, om förordnandet undgår att behandlas såsom villkor. Förverkas egendomen, blir nämligen situationen ibland sådan, att ändamålet överhuvud icke kan upprätthållas. En arvlåtare, som avser att göra verkställande av viss ändamålsbestämmelse till ett verkligt villkor för rätten att taga arv eller testamente, bör följaktligen tillrådas att giva sådant uttryck för sin avsikt, att tvivel icke kan uppstå om rätta meningen.

 

1 Se NJA 1910 s. 254 och 1933 s. 123. Jfr ock NJA 1887 s. 269.

2 NJA 1933 s. 123.

3 Anmärkningsvärt är dock, att förverkandepåföljd icke funnits böra inträda förrän vid ett utpräglat åsidosättande av testamentet. Detta förhållande får naturligtvis tillskrivas hänsyn till vederbörande successor men kan i någon mån motverka villkorets egenskap av garanti åt testators vilja.