SIGURD ØSTREM. Ektefellers formuesforhold efter loven av 1927. Oslo 1932.
    Aschehoug. 267 s. Inb. kr. 15.00.

 

    Den efter skandinaviskt samarbete tillkomna norska äktenskapslagstiftningen är liksom den danska ej sammanförd i en gemensam lag utan innehålles i dels en lag av 1918 om »indgaaelse og oplosning av egteskap», dels en lag av 1927 om »ektefellers formuesforhold». Sistnämnda lag behandlas i Østrems förevarande arbete. Detta har erhållit formen av en kommentar, i vilken, förutom en ingående framställning av innehållet i de särskilda paragraferna, med stöd av lagens förarbeten redogörelse lämnas för de skäl som ligga till grund för de nya bestämmelserna. Vidare lämnas i en inledning en framställning av »lovens område og forhold til andre lover», en historisk översikt samt en utförlig redogörelse för den nya lagstiftningens tillkomsthistoria. Dessutom inledes varje kapitel av lagen med en systematisk översikt av de ämnen som behandlas i kapitlet. Arbetet förefaller i hög grad intressant och upplysande. Till en mera detaljerad granskning har anm. ej haft tillfälle.

 

TORBEN LUND. Loven om Forfatterret og Kunstnerret af 26. April 1933. Kommenteret Udgave. København 1933. Gad. 264 s. Kr. 5.50.
    Med erkännansvärd raskhet har Sekretær i Undervisningsministeriet, cand.jur. Torben Lund utsänt en värdefull kommentar till den nya danska lagen om författar- och konstnärsrätt. Arbetet har före offentliggörandet granskats av medlemmar av den kommitté, som framlagt förslaget till 1933 års lag, samt av representanter för Dansk Forfatterforening och Journalistsamfundet; i boken ingår för övrigt ett av förstnämnda förening utarbetat tillägg (s. 257 ff.), huvudsakligen avseende förlagsrätten. Kommentaren har alltså tillkommit under intimt samarbete med intresserade och auktoritativa kretsar, och Lund har också åstadkommit en fyllig och vederhäftig redogörelse för den danska rätten på området, därvid inhemsk praxis synes vara mycket fullständigt utnyttjad. Utländsk lagstiftning, särskilt i de övriga nordiska länderna, omnämnes i vissa fall, och på några punkter lämnas meddelanden om praxis i främmande länder; dessa notiser förefalla dock en smula godtyckligt valda.
    1933 års danska lag är endast till formen ett helt nytt lagverk. De flesta bestämmelserna härstamma från 1902, men nu, liksom tidigare 1904 och 1912, har man i samband med vidtagande av partiella ändringar utfärdat det hela som en ny lag. Den nya lagen innehåller flera betydelsefulla förbättringar i författarnas och konstnärernas rättsläge. Vissa av ändringarna ha varit nödvändiga för att sätta Danmark i stånd att biträda den vid konferens i Rom 1928 antagna reviderade Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. — Genom den nya lagen § 1 har författaren erhållit ensamrätt till offentlig uppläsning av sitt verk, medan tidigare särskilt förbehåll erfordrades; enligt § 14 g) gäller rätten dock endast, när uppläsningen tjänar privat förvärvsverksamhet. — Författaren ansågs i praxis redan enligt äldre lag äga förfoga över verkets utsändande i radio (se Lunds. 52), och det har därför icke behövts någon lagändring för att upp-

 

fylla den reviderade konventionens bestämmelse härom i art. 11 bis. Artikeln medgiver konventionsländerna att vidtaga inskränkningar i denna rätt; det kan t. ex. under vissa omständigheter föreskrivas, att verk även utan författarens samtycke kan utsändas i radio mot skälig ersättning, som bestämmes av kompetent myndighet. Norge, som å Romkonferensen 1928 särskilt kämpade för denna undantagsregel, har också i 1930 års lag infört stadganden av detta slag, men i Danmark har man — liksom i Sverige 1931 — icke ansett skäl föreligga härtill. — I fråga om musikaliska verk har man avsevärt utvidgat skyddet, särskilt beträffande sånger och danser (se Lund s. 140 f.). Däremot ha vissa inskränkningar i tonsättarens rätt nyligen införts i Tyskland genom »Gesetz über Vermittlung von Musikaufführungsrechten» avd. 4 juli 1933, vilken på sina håll ansetts varsla om en ny syn på auktorrätten i det nationalsocialistiska Tyskland, utgående från att auktors ensamrätt i stor utsträckning bör få vika av hänsyn till allmänintresset att de andliga skapelserna komma befolkningen till godo.
    I 1933 års danska lag har man vidare i anslutning till den reviderade konventioren art. 6 bis lagfäst en oförytterlig rätt för författare och konstnäreratt få sitt namn nämnt i samband med verket och kunna motsätta sig förvanskning av detta; den s. k. droit moral. Denna ideella rätt övergår enligt den nya lagen vid författarens död till Undervisningsministeriet och är i dess hand icke begränsad till den vanliga skyddstiden utan fortbestår även efter dennas slut. Om droit moral se Lund s. 101 ff. och 182 f.
    Till sist må något nämnas om den danska lagens ståndpunkt till den på sistone mycket omdebatterade frågan om skydd för utövande konstnärers(skådespelares, sångares, musikers etc.) prestationer, särskilt mot dessas egenmäktiga återgivande genom radio eller grammofon; se härom EBERSTEIN i SvJT 1928 s. 1 ff. 1912 infördes i den danska lagen § 5 en bestämmelse om skydd för den som överför ett verk till mekaniska instrument. Därmed ville man bereda grammofonfabrikanterna ett speciellt industriellt skydd. VINDING KRUSE har nu (i Ejendomsretten II s. 458 ff.) hävdat, att enligt denna bestämmelse författarrätt borde tillkomma även den utövande konstnär, som medverkat vid inspelningen. Ordalagen och sakens natur anses tala härför. Föreskriften har i den nya lagen lämnats oförändrad, och frågan är alltså alltjämt svävande. LUND, som behandlar spörsmålet s. 79 ff., uttalar icke någon bestämd uppfattning men åberopar (s. 83) vissa utländska yttranden angående det 1910 införda st. 2 i § 2 av 1901 års tyska författarrättslag, vilka anses stöda Vinding Kruses tolkning. Denna passus hos Lund har sedan av Vinding Kruse i UfR 1933 s. 352 givits en mer tillspetsad formulering. De lämnade uppgifterna synas dock icke fullt korrekta. Uttalanden om den tyska bestämmelsen torde icke kunna direkt överföras till den danska, då den förra i motsats till den senare uttryckligen låter rättsskyddet uppkomma för den utövande konstnären. Och därtill kommer, att det av Lund nämnda tyska arbetet (MARWITZ-MÖHRING; Das Urheberrecht an Werken der Literatur und Tonkunst in Deutschland, Berlin 1929) innehåller en skarp kritik (s. 46 f.) av den tyska föreskriften i § 2 st. 2, vilken kritik avslutas med ett framhållande av att denna i så hög grad är en undantagsbestämmelse, att en analog tillämpning, t. ex. i fråga om radion, icke kan komma i fråga. Vinding Kruses tolkning synes vara alltför djärv. Den har också nyligen utförligt bemötts av STEPHAN HURWITZ i UfR 1933 s. 357 ff.

Å. v. Z.