Antibrottslighetsvecka i Helsingfors. Brottsligheten i Finland har alltsedan världskriget varit exceptionellt stor. Utan att här anföra vidare statistiska uppgifter må endast nämnas, att då fångarnas antal, för lösdriveri ransakade samt till allmänt arbete dömda personer medräknade, ännu vid sekelskiftet höll sig omkring 2,500 samt före världskriget omkring 3,500, stiger detta numera över 9,000. Detta sorgliga sakläge har under senare år allt oftare tilldragit sig uppmärksamhet även i offentligheten, bl. a. i tidningspressen. På initiativ av några för folkuppfostran och social hälsovård intresserade personer anordnades i början av detta år i Helsingfors en särskild propagandavecka för brottslighetens bekämpande. I spetsen för detta särdeles erkännansvärda väckelsearbete fungerade en enkom vald kommitté med skolrådet Richard Malmberg som ordförande. Särskilt ägnat att väcka uppmärksamhet var, att man som föreläsare lyckats engagera två bemärkta utländska vetenskapsmän, professorerna Olof Kinberg från Stockholm och A. Ley från Belgien.
»Antibrottslighetsveckan» omfattade den andra veckan i januari eller da-
garna 7—13. Inledningstalet hölls av justitieminister E. J. Serlachius. Han hänvisade till de åtgärder statsmakten under senare år vidtagit för stävjande av den tilltagande brottsligheten, bland vilka en av de viktigaste innefattar isolering på livstid av farliga recidivister. Eftersom det måste anses som ett axiom, att även de starkaste grepp från lagstiftarens eller lagskiparens sida icke utan kraftigt stöd från medborgarhåll förmå avhjälpa detta samhälleliga missförhållande, uttalade ministern sin synnerliga erkänsla för anordnandetav en dylik propagandavecka.
Man har i Finland hitintills vanligen behandlat frågan om brottslighetens bekämpande ur religiöstsedlig, pedagogisk, rättslig, ekonomisk eller social synpunkt. Nu ådrogo sig de rasbiologiska spörsmålen den största uppmärksamheten. Det första föredraget hölls av professorn i genetik vid Helsingfors universitet Harry Federley. Stödjande sig närmast å München-psykiatrikern Johannes Langes undersökningar om kriminaliteten hos tvillingar, påvisade han, att brottsligheten i främsta rummet beror av nedärvda anlag som sedan antingen kunna förstärkas eller försvagas av den först i andra hand verkande miljön. För brottslighetens förebyggande är det därför nödigt, att samhället å ena sidan åtager sig att kontrollera de svagaste individernas fortplantningsmöjligheter och på så sätt förhindra betänkliga biologiska faktorer att vinna makt vid skapandet av kommande generationer samt att det å andra sidan på olika sätt befrämjar uppståendet av en sund ras.
I sitt första föredrag behandlade professor Ley frågan om den psykiska hygienens nödvändighet, medan det andra innehöll en redogörelse för brottslighetens bekämpande i Belgien. Även dessa anföranden byggde på det faktum, att kriminaliteten i många fall har sitt upphov i ett sjukligt själstillstånd, som måhända uppstått genom medverkan av flera olika faktorer, såsom alkohol, veneriska sjukdomar, ärftlig belastning o. d. Det i Belgien vid behandlingen av brottslingar målmedvetet och effektivt tillämpade kriminalbiologiska förfaringssättet har åstadkommit en märkbar nedgång i antalet av återfallsförbrytare samt varit ägnat att hålla fångantalet nere (c:a 4,000), trots att Belgien är ett tätt befolkat industriland och att folket i sin helhet på ett upprörande sätt fått genomgå världskrigets fasor.
Professor Kinberg föreläste om alkohol och brottslighet samt om de medicinska möjligheterna för brottslighetens förebyggande. I sitt första föredrag berörde professor Kinberg alkohollagstiftningen i Sverige, dess allmänna anda, struktur och tillämpning samt de erfarenheter man under de senaste åren på detta område vunnit i Sverige. I det senare föredraget beskrev professor K. de mångahanda orsaker som medverka till uppkomsten av ett för brottslighet mottagligt sjukligt sinnestillstånd. Han fäste uppmärksamheten särskilt å anpassningsförmågan. Den biologiska felanpassningen leder lätt till en själslig återvändsgränd, förvandlas till social felanpassning, som i sin tur förorsakar att individen råkar på villovägar samt slutligen hemfaller till brott. Talaren påpekade nödvändigheten av att man såvitt möjligt försöker utforska de djupast liggande orsakerna till kriminellt handlande, miljöns samt de biologiska och psykologiska faktorernas medverkan till brottet. Med tillhjälp av den vunna kännedomen kan man bättre förstå och behandla dem, som redan beträtt den brottsliga vägen, samt på grund av den vunna erfarenheten lättare finna det rätta förfaringssättet och sålunda med ett effektivt förebyggande arbete
uppnå goda resultat. Professor K:s fritt hållna föredrag innehöllo många intressanta och även för finska förhållanden beaktansvärda synpunkter.
Doktor Väinö Mäkelä berörde i sitt föredrag förhållandet mellan sinnessjukdomar och brottsliga handlingar. Doktor S. Donner föreläste om »Svåra barn» och doktor Oiva Elo om särskilda psykiska faktorer vid våldsbrott.
De rashygieniska synpunkterna blevo icke enbart teoretiskt belysta. Deras tillämpning i praktiken behandlades och diskuterades i samband med frågorna om sterilisering och instruktionsarbete bland de själsligt sjuka. I sitt andra föredrag redogjorde professor Federley för de olika operativa förfaringssätten vid förhindrande av fortplantningen samt påpekade nödvändigheten av ett snart införande av en steriliseringslagstiftning. Doktor Brynolf Honkasalo anförde sådana biologiska, kriminalpolitiska och sociala orsaker, som tala för sterilisation samt refererade till hithörande utländsk lagstiftning och till det förslag till steriliseringslagstiftning som uppgjorts i Finland 1929.
Föreståndarinnan för sjuksköterskeskolan fru K. Neuman-Rahn skildrade den mångsidiga och intensiva rådgivningsverksamheten som bedrives i många länder bland själsligt sjukliga och för brottslighet mottagliga personer.
Direktören för justitieministeriets statistiska byrå doktor Veli Verkkos föredrag »Om våldsbrottens utvecklingstendens och kausalförhållanden i Finland» samt fångvårdsinspektören Paavo Muslalas föredrag »Några sociala iakttagelser beträffande brottsligheten hos oss» ådagalade särskilt de sociala förhållandenas inverkan på brottsligheten jämsides med de biologiska.
Betydelsen av andliga värden som kampmedel mot brottsligheten behandlades i friherre R. A. Wredes och redaktör E. Holmbergs framställningar. Friherre Wrede föreläste om »Brottsligheten och dess bekämpande» och redaktör Holmberg om »Svårigheterna för ungdomen att orientera sig». Friherre Wrede ansåg, att såvitt man ville motarbeta brottsligheten, borde framför allt den allmänna kulturen fördjupas och folkets moraliska krafter stärkas varjämte man borde fästa uppmärksamheten på ett ändamålsenligt förnyande av strafflagen, förstärka ordningsmakten, inskränka rättigheten att inneha vapen samt påskynda rättegångsförfarandet. Redaktör Holmberg åter ansåg att svårigheterna till stor del, härledde sig från de stora såväl andliga som ekonomiska kriser, som vårt folk under de senaste 60 åren genomgått. Han väntade att de återupprättade andliga värdena komma effektivt att bidraga till brottslighetens bekämpande samt hoppades, att den uppväxande ungdomen lättare än den splittrade äldre generationen kunde tillägna sig ett nytt av partierna oberoende gentlemannaideal.
»Antibrottslighetsveckan» utgjorde ett glädjande förebud till att den allmänna opinionen håller på att vakna. Först och främst var det glädjande att flera ansedda personer, begynnande med justitieministern, beredvilligt deltogo i sammanträdena, vidare det, att föredragstillfällena alltid voro rikligt besökta oberoende av om föredragaren var en frejdad vetenskapsman eller en person ur det praktiska livet, samt slutligen det, att tidningspressen utomordentligt vaksamt och sakligt hela veckan igenom följde med föredragen och diskussionen.
P. Arvelo.