Omorganisation av advokatväsendet i Tyskland. Till grund för den rättsliga regleringen av det tyska advokatväsendet ligger alltjämt Rechtsanwaltsordnung av den 1 juli 1878, vilken i stora drag innehåller följande: För utövande av advokatverksamhet fordras tillstånd av statsmyndighet. Var och en som avlagt för domarkompetens föreskrivna prov är emellertid berättigad att erhålla dylikt tillstånd, dock blott för det land, där han avlagt sina prov. Endast undantagsvis kan tillstånd vägras på grund av särskilda skäl, såsom ådömt straff, konkurs, sinnessvaghet m. m., och ett givet tillstånd kan endast i motsvarande sällsynta undantagsfall återkallas. De inom jurisdiktionsområdet för en Oberlandesgericht auktoriserade advokaterna bilda en advokatkammare, ledd av en styrelse, vilken utövar uppsikt över medlemmarna och avgör tvister medlemmarna emellan samt mellan dessa och deras uppdragsgivare. Styrelsen har vidare disciplinär bestraffningsrätt över medlemmarna och kan genom ett noga reglerat förfarande ådöma dem varning, tillrättavisning, böter upp till 5,000 RM och t. o. m. uteslutning ur advokatståndet. Den dömde har emellertid möjlighet att överklaga styrelsens domslut hos en hedersdomstol, i vilken bl. a. några ledamöter av Reichsgerichtha säte.
    Vid sidan av advokatkamrarna har bildats en frivillig sammanslutning av de tyska advokaterna, »Deutscher Anwaltverein», vilken grundades redan 1871 och till vilken i början av 1933 flertalet eller omkring 15,000 tyska advokater voro anslutna. Denna förening hade till uppgift att tillvarataga advokatståndets materiella och ideella intressen och utgav bl. a. den välbekanta »Juristische Wochenschrift».
    Genom statsvälvningen våren 1933 ha dessa förhållanden undergått följande ändringar.
    Genom lagen d. 7 april 1933 rörande tillträde till advokatyrket återkallades de för advokater av icke-arisk härkomst meddelade tillstånden. Såsom icke-

 

arisk betraktas den, vilkas föräldrar eller förfäder i andra led icke alla äro av arisk stam. Stadgandet gäller dock ej för sådana icke-ariska advokater, som sedan d. 1 aug. 1914 utövat advokatyrket eller i världskriget kämpat vid fronten för tyska riket och dess bundsförvanter eller vilkas söner eller fäder stupat i kriget. Vidare återkallades auktorisationen för advokater, som utövat kommunistisk verksamhet. Enligt en förordning av d. 20 juli 1933 kan även företrädande eller försvar av kommunistiska partiets medlemmar betraktas som kommunistisk verksamhet, nämligen om omständigheterna — speciellt uppdragens frekvens, sättet för deras utförande och förhållandena vid deras mottagande — därtill föranleda. Numera äro dessa bestämmelser fullständigt genomförda, så att ytterligare återkallelser enligt denna lag icke mer ifrågakomma. För de efter bestämmelsernas genomförande återstående advokaterna stadgar en förordning av d. 1 okt. 1933, att de icke blott hava full frihet att utöva sitt yrke utan även hava anspråk på den aktning som tillkommer medlemmar av advokatståndet: »Ingen advokat får hindras eller motarbetas i sin lagenliga yrkesutövning». Trots detta stadgande ha emellertid icke-ariska advokater enligt en förordning av d. 19 okt. 1933 ang. riksarvegårdslagen uteslutits från tillträde till arvegårdsrätterna.
    Vad därefter angår nyantagning av advokater, så kan en person av icke-arisk härstamning utan särskilda skäl förvägras tillträde till advokatbanan. Personer, som idkat kommunistisk verksamhet, äro helt uteslutna. Enligt lagen av d. 20 juli 1933 bör tillträde vidare förvägras tjänstemän, som efter uppnådd pensionsålder erhållit avsked. Tillstånd kan även vägras tjänstemän, som före pensionsåldern avskedats på grund av bristande tjänsteduglighet eller som enligt lagen d. 7 april 1933 om återuppbyggandet av ämbetsmannakåren entledigats på grund av brist i utbildning eller anlag eller på grund av politisk otillförlitlighet.
    Några luckor i advokatordningen ha utfyllts genom en förordning av d. 18 mars 1933 och lagen av d. 20 juli 1933. Enligt dessa kan en advokat, då disciplinär åtgärd anhängiggjorts mot honom, förbjudas uppträda inför rätta, om det kan antas att han kommer att uteslutas ur advokatståndet. Han är då tills vidare i huvudsak förhindrad att utöva sitt yrke och för fullgörandet av hans uppdrag utses en ställföreträdare. Tidigare kunde en advokat, även då de svåraste anklagelser riktats mot honom, fortfarande fritt advocera, ända tills han genom lagakraftvunnet beslut blivit utesluten. En annan nyhet är att meddelat tillstånd skall återkallas då vederbörande på grund av kroppslig ofärdighet eller sinnessvaghet är varaktigt oförmögen att uppfylla sina plikter. Vissa nya bestämmelser ha ock genom de nämnda författningarna införts för att stärka advokatståndets ställning. Medan förr advokater över huvud ickefingo anlitas vid arbetsdomstolarna i första instans, har sålunda förbudet däremot nu mildrats, så att advokater få uppträda inför arbetsdomstolarna om de i det särskilda fallet av den s. k. »tyska arbetsfronten» tillåtits företräda endera parten. För arbetsdomstolarnas andra och tredje instanser gäller nu som förr advokattvång och frihet för parterna att anlita vilken i Tyskland auktoriserad advokat som helst. Vidare har i lagen d. 20 juli 1933 stadgats, att advokater kunna uppträda som ombud inför alla på avtal grundade skiljedomstolar. Förbehåll, att parterna icke få företrädas av advokater, förklaras ogiltiga. I lagen d. 20 juli 1933 föreskrives ytterligare, att yrkesmässiga sak-

 

förare, som icke äro advokater, skola vara uteslutna från rätt att uppträda i muntlig förhandling inför domstol såsom rättegångsfullmäktige eller rättegångsbiträden. De skola icke heller få uppträda inför rätta för att föra talan såsom part angående ett till dem överlåtet anspråk, ifall överlåtelsen enligt domstolens uppfattning skett för att möjliggöra deras uppträdande inför rätta. Från det mot sakförare riktade förbudet kan emellertid meddelas dispens. I domstolens skön ligger vidare att, om part, fullmäktig eller biträde, som icke är advokat, befinnes sakna förmåga att personligen utföra talan i visst mål, fråntaga honomrätten att göra detta. Utrymmet för advokaternas verksamhet har å andrasidan beskurits genom det av den nya regimen vidtagna inskränkandet av exekutionsväsendet och införandet av lagligen reglerade skiljedomstolar för olika grenar av det ekonomiska livet.
    I organisatoriskt avseende är att märka, att en riksadvokatkammare bildats genom förordning d. 18 mars 1933 med uppgift att åstadkomma ett ständigt samarbete mellan de provinsiella advokatkamrarnas styrelser. Vidare må nämnas, att det redan år 1928 grundade »Bund Nationalsozialistischer Deutscher Juristen» efter att ha vunnit anslutning av de särskilda yrkesförbunden proklamerats såsom »Deutsche Rechtsfront». Deutscher Anwaltverein, vilken jämväl anslutit sig till denna Rechtsfront, upplöstes d. 27 dec. 1933 genom beslut på allmänt medlemsmöte, och i dess ställe trädde en «Reichsfachgruppe Rechtsanwälte des Bundes Nationalsozialistischer Deutscher Juristen», som styres enligt den nationalsocialistiska ledarprincipen. Denna grupp har övertagit utgivandet av »Juristische Wochenschrift».
    Såsom en följd av rikets konsolidering har slutligen genom en lag avd. 16 febr. 1934 stadgats, att advokaterna inom hela riket kunna välja den domstol, där de önska erhålla auktorisation.
    Härmed torde det tyska advokatståndets omorganisation tills vidare vara avslutad.

Josef Fischler.