JAN ERIC ALMQUIST. Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien. En rättshistoriografisk studie. — Uppsala 1934. Lundequistska bokhandeln. 51 s. Kr. 1.50. — Uppsala universitets årsskrift 1934. Juridik 3.
    I sitt 1933 publicerade arbete »Förarbeten till Sveriges rikes lag 1666 — 1686» hade docenten Almquist tillfälle att belysa Stiernhööks verksamhet under 1660- och 1670-talen för en reform av den svenska lagen samt att därvid trycka bl. a. Stiernhööks förslag till giftermålsbalk och ärvdabalk. I den skrift, Almquist nu publicerat, framlägger han resultaten av fortsatta studier över Stiernhöök, nämligen över dennes arbete De jure sveonum et gothorum vetusto.
    Få svenska vetenskapliga arbeten ha blivit föremål för större lovord än De jure sveonum. Stiernhöök ger emellertid icke i regel hänvisning till de källor, vilka han begagnat, och enligt Almquists uppfattning synes »värdet av Stiernhööks rättshistoriska insats icke kunna rätt bedömas förrän en noggrann utredning företagits beträffande hans förhållande till eventuella föregångare». En dylik utredning har nu Almquist velat åstadkomma beträffande Stiernhööks framställning av den yttre rättshistorien, d. v. s. 1 kap. i första boken av De jure sveonum. Resultatet av undersökningen, i vilken Almquist ställer Stiernhööks verk i relation bl. a. till Olaus' Petri krönika, är, att Stiernhöök i den undersökta delen av De jure sveonum blott har föga nytt att komma med i förhållande till sina föregångare. Hur vid denna tid den yttre laghistorien skulle kunnat skrivas — säger Almquist — har Hadorph visat i sitt 1676 tryckta företal till Dalalagen, vilket ur stoffsynpunkt är åtskilligt rikare än De jure sveonum. Vad Stiernhöök genom De jure sveonum givit är enligt Almquist i stället en av förståndsskärpa och kritisk inställning präglad tolkning av de svenska medeltidslagarna.
    I en bilaga till sin skrift offentliggör Almquist ett intressant manuskript, som han funnit i Uppsala universitetsbibliotek. De jure sveonum trycktes 1672 men ett första utkast, som sedermera flera gånger kompletterades, författades redan 1640, och Loccenius hänvisar till Stiernhööks svenska rättshistoria i sitt 1647, 1654 och 1670 i olika upplagor utgivna arbete Antiquitatum sveo-gothicarum libri tres. Det av Almquist nu offentliggjorda manuskriptet återger första kap. av första boken i De jure sveonum i en äldre redaktion än den, som trycktes 1672. Enligt Almquists uppfattning ligger det nära till hands, att den nu återfunna redaktionen varit densamma, som Loccenius åberopat i 1654 års upplaga av sina Antiquitates. Genom parallella tryck av den nyfunna redaktionen och 1672 års upplaga har Almquist satt läsaren i stånd att bedöma de förändringar, som Stiernhöök gjort i sin text.
    Vad nu angivits torde visa, att docenten Almquist i sitt arbete rör sig med intressanta problem. Hans stil är som vanligt flytande, klar, redig och lättläst.

Å. H-ck.

 

J. E. JOHANSSON. Om tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad enligt 1931 års stadsplanelag. Sthm 1933. Beckmans bokförlag (i distr.). 38 s. Kr. 1.75.

 

    Den nya stadsplanelagstiftningen, som trädde i kraft d. 1 jan. 1932, utvidgade i vissa hänseenden stads rätt att av tomtägare kräva bidrag till genomförande av stadsplan. Den väsentligaste nyheten härutinnan torde vara stadgandena om rätt för stad att genom antagande av gatukostnadsbestämmelser

 

i viss utsträckning få ersättning för gatas anläggning och för gatas förseende med avloppsledning. Av betydelse torde ock vara den i lagen medgivna möjligheten för staden att av markexploatör utan ersättning erhålla mark för ändamål som uppräknas i lagen.
    I föreliggande skrift, vilken återgiver ett av förf. hållet föredrag vid årsmöte med föreningen Sveriges stadsombudsmän och kommunalsekreterare, lämnar förf. en systematisk framställning av de nya bestämmelserna om tomtägares skyldighet att bidraga till stads gatukostnad. Därjämte har förf. i samband med redogörelsen för lagens föreskrifter om gatukostnadsbestämmelser upptagit till granskning ett inom Kungl. byggnadsstyrelsen upprättat normalförslag till sådana bestämmelser. I åtskilliga fall har förf. med ledning av uttalanden under förarbetena sökt förklara och tolka lagens bestämmelser. Framställningen är präglad av klarhet och överskådlighet och skriften torde kunna vara till värdefull hjälp för dem som önska äga kännedom om förevarande del av den nya lagstiftningen. Ett av förf. upptaget spörsmål synes vara av beskaffenhet att böra här närmare skärskådas.
    Enligt 52 § stadsplanelagen kan Konungen, då stadsplan lägges över område i en ägares hand, i vissa fall förordna att markägaren skall utan ersättning avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till allmän byggnad. Har sådant förordnande meddelats vid fastställande av stadsplan för område, är ägare av tomt inom området fri från skyldighet att utgiva ersättning för gatumark, även om gatumarken framför hans tomt icke avståtts till staden utan ersättning. Vid redogörelsen för dessa bestämmelser (s. 13, 14) uttalar förf. den meningen att befrielsen för tomtägaren att utgiva ersättning för gatumark endast skulle gälla gata enligt den stadsplan, i samband med vars fastställande förordnandet meddelades; sker ändring i denna stadsplan och därvid nya gator inom området upptagas eller tidigare fastställda gator vidgas, anser förf. att beträffande den därvid tillkomna nya gatumarken de allmänna reglerna för tomtägares ersättningsskyldighet äro gällande. Förf:s sålunda uttalade åsikt saknar emellertid stöd i lagtexten; enligt denna gäller befrielsen utan inskränkning varje ägare av tomt inom område, för vilket förordnande meddelats. Förf:s mening stämmer ock mindre väl med uttalanden av lagrådet vid granskningen av förevarande paragraf. Lagrådet framhöll nämligen (se NJA avd. II 1931 s. 367 ff.) att det i samband med en stadsplaneändring, enligt vilken vissa gator framdragas på annat sätt än i den ursprungliga planen, icke kunde meddelas nytt förordnande om avstående av annan mark änden som enligt denna plan avsetts till gator. Det vore, yttrade lagrådet, ej rimligt att genom ett nytt förordnande ålägga markägaren att avstå mark, som enligt den ursprungliga stadsplanen upptagits såsom byggnadskvarter, ens i det fall att han ännu icke helt fullgjort vad honom ålagts genom det första förordnandet eller, om han det gjort, han återfinge annan, ej längre till gata erforderlig mark; uppkomme fråga om stadsplaneändring borde beslut därom föregås av förhandling mellan staden och markägaren om frivilligt utbyte av mark. Dessa och andra uttalanden under förarbetena visa tydligt att lagen är byggd på den principen att stadens rätt ifråga om gatumark skall slutgiltigt regleras genom förordnandet. Ändring härutinnan kan endast åstadkommas genom frivillig överenskommelse med vederbörande. Lagrådets uttalanden gälla närmast markexploatör, men torde i än högre grad äga giltighet i fråga om tomtägare. Ty det vore illa om en tomtägare, som i förlitande på att genom

 

stadgandet i 52 § sista stycket vara fri från skyldighet att utgiva ersättning för gatumark betalat ett med hänsyn därtill avpassat tomtpris, skulle efter en stadsplaneändring, vars omfattning och innehåll bestämmas av staden, finna sig pliktig att till staden utgiva opåräknade ersättningsbelopp.
    Till sist må med tillfredsställelse konstateras förf:s framhållande av att de nya bestämmelserna, vilka giva städerna ökade rättigheter av ofta nog stor ekonomisk betydelse för de enskilda markägarna, kräva en omdömesgill och varsam tillämpning.

Hilding Forssman.