Några spörsmål rörande exekutiva auktioner. I denna tidskrift1 har prof. ÅKE HASSLER ägnat mitt arbete »Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom» en välvillig granskning. Den ärade rec. har i åtskilliga frågor uttalat åsikter som stå i strid med vad som hävdats i boken. Då vissa av dessa frågor äro av ganska stor praktisk betydelse, må det tillåtas mig att fortsätta diskussionen, helst som jag därigenom får tillfälle att något utförligare än som kunnat ske i boken framställa mina åsikter.

 

    1. Skall utlyst auktion inställas, när tillgänglig avkastning räcker till betalning av exekutionsfordringen? I mitt arbete (s. 17 f.) besvaras denna fråga jakande, dock endast för det fall att gäldenären begär inställandet. Såsom skäl åberopas att gäldenären alltid har möjlighet att avbryta förfarandet genom att betala exekutionsfordringen.Gör han detta får han själv lyfta den avkastning som redovisats. Följaktligen skulle han kunna göra så att han lånade erforderliga medel, stoppade förfarandet genom att betala exekutionsfordringen, lyfte avkastningen och återbetalade lånet. Man synes då lika väl kunna medge honom rätt att direkt använda avkastningen till exekutionssökandens förnöjande. Inga hänsyn till andra rättsägare behöva stå i vägen härför. Dessa måste nämligen ändock alltid räkna med att förfarandet kan nedläggas. I praxis torde det också vara mycket vanligt, att auktionen på gäldenärens begäran inställes, när avkastningen räcker till exekutionsfordringen jämte kostnaderna för förfarandet. Den omständigheten att Svea hovrätt i ett utslag, refererat i SvJT 1916 s. 159 ff., intagit en annan ståndpunkt, har icke förmått åstadkomma någon ändring härutinnan.
    Prof. Hassler gör nu gällande, att den i boken förfäktade ståndpunkten icke skulle överensstämma med lagen. I 143 § föreskrives bl. a. att, om försäljning icke ägt rum, behållen avkastning skall fördelas å likvid sammanträde enligt de grunder, som gälla för försäljning av medel influtna under tvångsförvaltning. Därför kunde det bli tal om att inställa auktionen endast om avkastningen räckte

 

1 Denna årgång s. 155 ff.

 

398 KARL OLIVECRONA.till att betala ej blott exekutionsfordringen utan även sådana framförliggande fordringar som enligt tvångsförvaltningsregler borde betalas. Emellertid skulle stöd saknas för att auktions orrättaren kunde besluta om fördelning i annan ordning än den 143 § föreskriver. Resultatet blir därför att exekutionen skall fortsättas. Prof. Hassler tillägger, att auktionen naturligtvis inställes, om gäldenären betalar exekutionsfordringen jämte kostnaderna. Men avkastningen borde även i detta fall fördelas enligt 143 §.
    Meningsskiljaktigheten synes huvudsakligen bero på att 143 § utsökningslagen uppfattats olika. I boken har jag antagit att lagrummet ej är tillämpligt, då auktionen inställts (se s. 159 not 9), vare sig anledningen härtill varit att sökanden återkallat sin ansökan eller att exekutionsfordringen blivit betald. Är detta riktigt, måste tydligen den avkastning som finnes tillgänglig överlämnas till fastighetsägaren. Men då bör han också, såsom ovan anförts, direkt kunna använda den till att betala exekutionsfordringen. Ingen fördelning, varå utsökningslagens regler skulle vara tillämpliga, kommer i sådant fall till stånd. När auktionsförrättaren utbetalar behållen avkastning till exekutionssökanden (och ev. även till bättre prioriterade borgenärer), är detta endast en form för avkastningens överlämnande till fastighetsägaren. Helt annorlunda ställer sig saken om man med prof. Hassler menar, att avkastningen måste fördelas enligt 143 § även då auktionen inställts. Skall en likvid enligt utsökningslagen hållas, måste den nämligen ovillkorligen hållas å föreskriven dag. Lagens stadgande i detta avseende är kategoriskt, och en avvikelse från detsamma måste, med hänsyn till besvärstidens beräknande, anses synnerligen betänklig.
    Frågan blir alltså hur 143 § skall tolkas. I stadgandet säges helt allmänt: »Har försäljning av fast egendom icke kommit till stånd, skall för fördelning. . . (av avkastning) . . . sammanträde hållas å tid, som i 142 § är föreskriven.» Emellertid är det icke självklart att dessa ord måste åsyfta varje fall då exekution inletts utan att försäljning kommit att äga rum. Det ligger nära till hands att anta, att lagens författare åsyftat de i 127 § angivna fall då »försäljning icke kommit till stånd», nämligen de fall att bud icke givits eller icke antagits. Denna förmodan vinner stöd därav, att föreskrift om meddelande angående tiden för hållande av särskild avkastningsfördelning givits endast för det fall att resultatlös auktion hållits (129 §). Vidare förutsätter 143 § uttryckligen, att en auktion ägt rum. Lagrummet stadgar nämligen — medelst hänvisning till 142 § — att fördelningssammanträdet skall hållas viss tid »efter auktionen». Härav måste dras den slutsatsen, att man icke tänkt sig någon avkastningsfördelning under annan förutsättning än att auktion hållits.1

 

1 Anmärkas må, att denna uppfattning framskymtar i ALMÉNS PM. Det heter där s. 252: »För sådana fall, då försäljning icke kommit till stånd — vare sig detta beror därpå, att lägsta budet icke uppnåtts eller att utmätningssökanden bestritt försäljningen enligt § 126:1 eller bud icke avgivits —måste särskilt sammanträde hållas för fördelning av avkastning eller ersättningsbelopp, om sådan tillgång finnes.» 

NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE EXEKUTIVA AUKTIONER. 399    Om man således anser, att avkastningen bör överlämnas till fastighetsägaren då auktionen inställes, synes det icke föreligga någon som helst anledning varför högre instans skulle ogilla en auktionsförrättares åtgärd att verkställa överlämnandet i den formen, att medlen utbetalas till exekutionssökanden och ev. till andra rättsägare. En annan fråga, som dock torde ha mindre betydelse, är huruvida auktionsförrättaren kan anses skyldig att visa detta tillmötesgående. Denna fråga måste nog besvaras nekande. Något straff för ämbetsbrott därest han vägrar kan icke komma i fråga. Det synes ej heller vara befogat att upphäva auktionen, om sådan hållits.1

 

    2. Tidpunkten för begäran av fastighetsägare jämlikt 121 § 1 st. sista p. om gemensamt utrop av honom tillhöriga fastigheter. I boken (s. 96), säges att dylik begäran, när det gäller gemensamt intecknade fastigheter, synes kunna framställas ännu efter särutropen, innan fastigheterna förklarats sålda. Prof. Hassler anser att fastighetsägarens begäran bör framställas före särutropens början. Såsom skäl härför åberopas att rättsägare och spekulanter ha intresse av att få kännedom om utropsordningen på förhand, och att detta intresse synes ha stöd av 119 § UL som säger, att auktionsförrättaren, innan utrop (= utrop överhuvud) sker, skall meddela fullständig underrättelse om sättet för försäljningen. Min ståndpunkt grundas därpå, att man icke utan uttryckligt stöd av lag kan låta rätten att begära gemensamt utrop prekluderas tidigare än som är nödvändigt. Det meddelande, som skall lämnas enligt 119 §, behöver, synes det mig, i förevarande avseende ej innefatta någonting annat än att gemensamt utrop skall ske, därest fastighetsägaren det begär. I själva verket torde lagen förutsätta, att fastighetsägarens begäran om gemensamt utrop kommer först efter särutropen. I 1 p. av 121 § stadgas när särutrop skall ske. Därefter heter det: »Gå ej vid dessa utrop egendomarna så högt» etc., skall gemensamt utrop äga rum under vissa förutsättningar. I sista p. stadgas slutligen, att gemensamt utrop av fastigheter som äro i samma ägares hand skall ske, om fastighetsägaren »det äskar» — obs! icke »äskat». Härav synes man svårligen kunna dra någon annan slutsats än att fastighetsägarens begäran kan framställas efter särutropen. — Annorlunda måste man dock behandla en begäran om gemensamt utrop av icke gemensamt intecknade fastigheter. I lagen finnes ingen föreskrift om att sådana fastigheter någonsin skola utropas gemensamt. Vid meddelandet om auktionssättet har därför auktionsförrättaren ingen anledning att lämna någon uppgift om att dylikt utrop eventuellt skall äga rum. Om ägaren begär att fastigheterna skola utropas gemensamt, finnes emellertid knappast någon anledning att vägra detta. Men man måste då fordra, att hans begäran framställts före utropen så att uppgift därom kunnat inflyta i meddelandet om auktionssättet. Här är verkligen det från 119 § hämtade argumentet tillämpligt.

 

    3. Anslutningsrätten enligt 114 § UL. För att en borgenär skall

 

1 Jfr till det anförda rådman SIGFRID LUNDGRENS artikel nedan s. 402.

 

400 KARL OLIVECRONA.få utöva anslutningsrätt enligt 114 § UL fordras bl. a., att hans betalningsrätt i fastigheten är »ostridig eller styrkt». Prof. Hassler framkastar nu den tanken, att auktionen möjligen borde uppskjutas om en borgenär, som vill utöva anslutningsrätt, begär detta för att kunna utverka dom på fordringen. Såvitt jag kan finna, saknas lagligt stöd för en sådan begäran. Det skulle också ur praktisk synpunkt vara betänkligt att bevilja uppskov i dylika fall. Rättsägarnas besvär och kostnader för inställelse till auktionen (borgenärssammanträdet) bleve bortkastade. Men framför allt skulle en betydande tidsutdräkt kunna bli följden. Avslås borgenärens begäran omsänkning av lägsta budet, kan ingenting värre hända än att fastigheten blir osåld. I dylikt fall kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke borgenären jämlikt grunderna för 70 § 2 st. konkurslagen (ehuru i strid med lagrummets ordalydelse) borde kunna påfordra nytt försäljningsförsök, sedan han fått fordringen fastställd. I motsatt fall kunde de med förmånsrätt enligt HB 17:4 utrustade fordringarnas betalningsrätt i fastigheten göras illusorisk genom att försäljning av fastigheten begärdes på ett tidigt stadium av konkursen. — Lagberedningen hade i sitt förslag till ändrad lydelse av 124 § äldre konkurslagen upptagit en bestämmelse om att borgenärerna alltid kunde besluta att försök till exekutiv försäljning skulle underlåtas. Häremot anmärkte lagrådet, att detta kunde leda till åsidosättandeav prioriterade borgenärers intressen. Skall de prioriterade borgenärernas intresse kunna tillgodoses, säger lagrådet, måste uppenbarligen sörjas för att »från konkursboets sida kommer att i varje fall föranstaltas om en auktion, vid vilken anslutningsrätten kan utövas» (kursiv. här). Denna hemställan iakttogs (NJA II 1912 s. 273 f.). Lagens ord kommo emellertid icke att helt täcka syftet med ändringen, eftersom det icke utsades att försäljningsförsöket skulle äga rum under sådana förhållanden att anslutningsrätten verkligen kunde utövas. Det synes nu vara riktigast att låta det tydligt uttalade syftet komma till sin rätt på bekostnad av en ofullständig formulering och sålunda medge de ifrågavarande borgenärerna rätt att kräva nytt försäljningsförsök om anslutningsrättens utövande vid det första tillfället stött på formella hinder. Sker detta, bortfaller allt intresse för inteckningshavarna att i oträngt mål söka förhindra utövande av anslutningsrätten.

 

    4. Inrop för annans räkning. I anslutning till praxis hos många överexekutorer (sannolikt de flesta) hävdas i boken att köpebrevet bör utställas på huvudmannen även då ett ombud först vid köpeskillingens erläggande uppger sin egenskap av fullmäktig. Prof. Hassler ogillar detta bl. a. emedan därigenom öppnas en möjlighet att vid överlåtelse undgå lagfartskostnad för köparens förvärv, varjämte, om inroparen komme i konkurs före likviddagen, en överlåtelse till borgenärernas nackdel lätt kunde arrangeras. Jag kan icke känna mig övertygad av dessa skäl. Vad lagfartskostnaden beträffar är det endast stämpelavgiften som har någon väsentlig betydelse och den utgår ju endast en gång om överlåtelsen skett på

 

NÅGRA SPÖRSMÅL RÖRANDE EXEKUTIVA AUKTIONER. 401oförändrade villkor samt lagfart sökts inom föreskriven tid. Den som vill beträda olagliga vägar kan emellertid, när villkoren varit ändrade, genom att dölja detta undvika den dubbla stämpelavgiften. I betraktande härav kan det knappast vara särdeles betänkligt, om det finnes möjlighet till stämpelbedrägeri även i den formen att fullmäktigskap uppdiktas. Motsvarande kan anföras angående faran för att fastigheten kunde undandras inroparens konkursbo. Ett sådant resultat kan naturligtvis likaväl uppnås genom antedatering av en överlåtelse som genom en falsk uppgift om inrop för annans räkning. Prof. Hassler anser själv att köpebrevet borde utfärdas till huvudmannen, om inroparen kan styrka att han handlat såsom kommissionär. Härvid kunde emellertid knappast något annat bevismedel komma ifråga än en skriftlig eller inför auktionsförrättaren avgiven muntlig uppgift av huvudmannen. Godtages en sådan uppgift, synes det emellertid vara svårt att vägra tillmäta företeendet av en fullmakt från huvudmannen samma betydelse. Givetvis vore det i och för sig väl tänkbart att fordra, att ställningen såsom ombud skulle uppgivas redan i samband med fullgörandet av vad som fordras förbudets antagande. Men då borde detta stå i lagen. Därtill kommer att nu den sedvanan utbildat sig att en senare uppgift godtages. Det synes mig som om man borde fordra ganska starka skäl för att bryta mot denna sedvana. Under övergångstiden finnes nämligen risk för förluster för den som inrättat sig efter vad som varit vanligt. — Den nämnda sedvanan synes kunna förklaras genom följande förhållanden. Det är ostridigt att egenskapen av fullmäktig icke behöver uppgivas före budets avgivande eller ens före klubbslaget. Den grundläggande rättshandlingen företages alltså utan att det framgår om den sker i eget eller annans namn, vilket sammanhänger med att inroparens person icke spelar någon roll vid budets antagande. Hans solvens prövas icke. Bortsett från ett undantag beträffande banker och sparbanker prövas icke heller hans rätt att förvärva fastigheten. Vad auktionsförrättaren gör när han »antager» budet och förklarar fastigheten såld är i själva verket blott att han konstaterar ett händelseförlopp: att en viss person stannat för högsta budet, att denne fullgjort ett prestandum enligt 125 § UL samt att försäljning icke bestritts, resp. att försäljning påyrkats enligt 126 § UL. Har det uppgivits att inropet skett för annans räkning, konstateras även detta. Men detta blir alltid ett konstaterande i efterhand, som saknar motsvarighet vid vanliga civilrättsliga avtal. Det är en synnerligen naturlig tanke att detta konstaterande kan förläggas jämväl till den senare tidpunkt då köparens person får betydelse, nämligen tidpunkten för likviden. Den rådande sedvanan har alltså en ganska god förklaring i det förhållande att lagen icke fordrar att egenskapen av fullmäktig skall uppges före budets avgivande.
    Slutligen vill jag endast påpeka att prof. Hassler synes ha blivit vilseledd angående min mening genom en måhända alltför kortfattad formulering å s. 142. Jag har i den därstädes berörda frågan alldeles samma åsikt som prof. Hassler.

Karl Olivecrona.

 

26 — Svensk Juristtidning 1934.