Några franska rättsfall. I fransk praxis finnas flera exempel på att, ifråga om skadestånd i anledning av underhållspliktigs dödande, konkubin jämställts med efterlevande make. Det sista avgörandet i ämnet (av underdomstolen i Paris) är särskilt anmärkningsvärt, i det att skadestånd tillerkändes två konkubiner till den döde. Med den ena hade han sammanlevt i tjugusex år, och hon bar hans namn. Samtidigt underhöll han en annan kvinna, som också bar hans namn och med vilken han hade ett barn. Såsom skäl för skadeståndets utdömande anfördes, beträffande den första kvinnan, att hennes ställning kunde på sätt och vis jämställas med en hustrus, och beträffande den andra kvinnan, att hon av den avlidne erhållit underhållsbidrag till barnet. DEMOGUE anmärker (Revue trimestrielle de droit civil 1933 s. 81), att ett dylikt avgörande godtager, ej den fria förbindelsen men väl polygamien.
    Den franska lagen drager arvsrättsgränsen så att skyldemän å sidolinjen efter sjätte led, med undantag av syskons avkomlingar, ej räknas till de arvsberättigades krets. I de fall då arvlåtaren ej var behörig (capable) att upprätta testamente, skall emellertid gränsen gå efter tolfte led. I ett uppmärksammat, av högsta instansen år 1932 avgjort mål var fråga, huruvida huvudregeln eller undantagsbestämmelsen skulle äga tillämpning, när arvlåtaren (en sextonåring) på grund av ålder ej varit behörig göra testamente. Avgörandet träffades till förmån för huvudregeln; den vidsträcktare arvsrättsgränsen gäller följaktligen blott, när den bristande testationsbehörigheten grundas å sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten. Avgörandet kritiseras av SAVATIER (ovannämnda tidskrift 1933 s. 151 f.), som framhåller, att domen strider mot den mening som accepterats av en enhällig doktrin.
    I Frankrike har såsom holografiskt testamente godtagits ett av en hustru till mannen avlåtet, allenast med hennes förnamn underskrivet brev, vari hon förklarar att mannen skall bekomma all hennes egendom. Avgörandet gillas av SAVATIER (ovannämnda tidskrift 1933 s. 915). Jfr ang. svensk rätt EKEBERG och GULDBERG, Den nya testamentslagen s. 49.
    Enligt en fransk lag av år 1907 får hasardspel bedrivas å vissa badorter. Å en sådan ort hade en spelare hos det bolag, som drev casinot, diskonterat checker, för vilka täckning saknades. Han stämdes på betalning för checkerna. Kravet ogillades. Högsta instansen förklarade, att bolaget ej kunnat vara ovetande om det ändamål för vilket pengarna skulle användas och att diskon-

 

310 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.teringarna ej kunde haft annan grund än bolagets intresse att stimulera backarat-spelet genom att uppmuntra svarandens dåliga anlag och att därigenom inhösta betydliga vinster. Lagen kunde fördenskull ej medverka till ett indrivande av spelskulden. Rättsfallet innebär, enligt vad DEMOGUE anmärker (ovannämnda tidskrift 1933 s. 105), att 1907 års lag innebär ett undantag blott från det straffrättsliga förbudet mot hasardspel men ej från den civilrättsliga uppfattningen, att spelskulden är allenast en natural obligation.

E. L.