LARS LEVANDER. Brottsling och bödel. Sthm 1933. Åhlén & Söner. 279 s. Inb. kr. 7.50.
I en inledning biktar förf. sitt »intensiva intresse» att ta reda på »hur rackarpack, löst folk och fattiga stackare hade det under den svenskaste av alla tider, Vasatiden»; och den helhetsbild han genom sitt studium fått fram, den vill han försöka att lägga under den läsande allmänhetens ögon »i så åskådlig och så lättläst form, som det är honom möjligt». Det första resultatet av denna strävan är nu föreliggande bok, vilken är att betrakta som del I i en serie med titel Ur samhällsdjupen i forna tider. Ytterligare två delar skola komma, den ena kallad Fattigfolk och tiggare, den andra Landsväg, krog och marknad.
Av bokens åtta kapitel hänföra sig de fyra första närmast till brottslingens person och gärning; deras innehåll framgår av rubrikerna: Tjuvar, stora och små, Rövare och rymlingar, Horor och horkarlar, bolare och tidelagare, Slagskämpar. De återstående fyra — med överskrifterna På ting och rådstuga, I fängelse och på fästning, Skamstraff och kroppsstraff, Bödel, rackare och avrättning — angå såsom synes huvudsakligen processen och exekutionen.
Boken har i dagspressen fått ett gynnsamt emottagande, och anm. vill för sin del gärna vitsorda att han läst den med intresse, varom också följande randanmärkningar må tjäna till bevis. Till någon del innefatta de kritik. Förf. har säkerligen icke avsett att undandraga sig sådan genom förklaringen att hans verk är blott en kulturhistorisk studie, »skriven på kvällstimmar och semesterdagar som rekreation efter arbetet på en institution för folklivsforskning», och »inte alls någon vetenskaplig avhandling»,
Den deklarerade ovetenskapligheten till trots har förf. i ej mindre än 495 noter angivit sina källställen. Att de placerats vid bokens slut sammanhänger måhända med förf:s syfte att göra sin framställning lättläst, men det vållar den vetgirige läsaren besvär och är otillfredsställande även därför att man flerstädes måste taga del av dem för att icke av texten få ett skevt intryck. Den som underlåter att titta i noterna skall sålunda utan tvivel få den föreställningen, exempelvis, att ceremonien vid bödelsdrängens upptagande bland ett regementes ärliga knektar (s. 224—5) eller plägseden att, vid hängning, bödeln ställde sig på delinkventens axlar för att trycka hans kropp nedåt (s. 247 — 8) hör till vår egen historia under Vasatiden.1 En viss känsla av otrygghet beträffande förf:s citeringar har väckts hos anm. därav, att han i ett fall nödgats konstatera hurusom texten innehåller en uppenbar förvanskning av de åberopade källorna. Såsom gammal stockholmare väl förtrogen med Kopparmattes öden, frapperades anm. av uppgiften (s. 194) att kåkens flyttning till Träsktorget från Packartorget (nu Norrmalmstorg) skedde år 1790. Vid kontrollering befanns också att den litteratur förf. åberopar icke lämnar något stöd för uppgiften: år 1790 nämnes där som tidpunkten blott för Träsktorgets utläggande, ej för kåkens flyttning. Denna ägde rum först på grund
av K. M:ts beslut i kammarkonselj d. 18 juni 1810. Hos överståthållaren Klingspor — Fältmarskalken i Fänrik Ståls sägner — hade husägarne och en del hyresmän i trakten omkring Packartorget anhållit att där befintliga straffanstalter måtte förflyttas till antingen Nytorget eller Träsktorget. Klingspor ansåg en förflyttning vara såväl instämmande med tidevarvets hyfsning som bidragande till ett prydligare bebyggande omkring Packartorget; och härtillkomme att allmogen, åt vilken detta torg vore anvisat till försäljningsplats av hitförande trävirke, sällan skolat sig därav begagnat, emedan de haft avsky för stället. Han hemställde om förflyttning till Träsktorget, helst detta torg vore mindre avlägse och ringa bebyggt, och K. M:t gav sitt bifall härtill. Men beträffande en samtidigt gjord framställning att spöstraff måtte hädanefter verkställas å Smedjegården, gavs det besked att »då det med kroppsstraff i allmänhet åsyftade ändamål skulle förfelas, så framt de icke på något allmäntställe verkställtes, så ansåg K. M:t de på Packartorget hittills förrättade spöstraff jämväl böra på Träsktorget verkställas.»
Förf. omnämner (s. 50—51, 265) att en tjuv i Jönköping år 1526 fick behålla livet, emedan i staden icke fanns någon mästerman, och hurusom k. br. 11 april 1698 bröt med den gamla uppfattningen att nåd till livet borde ges när repet brustit vid hängning. Jag tillåter mig härvid erinra om Karl Johans beslut då guvernören på S:t Barthélemy år 1821 rapporterade att på ön icke fanns någon som kunde verkställa den komplicerade bestraffningen av högra handens mistning, halshuggning och stegling (Nord. Juristst. 1926 s. 467 f.) och om de fall av benådning som nämnas i min skrift Om nåd och lejds. 18—20 (den dömda utförd till avrättsplatsen, men skarprättaren utebliven).
Förvånande är att förf., som citerar Frans G. Bengtssons rekommendation av Liljas och Lasse-Majas självbiografier (s. 26), icke med ett ord berör Selma Lagerlöfs Löwensköldska ringen, när han (s. 266) redogör för ett fall av tärningskastning — det medel i rättvisans tjänst som enligt k. breven 17 jan. 1724 och 3 juni 1752 fick tillgripas då flera deltagit i dråp och domaren ej kunde finna den ene mer än den andre vållande. Det synes vara en lockande uppgift att med historien konfrontera författarinnans stämningsrika och dramatiskt verkningsfulla skildring, som bl. a. i vad angår tärningskastandets förläggning till tinget — i domarens, nämndens och menighetens närvaro och inom en spetsgård av soldater ute i det fria — är en ren fantasiskapelse. Jag hoppas att i annat sammanhang få upptaga ämnet till behandling.
Sedlighetsbrottens stora roll på den tid förf:s studie avser, gör det i sin ordning att de fått sitt särskilda kapitel. Men det tyckes mig att förf. stundom berättar med onödig bredd och detaljrikedom, såsom då han utmålar fall av kvinnlig frigiditet (s. 79 f.) och belyser »de primitiva sängvanorna» (s. 76 f.). Av sexuellt betonade skildringar ha vi mer än tillräckligt i modärn skönlitteratur, och förf:s från hordomsmålet i Ekenäs 1645 hämtade intima situationer skilja sig ej nämnvärt från vad man kan läsa i Sillanpääs berömda Silja.
På mer än ett ställe märkes att förf. icke är jurist. I kapitlet om tjuvar nämnes Ivar Kreuger i omedelbart sammanhang med stortjuvarna Lilja och Lasse-Maja som en internationellt berömd stortjuv (s. 26). Att en man som lägrat två sinsemellan besläktade kvinnor, redan därigenom ansågs ha begått »kätteri» synes förf. betrakta såsom en för vissa Dalabygder egendomlig rätts-
åskådning (s. 97—8); han står tydligen främmande för begreppet oäkta svågerlag (jfr 2: 9 gamla GB: »Vare ock äktenskap lika förbudet, om blodsbandet kommer av äktenskap eller lägersmål»). S. 193 avbildas en tavla som säges ha varit använd i Stockholm år 1864 »vid avstraffning av en förskingrande grosshandlare». Det är naturligtvis fråga om en förrymd konkursgäldenär, vars namn jämlikt 16: 5 HB skolat anslås »på en påla, som för bedragare uppsatt är i varje handelsstad».
Boken är prydligt utstyrd och försedd med ett 100-tal goda illustrationer. Inför vissa av dessa, t. ex. J. W. Wallanders Pehr Länsman s. 119, står dock läsaren undrande och spörjande varför de egentligen kommit med. Underskrifterna »paltar» och »korvar» (s. 91, 182, jfr 168) borde till icke-stockholmares tjänst vara kommenterade. För bilden s. 249 borde angivits dess proveniens.
Utan otålighet men med sympatiskt intresse avvaktas fortsättning å skriftserien.
B. W.