Lagen om bevisning genom sakkunnig. Den sedan länge aktuella frågan om en revision av bevisningsreglerna i 1734 års lag1 lärer av allt att döma ej vinna sin fullständiga lösning förrän i samband med den förestående allmänna rättegångsreformen. På ett hithörande område, nämligen i fråga om sakkunnigbeviset, har emellertid bristen på bestämmelser ansetts så kännbar att statsmakterna funnit en reglering böra redan nu genomföras. Sedan ett genom proposition (nr 124) till innevarande års riksdag framlagt förslag till lagstiftning i detta ämne med ett par smärre ändringar antagits av riksdagen, har sålunda den 7 juni 1934 utfärdats lagom bevisning genom sakkunnig (SFS nr 268), vilken träder i kraft den 1 januari 1935.
Den nya lagen är emellertid icke avsedd att innefatta en slutlig lösning av spörsmålet. En fullt rationell reglering av sakkunnigbeviset lärer nämligen förutsätta genomgripande ändringar av gällande rätt även på vissa andra områden, särskilt i fråga om vittnesbeviset och editionsplikten. De nu meddelade bestämmelserna ha fastmera karaktären av ett inom ramen av bestående rättegångsordning tillkommet provisorium, begränsat till att huvudsakligen upptaga bestämmmelser på sådana punkter där föreskrifterna angående vittnen ej lämpligen kunna tillämpas på sakkunniga, t. ex. ifråga om sakkunnigplikt, formen för sakkunnigs utlåtande och ersättning till sakkunnig.
Vad beträffar frågan om domstols befogenhet att anlita sakkunnig, ha några särskilda villkor härför icke uppställts. Lagens 1 § förutsätter allenast att i mål, som är vid domstol anhängigt, finnes nödigt att anlita sakkunnigs biträde för prövning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap. Rätten äger alltså ex officio besluta att sakkunnig skall anlitas. Denna grundsats utgör naturligen icke hinder för part att, om han så finner nödigt, fästa domstolens uppmärksamhet på lämpligheten av att införskaffa sakkunnigutredning eller framställa yrkande därom, men rätten är ej bunden av ett sådant yrkande, lika litet som av att parterna eventuellt motsätta sig den ifrågasatta åtgärden. Såväl i motiveringen till lagförslaget som under riksdagsdebatten betonades emellertid vikten av att domstolarna iakttaga erforderlig varsamhet vid anlitandet av sakkunnig, särskilt i fall då sistnämnda situation föreligger och den sakkunniges tillkallande skulle föranleda kostnad för parterna. —Lämnas parts framställning om sakkunnigutredning utan bifall eller
önskar part anlita annan sakkunnig än den som domstolen utsett, får det ankomma på parten att själv tillkalla den sakkunnige som han vill ha hörd. Dessa båda fall regleras emellertid icke i den nya lagen, som äger tillämpning endast å sådan sakkunnig som utsetts av rätten, d. v. s. om vars hörande rätten beslutat (9 §).
Någon självständig klagorätt beträffande beslut rörande sakkunnigförordnande har ej införts. Är part missnöjd med att sakkunnig tillkallats, torde för den händelse målet därigenom enligt hans mening onödigt uppehålles bestämmelsen i 16 kap. 12 § rättegångsbalken lämna utrymme för talans fullföljande, och innefattar beslutet avslag å parts begäran om sakkunnigutredning, står det ju som nämnts parten fritt att själv införskaffa yttrande av sakkunnig på sätt för närvarande sker.
I fråga om valet av sakkunnig har frihet lämnats domstolen att anlita antingen sakkunniga i offentlig ställning eller enskilda personer (1 § första stycket). Man har emellertid utgått från att i allmänhet »offentliga» sakkunniga komma att anlitas, helst dessa äro skyldiga att ställa sig till förfogande och ofta ej äro berättigade till särskild ersättning för uppdraget. Skyldighet att på domstols begäran avgiva sakkunnigutlåtanden åligger enligt särskilda föreskrifter (instruktioner, reglementen o. s. v.) dels vissa myndigheter, såsom medicinalstyrelsen, lantmäteristyrelsen och statens provningsanstalt, dels vissa tjänstemän, t. ex. provinsialläkare och överlantmätare, dels ock vissa andra som äro »satta att tillhandagå med yttrande» i särskilda ämnen, exempelvis ingenjörsvetenskapakademien, konstakademien och veterinärhögskolan. Huruvida en ellerflera sakkunniga skola tillkallas har ock överlåtits åt domstolen att bestämma. — I samband med personvalet uppkommer frågan om jäv mot sakkunnig. De skäl, som föranlett att från vittnesmål uteslutits personer vilka stå i visst förhållande till saken eller till parterna personligen, göra sig tydligen med ökad styrka gällande i fråga om sakkunniga: dels lärer det för en person i dylik ställning vara svårare att avgiva ett opartiskt omdöme än att riktigt återgiva en iakttagelse, och dels är väl faran för att domstolen skall bliva missledd i förevarande fall desto större som domstolen på grund av bristande insikt i ämnet ofta saknar förutsättning att pröva värdet av den sakkunniges uttalanden. Med hänsyn härtill har ej blott föreskrivits, att en person som är jävig att vittna i ett visst mål icke heller må däri fungera såsom sakkunnig, utan även stadgats ett allmänt förbud för den, som eljest till saken eller till någondera parten står i sådant förhållande att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad, att vara sakkunnig i målet (1 § andra stycket).
Beträffande parternas rätt att öva inflytande på valet av sakkunnig har utttryckligen föreskrivits, att tillfälle bör beredas dem att yttra sig i frågan — något som dock naturligtvis stundom ej låter sig göra med hänsyn till ärendets brådskande art eller av annan anledning — samt att, om parterna ena sig om viss sakkunnig, denne bör anlitas, såvida han finnes lämplig och hinder därför ej möter,
exempelvis på grund av jävsförhållande (1 § tredje stycket). Har den av parterna sålunda förordade blivit utsedd, står det emellertid domstolen öppet att jämte honom tillkalla även annan sakkunnig.
Medan det betraktas som en allmän medborgerlig plikt att tjänstgöra såsom vittne i rättegång, då sådant påkallas, intager den nya lagen i fråga om sakkunnigplikten en annan ståndpunkt. Härvid bortses från sådana personer som å tjänstens vägnar äro skyldiga att biträda såsom sakkunniga eller äro satta att tillhandagå med yttranden. Andra personer äro ej utan eget åtagande pliktiga att utföra sakkunniguppdrag. Har emellertid någon åtagit sig sådant uppdrag, må han sedan ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande; tredskas han, äger rätten hålla honom därtill medelst vite (2 §). Framhållas må, att av sistnämnda bestämmelse naturligen ej följer någon skyldighet för domstolen att bruka tvång mot en försumlig sakkunnig. Ofta nog lärer det befinnas lämpligare att ersätta en sakkunnig, som ådagalagt så ringa intresse för sitt uppdrag, med annan person.
För att den sakkunnige skall kunna fullgöra sitt uppdrag erfordras ej sällan, att han verkställer besiktning av ett föremål, en fastighet eller en plats där någon i målet relevant händelse inträffat. Om den som innehar sådan egendom ej godvilligt ställer den till förfogande, kunna svårigheter uppkomma. För brottmålens del lära stadgandena angående beslag och husrannsakan bereda vissa möjligheter att framtvinga egendomens tillhandahållande. Vad tvistemålen beträffar saknas däremot som bekant allmänna bestämmelserom skyldighet för innehavaren av ett föremål, som domstolen vill taga i skärskådande, att förete det i rättegången. Såsom i det föregående antytts har frågan om en reglering av editionsplikten ej upptagits i förevarande sammanhang, utan man har nöjt sig med vad som i detta hänseende gäller enligt särskilda stadganden eller rättspraxis, och det blir domstolens sak att, i den mån det behövs och enligt gällande rätt låter sig göra, bereda den sakkunnige tillgång till egendom som han behöver besiktiga. En del föreskrifter angående besiktning genom sakkunnig ha emellertid upptagits i den nya lagen (3 §). Sålunda har uttryckligen stadgats, att om det för fullgörande av sakkunnigs uppgift erfordras att han verkställer besiktning av föremål eller annat som är för besiktning tillgängligt, rätten äger därom förordna. Finnes lämpligt att parterna äro närvarande vid besiktningen, må rätten föreskriva att de skola därtill kallas genom den sakkunniges försorg. Naturligtvis kan det också tänkas, att rätten själv vid förordnandet om besiktning sätter ut tid och plats för denna. Har part erhållit kallelse, utgör hans utevaro ej hinder för förrättningens företagande. Över besiktning, vid vilken parterna böra närvara, skall protokoll föras.
Vad beträffar formen för sakkunnigutlåtandet har bestämmelser ej meddelats såvitt angår utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå med yttrande. Om sådant utlåtande skall gälla »vad särskilt är stadgat eller eljest är vedertaget»
(4 § första stycket). Vederbörande instruktioner eller reglementen innehålla ofta bestämmelser om huru beslut skola fattas, intyg underskrivas o. s. v. Angående protokoll och utlåtanden över rättsmedicinska och rättskemiska undersökningar finnas särskilda föreskrifter. I allmänhet torde beträffande tjänsteutlåtanden endast bliva fråga om skriftlig form. Annan sakkunnig skall enligt 4 § andra stycket avgiva skriftligt utlåtande, om ej rätten annorlunda förordnar, men har den sakkunnige utlåtit sig skriftligen, skall han ändock höras muntligen, för den händelse part det yrkar och hans hörande ej uppenbarligen saknar betydelse eller ock rätten eljest finner förhör erforderligt. Rätten är således skyldig att villfara parts begäran om muntligt förhör med den sakkunnige, såvida ej det påkallade förhöret »uppenbarligen saknar betydelse». Denna inskränkning i parternas rätt att få till stånd muntligt förhör har ansetts nödvändig för undvikande av onödiga kostnader och besvär. Särskilt i fall då den sakkunnige redan en gång hörts muntligen lärer ett, exempelvis i högre instans, framställt yrkande om förnyat förhör med honom icke böra bifallas, om det ej göres sannolikt att något nytt därigenom skall framkomma. — Rörande tillvägagångssättet vid det muntliga förhöret ha inga särskilda föreskrifter meddelats. På grund av en generell hänvisning i 7 § bliva emellertid reglerna angående vittnesförhör i tillämpliga delar gällande i fråga om förhör med sakkunnig. Härutinnan må framhållas bestämmelserna om edstema, om eftergivande av ed samt om förhör vid annan domstol.
De ur praktisk synpunkt viktigaste bestämmelserna i den nya lagen torde vara de som handla om ersättning till sakkunnig. Utan tvivel har saknaden i gällande rätt av allmänna föreskrifter på denna punkt mer än något annat varit ägnad att försvåra en ändamålsenlig utveckling av sakkunnigbeviset på rättstillämpningens väg. I 5 § första stycket har nu fastslagits att sakkunnig äger rätt till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för tidsspillan och arbete efter vad rätten prövar skäligt. Detta stadgande äger emellertid ej tillämpning å »offentliga» sakkunniga, utan till dem skall ersättning utgå allenast i den mån därom kan vara särskilt stadgat. — Frågan om vem som i första hand skall svara för ersättningens gäldande regleras i samma paragrafs andra stycke. I allmänhet skall ersättningen gäldas av part, nämligen av den som påkallat sakkunnigs anlitande eller, i fall då båda parterna påkallat sådan åtgärd eller rätten ex officio förordnat därom, av båda parterna solidariskt. I vissa slag av mål, däri på grund av särskilda bestämmelser statsverket har att bestrida kostnaden för ersättning till vittne som inkallats enligt rättens förordnande, skall emellertid även ersätttningen till av rätten utsedd sakkunnig utgå av allmänna medel. Detta gäller dels brottmål — dock endast då den sakkunnige anlitats i fråga som är av betydelse för prövning av åklagarens talan — och dels sådana tvistemål, i vilka officialprincipen gäller med avseende å bevisningen, eller alltså äktenskapsmål
enligt GB 15:9 samt mål enligt 6 § lagen om äktenskaplig börd, 9 § lagen om adoption, 25 § lagen om barn utom äktenskap, 19 § lagen om barn i äktenskap och 12:23 lagen om förmynderskap.
I slutliga utslaget skall rätten ex officio pröva, å vilken part ersättningen till den sakkunnige skall stanna eller, i fall då ersättningen utgått av allmänna medel, huruvida den skall återgäldas av part eller stanna på statsverket. Härvid bliva de allmänna grunderna för parts skyldighet att ersätta annans rättegångskostnad tillämpliga. Beträffande åklagares skyldighet att till statsverket återgälda kostnad varom nu är fråga gäller, att åklagaren ej må därtill förpliktas med mindre åtalet anställts utan skäl. Anmärkas må, att K. M:ts förslag ej föreskrev officialprövning för andra fall än då ersättningen utgått av allmänna medel. Sin slutliga lydelse erhöll stadgandet i riksdagen på hemställan av första lagutskottet (utlåt. nr 46), som ansåg officialprövningen förenad med vissa fördelar i de fall då parterna fått sig ålagt att solidariskt gälda ersättningen till den sakkunnige. Ändringen föranleddes alltså närmast av dessa fall, ehuru utskottet fann regeln lämpligen böra givas generell avfattning. Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida en sådan tillämpning av officialprincipen fullt passar ihop med ersättningsbestämmelserna i övrigt. Stadgandet torde emellertid få tolkas sålunda, att om intet ersättningsyrkande framställts vid domstolen, denna är berättigad utgå från att den sakkunnige ej skall ha någon ersättning, och således ej handlar felaktigt genom att ej yttra sig om ersättningsfrågan i utslaget.
Särskilda regler ha vidare meddelats angående ersättningen i fall då part åtnjuter fri rättegång i målet. Enligt en likaledes den 7 juni 1934 utfärdad lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång (SFS nr 269) skall av allmänna medel gäldas ersättning till sakkunnig som utsetts av rätten, om ersättningen enligt lag skall utgivas av part som har fri rättegång. Om alltså sådan part — ensam eller jämte andra parten — påkallat sakkunnigs anlitande eller ock rätten ex officio förordnat därom, är den sakkunnige berättigad att, efter hänvändelse till domstolens medelförvaltare, av kassan för fri rättegång utfå (hela) den honom tillkommande ersättningen. Ytterligare har genom nämnda lag stadgats att, därest enligt förut återgivna regler parterna ålagts att solidariskt gälda ersättningen till den sakkunnige i första hand och rätten sedermera vid målets avgörande finner den böra stanna å part som har fri rättegång, kostnaden för den sakkunniges ersättning skall utgå av allmänna medel, även där ersättningen redan helt eller delvis utgivits av motparten. I sådant fall skall alltså statsverket i förhållande till den fattiges motpart vidkännas hela kostnaden för den sakkunniges hörande. Denna av riksdagen införda bestämmelse — som ju innebär, att motparten får gottgörelse av allmänna medel för viss rättegångskostnad, och alltså avviker från eljest gällande grundsats i fråga om fri rättegång — har motiverats av skälighetshänsyn.
I syfte att öka möjligheterna för domstolarna att för sakkunniguppdrag förvärva skickliga fackmän har i 6 § sakkunniglagen införts en bestämmelse om rätt för sakkunnig att erhålla skäligt förskott å sin ersättning. Befogenhet att besluta angående förskott tillkommer rätten eller, då rätten ej sitter, dess ordförande. Mot sådant beslut må talan ej föras. Genom en kungörelse den 24 september 1934 (nr 474) har möjlighet beretts att få handräckning förutbekommande av förskott enligt beslut av rättens ordförande. — Att förskottet skall gäldas av den som enligt förut återgivna regler har att i det särskilda fallet utgiva ersättning till den sakkunnige, har ansetts tydligt utan särskilt stadgande, liksom det torde ligga i sakens natur att ett beslut om förskott icke är i något avseende bindande för rättens framtida prövning av ersättningsfrågan. En vissförsiktighet vid tillerkännandet av förskott bör dock naturligen iakttagas till undvikande av återbäringsskyldighet. Anmärkas må, attden förut återgivna nya bestämmelsen i lagen om fri rättegång angående ersättning av allmänna medel till sakkunnig är avsedd att omfatta jämväl förskott.
I den mån ej särskilda bestämmelser meddelats i sakkunniglagen skall vad om vittne är stadgat i tillämpliga delar gälla även om sakkunnig (7 §). Bland stadganden som därigenom bliva tillämpliga å sakkunniga må framhållas — förutom vissa regler om tillvägagångssättet vid vittnesförhör, varom förut talats — föreskrifterna i RB 16:10 och 25:5, i 2 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål samt vissa delar av kungörelsen den 14 december 1917 angående ordningen för utbetalning av sådan ersättning.
Framhållas må slutligen, att — såsom uttryckligen erinrats i 8 §— genom den nya lagen ej göres ändring i gällande stadganden om sakkunnigs hörande i vissa fall, t. ex. enligt jorddelningslagen, vattenlagen och sinnessjuklagen.
Carl Romberg.