Strafflagsreformen. Det arbete på en fullständig strafflagsreform som omhänderhafts av prof. J. C. W. Thyrén, tidigast på grund av K. M:ts beslutd. 19 febr. 1909, har som bekant givit till resultat ett omfattande material för fortsatt utredning i frågan, men arbetet förelåg vid Thyréns död d. 4 maj 1933 icke i avslutat skick. Efter att hava i ett under åren 1910—1914 utgivet arbete behandlat principerna för en strafflagsreform, har Thyrén år 1916 framlagt ett förberedande utkast till strafflag, allmänna delen. Såsom förarbeten till en strafflags speciella del har Thyrén, med början år 1917, avgivit förberedande utkast till särskilda kapitel i en sådan lag, av vilka utkast det elfte publicerades i början av föregående år (se SvJT 1934 s. 91). Utkasten hava åtföljts av utförliga redogörelser för främmande rätt samt av motiv m. m. Vid Thyréns död förelåg ytterligare dels i korrektur ett register över innehållet i främmande strafflagar och dels manuskript till framställning av utländsk rätt inom vissa delar av de områden, som hittills ej behandlats, nämligen frihetsbrott och brott mot enskild frid, sedlighetsbrott och konkursbrott.

 

    På grundval av Thyréns utkast till strafflagens allmänna del har en d. 10 mars 1916 tillsatt strafflagskommission d. 20 febr. 1923 avgivit av motiv åtföljt förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag angående villkorlig frigivning.
    Frågan om fortsatt arbete på en strafflagsreform har upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria. I promemorian, vilken i dagarna remitterats till Svenska kriminalistföreningen samt vissa myndigheter för yttrande, erinras till en början om de partiella strafflagsreformer — från dödsstraffets avskaffande 1921 till 1931 års dagsbotslagstiftning— som genomförts väsentligen på grundval av Thyréns utredningsarbete. Härefter anföres i promemorian:
    »Enligt K. M:ts bemyndigande d. 16 dec. 1932¹ har inom justitiedepartementet genom tillkallade sakkunniga påbörjats utredning angående vissa partiella straffrättsliga reformer av särskilt angelägen natur; några av denna utredning föranledda eller eljest inom departementet utarbetade förslag —angående utpressning, angående sterilisering av sinnessjuka, sinnesslöa m. fl., angående förskingring av gods sålt på avbetalning, angående revision av den s. k. preventivlagen samt angående ändring i vissa delar av straffverkställighetslagen — äro avsedda att komma under behandling vid innevarande årsriksdag; andra frågor äro fortfarande under utredning.
    Utöver det program som framlades i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 16 dec. 1932 synas för övrigt ett flertal ämnen inom såväl den allmänna som den speciella straffrätten väl ägnade att upptagas till utredning för åvägabringande av partiella strafflagsreformer.
    Det är emellertid angeläget att arbetet på den fullständiga reformen icke må i anledning av Thyréns död avstanna utan med kraft fullföljas så att ett bestående resultat vinnes av de vidlyftiga förarbetena. Det synes härvid icke obetingat nödigt att beträffande de av Thyrén icke slutligt behandlade partierna av strafflagens speciella del låta utarbeta förberedande framställningar av sådan omfattning och fullständighet, som de av honom framlagda. Man torde fastmera utan uppskov böra skrida till framläggande av en mera sammanhängande lagtext på grundval av Thyréns utkast, där sådana föreligga, och strafflagskommissionens förslag men med utfyllande av de luckor som dessa förarbeten förete och med beaktande av rättsutvecklingen under den delvis ganska avsevärda tid, som förflutit efter deras tillkomst.
    Härvid kunna två olika tillvägagångssätt ifrågakomma. Antingen kan man inrikta sig på att söka åstadkomma ett förslag, som till sin omfattning skulle motsvara hela den nuvarande strafflagen och som vore avsett att i ett sammanhang bliva föremål för statsmakternas prövning. Eller också kan arbetet uppdelas i — visserligen icke alltför många — partier, därvid man efterhand skulle skrida till framläggande av lagförslag som borde vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Det senare tillvägagångssättet synes erbjuda beaktansvärda fördelar. Därigenom undvikes, att utredningsarbetets resultat varder ansett såsom föråldrat redan innan detsamma lett till lagstiftning, och de meningsskiljaktigheter angående särskilda frågor, som väl ej kunna undgås, behöva ej verka uppehållande på arbetet i dess helhet. Det

 

¹ Se SvJT 1933 s. 76.

 

är visserligen på grund av straffrättens starka inre sammanhang tydligt, att en tidigare genomförd partiell lagstiftning kan behöva underkastas omarbetning i anledning av lagstiftningsarbetets fortgång på en annan del av området. En dylik omarbetning torde dock oftast kunna begränsas till terminologiska eller eljest redaktionella samt i någon mån systematiska spörsmål. Att man i nu angivna mening bör slå in på de partiella reformernas väg, som tillämpades vid tillkomsten av 1864 års strafflag och som även beträtts vid det under de senare årtiondena bedrivna arbetet på nydaning av den allmänna lagens civilrättsliga delar, synes ock vinna stöd av de erfarenheter som gjorts vid utländska strafflagsreformer under senare tid. Den erbjuder tillika den fördel, att arbetet kan i första hand inriktas på sådana områden där ett mera trängande reformbehov föreligger.
    Ett sådant område är enligt en utbredd uppfattning förmögenhetsbrottens, i huvudsak motsvarande den gällande strafflagens kap. 20—23 och till större delar behandlade i Thyréns förberedande utkast till speciella delen, III och IV. Bland de omständigheter, som göra reformbehovet särskilt kännbart beträffande förmögenhetsbrotten, må följande här framhållas. Samhällets ekonomiska struktur har undergått genomgripande förändringar, sedan de nuvarande brottstyperna utformades genom förordningarna d. 4 maj 1855 om ansvar för stöld och snatteri samt rån och d. 7 sept. 1858 om förfalskning, så ock om bedrägeri och annan oredlighet samt genom konkurslagen d. 18 sept. 1862. Tyngdpunkten inom straffrättsskipningen på detta område har förskjutits från de i nuvarande strafflag onödigt detaljerade tjuvnads- och rånsbrotten till brott inom förmögenhetsomsättningens område såsom utpressning, ocker och i synnerhet bedrägeri, ej sällan av allmänfarlig karaktär, samt trolöshet och liknande behörighetsmissbruk. Erfarenheterna från rättegångar i samband med uppseendeväckande ekonomiska sammanbrott under de senare åren giva vid handen, att på dessa områden råder mycken osäkerhet om straffbestämmelsernas innebörd samt att straffbestämmelserna icke äro fria från betänkliga luckor. Det torde sålunda vara önskvärt att arbetet för en fullständig strafflagsreform i första hand inriktas på förmögenhetsbrotten.»