Preventivlagen. Den under senare år ofta ventilerade frågan om upphävande eller ändring av den s. k. preventivlagen har ånyo bragts under riksdagens prövning, nu för första gången genom en Kungl. proposition (nr 188 med förslag till lag om ändrad lydelse av 18: 13 S. L.; i prop. nr 189 föreslås motsvarande ändring i § 313:0 tryckfrihetsförordningen).
    Det år 1910 införda andra stycket i 18:13 tillkom under strid och meningsskiljaktighet, och enigheten har icke blivit större under de år som förflutit sedan dess. I själva verket torde lagrummets betydelse för uppnående av det ändamål som därmed avsetts — med den uppfattning som numera från auktoritativt håll göres gällande om stadgandets innebörd, och med det mycket hovsamma handhavande som kommer det till del från åklagarmaktens sida — kunna betraktas såsom mycket ringa. Antalet beivrade överträdelser torde belöpa sig endast till omkring 10 per år; i dessa fall lär ofta vara fråga om utbjudande av preventivmedel vid dansbanor och dylika förfaranden av särskilt stötande karaktär men kvantitativt sett skäligen ringa betydelse. Att ett straffbud sällan tillämpas vid domstolarna beror visserligen ofta på det lyckliga förhållandet att, på grund av straffhotets avskräckande verkan eller av andra skäl, däremot stridande gärningar icke förekomma i nämnvärd utsträckning, Att detta icke är anledningen till den låga åtalsfrekvensen vad angår 18: 13 andra stycket, ligger emellertid i öppen dag, såvitt nämligen detta lagrum har något nämnvärt innehåll som ej är hänförligt till brott enligt första stycket i samma paragraf. Läget synes, i den mån härom kan råda ovisshet, vara detta: antingen är andra stycket redan enligt sin lydelse och med en riktig tolkning i det närmaste betydelselöst; eller också har det ett mera omfångsrikt innehåll men är i denna del en lex imperfecta som stannar på papperet.
    Vid sådant förhållande kunde den energi och stundom lidelse, som framträder vid angrepp och försvar för lagrummet, förefalla tämligen svagt grundad i verkligheten. Många bland dem som härvid framträda torde också göra det mindre i syfte att, med insikt om frågans innebörd, nå några praktiska ändamål än för att bekänna eller taga avstånd från vissa moraliska och sociala åskådningar, som utkristalliserat sig kring spörsmålet om användning av preventivmedel.
    Emellertid får en straffbestämmelse vilken, såsom den ifrågavarande, avser att begränsa den offentliga diskussionens frihet, sin verkan bestämd icke blott av vad den enligt domstolarna och andra juridiska auktoriteters mening »verkligen» innebär, utan därjämte i icke ringa mån av vad den i juridiskt mindre sakkunniga kretsar

 

anses innebära. Och härvid är det icke uteslutet, att med en bristande effektivitet för de av lagen avsedda syftena kan förenas en praktiskt betydelsefull verkan i en icke avsedd eller åtminstoneicke av någon omdömesgill önskad riktning.

 

    Före 1910 stadgades i 18 kap. 13 § strafflagen straff blott förgärningar som såra tukt och sedlighet, men genom det nämnda år införda andra stycket kriminaliserades två grupper av förfaranden även om de icke såra tukt och sedlighet. Den första av dessa grupper omfattar vissa gärningar som beläggas med straff, oberoende av om de framkalla fara för andras förförelse. Till denna grupp hänföras dels offentligt utställande eller förevisande av föremål, avsedda för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge, dels utbjudande till salu av sådana föremål genom utspridande av skrift eller annat tillkännagivande för allmänheten, och dels kringförande till försäljning av dylika föremål. Den andra av ifrågavarande grupper omfattar handlingar vilka för sin straffbarhet förutsätta alt de begås under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer. Hit räknas försök att förleda till användande av dylika föremål och meddelande av anvisning om sättet för deras användande, vare sig muntligen eller genom utspridande av skrift; någon fordran på handlingens offentlighet är ej uppställd. — Ehuru förevarande stadgande huvudsakligen torde åsyfta ett motverkande av vissa förfaranden avsedda att förebygga befruktning, är det dock så avfattat att det riktar sig även mot åtgärder till skydd mot smittas överförande vid könsumgänge. Lagrummet avser endast »föremål». Utanför dess tillämpning falla sådana i antikonceptionellt eller profylaktiskt syfte brukade medel och metoder, i vilka icke ingår användandet av mekaniskt verkande föremål. Bland annat torde således till förebyggande av smittas överförande använda desinfekterande — kemiskt verkande — medel och metoder falla utom straffbestämmelsen i fråga. (Ur prop. s. 12.)
    Den del av lagrummet, varom huvudsakligen står strid, är förbudet mot försök att förleda till användande av preventivmedel och meddelande av anvisning om sättet för deras användande. Införandet av ett sådant förbud avstyrktes 1910 energiskt av lagrådets majoritet (justitieråden friherre Marks von Würtemberg och Petrén samt regeringsrådet Wall) i ett alltjämt synnerligen läsvärt yttrande, däri man söker bestämma de gränser som av lagstiftningen böra medgivas för yttrandefriheten. I det att man uttalade att bestraffande av en framställning om de preventiva medlen, vilken vore sårande för tukt och sedlighet, ej utgjorde något obehörigt ingrepp i yttranderätten, fann man däremot en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter komme till användning icke böra på grund av vådan för den allmänna sedligheten drabbas av förbud.
    Den dåvarande justitieministern (Albert Petersson) förklarade sig icke kunna dela denna uppfattning. Han yttrade bl. a. följande:

 

»Att en framställning av det senare slaget, huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området, lärer ej kunna förnekas, och den sociala fara, som därigenom uppstår, är av sådan art, att hela folkets såväl andliga som fysiska hälsa allvarligt äventyras. I fråga om de högeligen samhällsvådliga verkningar, som följa av folkets tillbakagång i sexuell moral, tala historiens lärdomar ett alltför tydligt språk. Behjärtar man detta, kan jag för min del ej med hänsyn till yttrandefriheten finna den fordran å de enskilda medborgarna oberättigad, att de avhålla sig från uttalanden i tal eller skrift, vilka, om än icke tillkomna i osedligt syfte, dock bland allmänheten sprida det fördärv, som för nationens bestånd är kanske det allra farligaste. — Att icke varje offentlig framställning rörande de preventiva medlen bör förbjudas, kan jag dock medgiva. I den offentliga undervisningen vid de medicinska läroverken böra hithörande frågor fortfarande få behandlas; och även för andra fall är måhända, såsom i avgivna utlåtanden över förslaget blivit framhållet, ett ovillkorligt förbud ej alltid på sin plats (här spärrat). För att förebygga, att förbudet komme att drabba vad jag skulle vilja benämna fullt legitima framställningar i ämnet, har jag tänkt mig bestämmelsens avfattning lämpligen kunna ändras därhän, att framställningar av ifrågavarande slag bleve underkastade förbud, endast om de skedde 'under sådana förhållanden, att allmän fara för andras förförelse därav kommer'.» (I enlighet härmed erhöll lagen sin avfattning). Departementschefen ville även såsom en given vinst av den ifrågasatta lagändringen beteckna, att därigenom skulle vinnas ett klart och otvetydigt lagbud i ifrågavarande hänseende. Den då gällande lagen syntes knappast kunna i sådant avseende anses fullt tillfredsställande, och senaste tidens erfarenhet hade ådagalagt önskvärdheten av lagstadganden, som vore begripliga även för dem, vilka ville i dessa frågor tangera det tillåtnas yttersta gränser.
    Numera måste konstateras, att det sist anförda icke vunnit bekräftelse genom den gångna tidens erfarenheter. Just de, som för egennyttiga syften önska röra sig omedelbart inom det lovligas råmärken, hava tämligen ostört kunnat upparbeta en lönande rörelse, vid vilkens bedrivande man kunnat begagna sig av åtskilliga reklammetoder, som av varje ansvarskännande måste anses förkastliga. Däremot råder inom mera lojala kretsar, där man vill taga hänsyn ej blott till lagens ur prejudikat och åklagarpraxis utletade minimifordringar utan även till dess anda, alltjämt mycken ovisshet omdess rätta innebörd. I diskussioner för och emot lagens bestånd ha också framkommit talrika meningsyttringar härom, delvis från högst auktoritativt håll.
    Första lagutskottet vid 1922 års riksdag antog, att även en till formen värdig, vederhäftig och moraliskt berättigad framställning, mot talarens eller författarens syfte, möjligen kunde medföra allmänfara för andras förförelse. — I ett av medicinalstyrelsen under år 1923 avgivet utlåtande berördes väsentligen frågan om upplysnings-

 

verksamhet om vissa preventivmedels betydelse för personlig profylax mot smittsamma könssjukdomar. Styrelsen åberopade ett yttrande av medlemmen av dess vetenskapliga råd, hovrättsrådet Renström, enligt vilket en viss grad av tveksamhet syntes kunna råda, huruvida icke en person eller en förening, som fullt lojalt och i bästa avsikt verkade för spridandet av kunskap om de smittsamma könssjukdomarna och deras profylax, under vissa förhållanden kunde bliva åtalad och måhända även dömd härför. Av Renström hade emellertid uttalats den åsikten, att därest efter vederbörandes prövning av alla på frågan inverkande omständigheter skulle befinnas önskvärt, att det upplysningsarbete, som i 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar åsyftades, jämväl i större eller mindre utsträckning komme att omfatta de mekaniskt verksamma skyddsmedlen mot smitta, det syntes på goda grunder kunna antagas att en upplysningsverksamhet av den auktoritativa art varom här vore fråga skulle kunna så anordnas att den ej behövde medföra allmän fara för andras förförelse och således icke råka i konflikt med preventivlagen. — Lagrådet förklarade sig i yttrandeden 10 maj 1926 dela Renströms uppfattning. En upplysningsverksamhet — omfattande jämväl de mekaniskt verkande preventivmedlens betydelse i profylaktiskt avseende — vilken, i allvarlig och värdig form och med beaktande av de synpunkter som angåves i Renströms yttrande samt i det den 9 mars 1921 avgivna betänkandet angående åtgärder för spridande av kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet m. m. och i ett över detta betänkande av skolöverstyrelsen avgivet utlåtande, från auktoritativt håll komme till stånd uteslutande i syfte att förebygga utbredande av könssjukdomar, syntes icke kunna medföra någon »allmän fara för andras förförelse» och således icke heller komma i strid med preventivlagen. Denna mening har sedermera med gillande åberopats av majoriteten inom första lagutskottet vid åtskilliga riksdagar.
    Såsom synes, är i det anförda lagrådsuttalandet fråga om en med alldeles särskilda garantier kringgärdad upplysningsverksamhet. Även med denna utgångspunkt synes likväl det mycket auktoritativa uttalandet — i den mån det avser en upplysningsverksamhet som vänder sig till mera vidsträckta kretsar av allmänheten och som även innefattar ett tillrådande av vissa preventivmedels användning vid utomäktenskapligt könsumgänge — vara svårt att förlika med deras mening som lagen gjorde. Jämväl ur en annan synpunkt möter tolkningen avsevärd svårighet. Även den, som i allmänhet är mycket benägen att utan stöd i lagens ordalydelse i ganska vidsträckt omfattning antaga straffrihet på grund av en (positiv) intressekollision, måste nämligen erkänna att denna möjlighet närmast hänför sig till säregna eller eljest periferiska och till följd härav även jämförelsevis mindre vanliga former av de handlingar som gå in under ordalagen, medan det är ganska betänkligt att på sådan väg avskära en väsentlig och central del av det tillämpningsområde som enligt ordalydelsen måste anses tillkomma ett lagrum. Å andra sidan är

 

det emellertid obestridligt, att efter preventivlagens antagande vissa för tolkningen betydelsefulla omständigheter hava tillkommit, vilka kunna åberopas till stöd för den restriktiva ståndpunkten. Sålunda hava nyare erfarenheter, i synnerhet under världskriget, på sakkunnigt håll föranlett en betydligt högre uppskattning av det vanligaste gummipreservativets effektivitet till förhindrande av smitta. Vidare har i den nyss berörda lex veneris (27 § andra stycket) stadgats: »Konungen förordnar ock om de åtgärder, som erfordras för att bland allmänheten sprida kunskap om könssjukdomarnas natur och smittfarlighet, om medel, som stå till buds för att hindra smittas överförande etc.» Det är utan vidare klart, att en av staten själv med omedelbart stöd av ett nyare lagbud anordnad upplysningsverksamhet skulle gå fri från straff enligt preventivlagen. — Berörda stadgande har emellertid hittills icke blivit mera än ett löfte; däri avsedda bestämmelser hava ännu icke blivit av Kungl. Maj:t utfärdade.¹
    Preventivlagens verkningar kunna f. n. icke skattas högt. De mekaniska preventivmedlen försäljas och reklameras genom en starkt förgrenad och blomstrande affärsverksamhet; avsättningen inom landet av den viktigaste typen har å sakkunnigt håll antagits icke understiga 10 miljoner årligen. De användas av skilda kretsar i samhället, jämsides med andra, av lagen icke berörda medel och metoder för förebyggande av smitta och av befruktning. Könssjukdomarnas frekvens har minskats sedan 1918 men är fortfarande mycket hög (i fråga om gonorrhé); nativiteten har starkt sjunkit. — Den upplysningsverksamhet angående preventivmedlen som förekommer är väsentligen av det minst önskvärda slaget, nämligen den rent affärsmässigt betonade propagandan. En mera vederhäftig och allsidig, om också ej i inskränkt mening »auktoritativ», upplysningsverksamhetsaknas icke alldeles men är av betydligt mera blygsam omfattning; i synnerhet deltaga läkarna i ytterst ringa utsträckning i sådan upplysningsverksamhet som är avsedd att nå vidare kretsar.
    I detta läge har medicinalstyrelsen den 26 januari 1934 hemställt om (huvudsakligen) sådan ändring av 18: 13, att vad i andra stycket är stadgat angående straff för försök att förleda till användande av mekaniska preventivmedel eller meddelande av anvisning om sättet för deras användande skulle utgå. En följd härav skulle bliva att otillbörlig propaganda komme att bliva straffbar allenast enligt första stycket, d. v. s. om den innefattar gärning varigenom man sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. Andra styckets bestämmelse angående utställande eller förevisande av preventivmedel samt angående salubjudande och kringförande till försäljning därav skulle kvarstå. — Styrelsen anför bl. a. att, trots de upprepade auktoritativa uttalandena om preventivlagens tolkning, i läkarkretsar förefinnes en tämligen

 

¹ Ett nytt initiativ till åtgärder i sådan riktning har tagits av medicinalstyrelsen genom en underdånig skrivelse den 26 januari 1934. 

utbredd ovisshet, huruvida en allsidig upplysningsverksamhet beträffande den personliga profylaxen är förenlig med nu gällande lagbestämmelser eller icke. Detta förhållande har yttrat sig bl. a. däri att — såvitt styrelsen kunnat erhålla kännedom härom — läkarnas deltagande i ifrågavarande upplysningsverksamhet varit mycket ringa till sin omfattning, ehuru med någon ökning under senaste år. Såsom ett exempel meddelas, att då styrelsen år 1933 fann det högeligen önskvärt att omarbeta de tryckta föreskrifter, som jämlikt 8 § av 1918 års lag skola av läkare överlämnas till de könssjuka och till vilka föreskrifter det åligger styrelsen att fastställa formulär, den medlem av styrelsens vetenskapliga råd, vilken anmodats att härvid biträda styrelsen, på grund av stadgandet i preventivlagen ansåg sig icke kunna medverka till att råd och anvisningar rörande mekaniskt verkande medel, s. k. preservativ, intoges i nämnda föreskrifter. — Enligt styrelsens mening böra särskilda föreskrifter utfärdas därom, att vad i apoteksvarustadgan är föreskrivet rörande de i dess bilaga III upptagna varor skall gälla det viktigaste preservativet, att detsamma skall tillhandahållas å apoteksinrättningarna i riket, och att pris å preservativet skall införas i medicinaltaxan. Härigenom vunnes två fördelar: den ena, att styrelsen kunde bestämma pris och kvalitet å preservativ som komme att saluföras å apoteksinrättningarna, och den andra, att styrelsen kunde utöva kontroll i nämnda hänseenden över de preservativ som komme att försäljas i fria handeln. En sådan anordning vore fördelaktig även på så sätt, att en av styrelsen reglerad prissättning i icke ringa mån skulle kunna medföra en sänkning av nu i allmänhet tillämpade priser och därigenom begränsa en icke önskvärd reklam och i viss grad stävja den nu pågående smyghandeln. — Styrelsen framhåller, att den icke lämnat obeaktade de betänkligheter, som föranledas därav att det ifrågavarande preservativet även har antikonceptionell innebörd. Den anser emellertid, att den damm, som lagstadgandet avsett att bygga mot antikonceptionella medel, förvisso varit av ringa, om ens någon betydelse, åtminstone under de sista tio åren. Det finnes talrika antikonceptionella medel och åtgärder som ej beröras av preventivlagen. Och det torde icke med större fog kunna hävdas, att förhandenvaron av de antikonceptionella medlen, oavsett av vad art de vara må, i väsentlig mån bär skulden till den sjunkande nativiteten i landet. I varje fall anser styrelsen den vinst, dessa medel utgöra för en förbättrad sexuell hygien genom sin förebyggande verkan mot könssjukdom, vida överväga den fara de kunna medföra såsom antikonceptionella.
    Ett i väsentlig överensstämmelse med medicinalstyrelsens hemställan upprättat förslag har remitterats till lagrådet, vars flesta ledamöter avstyrkt detsamma. I motiveringen härför åberopas bl. a. lagrådets yttrande av 1926, vartill man ansluter sig, samt de senare årens uttalanden av första lagutskottet. »Vad sålunda förekommit lärer oförtydbart utmärka att farhågorna för att preventivlagen skulle

 

lägga hinder i vägen för en lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen icke äro berättigade. Det är vid sådant förhållande ägnat att förvåna att, såsom i ärendet upplyses vara händelsen, preventivlagen alltjämt bland läkarna uppfattas såsom ett hinder mot en nödig och nyttig upplysningsverksamhet. För undanröjande av denna missuppfattning kan emellertid den ifrågasatta lagändringen icke vara nödig.» — Emellertid har förslaget, som lämnats utan anmärkning aven ledamot i lagrådet, förelagts riksdagen genom ovannämnda proposition.
    Erfarenheten har redan visat, att det stadgande om vars upphävande nu är fråga icke lämnar något effektivt skydd mot »en icke auktoritativ och måhända till syfte och form tvivelaktig upplysningsverksamhet å ifrågavarande område», för vars stävjande det av lagrådet även år 1926 ansågs böra bibehållas. Efter det senaste lagrådsyttrandet, som drager gränsen för det icke straffbara så att den omfattar varje »lojal upplysningsverksamhet i hithörande ämnen», må det vara tillåtet att sätta ifråga, om stadgandet överhuvud har något tillämpningsområde av praktisk betydelse vid sidan om första stycket i paragrafen. Och det omstridda stadgandets upphörande kunde därför måhända icke i nämnvärt högre grad än lagrådsuttalandet bereda trygghet för att en överdomstol skulle vägra att tillämpa straffbudet å en lojal upplysningsverksamhet. Men strafflagsreformer utan lagändring äro ur flera synpunkter icke utan sina betänkligheter. I förevarande punkt kan det icke alldeles obetingat förväntas, att den restriktiva tolkningen skall genomföras även av en jury i tryckfrihetsmål, som kan komma att vara influerad av en tillfälligt uppagiterad stämning. Och det kan fortfarande icke beräknas, att aktade medborgare skola ikläda sig de, låt vara obetydliga, kanske imaginära, risker som de kunna anse vara förenade med att i stället för lagens ord följa dess auktoritativa utläggning. Därest man icke blott vill motvilligt tolerera en upplysningsverksamhet från sådant håll utan anser det angeläget att den kommer till stånd, torde därför den föreslagna lagstiftningsåtgärden icke böra anses överflödig.
    I ärendet har huvudsakligen varit fråga om preventivmedlens sjukdomsprofylaktiska betydelse. En reservant inom medicinalstyrelsen har uttalat, att spörsmålet om lagstiftning rörande de uteslutande antikonceptionellt verkande preventivmedlen bör prövas isamband med ifrågasatt revision av lagbestämmelserna om fosterfördrivning, och på denna grund ansett sig förhindrad att nu biträda styrelsens förslag i vad det avser upphävande av straffbestämmelse för gärningar som hänföra sig till sådana föremål. I den mån ett samband mellan de båda frågorna förefinnes, skulle det emellertid synas otvivelaktigt, att det för att förebygga de nu sorgligt talrika fosterfördrivningarna icke kan vara önskvärt vare sig att försvåra åtkomsten av antikonceptionella medel eller att på annat sätt söka stävja eller begränsa deras användning.

Ragnar Bergendal.