Ugeskrift for Retsvæsen (h. 1—14). Den nya årgången inledes med återgivande av ett föredrag om International og internordisk Anerkendelse af Domme, som hölls av prof. MUNCH-PETERSEN i nov. förra året och företrädesvis behandlar den mellan de fem nordiska länderna slutna konventionen i ämnet. Den klara och livfulla framställningen slutar med en önskan att det mesta av de internordiska konventionerna må snart kunna kastas i elden »og der af Asken maa opstaa som en ny Fugl Phønix: den sande nordiske Fællesret». Ett föredrag (vid studentjuriststämman i Helsingfors) ligger också till grund för prof. POUL ANDERSENS uppsats Misbrug af Administrationens frie Skøn i det Offentliges financielle Interesse (h. 3). Utgående från att för administrationens organ gäller vad han kallar en både organisatorisk och materiell specialitetsprincip — ett förvaltningsorgan får ej begagna sin diskretionära prövningsrätt till främjande av andra syften än dem för vilkas tillgodoseende det är inrättat — finner förf. att danska kommunala myndigheter ej sällan överskridit sin befogenhet: ordningsmakten ger sina tillåtelser blott åt den som är villig att erlägga avgift (jfr SvJT 1933 s. 266); byggnadslov vägras endast för att pressa ned ersättningssumman vid en expropriation som väntas komma att ske; o. s. v. Förf. ledes även in på frågan huruvida en expropriation, som har ett uteslutande finansiellt syfte (t. ex. att en blivande jordvärdestegring skall tillfalla det allmänna), kan anses förenlig med grundlagens ord att expropriation må ske endast när »Almenvellet» kräver det. Han besvarar frågan nekande: »Almenvellet» åsyftar publika intressen av annan art än de rent finansiella. Prof. A:s uttalanden ha redan till genmäle uppkallat Kommunaldirektor BJERREGAARD (h. 13), som förmodligen icke får behålla sista ordet. Den nya danska strafflagen (§ 78) har ett institut som motsvarar vår 2: 19 påföljd men i flerfaldig måtto skiljer sig från denna. Den danska påföljden har sålunda en benämning som, i motsats till den svenska, vill ange det reala innehållet. Jag vet dock ej huru denna benämning bör anses rätteligen lyda.

 

TIDSKRIFTSÖVERSIKT. 271Cand. juris ADAM JACOBI, som (h. 5) lämnat en kritisk redogörelse för domstolarnas avgöranden enligt § 78 under strafflagens nu förflutna första tilllämpningsår, skriver Fortabelse af borgerlige Rettigheder; lagen själv (§ 78 st. 2) har uttrycket Fradømmelse af de b. R.; prof. Krabbes edition (registret) använder ordet Frakendelse. Förf. omtalar att tidningarnas brottmålsrubriker esomoftast innehålla att den dömde för så eller så lång tid förlorat sina medborgerliga rättigheter, och han anmärker att påföljden, särskilt genom den klichéartade benämningen, kommit att verka som ett skamstraff. Viktigare än olikheten i namn äro emellertid skiljaktigheterna mellan dansk och svensk rätt beträffande såväl påföljdernas innebörd som förutsättningarna för deras ådömande. Den danska påföljden har ett på en gång mer vittomfattande och mer obestämt innehåll, i det att den medför bl. a. förlust av rätten att verka »i Stilling eller Hverv eller ifølge Næringsadkomst, hvis Opnaaelse eller Udøvelse i Lovgivningen er betinget af hederlig Vandel eller lignende.» Frågan huruvida påföljden skall inträda är enligt dansk lag ej såsom hos oss beroende blott av brottsarten och straffmåttet utan ankommer tillika på domarens prövning om brottslingen »gjort sig skyldig i en i den offentlige Mening vanærende Handling». Förf. visar hurusom uppfattningen härom är synnerligen växlande efter individuella omständigheter: spritsmuggling, barnamord, sedlighetsbrott o. s. v. har ibland ansetts vanärande, ibland icke; även vid villkorlig dom har påföljd undantagsvis ådömts. Förf., som på sina ställen beaktar främmande rätt, tyckes ej ha tagit kännedom om den svenska. Det förefaller dock icke otroligt att den danska påföljden rätt snart kommer att omgestaltas till större överensstämmelse med vår. I h. 9 kommenterar prof. KRABBE den nya strafflagens konkurrensregel: ett enda straff inom en enda latitud (den strängaste), som dock vid synnerligen försvårande omständigheter kan höjas med hälften. Förslag om införande av meddomare i brottmål har framlagts för den nu sittande danska riksdagen. I samband härmed föreslås sådan ändring i Retsplejeloven — som även för brottmål har den omröstningsregel att vid lika röstetal den främste i rätten äger utslagsröst — att när lekmän deltaga i omröstningen »det for Tiltalte gunstigste Resultat» skall gälla. Landsd. LUCAS (h. 5) finner ändringen olämplig, då med den nya strafflagens rikedom på olika repressionsmedel det ofta icke kan avgöras vilket av flera resultat är förmånligast. Byretssekr. KAREN JOHNSEN (h. 5) utvecklar närmare hurusom, vid bifall till förslaget om meddomare, önskemålet om verkliga barndomstolar kunde vinnas: för mål angående unga förbrytare borde uttagas särskilt »børnesagkyndige Domsmænd» (alltid en kvinna), som närvara redan vid förundersökningen och även i övrigt verksammare deltaga i processen än vanliga meddomare. Politimester BECKER OLSEN lämnar en redogörelse för den år 1932 antagna nya schweiziska lagen om Motorfahrzeug- und Fahrradverkehr, vilken han finner vara i flera avseenden föredömlig (h. 11). Eftertänklig är en liten vittnespsykologisk notis från ett bilmål: en 60-årig i allo respektabel lantbrukare, som ej varit med vid olyckan men deltagit i en senare rekonstruktion, vittnar — i fullkomligt god tro — om sina iakttagelser som passagerare i bilen vid olyckstillfället och vidhåller, trots chaufförens protester, att han då verkligen gjorde honom sällskap (h. 9). Att fläskexporten till England nedgått har medfört en rättslig nyskapelse, innebärande — i stort sett — att varje ägare eller brukare av jordbruksfastighet erhåller från kommunens Svineregu-

 

272 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.leringsnævn ett visst efter gårdens markvärde m. m. fastställt antal Svinekort, vart och ett berättigande till slakt av ett svin; vill någon slakta utan att avlämna sådant kort måste han erlägga en avgift, växlande mellan ungefärligen 35 och 65 kr. för vart svin. Om och i vad mån dessa kort, som kunna överlåtas, dock äro att anse såsom tillbehör till fastigheten, därom handlar en uppsats i h. 13. Nämnes till sist att Højesteretssagf. BACHE förnyar sitt anfall mot begreppen rättsstridighet och culpa i skadeståndsläran (h. 9; jfr TfR 1928 s. 291 f.) och att — i en artikel om konkursborgenärs rätt till utdelning för fordran varå rabatt är medgiven (h. 3) — den svenska förordningen av 21 mars 1884 citeras, icke utan åtskilliga tryckfel men utan beaktande av att nu i dess ställe gäller 196 §, konkurslagen, så torde allt av intresse för svensk publik vara redovisat.


B. W.