Ändringar i motorfordonsförordningen m. m. Gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga äro utfärdade den 20juni 1930 (SFS nr 284 och 285). Den snabba utveckling, som trafiken med motorfordon undergått, och den ingripande betydelse för samhället, som detta samfärdsmedel alltmer erhållit, ha emellertid medfört, att trafiklagstiftningen blivit i olika hänseenden mindre ändamålsenlig samt gång efter annan måst revideras. Sålunda hava ändringar vidtagits i motorfordonsförordningen åren 1931, 1932 och 1933 (SFS nr 135 och 253/1931, 233/1932 och 406/1933) samt i vägtrafikstadgan år 1931 (SFS nr 246).
    Den 1 juli innevarande år träda tre särskilda, den 7 juni 1934 dagtecknade författningar i kraft, vilka innefatta ytterligare ändringar i den gällande trafiklagstiftningen, nämligen dels en förordning (SFS nr 245) om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen, dels en förordning (SFS nr 246) om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan, dels ock en lag (SFS nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. Innan dessa författningar utfärdats, hade innevarande års riksdag tagit ställning (skriv. nr 286, med hänvisning till andra lagutskottets utlåtande nr 35) till förslag i ämnet, som framlagts i proposition nr 208.
    I det följande kommer en kortfattad redogörelse att lämnas för de viktigaste bestämmelserna i den nya lagstiftningen.
    Åtskilliga av författningsändringarna ha i den kungl. propositionen motiverats med behovet av ökad trafiksäkerhet. Uppmärksamheten har därvid framför allt riktats på att ett stort antal trafikolyckor orsakas av spritpåverkan hos vederbörande förare, varför skärpta åtgärder mot sådana förare i olika hänseenden ansetts påkallade. Av en i andra lagutskottets utlåtande intagen tabell framgår, att under fyraårsperioden 1929—1932 hade av 8,546 återkallade körkort ej mindre 6,992 eller nära 82 % av hela antalet återkallats på grund av förarens onykterhet. Beträffande de under femårsperioden 1924—1928 verkställda körkortsindragningarna, sammanlagt utgörande 5,795, var onykterhet anledning till 4,343 indragningar eller omkring 75 % av samtliga. År 1931 begingos omkring 40,000 förseelser mot vägtrafikstadgan eller motorfordonsförordningen, varav ungefär 1,000 mot 41 § 2 mom. i nämnda förordning (stadgandet angående onykterhet vid förande av motorfordon). Samma år dödadesvid motorfordonsolyckor 349 personer eller nära 16 % av hela antalet genom våldsam död (dock ej självmord) omkomna. Antalet motorfordon, som vid 1923 års slut utgjorde cirka 70,000, uppgick åren 1931 och 1932 till omkring 200,000.
    I den nya lagen hava upptagits stadgandena rörande de förseelser

 

ÄNDRINGAR I MOTORFORDONSFÖRORDNINGEN M. M. 391vid förande av motorfordon, som i gällande bestämmelser återfinnas i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen och 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan. Straffen för dessa förseelser hava skärpts väsentligt. Sammanförandet i en särskild lag av dessa straffbestämmelserhar av departementschefen motiverats med att straffarbete synts böra upptagas i straffsatsen för vissa av de brott, varom här är fråga, varför han ansett det riktigast, att de skärpta stadgandena meddelades i den ordning, som enligt § 87 regeringsformen gäller för stiftandet av allmän kriminallag. Enligt 1 § i lagen (motsvarande nu gällande 41 § 2 mom. i motorfordonsförordningen) skall den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, och i detta tillstånd för motorfordon, straffas med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under 10. Enligt 41 § 2 mom. är straffet för närvarande böter fr. 100—1,000 kr. eller fängelse i högst 3 månader. Efter dagsbotssystemets införande ådömas böterna i dagsböter, lägst 10. Enligt 2 § i lagen (motsvarande nu gällande 41 § 3 mom. i motorfordonsförordningen) skall den, som vid förande av motorfordon varit så påverkad av starka drycker, som i 1 § sägs, eller överskridit medgiven hastighet, och därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, straffas med fängelse eller med straffarbete i högst ett år. I 41 § 3 mom. är straffmaximum fängelse i ett år. Efter denna överflyttning kommer 41 § att behandla allenast fortkörning utan samband med grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom. Vid sammanträffande av de gärningar, som avses i 2 § i lagen, skall givetvis endast ett straff ådömas (jfr NJA 1931:134 och 1932 B 588). Lagrådet, som granskat förslaget till ifrågavarande lag, ävensom departementschefen ha ej ansett tillräckliga skäl föreligga att vid konkurrens mellan 1 § i lagen och 41 § motorfordonsförordningen i stadgandets nya lydelse ådöma den felande särskilda straff för onykterhet och för fortkörning. Enligt lagrådets och departementschefens mening bör i en sådan konkurrenssituation 4 kap. 1 § strafflagen vinna tillämpning.
    De i 1 och 2 §§ av lagen upptagna förseelserna hava hittills i övervägande antalet fall sonats med böter. Enligt uppgift från statistiska centralbyrån begingos 1931 1,036 och 1932 1,045 förseelser mot 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen (ev. jämfört med 3 mom.) av 854 resp. 924 personer. Av dessa personer blevo år 1931 endast 29 och år 1932 endast 37 ådömda frihetsstraff.
    I 3 § av den nya lagen (motsvarande nu gällande 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan) stadgas straff för förare av motorfordon, vilken efter sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att uppgiva namn eller hemvist eller lämna övriga upplysningar om händelsen. Straffet är fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter. Förseelse mot 10 § 3 mom. i vägtrafikstadgan i dess

 

392 G. DANIELSON.gällande lydelse, vilket stadgande ju avser även andra fordon än motorfordon, straffas jämlikt 16 § andra stycket med böter fr. 2—1,000 kr.— numera dagsböter —, varjämte, om omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid framförande av motorfordon, straffet kan bliva fängelse i högst ett år. Enligt den nya förordningen om ändring i vägtrafikstadgan skall 10 § 3 mom. bibehållas med i huvudsak oförändrad lydelse; förseelse mot stadgandet skall enligt 16 §straffas med dagsböter, därvid dock beträffande förseelser, som skett vid framförande av motorfordon, utsäges, att straffet skall bestämmas enligt den nya lagen.
    Vid granskningen av förslaget till ifrågavarande lag hemställde tre av lagrådets ledamöter beträffande 3 §, att straffsatsen måtte ändras till fängelse i högst ett år eller böter, då det ej kunde anses uteslutet, att med den föreslagna straffsatsen (fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter) jämförelsevis obetydliga förseelser komme att drabbas av fängelsestraff. Den fjärde ledamoten lämnade stadgandet utan anmärkning.
    Departementschefen ansåg emellertid ändring ej påkallad, då ringa skada eller annat liknande förhållande kunde i erforderlig utsträckning vinna beaktande såsom mildrande omständighet.
    Andra lagutskottet tillstyrkte den av lagrådets majoritet föreslagna straffsatsen, men åtta av utskottets sexton ledamöter reserverade sig och hemställde om bifall till stadgandets lydelse enligt propositionen. Denna reservation bifölls sedan av båda kamrarna, i första kammaren med 49 röster mot 48.
    Åtal för brott mot den nya lagens bestämmelser skall anhängiggöras vid allmän domstol.
    Enligt den nu gällande 49 § i motorfordonsförordningen må straffenligt förordningen ej tillämpas, då förseelsen bör beläggas med strängare straff enligt allmänna strafflagen. I 16 § vägtrafikstadgan föreskrives för närvarande, att straff enligt denna paragraf ej får ådömas, då förseelsen bör bestraffas strängare enligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen. Dessa bestämmelser skola upphöra att gälla. Till följd härav torde 4 kap. 1 § strafflagen böra tillämpas vid sammanträffande av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse mot 2 § vägtrafikstadgan.
    I 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan stadgas för närvarande, att åtal för förseelse mot resp. författning skall anhängiggöras vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, hos allmän domstol. Uti dessa bestämmelser hava, förutom vissa formella jämkningar, företagits den ändringen, att mål, däri talan om skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol (jfr SvJT 1930 sid. 398). Denna ändring innebär, bland annat, att om i ett redan anhängigt mål angående ansvar en målsägande uppträder med skadeståndsanspråk, polisdomstolen eller poliskammaren skall visa målet ifrån sig, varefter ny talan får väckas vid allmän underrätt.
    I motorfordonsförordningen har genom den nya lagstiftningen upp-

 

ÄNDRINGAR I MOTORFORDONSFÖRORDNINGEN M. M. 393tagits ett med 21 a § betecknat stadgande av innehåll, att polisman äger befogenhet att förbjuda den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automobil samt att, om så befinnes erforderligt, hindra honom att föra fordonet. En sådan befogenhet har visserligen ansetts följa av polisens allmänna skyldighet att förebygga brottsliga handlingar, men då tvekan härutinnan förefunnits på åtskilliga håll, har departementschefen ansett ett uttryckligt stadgande i förevarande hänseende vara påkallat.
    Till 15 § 3 mom. i motorfordonsförordningen har, bland annat, gjorts det tillägget, att polismyndighet under vissa förutsättningar äger rätt att omhändertaga körkort i avbidan på beslut av länsstyrelse, hurumed körkortet skall förfaras. Förutsättningarna för ett dylikt ingripande äro, att förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom (jfr 2 § i lagen) eller varit synbarligen överlastad av starka drycker (jfr 18: 15 SL) eller till följd av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom. Det omhändertagna körkortet skall inom 48 timmar insändas till den länsstyrelse, på vars prövning frågan om körkortets återkallande ankommer. Det åligger länsstyrelsen att skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall återkallas eller återställas till föraren. I avbidan på dylikt förordnande är föraren icke berättigad att föra motorfordon.

G. Danielson.