Tingstjänstgöringen inför 1934 års studentkonferens. Den 24 — 27 sistlidne januari hölls i Stockholm en studentkonferens för behandling av bl. a. frågor som ägde samband med universitets- och högskoleungdomens utbildningsförhållanden och framtidsmöjligheter å de skilda levnadsbanorna. I konferensen deltogo, förutom delegerade från samtliga studentorganisationer i landet, särskilt inbjudna representanter för undervisningsanstalter och myndigheter. Efter initiativ av styrelsen för Sveriges förenade studentkårer hade före konferensen särskilda, inom de olika studentkårerna tillsatta kommittéer verkställt vissa utredningar i de ämnen som skulle bli föremål för behandling. Resultatet av utredningsarbetet förelåg i ett vid konferensens början tillgängligt betänkande, däri bland specialfrågorna inom den juridiska fakulteten även upptagits tingsutbildningen.
Utredningsmännen hade i denna fråga kommit att intaga delvis skilda ståndpunkter. Sålunda ansågo kommitterade från Stockholm att med ett omdöme om den föregående års riksdag underställda tingssittningsreformen borde anstå till dess större erfarenhet vunnits i fråga om reformens praktiska verkningar. I samma riktning uttalade sig kommitterade från Uppsala. Kommitterade från Lund åter berörde i detta sammanhang två spörsmål vilka det enligt kommitterades mening funnes anledning att redan nu uppmärksamma, nämligen rekryteringen av de rättsbildade biträdena i domsagorna samt dessa biträdens avlöningsförhållanden.
I fråga om rekryteringen framhölls bl. a., att 1933 års domsagostadga sannolikt komme att medföra avsevärda svårigheter för häradshövdingarna att erhålla rättsbildade biträden. En följd av de nya kompetensbestämmelserna förmodades bli, att av de nyblivna juris kandidaterna endast ett fåtal komme att låta tingsutbilda sig utöver dem som förberedde sig för den egentliga domarbanan.
Som bekant kommer det, efter ett fullständigt genomförande av domsagostadgans principer, för framtiden att finnas två typer av rättsbildade domsagobiträden, nämligen dels sådana som allenast helt eller delvis genomgå den första allmänna domsagoutbildningen och dels sådana som efter en första prövning i hovrätt ha för avsikt att söka befordran på domarbanan. Beträffande den senare gruppen, vilken huvudsakligen omfattar sekreterarna, torde, av skäl vilka kunna här lämnas å sido, anledning icke föreligga att hysa oro för någon aspirantbrist. Jämväl i fråga om de till den första gruppen hänförliga biträdena — domsagonotarierna — synes man utan att skatta åt någon överdriven optimism kunna räkna med att tillströmningen till domsagorna av nyexaminerade juris kandidater kommer att bli ungefär densamma som hittills eller i allt fall så stor att de avlönade notarieplatserna alltid komma att vara besatta. Sannolikt kommer den första tjänstgöringen i domsaga av det stora flertalet unga jurister fortfarande att betraktas som en så värdefull tillgång för deras fortsatta praktiska verksamhet, att denna utbildning icke kan av dem undvaras. Härtill kommer att för inträdet å åtskilliga andra juridiska banor än domarbanan viss tids domsagotjänstgöring kommer att räknas som
en mer eller mindre nödvändig faktor i kompetens- eller merithänseende. Därest mot förmodan de i detta avseende uttalade farhågorna skulle besannas, komma statsmakterna naturligen att i en eller annan form vidtaga åtgärder till mötande av uppkommande olägenheter. I det följande skall en sådan åtgärd antydas.
Åt lunda kommitterades uttalanden beträffande de rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden hade givits en förhållandevis skarp utformning. Med utgångspunkt från att i framtiden antalet dylika biträden sannolikt icke komme att svara mot behovet, uttrycktes till en början en förmodan att statsmakterna skulle söka åstadkomma att dessa biträden erhölle en ersättning för sitt arbete som vore mera skälig än den för närvarande utgående. Det erinrades vidare om att ifrågavarande befattningshavare hade en mycket lång utbildning bakom sig samt att de utförde ett arbete som vore nödvändigt för rättsskipningen och även efter den nya ordningens genomförande förenat med ett mycket stort ansvar. Statsmakterna syntes därför böra tillse att medel ansloges till anställande i varje domsaga av ett så stort antal notarier som rättsskipningens handhavande rimligen krävde. Det vore upprörande att, såsom nu skedde, ett stort antal notarier skulle utföra ett för domstolarnas verksamhet oumbärligt arbete, under det att staten funne sig icke kunna avlöna mera än ett fåtal av dem.
I kommitterades senast återgivna yttrande ligger en påtaglig överdrift. Så till vida ha kommitterade rätt, som i det stora flertalet domsagor för närvarande tjänstgöra någon eller några oavlönade juriskandidater, vilkas arbete sålunda kommer staten såsom för rättsvården ansvarig kostnadsfritt till godo. Emellertid är det tydligt att just det nuvarande överskottet av nyexaminerade juris kandidater i viss mån bidrager till att skapa denna oförmånliga bild av förhållandena. Frågan är väl nämligen, om icke i åtskilliga domsagor antalet oavlönade rättsbildade biträden överstiger behovet av rättsbildad arbetskraft. Särskilt gäller detta vissa domsagor där notarieplatserna med hänsyn till kansliortens belägenhet äro särskilt eftersökta. Även om arbetsbördan i de flesta domsagor kan antagas ha något ökats under senare år, torde den likväl i flertalet av nämnda domsagor kunna bemästras med hjälp av den avlönade rättsbildade personalen samt en efter det mera manuella arbetet lämpligen avpassad, icke rättsbildad kanslipersonal. Efter en minskning i förenämnda överskott och med en jämnare fördelning av de nyexaminerade juris kandidaterna mellan de olika domsagorna, kommer naturligen väntetiden innan förordnande såsom andre respektive förste notarie erhålles att icke oväsentligt förkortas. I detta sammanhang må erinras om domsagostadgans föreskrift, att den som innehaft förordnanden såsom förste och andre notarie under sammanlagt tre år må allenast då synnerliga skäl föreligga erhålla ytterligare förordnanden i sådan egenskap. Denna bestämmelse har tillkommit bl. a. i ändamål att tillgodose de yngre biträdenas berättigade intresse att inom rimlig tid komma fram till en avlönad befattning i domsagan.
Då det göres gällande att staten obehörigen utnyttjar den arbetskraft som här står till buds, bör man vidare komma i håg det samband som måste äga rum mellan avlöningsvillkoren och det förhållandet att häradsrätterna och deras kanslier med statens goda minne tjänstgöra som utbildningsanstalter för de unga juristerna. Mycket naturligt är ju att, så länge det råder en så rik tillgång på rättsbildad arbetskraft som för närvarande och häradshövdingarna göra de unga juristerna en tjänst genom att bereda dem arbete å domsagokanslierna, rättsbildad arbetskraft anställes i större omfattning än eljest skulle varit erforderligt. Det torde vara höjt över varje tvivel att domsagokanslierna, om hänsyn ej behövde tagas till deras egenskap av utbildningsanstalter för nyexaminerade jurister, skulle kunna med framgång organiseras efter, ekonomiskt sett, betydligt mera rationella linjer än f. n. är fallet. Sålunda skulle en stor del av det mindre kvalificerade eller det mera rutinmässiga kansliarbetet — framför allt det som rör fastighetsväsendet — kunna med fördel anförtros fast anställda, icke rättsbildade befattningshavare. Därigenom skulle behovet av notarier avsevärt minskas och därmed också nackdelarna med de ständigt återkommande ombytena av biträden och dröjsmålet för de antagna juris kandidaterna att nå fram till avlönad anställning. Därest det med nuvarande system mot förmodan skulle visa sig svårt att erhålla notarier i samma omfattning som f. n., torde detta därför böra föranleda ett övervägande, huruvida icke en del av notarietjänsterna i domsagorna skulle kunna utbytas mot statliga, icke rättsbildade biträdesbefattningar. Emellertid synes ett brytande med det hävdvunna biträdessystemet icke böra ske annat än i nödfall. För den svenska juristutbildningen måste detta system anses innebära så stora fördelar, att staten allt framgent bör stå de nyexaminerade till tjänst med denna första praktiska utbildning efter examen. I någon form måste ju denna utbildning ges, och då rådhusrätter och advokatkontor ännu så länge i stort sett äro stängda såsom rena utbildningsplatser, synas häradsrätterna tills vidare böra fylla ifrågavarande uppgift. Att den ungdom som vill begagna sig av denna möjlighet att få en första inblick i det praktiska rättslivet icke kan med fog framställa krav på ersättning för sitt arbete under den allra första utbildningstiden synes tämligen klart. Om staten visade sig alltför generös med löner åt utbildningssökande juriskandidater genom tillhandahållande av ett större antal avlönade notariebefattningar i domsagorna än som vid en rationell organisation av dessa oundgängligen tarvades, skulle med fog kunna anmärkas mot att staten på detta sätt lockade in på domarbanan och i övriga juristyrken flera aspiranter än som där hade utsikt att vinna framtida bärgning.
Till slut må med anledning av lundakommitterades krav på anställande i domsagorna av ett ökat antal statsavlönade biträden erinras därom, alt tingssittningsreformen redan första året medfört tillskapandet av tio relativt väl avlönade sekreterartjänster utöver de sexton som ersatt de förutvarande biträdandedomare-befattningarna,
att vid årets riksdag på Kungl. Maj:ts förslag medel beviljats för ytterligare tio sådana tjänster från den 1 jan. 1935, samt att avsikten är att antalet sekreterartjänster på enahanda sätt successivt skall ökas varje år tills behovet är fyllt. Trots depressionen ha sålunda från statsmakternas sida åtgärder vidtagits för att öka arbetstillfällena för de yngre domaraspiranterna.
E. L.—e.