Tidsskrift for Rettsvidenskap. — Det sista häftet för 1933, ett dubbelhäfte, utfylles till större delen av de sedvanliga förträffliga meddelandena angående viktigare avgöranden i de skandinaviska överrätternas praxis; meddelanden hava lämnats av TROELS G. JØRGENSEN (för Danmark), EDW. HAMBRO (för Norge) och E. STENBECK (för Sverige). Dessutom innehåller häftet ett flertal uppsatser. C. W. WESTRUP publicerar en komparativ rättssociologisk studie över »Primitiv patria potestas». Förf. avvisar de åsikter, som förklara husfaderns potestas över hustru och barn som utslag av allenast faktisk, oreglerad maktställning, och hävdar, att patria potestas i stället hade karaktären av »en vedde fædrene — gennem Husfaderen overleverede — Retstraditioner hjemlet regelbunden Retsudøvelse». I strid mot den allmänna läran, enligt vilken denna rättsutövning varit grundad i husfaderns äganderätt över hustru och barn (förvärvad genom brudköpet), hävdar förf. vidare, att husfadern utövade sin potestas »slet og ret som Husets Herre», d. v. s. i sin egenskap av på en gång sakralt överhuvud, »judex domesticus» och förvaltare av familjens samlade egendom, i förra hänseendet visserligen faktiskt bunden allenast av sitt eget samvetes bud, i de senare hänseendena åter på olika utvecklingsstadier mer eller mindre beroende av inskränkande förutsättningar för maktens utövning. — Om »Jury eller meddomsrett» handlar en uppsats av hoiesterettsadvokat OLAF KLINGENBERG. Förf. ger däri en översikt av den diskussion, som föregick införandet av juryinstitutet i norsk rätt, och söker visa, att de därunder av framstående jurister uttalade farhågorna beträffande juryordningens verkningar under den gångna tiden i det väsentliga besannats. Framför allt är det den med denna ordning förbundna dualismen mellan domstolens lekmannaelement och dess rättsbildade ledamöter som i Norge — liksom, enligt vad förf. visar, i ett flertal andra länder, där juryinstitutet införts — visat sig som denna ordnings svaga punkt; och förf. finner därför, att det enda möjliga botemedlet består i övergång till meddomsrettsinstitutionen. — Ett nytt bidrag till den rättsfilosofiska diskussionen lämnar statsrådet ÖSTEN UNDKN, som knyter några reflexioner till professor Lundstedts bekanta kritik av begreppet »gällande rätt». Undén söker visa, att även den som inser, att rättens regler allenast kunna sägas vara verkligen gällande i den mån desamma faktiskt förverkligas, kan och bör fasthålla vid termen gällande rätt såsom täckande ett begrepp av betydelse för rättsvetenskapen. Tydligt är detta, menar förf., först och främst så vitt angår lagstiftningen: lagarna ges ju nämligen i form av påbud eller normer. Och påtagligt framträder samma förhållande även vid framställningen av rättsreglernas innehåll: »Tankeinnehållet i lagbuden kan enklast och mest ändamålsenligt framställas från utgångspunkten att de äro tänkta som normer»; det bör därför icke vara otillåtet »att vid framställningen av reglernas innehåll räkna med deras upprätthållande, deras 'gällande kraft', såsom en given förutsättning eller ett postulat, som icke behöver vid varje steg i undersökningen särskilt bevisas eller utredas». Mången, även den som har blicken öppen för det berättigade i åtskilligt av Lundstedts kritik, kommer säkerligen vid läsningen av Undéns reflexioner att anteckna något gillande adjektiv i marginalen. — En erinran om det stundande tvåhundraårsminnet av 1734 års lags tillkomst får man i en uppsats