TILL FRÅGAN OM BEVISKRAFTEN AV DE MEDICINSKA UNDERSÖKNINGARNA, SÄRSKILT BLODUNDERSÖKNING, I FADERSKAPSMÅL.

 

AV

 

PROFESSORERNA MED. DR J. FORSSMAN OCH MED. DR E. SJÖVALL.

 

I lagen om barn utom äktenskap äger 26 §, gällande bevisningen om faderskap, uppenbar karaktär av presumtionslagstiftning. Lagberedningen har i sitt betänkande med förslaget till denna lag givit öppet uttryck åt denna uppfattning. Den gamla huvudregeln, att svaranden anses som barnets fader, om han haft samlag med modern å konceptionsmöjlig tid, äger alltjämt giltighet, och presumtionen må kunna hävas genom särskilda omständigheter. Bland omständigheter som i sådant syfte kunna åberopas har lagberedningen framhållit: att mannen vid tiden för samlaget var impotent, att modern redan före sitt umgänge med honom var havande, eller att barnet företer rasegendomligheter, som med säkerhet visa att fadern icke kan tillhöra den ifrågavarande mannens ras.
    Såsom lagberedningen också angivit, vila lagbestämmelserna om faderskapsbevisning på den förutsättningen, att de fysiologiska omständigheter som äro av betydelse för avgörandet avfaderskapsfrågan varda utredda med största möjliga noggrannhet, och domstolens skyldighet att söka åstadkomma klarhet härutinnan har särskilt framhållits i lagens 25 §. Lagberedningen har emellertid samtidigt varit fullt medveten om, hur stora de svårigheter äro som möta vid strävandena att vinna denna klarhet; detta även om, vilket i nämnda paragraf uttryckligen framhålles som en skyldighet för rätten, medicinsk sakkunskap anlitas för upplysning angående särskilda omständigheter. En legal konceptionstid är främmande för svensk rätt, och då det

 

16 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.eller de av svaranden medgivna samlag, vilka skulle kunna komma i fråga för det rättsliga avgörandet, påfallande ofta ligga invid yttergränserna för den konceptionsmöjliga tiden, har bedömandet av det enskilda rättsfallet ofta blivit ytterst bekymmersamt redan i denna del av bevisföringen. Vi kunna för den medicinska belysningen härav hänvisa till den utredning som prof. G. HEDRÉN lämnat år 1932 i denna tidskrift (s. 193), liksom även till den allmänna orientering i denna fråga, som den ene av oss (SJÖVALL) givit därsammastädes (s. 277). Skildringarna torde bära tydligt vittnesbörd om, hur vanskligt det är att låta presumtionen verka rättvist, när — för att använda prof. ESSEN-MÖLLERS ord — domstolarna icke så mycket taga hänsyn till sannolikheten i ett givet fall som till möjligheten.
    Vanskligheterna äro även ur medicinsk synpunkt ingalunda mindre, när fråga blir, huruvida och i vilken mån en föreliggande presumtion må kunna hävas. Som bekant är för svensk rättspraxis den omständigheten, att utom svaranden jämväl annan under konceptionstiden haft umgänge med kvinnan, utan rättslig betydelse. Likaså saknar den i flera främmande lagar förekommande regeln betydelse, att talan om faderskap och underhållsskyldighet skall ogillas, om kvinnan under konceptionstiden varit känd för lösaktighet. Jämväl för svaranden ogynnsam, ehuru på naturliga skäl fullt försvarlig, är regeln att uppgift om användning av preventiva medel icke föranleder hävande av presumtionen, liksom även att det vid uppgift om impotentia generandi (azoospermi) måste göras trovärdigt, att impotensen verkligen förefunnits vid det antagna befruktningstillfället, vilken bevisning endast sällan kan med full medicinsksäkerhet lämnas. Medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd är vanligen ytterst tveksam inför försöken till dylik bevisning, och det är givet att denna tveksamhet är än större, då försöket att bevisa presumtionens oriktighet allenast bygger på uppgiften om en impotentia coeundi.
    Sålunda återstår för hävandet av presumtionen endast den av lagberedningen anförda omständigheten, att barnet företer rasegendomligheter, som med säkerhet visa att fadern icke kan tillhöra den ifrågavarande mannens ras. Den praktiska erfarenheten under de år som förflutit sedan lagens ikraftträdande bestyrker, att även beträffande denna omständighet bevisningen är svår att lämna i de fall, då man endast har att hålla sig till

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 17vanliga antropologiska egenskaper. I vårt land är ju, i motsats mot många andra, korsningen mellan individer av olika, rena raser så sparsamt förekommande, att dylik konstellation ytterst sällan förekommer i ett faderskapsmål. Vid Göteborgs rådhusrätt har emellertid handlagts ett dylikt mål, vilket ärende även passerat Medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd (D.-nr 2287 M/1929); att exemplet är hämtat från en rättstvist ang.äktenskaplig börd ändrar intet i fråga om kravet på bevisning. Makarna, båda av svensk typ, hade förut 3 barn, alla av ostridig svensk, blåögd typ. Det omstridda, senare födda barnet (vid undersökningen 4 år gammalt) visade mörkt sepiabruna regnbågshinnor av jämn brun färg och en mycket pigmentrik ögonbotten, varjämte även hudfärgen och hårets lockighet enligt den undersökande läkarens intyg »tydde på härstamning från Sydeuropa». Modern erkände samlag å konceptionsmöjlig tid med en italiensk undersåte, vilken också erkände sig som fader. Medicinalstyrelsen avgav här det utlåtandet, att det med en sannolikhet, som gränsar till visshet, måste med hänsyn till vad i målet förekommit antagas, att barnet icke kan vara avlat av den äkta mannen.

 

    Även då raskaraktärerna icke framträda så pregnant hos samtliga ifrågavarande personer, kan dock uteslutning i faderskapsmål ernås, ehuru sällsynt och i så fall endast efter ingående detaljundersökning samt med anförande av särskilda, stödjande omständigheter. Ett fall, handlagt vid Stockholms rådhusrätt, belyser detta tydligt; ärendet passerade Medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd under D.-nr 1092 M/1931. Då fallet tills vidare är ensamstående i vårt land och även härigenom är lärorikt för bedömandet av de svårigheter och möjligheter som föreligga vid ett bedömande av ifrågavarande art, kan fallet förtjäna att i detta sammanhang något utförligare refereras.
    Även i detta fall gällde det fråga om äktenskaplig börd. Den äkta mannen visade tydliga judiska raskaraktärer, hustrun övervägande svenska. Makarna hade 3 barn, vilka alla företedde omisskännliga judiska drag. Det därefter födda, till sin börd omstridda barnet (vid undersökningen 2 1/2 år gammalt) saknade dylika drag. Den som fader till detta barn angivne mannen, vilken erkände sig hava haft samlag med hustrun under konceptionsmöjlig tid, visade finska raskaraktärer. Undersökningen, utförd av därmed förtrogna vetenskapsmän, omfattade bl. a. fingrarnas papillarmönster, händernas och naglarnas form, den allmänna fysiognomien och ansiktsläggningen, ögonens ställning (framskjutande, resp. insänkta), ögonbrynens och ögonlockensform, öronens ställning och enskildheterna i deras form, näsans form, hjärnskålens typ (röntgenfoto), formen av tandgårdar och gomvalv

 

2 — Svensk Juristtidning 1934.

 

18 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.(gipsavgjutning). De verkställda undersökningarna och de på dem stödda utredningarna pekade alla utan undantag åt samma håll, nämligen att det omstridda barnet icke företedde likheter med den äkta mannen, ej heller med de 3 barnen av ostridig äkta börd, under det att å andra sidan stor överensstämmelse kunde konstateras mellan det förstnämnda barnet och den som dess utomäktenskaplige fader angivne mannen. Medicinalstyrelsen avgav här det utlåtandet, att därest de nämnda antropologiska egenskaperna tagas var för sig, ingen av dem kan, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, tillerkännas avgörande bevisvärde för bestämmandet av faderskapet, men att betydande grad av beviskraft tillkommer den omständigheten, att dessa egenskaper alla peka åt samma håll, varjämte ytterligare bevisvärde erhålles genom omständigheten, att 3 barn av ostridig äkta börd förefinnas, alla med tydlig likhet med sin fader; detta gör det ur ärftlighetssynpunkt synnerligen antagligt, att åtminstone ett flertal av dennes egenskaper nedärvas dominant och därför måste i större eller mindre grad framträda hos varje av honom avlat barn. På grund av samtliga nu anförda omständigheter samt den bekräftelse, som erhållits genom uttalandena om ifrågakomna barns utomäktenskapliga börd ej blott av ifrågavarande personer själva utan, under vittnesed, jämväl av familjeläkaren, ansåg Medicinalstyrelsen fog föreligga för slutomdömet, att den äkta mannen icke kan vara fader till detta barn. Det blev senare även rådhusrättens beslut, som icke överklagades.

 

    Det ligger i öppen dag, att när bevisningen måste stödja sig på så omfattande och minutiösa och därmed också dyrbara undersökningar, ej heller denna väg för hävande av presumtionen om faderskap är farbar annat än i undantagsfall. Vi kunna helt instämma i prof. SANDS1 uttalande, att strävandena att finna antropologiska bevismöjligheter för nämna syfte icke lett till några mera beaktansvärda resultat, och detsamma kan sägas jämväl om registreringen av ärftliga missbildningar och sjukdomar. Med så mycket större intresse och förhoppningar har den moderna blodundersökningen som bevismedel i faderskapsmål hälsats; i denna tidskrift har prof. WOLFF år 1929 givit en orientering, biologiskt och rättsmedicinskt, över innebörden i denna undersökning.2 Sedan dess har på detta område mycket tillkommit, såväl i fråga om den ärftlighetsbiologiska forskningen som beträffande tillämpningen i rättspraxis. Vid sidan av det A-B-O-system som WOLFF skildrar, har ett M-N system upptäckts, i vilket M och N beteckna allelomorfa gener

 

1 SAND, MUNCK und KNUDTZON, Zeitschr. gerichtl. Med. Bd. 15, 1930.
2 Vi hänvisa även för förståelsen av de biologiska enskildheterna i vår följande framställning till den orientering som prof. Wolff lämnat. 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 19(eller faktorer), båda med dominant karaktär; någon O-grupp finnes icke i detta system, vilket betyder att man endast har att räkna med kombinationerna M M, M N (heterozygot) och N N. Dessa gener nedärvas fullt oberoende av generna i A-B-O-systemet. I detta system har det emellertid gjorts sannolikt, att man i stället för en A-faktor har tvenne, vilka kallats A1 och A2; även detta har bidragit att vidga och fördjupa detta ärftlighetsstudium (se härom WOLFFS anmälan i denna tidskrift 1932 s. 249). Och i rättsmedicinskt hänseende är det ju välkänt, hur vidsträckt användning denna blodgruppsbestämning erhållit. Högsta Domstolen har nu vid flera tillfällen givit positivt uttryck åt sin uppfattning om denna bestämnings bevisvärde, senast i utslag d. 20 juni 1933, där HD för första gången tagit ställning till den s. k. BERNSTEINSKA regeln (mannen O, barnet AB) och på denna grund, i förening med hänsyn till omständigheterna i övrigt (den långa tiden — 313 dagar — mellan det av mannen erkända samlaget och barnets födelse), ogillat moderns besvärstalan (Med.-styr. D.-nr 590 M/1933; NJA 1933 not. B 491). Ett annat bevis på blodgruppsbestämningens bevisvärde utgör lagen den 26 maj 1933 med stadgande om rätt för domstol att stadga påföljd för parts vägran av blodundersökning i faderskapsmål.
    Men med stigande användning och fördjupad ärftlighetsbiologisk analys har diskussionen om, hur stort bevisvärdet av blodgruppsbestämning för hävande av presumtionen om faderskap är i olika fall, ingalunda avtagit, snarare tvärtom. Och då vi vid skilda tillfällen haft att yttra oss till Medicinalstyrelsen i denna fråga och vi därjämte i vår egen verksamhet erhålla ständig beröring med densamma, har det synts oss önskvärt att även för en juridisk läsekrets få utveckla vår syn på denna betydelsefulla angelägenhet. I denna vår överblick hava vi även möjlighet att taga hänsyn till en nyutkommen publikation av prof. WOLFF,1 i vilken han redogör för en omfattande undersökningsserie på detta område.
    Vi vilja till en början ingå på det generella spörsmålet, huruvida överhuvud en rent biologisk metod, såsom ju blodgruppsbestämningen är, kan uppnå den grad av exakthet, att de därmed vunna resultaten kunna tilläggas karaktären av verkligt avgörande bevisning. Wolff har redan berört detta spörsmål på

 

1 WOLFF, Zeitschr. gerichtl. Med. Bd. 22, 1933.

 

20 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.ovan angivet ställe i denna tidskrift. Han framhåller där, att någon absolut visshet aldrig kan påräknas, då det är fråga om biologiska, resp. medicinska undersökningar, om än just blodgruppsbestämningar äro baserade på mycket säkrare grund än många andra medicinska undersökningar (t. ex. ang. sinnesbeskaffenhet, alkoholpåverkan, följder av olycksfall eller våld, yrkessjukdomar m. m.) och därför tillåta en minst lika kategorisk formulering av utlåtandena som vid dessa andra undersökningar. Den reservation i fråga om den absoluta vissheten, som likväl kvarstår principiellt, bör tänkas underförstådd, även då uttrycket »X. X. kan icke vara fader till barnet» användes. Även prof. OLUF THOMSEN har givit uttryck åt enahanda uppfattning i sin år 1932 publicerade bok om »Menneskets Blodtyper» (s.83—84), och han framhåller där (s. 111), att det i sista hand blir domstolarnas sak att avgöra, vilket värde de vilja tillägga ifrågavarande undersökningar »som indicium eller som bevis».
    Vi ansluta oss av såväl teoretiska som praktiska skäl till uppfattningen, att blodgruppsbestämningens resultat bör tilläggas karaktären av indicium. Ur ärftlighetsteoretisk synpunkt kan frånvaron av en, efter reglerna för nedärvning förväntad faktor tänkas betingad av en någon gång uppträdande förlustmutation eller av uppträdandet av en hämningsfaktor eller eventuellt— ehuru med mycket ringa sannolikhet — av en kromomerförlust vid individens embryonala utveckling (här i så fall vid utvecklingen av det blodbildande systemet). Och uppträdandet av en icke väntad faktor skulle kunna på motsvarande sätt förklaras t. ex. genom bortfallet av en hämningsfaktor. Under hänvisning till den undersökningsmetodik som här följes (se vidare härom nedan), kunna jämväl fall förekomma, vilka kunna göra det befogat att låta det rättsmedicinska beskedet erhålla karaktären av indicium. Och beträffande den erfarenhet från praktiska rättsfall som nu föreligger kan framhållas, att situationer kunna framkomma, vid vilka allt utom resultatet av blodgruppsbestämningen talar till förmån för antagandet, att den utpekade mannen verkligen är barnafadern. Vi hava själva haft beröring med dylika fall och skola längre ned anföra exempel på ett sådant. Även med hänsyn till dylik intressekollision synes det oss riktigast, att blodgruppsbestämningens karaktär av indicium betonas.
    Om vi sålunda å ena sidan vilja framhäva denna karaktär av

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 21indicium, är det oss å andra sidan angeläget att med bestämdhet understryka, att blodgruppsbestämningens indicievärde ofta kan vara betydande och att det i vissa fall kan anses starkt närma sig den absoluta vissheten. Intet har enligt vårt förmenande framkommit, som skulle vara ägnat att rubba tilltron till den rättsliga användningen av blodgruppsbestämningen. Vad särskilt svensk rättspraxis beträffar, synes oss indicievärdet ej sällan sättas lägre än det ur vetenskaplig synpunkt önskvärda; något som utan tvivel sammanhänger mindre med någon avoghet från domstolarnas sida än med det mycket stränga krav, som enligt den svenska lagtexten ställes på bevisföringen för uteslutning av den utpekade mannen (»uppenbart ... att icke»).
    Vi vilja emellertid i denna del framhålla ännu en synpunkt av principiell art, nämligen beträffande utgångspunkten för det rättsmedicinska omdömet vid blodgruppsbestämningar. Då det, på området för en vittutblickande ärftlighetsforskning med många teoretiska möjligheter, gäller en praktisk tillämpning inforo, befordrar det enligt vår mening på ett avgörande sätt den önskvärda klarheten i omdömet, att man icke förirrar sig in påsådana möjligheter, som tillsvidare endast äga teoretisk karaktär, utan helt bygger på de för ögonblicket föreliggande, faktiska erfarenhetsrönen. Denna ståndpunkt torde vara i överensstämmelse med allmän rättsåskådning; på området för fastställandet av faderskap har den ene av oss (SJÖVALL) redan tidigare i denna tidskrift, i fråga om bestämmandet av den kortaste, resp. längsta graviditetstiden, framhållit vikten av att denna tid i rättspraxis angives med ledning av det som genom praktiska erfarenhetsrön verkligen är bevisat. I korthet torde dessa erfarenheter angående blodgrupperna kunna angivas på följande sätt. I ärftlighetsbiologiskt hänseende kan, beträffande A-B-O-systemet, regeln om den obetingade dominansen av faktorerna A och B anses säkerställd. Beträffande M-N-systemet är det uppenbart, att det är fråga om allelomorfa faktorer, som nedärvas dominant. Och forskningen angående uppdelningen av A-faktoren i A1 och A2 synes allt bestämdare bestyrka riktigheten av THOMSENS uppfattning om två allelomorfa faktorer, varigenom A-B-O-systemet skulle visa sig uppbyggt av 4 — ej, såsom ursprungligen antogs, 3 — alleler; WOLFFS nyligen publicerade undersökningar giva mycket starkt stöd åt denna uppfattning. Fänotypiskt kan A2 stundom visa svag framtoning. Men det är icke ådagalagt, att A2 kan till sin framtoning så försvagas, att denna faktor skulle — under förutsättning av ändamålsenlig teknik — helt kunna undandraga sig ett konstaterande; lika litet

 

22 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.är det ådagalagt, att A1 skulle kunna i förbindelse med B bliva fänotypiskt så svag, att en förväxling med A2B skulle kunna ske.

 

    Jämte dessa ärftlighetsbiologiska erfarenhetsrön är undersökningstekniken här av intresse. Givetvis framträder som krav vid praktiskt rättsmedicinskt utnyttjande en fullt tillförlitlig teknik, med tillbörlig möjlighet av kontroll. Beträffande A-B-O-systemet är detta krav väl tillgodosett. Beträffande M-N-systemet hava vi tidigare, i yttrande till Medicinalstyrelsen, påpekat vissa svårigheter; vi kunna emellertid nu, stödda jämväl på den fortsatta erfarenheten från vår egen institution, vitsorda, att tekniken giver möjlighet att i de flesta fallen komma fram till fullt klara bestämningar. Beträffande uppdelningen av A-faktorn i A1 och A2 lämnar ej minst WOLFFS nya undersökningar övertygande besked om, att man även här, med noggrann teknik och därvid i tveksamma fall vissa kompletterande undersökningar, kan med få undantag komma fram till en säker bestämning. Vår egen erfarenhet går även i samma riktning.

 

    Vi kunna här tillägga, att undersökningen bör förnyas, om resultatet är oklart eller om det barn som undersökes ännu ej är mera än 1—1 1/2 år gammalt (för bestämningen av serumegenskapen); likaledes synes det vara önskvärt, att förnyad undersökning företages för säkerhets skull i de fall, då allt utom resultatet av blodgruppsbestämningen talar till förmån för antagandet att den utpekade mannen är barnafadern.
    Om således beträffande såväl erfarenhetsrön som undersökningsmetodik en lycklig konsolidering kan registreras, måste dock till sist uppmärksamhet ägnas omständigheten, hur stor den föreliggande erfarenheten är. Vi vilja här med styrka framhålla grundfordran, att forskningsresultaten måste vara välefterprövade och baserade på ett fylligt material av erfarenhetsrön; först då kan tiden anses mogen för utnyttjande av forskningsresultaten i rättspraxis för utlåtanden med betydelsefull innebörd. Därest denna grundfordran icke uppfylles, måste risken föreligga, att fortsatta kontrollundersökningar kunna komma att på stundom nog så centrala delar korrigera de ursprungliga undersökningsresultaten; ett förhastat införande av dylika resultat i rättspraxis skulle därmed leda till ett bakslag, som vore att betrakta som ur alla synpunkter synnerligen olyckligt.
    Vad den nu föreliggande erfarenheten beträffar, kan sägas, att densamma utan tvivel är kvantitativt tillräcklig beträffande A-B-O-systemet. I fråga om M-N-systemet synes erfarenhetsmaterialet nu hava nått fram till så ansenligt omfång, att tidpunkten för jämställandet av

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 23M-N-systemet med A-B-O-systemet synes snabbt närma sig. Just nu (i utlåtande d. 28 nov. 1933) har det danska Retslægeraadet börjat tillämpa dylik jämställdhet mellan de båda systemen. Beträffande uppdelningen av A-faktorn i A1 och A2 är den kvantitativa erfarenheten mindre, detta jämväl efter WOLFFS nu framlagda undersökningar, vilket även Wolff själv medgiver.

 

    Den principiella uppfattningen om blodgruppsbestämningarnas indicievärde och de föreliggande, faktiska erfarenhetsrönen i förening med kraven på tillräckligt riklig erfarenhet och tillförlitlig teknik leder oss fram till följande ståndpunkt för det närvarande i fråga om formuleringen av det rättsmedicinska utlåtandet i de olika konkreta rättsfallen på ifrågavarande område:
    1. Därest icke domstolarna äro inställda på principuppfattningen, att utnyttjandet in foro av en blodgruppsbestämning bör betraktas som ett indiciebevis — låt vara att detta understundom starkt närmar sig den absoluta vissheten — bör i det rättsmedicinska utlåtandet infogas orden: på vetenskapens nuvarande ståndpunkt. Även i de fall då utlåtandet i övrigt kan avfattas i kategoriska ordalag tages då, genom denna reservation, tillbörlig hänsyn till dels enstaka, ur ärftlighetssynpunkt outredda observationer (f. n. det Haselhorstska fallet), dels de förskjutningar i den nuvarande åskådningen om blodgrupperna, som en fortsatt forskning kan komma att medföra.
    2. Uteslutningen av faderskap efter A-B-O-systemet kan alltjämt företagas efter den bestämda formuleringen: X. X. kan icke vara fader till barnet. Samma formulering bör vara berättigad vid konstellationen: mannen O—barnet AB, resp. mannen AB—barnet O (alltså med tillämpning av den BERNSTEINSKA regeln). Medicinalstyrelsen använder i dessa fall uttryckssätten: »med stor sannolikhet talar emot» (D.-nr 590 M/1933); »icke kan anses med fullständig visshet uteslutet men dock osannolikt» (D.-nr 2856 M/1932); »med till visshet gränsande sannolikhet kan anses uteslutet» (D.-nr 1336 M/1932). I sak torde skillnaden vara oväsentlig mot vår uppfattning, då den bestämdare formuleringen alltid inbegriper hänsyn till det i punkt 1 anförda. Även WOLFF använder, vid egna utlåtanden, denna bestämda formulering.
    3. Beträffande uteslutning av faderskap på grundval av åsikten om A-B-O-systemets uppdelning i 4 alleler — alltså med A-faktorn uppdelad i A1 och A2 — hava vi förut tillrått mycket

 

24 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.stor återhållsamhet, med hänsyn till den ärftlighetsbiologiska osäkerheten, den praktiska erfarenhetens otillräcklighet i kvantitativt hänseende och de undersökningstekniska svårigheterna. På enahanda sätt har Medicinalstyrelsen förfarit; vid utlåtandena i dylika fall hava försiktiga uttryckssätt valts: »med viss sannolikhet talar emot» (D.-nr 2217 M/1932); »icke kan anses uppenbart men väl sannolikt, att svaranden icke är fader till barnet» (D.-nr 1701 M/1933). Det torde ej kunna bestridas, att denna reserverade hållning bör i någon mån kunna mildras, ej minst efter Wolffs nya undersökningar över ifrågavarande förhållanden. Givetvis bör dock — såsom ovan nämnts — beaktas, att det i undantagsfall är omöjligt att uppnå en klar bestämning och att erfarenhetens omfång alltjämt är relativt begränsat.Wolff tillråder också vid utlåtanden av detta slag en icke helt kategorisk formulering.
    4. Beträffande uteslutning av faderskap efter M-N-systemet kan den vetenskapliga utvecklingsgången registreras genom Medicinalstyrelsens allt bestämdare formulering av sina på undersökning av detta blodgruppssystem stödda utlåtanden. Under det att dessa utlåtanden tidigare voro hållna i mycket försiktiga ordalag, har formuleringen i fortsättningen erhållit lydelsen: »ej kan anses uteslutet men dock osannolikt» (D.-nr 1622 M/1933) eller »icke kan anses uteslutet men dock i hög grad osannolikt» (D.-nr 2514 M/1933). Enligt vår uppfattning bör, i de fall då undersökningstekniken leder fram till fullt klar blodgruppsbestämning och resultatet av denna angiver den utpekade mannens osamhörighet med barnet, denna omständighet giva starkt stöd åt antagandet, att mannen icke är fader till barnet. Även hos oss bör, såsom förut antytts, tidpunkten snart vara inne att upptaga till omprövning frågan, om icke M-N-systemet bör i bevisvärde jämställas med A-B-O-systemet. Wolff intager hos oss redan denna ståndpunkt.

 

    Den överblick vi härmed lämnat över möjligheterna — och vanskligheterna — vid bevisningen om faderskap enligt svensk lag leder oss över till att med några ord beröra frågan, i vilken mån de nu gångna årens erfarenhet skulle motivera önskan om viss ändring i själva lagbestämmelserna eller i deras tillämpning. Beträffande avgörandet av den i ett föreliggande rättsfall konceptionsmöjliga tiden kunna vi härutinnan hänvisa till

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 25prof. HEDRÉNS inledningsvis omnämnda utredning. Han betonar att vanskligheterna ingalunda minskats genom den medicinska vetenskapens ökade kunskap på hithörande område utan fastmer i ej oväsentlig mån ökats, och han förordar på grund härav en tillämpning av det medicinska sannolikhetsbeviset; detta skulle »säkerligen medföra, att den verklige fadern bleve ådömd faderskap oftare än vad som är förhållandet, när faderskap fastställes på grundval av möjlighet». Faderskap skulle i så fall »anses föreligga, då den såsom fader ifrågaställde mannen haft samlag med barnets moder å sådan tidpunkt, att med hänsyn till havandeskapstid och barnets mognadsgrad vid födelsen faderskapet kan anses sannolikt samt det icke är uppenbart, att mannen icke kunnat avla barnet»; vid »exceptio plurium concumbentium» skulle den man förklaras vara barnets fader som sannolikast kan anses vara dess fader, och vid lika sannolikhet, som torde förekomma blott undantagsvis, borde endast underhållsskyldighet ifrågakomma och denna åläggas samtliga männen. Även den ene av oss (SJÖVALL) har i denna del av spörsmålet uttalat sig för en uppmjukning av lagbestämmelserna, dock med beaktande alltjämt av synpunkten, att svarandens paternitet skall efter erfarenheten vara mycket osannolik för att kunna rättsligen bortfalla.

 

    Vi rikta härefter uppmärksamheten åt det andra ledet i gällande presumtionslag angående bevisning om faderskap, alltså åt de omständigheter som må kunna häva presumtionen, och taga härvid särskilt i betraktande den omständighet som ensam tillmätts större bevisvärde och därmed erhållit vidsträcktare användning, nämligen blodgruppsbestämningen. Vi utgå här på ovan angivet sätt ifrån att man å såväl biologiskt som rättsmedicinskt håll anser sig bäst betjänt med att resultatet av en blodgruppsbestämning alltid får äga karaktär av indicium och icke av absolut bevis, som skulle göra all vidare upplysning i målet överflödig. Särskilt i situationer, i vilka allt utom resultatet av blodgruppsbestämningen talar till förmån för antagandet att den utpekade mannen verkligen är barnafadern, synes det vara angeläget, att domstolen väl känner detta resultat som en allvarlig omständighet för det rättsliga bedömandet men icke somett tvång att under alla förhållanden låta denna omständighet bliva för den utpekade mannen friande, såsom nu sker. Redan

 

26 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.tidigare har en svensk undersökare (SCHIÖTT),1 i anslutning till tvenne konkreta rättsfall av denna art, givit uttryck åt denna tankegång. För egen del kunna vi, till belysning av en dylik situation, något närmare referera det rättsfall som vi ovan antytt.
    Fallet handlades vid Malmö rådhusrätt och passerade Medicinalstyrelsen under D.-nr 275 M/1933. Modern är en ung kvinna, som bodde hos sina föräldrar, och den man, som av henne utpekades som barnafar, är en ung arbetare, som var gärna sedd i kvinnans föräldrahem. Särskilt kvinnan har såväl för barnavårdsmannen som för rättens ordförande gjort ett synnerligen pålitligt intryck. Hon har uppgivit, att hon under konceptionstiden haft samlag med svaranden, vilket hon är villig med ed bekräfta, men icke samlag med någon annan. Svaranden har inför rätten förnekat samlag med käranden men har, enligt uppgift av kvinnans föräldrar, vid besök i deras hem, varvid han tagit barnet på sitt knä, sagt sig finna det så besynnerligt, att han skulle vara far till detsamma, då han endast en gång haft samlag med käranden. Blodgruppsbestämningen (FORSSMAN) gav resultatet: svaranden 0, käranden 0, barnet A2. Med ledning av vad ovan anförts om förpliktelsen att avgiva utlåtandet allenast på grundval av de för ögonblicket föreliggande faktiska erfarenhetsrönen erhöll utlåtandet här den lydelsen, att resultaten av blodundersökningen utesluter, att svaranden kan vara fader till barnet; medicinalstyrelsen avgav enahanda utlåtande. Den ene av oss (SJÖVALL) trädde i förbindelse med rättens ordförande, redan innan detta senare utlåtande avgavs, och hade med honom överläggning om den rättsliga intressekollisionen. Rättens ordförande (samtidigt även barnavårdsnämndens) föranstaltade därefter om upprepade och mycket ingående förhör med kvinnan genom den härför synnerligen väl skickade barnavårdsmannen. Trots det starka indicium, som blodgruppsbestämningen här betecknar och som också klargjordes för kvinnan, förnekade hon ihärdigt, att hon haft samlag under konceptionstiden med annan än svaranden, och barnavårdsmannen gick från förhören med bevarat intryck av kvinnans trovärdighet. Efter det medicinalstyrelsens besked inkommit, meddelade rätten det utslag, att käromålet ogillades. Enligt uppgift av rättens ordförande vidhåller kvinnan alltjämt med samma bestämdhet sina uppgifter, och barnet äger icke någon fader.

 

    Att detta fall bedömts, formellt sett, riktigt enligt lagbestämmelserna resp. deras hittills iakttagna, stränga tillämpning, torde icke vara tvivel underkastat. Hur saken i realiteten ligger till, förblir säkerligen ovisst; vi anföra det ovanstående utan några kommentarer i enskildheter. Men det skulle utan tvivelvara önskvärt, om just i fall som detta den principiella uppfatt-

 

1 Sv. Läkartidningen 1932.

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 27ningen vunne burskap, att blodgruppsbestämningen, trots en kategorisk formulering av utlåtandet, alltjämt äger karaktär av indicium; dogmen om absolut visshet och den stelhet i det rättsliga bedömandet, som därav följer, torde vara lika litet tilltalande ur juridisk som ur rättsmedicinsk synvinkel.
    Å andra sidan skulle, vid blodgruppskonstellationer som förnärvarande tillåta visserligen en bestämd men inte en kategorisk formulering, den rörligare behandlingen av undersökningsresultatet förläna detsamma i därför lämpade fall ett indicievärde, som skäligen kunde sättas högre än som nu i allmänhet sker. En tillämpning på klokt sätt — alltså med samtidigt beaktande av andra, samverkande omständigheter — av det medicinska sannolikhetsbeviset skulle även i denna del av bevisningen om faderskap — för att använda prof. HEDRÉNS ord — »säkerligen medföra, att den verklige fadern bleve ådömd faderskap oftare än vad som är förhållandet, när faderskap fastställes på grundval av möjlighet». Vi vilja även på denna punkt belysa vår uppfattning genom konkreta exempel ur svensk rättspraxis och välja härvid tvenne fall, där såväl beskedet om konceptionstiden som resultatet av blodgruppsbestämningen göra det osannolikt, att svaranden kan vara fader till barnet. På samma gång angiver det senare av exemplen, huru som hovrätten redan nu understundom — dock icke alltid 1 — giver uttryck åt en friare tillämpning av lagbestämmelserna.
    1. Fallet handlades vid Ingelstads och Järrestads häradsrätt och passerade Medicinalstyrelsen under D.-nr 1567 M/1932. Barnet var moget men ej särskilt stort (födelsevikt 3.1 kg., längd 46 cm., huvudomfång 33 cm.). Parterna angåvo samlag vid endast ett tillfälle och detta vid en tidpunkt, som inföll så sent som 236 dagar före barnetsfödelse. Blodgruppsbestämningen visade resultatet: mannen N, modern MN, barnet M; hos barnet saknades sålunda faktorn N, som varit att förvänta, om mannen varit fader till barnet. Medicinalstyrelsen avgav på domstolens fråga först utlåtande över den verkställda blodundersökningen och meddelade därvid, att svarandens faderskap visserligen, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, icke låter sig med fullständig visshet utesluta, men att detta dock är osannolikt. Därefter besvarade Medicinalstyrelsen rättens senare inkomna fråga om

 

1 I ett ovan antytt ärende, där blodgruppsbestämningen gav resultatet:barnet O, den utpekade mannen AB, och där medicinalstyrelsen (D.-nr 2856 M 1933) uttalade, att det icke kan anses med fullständig visshet uteslutet men dock osannolikt, att mannen var fader till barnet, förklarade häradsrätten kärandens talan icke kunna bifallas, under det att hovrätten ändrade häradsrättens utslag och förklarade mannen som fader till barnet. 

28 J. FORSSMAN OCH E. SJÖVALL.konceptionstiden och meddelade därvid, att det med hänsyn till barnets utvecklingsgrad vid födelsen icke kan anses uteslutet men välmindre sannolikt, att barnet kan vara avlat vid det angivna samlaget. Häradsrättens utslag lyder: enär det varken på grund av den företagna blodundersökningen eller genom vad eljest i målet förekommit kan anses uppenbart, att barnet ej avlats vid detta samlag, prövar häradsrätten lagligt förklara den ifrågavarande mannen skola anses vara barnets fader.
    2. Fallet handlades av Norrvikens häradsrätt och sedan av Göta Hovrätt; det passerade Medicinalstyrelsen under D.-nr 2928 M/1932. Barnet var moget och stort (födelsevikt 3.9 kg., längd 52 cm.). Svaranden tror ej, att han haft samlag med barnets moder senare än vid en tidpunkt, som inföll så tidigt som 311 dagar före barnets födelse. Blodgruppsbestämningen visade resultatet: mannen N, modernN, barnet MN; hos barnet förefanns sålunda faktorn M, som borde hava saknats, om mannen varit fader till barnet. Medicinalstyrelsen avgav på häradsrättens fråga det utlåtandet, att det med hänsyn till blodundersökningen icke kan anses uteslutet men väl synnerligen osannolikt, att mannen är fader till barnet, och att det med hänsyn tillbarnets utveckling vid födelsen icke kan anses med fullständig visshet uteslutet, att barnet avlats så tidigt som ovan angivits, men att detta dock måste anses synnerligen osannolikt. Häradsrätten förklarade, med hänsyn till konceptionstidens möjlighet, mannen vara fader till barnet. Hovrätten, där mannen anförde besvär, fann det med hänsyn till resultatet av blodundersökningen samt den undersökande läkarens (WOLFF) och Medicinalstyrelsens utlåtanden vara uppenbart, att barnet icke avlats av denne man, och upphävde häradsrättens utslag samt lämnade den emot honom förda talan utan bifall.

 

    Utan tvivel kan denna sistnämnda, friare tolkning av lagbestämmelserna vid bevisningen i faderskapsmål göra anspråk på gillande från biologiskt och rättsmedicinskt håll. Och det kan, likaledes utan tvekan, vitsordas, att man i ett dylikt domslut icke mildrat kravet på bevisningens exakthet mera än att man alltjämt beaktar, hurusom svarandens paternitet bör vara mycket osannolik för att kunna rättsligen bortfalla. Det kan sålunda vara möjligt, att redan nu gällande lag, trots dess hårda och kategoriska ordalydelse, låter förena sig med kravet på en klokt genomförd, medicinsk sannolikhetsbevisning. Det vore synnerligen önskvärt, om så vore fallet. Måhända kunde likväl, i klarhetens intresse, tilltänkas en ändring av lagtexten i likhet med vad beträffande analogt lagrum föreslagits från tyskt håll, nämligen att i 26 § av lagen om barn utom äktenskap efter ordet uppenbart tillägges: eller i hög grad sannolikt. I själva verket sy-

 

MEDICINSKA UNDERSÖKNINGAR I FADERSKAPSMÅL. 29nes ej heller lagberedningen hava, vid utformningen av dennalag, varit främmande för de synpunkter som ligga till grund för förslaget om ett dylikt tillägg. I sitt betänkande framhåller lagberedningen, att konceptionstiden bör avvägas så, att den ejblir för lång åt någondera sidan, vilket skulle leda till obillighet emot mannen, och jämväl så, att den ej blir för kort, vilket skulle medföra svår orättvisa mot modern och barnet. Och lagberedningen framhåller uttryckligen, att konceptionstiden synes böra med en viss försiktighet utmätas. Samma syn på frågan bör anläggas, när det gäller värdesättningen av de omständigheter genom vilka presumtionen om faderskap må kunna hävas. Huvudsaken måste givetvis vara en rättsordning, genom vilken på detta lika vanskliga som rättsligen viktiga område den man som verkligen är fadern också ådömes faderskapet, så långt starka sannolikhetsskäl göra detta möjligt.