KARL OLIVECRONA. Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom. Uppsala 1933. A.-B. Lundequistska Bokhandeln i distribution. X + 184 s. Kr. 5.00.
Det föreliggande arbetet avser enligt vad förf. meddelar i förordet till detsamma icke alla de regler, som komma i tillämpning vid exekutiv försäljning av fast egendom. Såsom titeln anger har framställningen begränsats till utsökningslagens bestämmelser i ämnet, medan den tillhörande civilrättsliga lagstiftningen icke gjorts till föremål för behandling i större utsträckning än hänsyn till sammanhanget påkallat. Förf. har alltså velat begränsa sig till de processrättsliga reglerna om exekutiv fastighetsauktion, en begränsning som torde ha föranletts bl. a. därav, att arbetet avsetts som specimen för professuren i processrätt vid Lunds universitet.
En boskillnad mellan civilrättsliga och processrättsliga regler är emellertid i fråga om ett ämne som det förevarande ingalunda lätt att genomföra. I själva verket torde det förhålla sig så, att de processrättsliga föreskrifternas gestaltning i avgörande grad betingas av de civilrättsliga bestämmelsernas innehåll, man tänke blott på t. ex. de gemensamma inteckningarnas ställning vid exekution. Förståelsen av de egentliga exekutionsrättsliga stadgandena kräver därför en noggrann kännedom om vissa delar av civilrätten, främst inteckningsrätten. Förf.har helt naturligt icke bortsett härifrån. Hans arbete innehåller mycket av civilrättsligt innehåll och intresse. Men det kan nog ej bestridas, att hans i och för sig lovvärda strävan till avgränsning gentemot civilrätten föranlett honom att ej medtaga sådana översiktliga redogörelser för vissa civilrättsliga materier, som kunnat öka lättheten att intränga i och följa framställningen.
Över huvud har förf. i stort sett undvikit framställningar av mera allmän och principiell innebörd.1 Arbetet framträder som en redogörelse för gällande rätt, väsentligen byggd på lagstiftningen och dess förarbeten med utnyttjande av litteratur och rättsfall, som beröra ämnet. Det är således en kommentar i systematisk form till utsökningslagens stadganden om fastighetsexekution. Mera teoretiska frågor beröras icke, och förf. undviker att bryta framställningens allmänna ram genom att fördjupa sig i specialfrågor. På ett ställe (s. 177) hänvisar han själv till en utredning, som han hoppas kunna publicera i framtiden och det är väl att förvänta, att förf. i en ny upplaga av boken eller en handbok i exekutionsrätt får tillfälle att utfylla framställningen även på andra punkter. Tiden torde icke ha medgivit honom att närmare gå in på dessa frågor.
Den uppgift förf. ställt för sig att på ett begränsat utrymme ge en redogörelse för gällande rättsregler om exekutiv fastighetsauktion har han löst på ett i det hela föredömligt sätt. Dispositionen är klar och översiktlig och framställningssättet fyller högt ställda krav. Några formella inadvertenser (såsom »utgå ur fastigheten» s. 27, »i upp- och avslag» s. 82, »kungörelsen av den nya auktionen» s. 148) torde få tillskrivas den omständigheten, att förf. haft knapp tid med bokens färdigställande. Jämväl med hänsyn till innehållet är arbetet förtjänstfullt. Förf. visar säker behärskning av materialet, noggrann känning med det praktiska rättslivets krav och ett sunt omdöme vid lösandet av förekommande tvivelaktiga spörsmål. Han är icke bunden av sina föregångares meningar, men ådagalägger å andra sidan ingen överdriven benägenhet att kritisera dem. Då han följer egna linjer ger han i allmänhet goda skäl för sina åsikter, även om motiveringarna någon gång synas väl knapphändiga, vilket torde sammanhänga med bokens uppgift att vara en översiktlig redogörelse för gällande rätt på området.
Då jag härefter övergår till en granskning av arbetets innehåll kan det naturligen ej bli tal om att undersöka alla de punkter, där fram-
ställningen synes kunna ge anledning till invändningar eller närmare dryftande av förekomna spörsmål. Endast några särskilda frågor beröras i samband med redogörelsen för bokens olika avdelningar.
Efter en kort inledning behandlas i § 1 auktionsförrättare och parter. På s. 6 omtalas i korthet förhållandet mellan flera borgenärer. En bedömare har redan anmärkt, att detta ämne kunde påkallat en mera ingående undersökning.1 Samma är förhållandet med utlösningsrätten. Det nämnes intet om tillvägagångssättet när flera vilja utlösa, ett spörsmål som kan ge anledning till tvekan i synnerhet då dessa ha lika prioritet. Sedan förf. i §§ 2 och 3 redogjort för tid och plats för auktionen och borgenärssammanträdet samt förberedande åtgärder, behandlar han i § 4 inställande av auktion. Här framställer sig frågan huruvida auktionsförrättaren äger att inställa förfarandet då till honom före auktionen redovisad avkastning är tillräcklig för att betala exekutionsfordringen jämte kostnaderna (s. 17 f.). Förf.anser, att i detta fall auktionen bör inställas om gäldenären yrkar det, men att eljest försäljning bör ske. Denna ståndpunkt synes icke vara förenlig med lagen, som i 143 § föreskriver, att behållen avkastning skall fördelas jämte köpeskillingen eller, om försäljning ej kommit till stånd, å likvidsammanträde fördelas efter de grunder, som i 7 kap. äro stadgade för fördelning av medel, som influtit under tvångsförvaltning. Det är tydligt, att avkastningen i första hand skall gå till gäldande av fordringar, som äro bättre prioriterade än sökandens och för vilka egendomen ej häftar på grund av inteckning eller enligt 11:2 JB, samt av ränta å inteckningar och ogulden köpeskilling med bättre rätt (172 §). För utdelning å dessa fordringar skall hållas sammanträde även om försäljning ej kommer till stånd. Det kan bli tal om att inställa auktionen endast om avkastningen räcker till betalning av såväl nämnda fordringar som kostnaderna och sökandens fordran. Emellertid kan med skäl betvivlas, att auktionsförrättaren är behörig att avgöra denna fråga och sålunda i viss mån besluta om fördelningi annan ordning än 143 § föreskriver. Stöd av lag härför lär saknas. Om gäldenären anskaffar medel till exekutionsfordringen jämte kostnaderna och betalar dessa, så inställes naturligtvis auktionen. Men därav följer ej, såsom förf. antager, att gäldenären har rätt att genast lyfta avkastningen, utan denna skall fördelas enligt 143 §, i vilket sammanhang han får framställa sitt anspråk.2
I § 5 redogör förf. därefter för borgenärsförteckningen, varvid särskilt behandlas frågan om de anspråk, som skola upptagas i förteckningen. Denna översikt är instruktiv även om som förf. å s. 24 anmärker en ingående framställning om alla dessa rättigheter ej lämnas.
Här förekommer frågan om ändring i auktionsvillkoren med stöd av 118 § (s. 43 ff.). Förf:s utgångspunkt å s. 45, att för sådan ändringfordras samtycke av var och en, vars ställning möjligen genom ändringen kan bli sämre än den skulle bli vid tillämpningen av de legala reglerna, synes kunna godtagas. Men då han s. 48 finner en konsekvens härav bli, att för höjning av lägsta budet samtycke skulle krävas av varje borgenär, vilkens fordran genom höjningen skulle komma att ligga inom i stället för utom lägsta budet, har man svårare att följa med. Borgenären, vars fordran således placeras inom lägsta budet, vinner ju den fördelen, att fordran blir säkerställd mot risken att helt eller delvis falla bort genom försäljning. Skulle man ej kunna anse, att denna förmån uppväger den tämligen obetydliga nackdelen av att fordringen kan komma att avräknas i stället för att gå ut kontant? Motivens ståndpunkt synes väl grundad även från förf:s allmänna utgångspunkt 1 och förf. har därför all anledning att som han också gjort acceptera densamma för den gällande rättens del.
Till de mera invecklade materierna inom läran om fastighetsexekutionen höra de särskilda reglerna beträffande gemensamt intecknade fastigheter, utropen och uppdelning av köpeskilling mellan flera fastigheter, vilka ämnen behandlas i §§ 6—8. Framställningen är härsom eljest klar och lättillgänglig, och förf:s noggranna kännedom om inteckningsrätten bildar en tillförlitlig grundval för densamma. Endast ett par detaljspörsmål må beröras. Å s. 59 framhåller förf., att reglerna om exekution i gemensamt intecknade fastigheter iakttagas ex officio utan att deras tillämpning någonstädes gjorts beroende av yrkande från någon intressents sida. I 121 § 1 st. sista p. stadgas emellertid, att gemensamt utrop av två eller flera egendomar i samma ägares hand skall ske på dennes begäran, vilket torde få anses innebära ett av förf. icke omnämnt undantag från den av honom uppställda regeln. Möjligen kan ock erinras om stadgandet i 3 p., att inteckningshavare i visst fall kan hindra gemensamt utrop. Förf:s ståndpunkt å s. 83 i fråga om rätt för ägare till en av flera gemensamt intecknadefastigheter att begära utrop i upp- och avslag vid särutrop av de andra fastigheterna samt vid det gemensamma utropet har stöd i litteraturen. Fråga kan väl dock vara om man ej bör kunna tolka lagens uttryck »gäldenären» extensivt. Det kan ju ej lända till skada för någon intressent att tillmötesgå en begäran om utrop i upp- och avslag i antydda fall. I fråga om tiden för framställande av yrkande från fastighetsägares sida om gemensamt utrop kommer förf. å s. 96 tillolika resultat då fastigheterna äro gemensamt intecknade och då såej är händelsen. Denna olikhet har ej närmare motiverats. I båda fallen torde det vara av intresse för rättsägare och spekulanter att före utrop få veta vilken utropsordning som skall tillämpas. Detta intresse synes ha stöd av 119 §: innan utrop (vilket måste betyda utrop över huvud) sker, skall auktionsförrättaren meddela fullständig underrättelse om sättet för försäljningen.
I §§ 9—14 behandlas buden, antagande av bud, köpeskillingens erläggande, påföljder av att inroparen icke erlägger betalningen inom föreskriven tid, ny auktion och utfärdande av köpebrev. Här må förstnågot uppmärksammas de å s. 121 och s. 155 behandlade frågorna ombud för annans räkning och om utfärdande av köpebrev då sådantbud antagits. Förf. torde ha rätt i att inroparen först efter klubbslaget behöver uppge att han bjudit för annans räkning och att ombudet då bör förete skriftlig fullmakt. Om inroparen icke uppger att han handlat i annans namn, måste däremot det antagna budet binda honom personligen. Lagligheten av den praxis förf. omnämner å s. 155, nämligen att om inroparen först vid likviden uppger att inropet skett för annans räkning köpebrevet ställes på den uppgivne huvudmannen, torde kunna ifrågasättas.1 Förf. säger, att i lagen intet stöd finnes för att inroparens egenskap av ombud skulle behöva uppges redan vid auktionen. Enligt allmänna rättsgrundsatser måste dock den som i eget namn företagit en rättshandling i allmänhet anses som subjekt för därigenom förvärvad rättighet, varför lagens stöd snarare bör krävas för den ståndpunkten att inroparen senare kan utan vidare förklara rättsförvärvet vara gjort för annan än honom själv. Han kan ju visserligen åberopa att han handlat som kommissionär, men i sådant fall torde han böra styrka att detta verkligen varit händelsen, då eljest en väg öppnas att vid överlåtelse undgå lagfartskostnad för inroparens förvärv, varjämte om inroparen kommer i konkurs före likviddagen en överlåtelse till borgenärernas nackdel lätt kan arrangeras. En annan fråga kan vara om inroparen genom att styrka att han varit kommissionär kan undgå ansvar för inropet. Att döma av vad förf. yttrar s. 155 not 5 synes han vara böjd att förneka detta, men de omnämnda betänkligheterna torde falla om man kräver bevisning för att inroparen verkligen handlat som kommissionär. Den å s. 142 behandlade frågan om försumlig inropares ersättningsskyldighet då vid ny auktion nyttjanderättshavare genom fyllande av brist för bättre prioriterade borgenärer räddat en nyttjanderätt, som gått förlorad vid den tidigare auktionen, synes erfordra ett närmare övervägande. Förf. antar att detta ej inverkar på ersättningsskyldigheten och stöder sig därvid förmodligen på en bokstavlig tolkning av 130 §: den försumlige inroparen skall ersätta skillnaden mellan vad vid nya utropet högst bjudes och förra köpeskillingen. Man synes dock kunna hävda att vad nya auktionen faktiskt inbringat, vare sig detta beror på inrop eller nyttjanderättshavares fyllande av brist, bör bestämma ersättningsskyldigheten. Lagens mening kan väl näppeligen ha varit, att rättsägarna genom den nya auktionen skola kunna göra en vinst på den försumlige inroparens bekostnad. Saken torde emellertid ej ha alltför stor praktisk betydelse.
Arbetets sista del, §§ 15—18, behandlar köpeskillingsfördelningen,
kostnaderna för förfarandet, försäljning under konkurs och rättsmedel. Avdelningen om försäljning under konkurs är ganska kortfattad och åtskilliga spörsmål ha fått en tämligen summarisk behandling. Å s. 171 omnämnes sålunda uttagande av fordran med förmånsrätt enligt 17: 4 HB ur flera fastigheter i ett konkursbo. Därvid har icke berörts frågan om hur sådan fordran skall utgå då en eller flera avfastigheterna förbli osålda.1 Anslutningsrätt får enligt 114 § endast utövas av den vars rätt till betalning ur egendomen är ostridig eller styrkt (s. 175). Det skulle vara av intresse att få veta förf:s mening om hur det skall förfaras då jäv gjorts mot en bevakad fordran och borgenären för att kunna utöva anslutningsrätt begär, att med auktionen skall anstå till dess han fått dom på sin fordran. Medgives ej sådant anstånd, kan anslutningsrätten i många fall göras värdelös genom att ett mer eller mindre ogrundat jäv framställes mot fordran, vars innehavare kan antagas komma att begära anslutning.
Då jag nu avslutar min granskning av det förevarande arbetet vill jag framhålla, att de anmärkningar som i det föregående gjorts mot förf:s framställning ingalunda äro av den beskaffenhet, att de i någon avsevärd mån förringa värdet av densamma. De ha endast gällt detaljer, ej några centrala punkter i boken, vars huvudpartier synas väl stå sig inför en kritisk granskning. Särskilt i betraktande av den ganska korta tid, som förf. haft till sitt förfogande, måste han anses ha presterat ett kvalitativt mycket gott arbete. Denna överskådliga och klara redogörelse för våra delvis ganska invecklade rättsregler om fastighetsexekution fyller utan tvivel en lucka i den svenska juridiska litteraturen. Såsom lärobok för de juris studerande lämpar sig boken väl och den har redan vid våra båda uppsvenska fakulteter upptagits bland kursfordringarna i processrätt. Då förf. nu blivit innehavare av lärostolen i detta ämne i Lund, får han även där användning för arbetet för undervisningsändamål. Även praktiska jurister böra kunna med fördel använda det i sin verksamhet, så mycket mer som den nuvarande lagstiftningen på området icke förut gjorts till föremål för litterär behandling i vare sig systematisk eller kommentarform.
Med en lyckönskan till förf. till det goda resultat hans vetenskapliga energi sålunda åstadkommit vill jag till slut förena uttalandet avden förhoppningen, att han måtte bli i tillfälle att under sin kommande akademiska verksamhet fortsätta sitt forskningsarbete på exekutionsrättens fält. Detta rättsområde kräver i hög grad en planmässig systematisk genomarbetning. I besittning av omfattande civilrättsliga insikter, formell skicklighet och betydande arbetsförmåga bör förf. ha goda förutsättningar för att småningom utvidga boken om fastighetsexekution till en handbok i svensk exekutionsrätt.
Åke Hassler.