Ny lagstiftning rörande skadestånd vid automobilsammanstötningar. Under senare år har motorismens utveckling i vårt land medfört att automobilmålen kommit att för våra domstolar utgöra en alltmer ökad arbetsbörda. Några exakta siffror stå mig ej till buds. Men enligt erhållna uppgifter var antalet av högsta domstolen avgjorda bilmål för år 1932 ungefär två gånger och för år 1933 ungefär tre gånger så stort som för år 1930, då antalet uppgick till ett 60-tal. Och bland bilmålen återfinnes naturligtvis endast en del av de skadefall som inträffa till följd av automobiltrafiken. Man kan därför lätt inse, vilken betydelse regleringen av sådana skadefall inom det praktiska rättslivet fått ej blott för de däri direkt intresserade och deras ombud utan också för försäkringsanstalterna och domstolarna. Avgörandet av uppkomna tvister är ej sällan förknippat med svårigheter. Det kan vara svårt att i det särskilda fallet fastställa det faktiska förloppet och samtliga till skadan samverkande omständigheter. Och rättsreglerna på detta område, vilka framgå genom en sammanställning av allmänna skadeståndsregler och stadgandena i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, äro dessutom i vissa kombinationer invecklade och svårtillämpade. Detta har särskilt gällt reglerna om ersättning för skada till följd av trafik med två eller flera automobiler, d. v. s. främst skada vid de praktiskt synnerligen viktiga bilkollisionerna. Frågan om en rationell förenkling av dessa regler upptogs under år 1933 till behandling i justitiedepartementet och ett inom departementet utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ i 1916 års lag har antagits av innevarande års riksdag (prop. nr 9 och lagutskottets utlåtande nr 8). Lagen har utfärdats den 2 mars 1934 (Svensk förf.-saml. nr 391). Med hänsyn till lagändringens praktiska betydelse synes en redogörelse för dess innebörd vara av intresse.
    Enligt förut gällande i 5 § första stycket äldre lydelsen upptagna bestämmelser skulle, om i följd av trafik med två eller flera automobiler skada tillskyndades tredje man för vilken skada bilarnas ägare svarade enligt 1916 års lag d. v. s. på grund av styrkt eller presumerat vållande från bilförarens sida2, bilägarna sinsemellan taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövade skäligt. Led i följd av trafik som nyss sagts, i allmänhet kollision mellan två bilar, någondera bilens ägare eller honom tillhörig egendom skada för vilken han var berättigad till ersättning enligt 1916 års lag, skulle enligt 5 § andra stycket skadeståndet jämkas

 

1 Se SvJT:s lagsaml. 1934 nr 39.

2 Här beröres ej ansvarighet på grund av bristfällighet hos bilen.

 

18 — Svensk Juristtidning 1934.

 

274 E. STENBECK.efter ty prövades skäligt, där ej av omständigheterna framgick att varken bristfällighet å bilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan. Beträffande det fall då någon av bilägarna på grund av eget vållande var ansvarig för skadan innehöll 1916 års lag icke något särskilt stadgande. Emellertid har för sådant fall den i 11 § äldre lydelsen upptagna bestämmelsen, att vad ägare eller annan utgivit enligt 1916 års lag ägde han söka åter av den som vållat skadan, ansetts — på sätt nedan närmare utvecklas — medföra undantag från de i 5 § givna reglerna. Och principen har ansetts vara, att om av två bilägare den ene var ansvarig på grund av eget vållande (6 kap. 1 § strafflagen) och den andre enligt 1916 års lag, den förre var i förhållande till den senare skyldig att helt svara för skadan, vare sig denna tillskyndats tredje man eller endera bilägaren. Samma ansvarighet åvilade vållande bilförare.
    Denna princip har emellertid medfört, att såväl bilägarens skyldighet att i förhållande till annan bilägare vidkännas ersättning för skada till följd av trafik med hans och den andres bil som ock hans rätt till ersättning av annan bilägare för honom själv eller hans egendom tillskyndad skada genom sådan trafik (kollisionsskada) blivit beroende därav, om endera eller båda bilarna fördes av ägaren eller av särskild förare. Att här redogöra för de växlande resultat, som vid olika kombinationer kunde uppkomma, torde ej vara erforderligt. De äro kända genom rättstillämpningen. Det torde vara tillräckligt att i detta sammanhang erinra om att, när bilen A tillfogats skada genom kollision med bilen B, A-bilägaren hade — om A-bilen fördes av särskild förare och B-bilen av ägaren — rätt till full ersättning av B-bilägaren där denne gjort sig skyldig till vållande, oavsett om vållande låg A-bilföraren till last, samt att A-bilägaren — om A-bilen fördes av honom och B-bilen av särskild förare — saknade rätt till ersättning av B-bilägaren där A-bilägaren gjort sig skyldig till vållande, oavsett om vållande låg B-bilföraren till last. Principen medförde således en orättvisa, i viss mån av social natur, så till vida att den bilägare vars bil fördes av särskild förare blev gynnsammare ställd än den bilägare som själv förde sin bil. Och detta förhållande uppgives hava haft den konsekvensen att ej sällan automobiler skrivits på bulvan. Även om efter tillkomsten av trafikförsäkringslagstiftningen de irrationella och obilliga resultaten av ovannämnda princip, såvitt skadan omfattades av den obligatoriska trafikförsäkringen, i viss mån ekonomiskt utjämnades på grund av försäkringsanstalternas ansvar för ersättningsrätten mot bilförarna,1 kvarstod dock att i sådana fall domen vanligen utvisade endast det resultat, vartill skadeståndsreglerna ledde, och därför blev missvisande i förhållande till det faktiska läget. Dessutom funnos åtskilliga fall, då ett rättvist resultat ej uppnåddes.
    Det har därför kommit att framstå såsom ett allt mer trängande önskemål att vinna en rationell förenkling av reglerna om skyldigheten att vidkännas ersättning för skada till följd av trafik med två eller flera automobiler. För vinnande av en sådan förenkling har ge-

 

1 Se förf:ns artikel i SvJT 1932 s. 62 not 3.

 

SKADESTÅND VID AUTOMOBILSAMMANSTÖTNINGAR. 275nom den nu vidtagna lagändringen den grundsatsen genomförts, att vid skada till följd av trafik med två eller flera automobiler var av de olika sidorna skall vidkännas så stor del av ersättningen, som svarar mot den sidans medverkan till skadan. En fast fördelning av skadan mellan de olika bilarna skall äga rum med hänsyn till arten och graden av var bils medverkan till skadan utan avseende därå om endera eller båda bilarna fördes av ägaren eller särskild förare. Denna lösning har genomförts på det sätt att samma ansvarighet som åvilar bilägaren, då han själv fört bilen och överbevisats om vållande, ålagts bilägaren, då bilen förts av särskild förare och denne överbevisats om vållande. Särskild bilförares vållande har till sina verkningar fullt likställts med bilägarens eget vållande, vare sig skadan drabbat tredjeman eller endera bilägaren.
    Redan då jag första gången i denna tidskrift behandlade rättspraxis på detta område framhöll jag, att så långt en arbetsgivares ansvar för skadegörande handlingar av arbetsanställd sträckte sig, arbetsgivaren borde enligt allmänna rättsgrundsatser vara underkastad jämkning, när den anställde medverkat till skada som drabbat arbetsgivaren själv.1 I fall av sådan art, att arbetsgivare anses ansvarig för skada som genom arbetsanställds vållande tillskyndats tredje man, kräver följdriktigheten, att om skada tillskyndats arbetsgivaren själv, denne också får finna sig i att den anställdes vållande lägges honom till last d. v. s. arbetsgivaren får underkasta sig jämkning i ersättningen för skada som tillskyndats honom under culpös medverkan från den hos honom anställdes sida. Denna ståndpunkt har ock tidigt kommit till uttryck i rättsskipningen.2 Tillskyndas skada tredje man och har denne genom eget vållande medverkat till skadan, bör han äga rätt allenast till jämkat skadestånd av såväl arbetsgivaren som den hos honom anställde.
    Den grundregel varå 1906 års lag om ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik vilade — nämligen att bilägaren skulle vid bilförarens styrkta vållande utgiva skadestånd som om han själv vållat skadan — måste därför följdriktigt hava lett till att, om vid automobiltrafik skada genom annans culpösa förfarande tillskyndades bilägaren, denne tillerkändes allenast ett jämkat skadestånd när vållande visats hava legat även hans egen bilförare till last. 1906 års lag innehöll icke någon särskild bestämmelse om skada till följd av trafik med två eller flera automobiler. Men något skäl mot tillämpningen av en sådan jämkningsregel beträffande dylik skada förelåg icke. Om så-

 

1 Se förf:ns artikel: Om skadeståndsskyldighet och jämkning i skadestånd vid sammanstötning mellan automobiler i SvJT 1928 s. 520, särskilt s. 526.

2 Se NJA 1899 s. 252. Ett järnvägståg körde över en hästskjuts, därvid hästarna dödades och vagnen skadades. Försumlighet ansågs föreligga från järnvägspersonalens sida och ersättningsskyldighet förty åvila järnvägens ägare. HovR:n fann emellertid utrett, att drängen som vid tillfället körde hästarna å sin sida visat sådan oaktsamhet, att han därigenom medverkat till skadan, och tillerkände husbonden till hälften jämkat skadestånd. HD (tre ledamöter) fann dylik oaktsamhet från drängens sida icke styrkt och utdömde fullt skadestånd. Två ledamöter fastställde HovR:ns utslag. 

276 E. STENBECK.lunda skada å bilen A uppkommit till följd av trafik med bilen B, för vilken B-bilägaren var ansvarig på grund av vållande från B-bilförarens sida, samt vållande av A-bilföraren medverkat till skadans uppkomst, borde A-bilägaren hava tillerkänts allenast ett jämkat skadestånd av såväl B-bilägaren som B-bilföraren. Och om skada genom samverkan av två bilar tillskyndats tredje man, borde en delning av ersättningen för skadan hava ägt rum mellan A-bilens ägare och förare å ena och B-bilens ägare och förare å andra sidan efter graden av vardera förarens vållande. Och samma delning av ersättningen borde ägt rum, om å endera sidan bilen fördes av ägaren själv. Den i 7 § upptagna regressregeln, som endast avsåg bilägarens regressrätt mot sin egen förare, gav ej anledning till avvikelse härifrån.
    Denna fråga kom i ett annat läge genom 1916 års lag. Bilägarens och bilförarens ansvarighet utvidgades till att avse jämväl de fall, därej av omständigheterna framgår att skadan icke vållats av föraren. När bilföraren sålunda ej framstår såsom exculperad, föreligger enligt 1916 års lag ansvarighet för såväl bilägaren som bilföraren. På grund av den risk, som är förbunden med automobilen som trafikmedel, ålägges ansvarighet dem båda för presumerat vållande från bilförarens sida. Vidare upptogos i 5 § ovan omförmälda bestämmelser om skada till följd av trafik med två eller flera automobiler. Dessa bestämmelser måste emellertid sammanställas med den i 11 § av 1916 års lag upptagna regeln om rätt till regress för den enligt nämnda lag ansvarige mot den, som överbevisats om vållande till skadan. Denna regel medförde nämligen ej endast rätt för ägaren av en bil till regress mot hans egen förare av bilen, när vållande till skada visades hava legat denne till last. Sedd i belysning av de yttranden, som förekommo vid lagens tillkomst, har regeln — där skada uppkommit till följd av trafik med två bilar och vållande visas ligga någon av bilägarna eller bilförarna till last — ansetts medföra full regressrett mot denne för den eller dem, som icke övertygats om vållande och voro ansvariga allenast enligt 1916 års lag. Om skada tillskyndades en annan vägtrafikant t. ex. en gående genom samverkan mellan bilarna A och B samt ersättning för skadan uttogs av A-bilägaren, har han ansetts äga regressrätt för hela beloppet mot B-bilföraren, om denne överbevisats om vållande — även om vållande legat jämväl A-bilföraren till last. Vid sådant förhållande har kravet å följdriktighet medfört, att om skada i motsvarande fall tillskyndats A-bilen, ägaren av denna tillerkänts full skadeståndsrätt mot B-bilföraren. Med hänsyn till denna tolkning av 11 § har enligt 1916 års lagstiftning den ansvarsskyldighet, som enligt nämnda lag åvilade bilägaren, blivit subsidiär ej blott i förhållande till den ansvarighet, som åvilade hans egen förare då denne gjort sig skyldig till vållande, utan även i förhållande till den ansvarighet, som på grund av vållande kunde åvila ägaren eller föraren av annan bil.
    Det har därför framstått som ett önskemål, för att en förenklad och rationell reglering av skadestånds- och jämkningsfrågorna vid samverkan mellan två eller flera bilar skulle kunna vinnas, att regressregeln i 11 § så ändrades, att när skada uppstår till följd av trafik med

 

SKADESTÅND VID AUTOMOBILSAMMANSTÖTNINGAR. 277två bilar och vållande föreligger vid vardera bilens framförande, den enligt 1916 års lag ansvarige bilägaren tillerkännes regressrätt för samma del av skadeståndet mot båda de för andra bilen ansvariga, ägaren och föraren. Så har nu skett. Såväl 5 som 11 §§ hava omarbetats, så att av lagen framgår att vid samverkan till skada mellan två eller flera bilar fördelning av skadan skall äga rum mellan de olika sidorna med hänsyn till arten (styrkt eller presumerat vållande) och graden av var bils medverkan till skadan, utan avseende därå om de olika bilarna fördes av ägaren eller särskild förare. Bilägaren måste till fullo bära konsekvenserna av sin egen bilförares vållande. Full likställighet föreligger mellan de fall, då den inträffade skadan beror på vållande av bilägaren själv och av en särskild bilförare. Såsom förut utvecklats står denna ståndpunkt i god överensstämmelse med de konsekvenser till vilka den huvudprincip, varå den särskilda lagstiftningen om ansvarighet för skada till följd av automobiltrafik ursprungligen vilar, måste anses med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser leda.1
    Har till följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, skola enligt 5 § — då vållande visas föreligga vid framförandet av var av de olika bilarna — de olika sidorna taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt, d. v. s. främst graden av styrkt vållande vid de olika bilarnas förande. Om således genom samverkan mellan bilarna A och B en gående tillskyndats kroppsskada, därför ersättning skall utgå med 4,000 kr., skall A-sidan och B-sidan i förhållande till varandra svara vardera för 2,000 kr., om vållande av ungefär samma grad visats föreligga å båda sidorna. Har A-bilägaren till den skadade utbetalat 4,000kr., äger han av B-bilens ägare och förare utbekomma 2,000 kr. Om i nämnda fall skada tillfogats A-bilen till belopp av 3,000 kr., är A-bilägaren berättigad att av B-bilens ägare och förare utbekomma till hälften jämkat skadestånd med 1,500 kr. Denna fördelning av skadorna äger rum vare sig endera eller båda bilarna förts av ägaren eller särskild förare.
    Föreligger i avseende å framförandet av var av de olika automobilerna allenast presumerat vållande, d. v. s. ingen av sidorna har överbevisats om vållande men framstår ej heller såsom exculperad, gäller samma regel om fördelning av skadan efter skäligheten mellan de olika sidorna som när å de olika sidorna vållande styrkts hava förelegat. Avgörande för fördelningen blir främst graden av presumerat vållande vid de olika bilarnas framförande, såframt grund för fastställande av en sådan gradskillnad överhuvud föreligger. Eljest bör lika delning ske mellan sidorna.
    En i viss mån självständig fråga har det varit, hur ansvarigheten bör fördelas mellan de olika sidorna för det fall, att vållande blivit styrkt i fråga om den ena bilen, medan beträffande den andra bilen frihet

 

1 Det hänvisas vidare till den utveckling av denna ståndpunkt, som givits i en inom justitiedepartementet utarbetad i propositionen intagen promemoria. I denna promemoria har erinrats om de analoga regler, som gälla vid sammanstötning mellan fartyg. 

278 E. STENBECK.från vållande icke visats, d. v. s. presumerat vållande föreligger i fråga om den andra bilen. Två möjliga lösningar finnas. Den ena — att ansvaret delas efter skälighetsprövning — är upptagen i tysk rätt och har jämväl kommit till uttryck i den jämkningsregel, som i 2 § andra stycket av 1916 års lag stadgats för det där avsedda fallet, att skada genom biltrafik tillskyndats annan vägtrafikant t. ex. en gående och denne genom eget vållande medverkat till skadan. Den andra — att den sida, å vilken styrkt vållande föreligger, skall vidkännas hela ansvaret — överensstämmer med den ståndpunkt, som i svensk rättspraxis intagits i fråga om skada genom samverkan mellan två eller flera bilar. För den förstnämnda lösningen talar bl. a. på sätt i den i propositionen intagna promemorian anföres, att det för domstolarna ofta vore svårt att bilda sig en säker uppfattning om händelseförloppet vid en bilkollision och att det kunde bero av en tillfällighet, att domstolen förmådde konstatera ett moment av ovarsamhet på den ena men icke på den andra bilens sida. Skillnaden mellan styrkt och presumerat vållande vore därför mången gång ej större än att en delning av ansvaret kunde synas billig och rättvis. Vid omarbetningen av stadgandena i 5 § har dock den i rättspraxis intagna ståndpunkten bibehållits. I promemorian framhålles, att eljest delning eller jämkning efter skäligheten skulle kommit att äga rum i åtskilliga fall, då enligt hittills varande praxis ena sidan finge bära hela ansvaret för skadan. Det kunde förutses, att antalet skadeståndsmål i följd därav skulle kommit att undergå en märkbar ökning och att utredningen i målen skulle blivit vidlyftigare än vad hittills varit fallet. De tvister, som sålunda skulle hava uppkommit, syntes så mycket mindre nödvändiga, som med hänsyn till den obligatoriska trafikförsäkringen frågan huvudsakligen anginge försäkringsanstalterna och verkningarna för dem statistiskt sett bleve föga olika, om den ena eller andra lösningen valdes. Den ståndpunkt som intagits uttryckte den naturliga tanken, att när vid två bilars samverkan till skada den ena bilföraren dömdes till straffansvar men den andre frikändes, skadeståndsskyldigheten borde slutligen drabba den dömde. En sådan regel måste i allmänhet anses rättvis. Att såsom enligt den motsatta lösningen väga ett styrkt fel mot det icke styrkta syntes knappast tilltalande. Den ståndpunkt som intagits i 5 § är sålunda, att utan hänsyn därtill om ena eller båda bilarna förts av ägaren eller särskild förare den sida, å vilken styrkt vållande föreligger, skall i förhållande till den sida, å vilken föreligger allenast bristande exculpation, vidkännas hela skadan vare sig skada tillskyndats tredje man eller endera bilägaren.
    En nyhet är även att jämkningsregeln i 5 § andra stycket utsträckts att gälla skada, som tillskyndats särskild förare av bilen eller honom tillhörig egendom.1 Enligt hittillsvarande rättspraxis har en analog

 

1 Däremot har lagstiftningen ej ändrats i fråga om passagerare. Om i fall som ej avses i 4 § en passagerare befordras i bilen A som kolliderar med bilen B, har passageraren såsom annan tredje man full skadeståndsrätt mot B-bilens ägare och förare utan avseende å medverkan till kollisionen från A-bilens sida. 

SKADESTÅND VID AUTOMOBILSAMMANSTÖTNINGAR. 279tillämpning av nämnda regel icke ansetts kunna äga rum med hänsyn till det uttryckliga uttalandet vid lagens tillkomst, att förarens skadestånd ej skulle jämkas såvida han icke visats hava genom eget vållande medverkat till skadan.1 Enligt 1916 års lag häftar emellertid särskild förare vid bristande exculpation för skada, som tillskyndats annan. Och följdriktigheten kräver, att om en av särskild förare framförd bil kolliderar med annan bil under sådana förhållanden att bilföraren på grund av bristande exculpation är skyldig att med bilägaren deltaga i gäldandet av ersättning för skada å den mötande bilen, föraren även får bära en del av den skada, som drabbat honom själv. I den i propositionen intagna promemorian framhålles att emot en sådan ståndpunkt några invändningar ur billighetssynpunkt knappast kunde göras. Den som under körning med automobil kolliderat och lidit kroppsskada borde icke berättigas till högre ersättning enbart av det skälet att han icke ägde den av honom framförda bilen. Och den som hade att utgiva skadeståndet borde rimligtvis icke försättas i ett sämre läge på grund av den honom ovidkommande omständigheten att den skadade föraren ej vore ägare till bilen. Den hittillsvarande ståndpunkten kunde även i viss mån hava varit ägnad att avtrubba försiktigheten hos vissa bilförare.
    Beträffande de nya reglernas närmare utformning torde böra påpekas, att man med hänsyn till lagändringens syfte nödgats vid omarbetningen av stadgandena i 5 § första och andra styckena gå utanför ramen för 1916 års lags innehåll i övrigt, då det visat sig nödvändigt att i nämnda paragraf giva en uttömmande reglering för fall av skada till följd av trafik med två eller flera automobiler, vare sig skadeståndsskyldigheten är grundad å vållande eller å ansvarighet enligt 1916 års lag. Stadgandet i 5 § första stycket första punkten är således ej längre — såsom enligt äldre lydelsen — begränsat till skada, för vilken ansvarighet föreligger »enligt denna lag». Stadgandet avser alla de fall, då bilägare eller bilförare svarar på grund av eget vållande eller enligt 1916 års lag. Skulle det beträffande någon av bilarna framgå av omständigheterna, att varken bristfällighet å bilen eller vållande av föraren medverkat till skadan, föreligger för ägaren eller föraren av den bilen ej ansvarighet enligt 1916 års lag (2 §). För skadan svara då allenast övriga bilars ägare eller förare.
    När ansvarighet å de olika sidorna föreligger på grund av vållande eller enligt 1916 års lag, svara bilägarna och bilförarna solidariskt utåt i förhållande till den skadelidande. Sinsemellan skola enligt 5 § första stycket andra punkten de olika sidorna taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt, med undantag dock för det i sista punkten omförmälda fall att vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande. Såsom förut utvecklats skall i sådant fall i överensstämmelse med förut gällande praxis den sidan, å vilken vållande visats föreligga, i förhållande till den senare vidkännas hela ersättnin-

 

1 Se NJA 1917 avd. II s. 94.

 

280 E. STENBECK.gen. Fördelning av ersättningen mellan de olika sidorna enligt 5 § första stycket andra punkten kommer således att ske, när vållande visats föreligga å de olika sidorna eller vållande väl icke visats föreligga å någon sida men ingen sida ej heller framstår som exculperad.
    Har ägaren eller föraren å en sida utgivit ersättning, som enligt stadgandena i 5 § första stycket andra och sista punkterna skall gäldas av annan sida, har han rätt att utbekomma beloppet av ägaren och föraren på den sidan. Mot dem har han dock icke under några förhållanden regressrätt för större del av ersättningen än som belöper å den sidan. Har i fall, då skada orsakats genom ett vårdslöst framförande av såväl bilen A som bilen B, båda vid tillfället förda av särskilda förare, A-bilägaren på grund av sitt ansvar för skadan enligt 1916 års lag utbetalat hela ersättningen till den skadelidande, äger han enligt 11 § regressrätt mot B-bilföraren, liksom mot B-bilägaren, allenast för vad enligt 5 § första stycket skall gäldas av B-bilens sida. För vad av ersättningen belöper å A-bilens sida, har A-bilägaren enligt 11 § regressrätt allenast mot A-bilföraren. A-bilägaren är dock oförhindrad att för hela det av honom utbetalda skadeståndet vända sig i första hand mot A-bilföraren.
    Liksom stadgandet i 5 § första stycket första punkten har ock stadgandet i 5 § andra stycket första punkten så omformulerats, att begränsningen till det fall, då ersättningsrätt föreligger »enligt denna lag», bortfallit. Om vid en kollision mellan bilarna A och B A-bilen skadats och exculpation ej föreligger å A-bilens sida, gäller således i fråga om A-bilägarens ersättningsanspråk den i sistnämnda lagrum upptagna jämkningsregeln, vare sig den ersättningsrätt som tillkommer honom mot B-bilens ägare eller förare är grundad å ansvarighet för den senare enligt 1916 års lag eller grundad å vållande. Undantag från jämkningsregeln har emellertid — i överensstämmelse med undantaget i 5 § första stycket sista punkten — stadgats för det fall att vållande visats föreligga å ena sidan men det icke styrkes att andra sidan är vållande. I sådant fall skall den förra sidan i förhållande till den senare bära hela skadan. Har vållande visats föreligga å B-bilens sida, är den sidan skyldig utgiva fullt skadestånd, även om exculpation ej föreligger å A-bilens sida. Har åter vållande visats föreligga å A-bilens sida, har A-bilägaren ej rätt till någon ersättning även om B-bilen ej är exculperad. Jämkningsregeln i första punkten kommer således till tillämpning så snart å båda sidorna föreligger styrkt vållande eller å båda sidorna bristande exculpation.
    Har den skadade bilens ägare utbekommit ersättning av den andra bilens ägare, är denne enligt 11 § berättigad — om hans bil förts av särskild förare som gjort sig skyldig till vållande — att av föraren söka åter det utgivna beloppet1.

 

1 Frågan om den skadade bilens ägare, då hans förare gjort sig skyldig till vållande, har skadeståndsrätt mot denne för den del av skadan, som belöper å den skadade bilens sida, är ej besvarad i 1916 års lag. Svaret är beroende därav, i vilken utsträckning föraren av en automobil skall anses i förhållande till arbetsgivaren vara på grund av tjänsteavtalet ansvarig för skada, som föraren genom styrkt vållande åsamkat bilägaren. Jfr KIRSCHNER: Automobilgesetz, 1915, s. 313-314. 

SKADESTÅND VID AUTOMOBILSAMMANSTÖTNINGAR. 281    De i 5 § upptagna stadgandena gälla endast i fråga om skada uppkommen till följd av trafik med två eller flera bilar. I fråga om skada uppkommen genom samverkan mellan bil och annan vägtrafikant, t. ex. en gående eller en hästskjuts, gäller den grundsats, som kommit till uttryck i jämkningsregeln i 2 § andra stycket. Skulle genom en sådan samverkan skada tillskyndas tredje man, bör en delning av ersättningen äga rum efter skälighet, även då endast presumerat vållande föreligger å bilens sida och styrkt vållande å den andra sidan. Den allenast enligt 1916 års lag ansvarige bilägaren eller bilföraren blir således strängare bedömd då skada uppkommit genom samverkan med andra vägtrafikanter än med mötande bilägare eller bilförare. I och för sig synes detta ej vara anmärkningsvärt, då det för bilägare och bilförare i 1916 års lag fastställda riskansvaret är statuerat främst av hänsyn till annan vägtrafik än biltrafiken. Till annan trafik än biltrafiken hör järnvägstrafiken och den med densamma jämställda spårvägstrafiken, och den i viss mån gynnade ställning, som sålunda tillkommer den senare i förhållande till biltrafiken, kan måhända någon gång leda till resultat som te sig oegentliga. Emellertid bör beaktas, att då en spårvagn tar en väg eller gata i anspråk, följer densamma en viss bestämd färdlinje, en omständighet som i och för sig innebär ett mindre riskmoment än bilens fria rörlighet. I dessa regler har i detta sammanhang icke vidtagits någon ändring.1 Men det torde böra påpekas, att den fasta fördelning av skadan mellan båda sidorna, som genomförts i 5 §, jämväl gäller i fråga om skada till följd av samverkan mellan en bil å ena och en hästskjuts eller spårvagn å andra sidan. Med hänsyn till den grundsats, som kommit till uttryck i 2 § andra stycket, kan regressregeln i 11 § ej heller tidigare anses hava gällt mellan bilägare och bilförare å ena sidan och exempelvis ägare av hästskjuts och körsven eller ägare av spårvagn och spårvagnsförare å andra sidan. Något hinder mot ett fullt likställande av de fall, då vållande förelegat från bilförarens sida, med de fall, då vållande förelegat från bilägaren själv, har därför i förhållandet mellan bil och hästskjuts eller bil och spårvagn ej före den nu vidtagna lagändringen funnits. Ett sådant likställande har ock i rättspraxis redan skett 2 och bör naturligen fortfarande äga rum.

 

1 Jfr NJA 1929 s. 670. En sammanstötning mellan ett järnvägståg och en bil ansågs ligga järnvägens förvaltning till last, under det att föraren av bilen, tillika ägare av densamma, fanns ej vara övertygad om vållande men dock icke exculperad. Järnvägen tilldömdes ett jämkat skadestånd, samtidigt som bilägaren fick vidkännas jämkning i honom tillkommande ersättning. Se ock NJA 1933 s. 403.

2 Jfr NJA 1933 s. 547. Vid sammanstötning mellan en bilomnibus och ett elektriskt spårvägståg skadades såväl omnibusen som tågets motorvagn. Vållande till sammanstötningen ansågs ligga båda förarna till last. Skadeståndstalan fördes av omnibusens ägare mot både ägaren och föraren av motorvagnen samt av motorvagnens ägare mot ägaren av omnibusen. Skadestånd utdömdes ömsesidigt med belopp jämkat i förhållande till graden av förarens vållande. Omnibusens ägare tillerkändes samma belopp av motorvagnens ägare och förare. Den senare, som var ansvarig på grund av eget vållande, fick således tillgodonjuta jämkning i förhållande till omnibusens ägare, vilken var ansvarig enligt 1916 års lag på grund av styrkt vållande från förarens sida. 

282 SKADESTÅND VID AUTOMOBILSAMM ANSTÖTNINGAR.    Genom den ändring, som skett av bestämmelserna i 5 och 11 §§ av 1916 års lag, synes en betydande förenkling i bedömandet av de talrika och praktiskt viktiga fallen av skada till följd av bilkollisioner hava vunnits. För författaren till denna artikel är det en tillfredsställelse att veta att de invecklade regler som hittills gällt snart komma att försvinna ur rättstillämpningen. Och jag hoppas, att de tyvärr bristfälliga undersökningar på området som av mig tidigare verkställts dock bidragit till klarläggandet av de konsekvenser, till vilka den äldre lagstiftningen ledde, och därför varit ägnade att i viss mån bidraga till att numera en enklare och enligt min uppfattning rationellare lösning vunnits av hithörande frågor.

E. Stenbeck.