1734 ÅRS LAG OCH ADVOKATERNA.

 

TAL DEN 13 DECEMBER 1934

 

AV

 

ADVOKATEN AXEL FORSSMAN.

 

Den andliga storhetstid, vilken i vårt land överlevde vårt politiska stormaktsväldes sammanbrott, har rest sig ett stolt minnesmärke i 1734 års lag. Ett folks andliga odling kan mätas efter den vördnad för rätten och rättsskipningen som den allmänna meningen inom folket hyser; rättsskipningen är det tillförlitligaste uttrycket för landets och folkets kultur. Det finnes intet för denna odling mera grundläggande än lagarnas utformande och tillämpning.
    1734 års lag är ett verk, som bär vittne om den Karolinska tidens storvulna kynne. Där drogos linjerna upp för allt det i svenska folkets handel och vandel, som faller in under rättens domvärjo. Där angavs huru lag skulle skipas, huru gottgörelse skulle ske och huru brott skulle sonas.
    Hur väl genomtänkt en lag än är och hur väl avvägda dess stadganden, uppstår alltid ett mänskligt problem, när de skola tillämpas på livets mångskiftande förhållanden. Allmänna bestämmelser och enstaka fall äro aldrig helt sammanfallande. Lagen måste vila på en sammanfattning av det mångskiftande enskilda livets erfarenheter, den innehåller något allmängiltigt; den måste taga sikte på rättsregeln såsom sådan. Det konkreta livet är för rikt och skiftande för att alla dess yttringar kunna inskrivas i lagen.
    När lag skall tillämpas fordras att den allmänna bestämmelsen ånyo bringas i förbindelse med det levande liv, ur vilket den sovrats fram. Alla de omständigheter, vilka kunna belysa rättsfallet och därmed sammanhängande förhållanden, måste framläggas inför rätten. Det tarvar den omsorgsfullaste gransk-

 

ning att uppdaga var fogen går mellan tillåtet och otillåtet, mellan avsiktligt och oavsiktligt, mellan god tro och ond tro. Rätt och orätt kunna understundom hava ingått en underfundig tillsynes olöslig förening. När menige man mött fram inför rätta, har han ofta varit oförmögen att så föra sin talan, att bilden av allt det som inverkade på hans handlande i det avgörande ögonblicket framstått fullt klart för domaren. Menige man förmår ofta icke själv bedöma, samla och ställa i sin rätta belysning alla de moment av rättslig och faktisk natur, som tillsammans utgöra den nödvändiga förutsättningen för ett riktigt bedömande av det konkreta fallet. Det är ur menige mans behov av hjälp inför rätta som det viktiga led i rättsskipningen, som advokatståndet utgör, uppkommit. Varje utvecklat rätts- och kulturliv har också rymt ett advokatstånd. Även 1734 års lag förutsätter tillvaron av ett advokatstånd, som skulle tillhandagå allmänheten med utförande av talan. Under tidernas lopp har advokatståndets uppgift blivit alltmer maktpåliggande. Det är denna stora uppgift, inskriven redan i 1734 års lag, nämligen att till rättsskipningens fromma tillhandagå menige man, som utgjort grunden och förutsättningen för det svenska advokatståndets uppkomst.
    Det är sant att 1734 års lags bestämmelser om talan inför rätta och ombudsskap numera icke stå i överensstämmelse med de krav, som kulturutvecklingen i nyare tid fört med sig; det är självfallet att så icke kan vara förhållandet. Och dock stå vi svenska advokater i den djupaste tacksamhetsskuld till de män, vilkas ovanskliga ära det är att hava skapat 1734 års lag. Ingenting fostrar nämligen ett yrkes utövare, ett stånd, så som arten av dess uppgift. Denna uppgift har legat i linje med den höga och allvarliga humanitet, vilken går såsom en röd tråd genom lagen. Den har givit det yppersta av rättslärdom och skarpsinne, den har sammangjutit till en enhet den livsvisdom, som hämtats ur landskaps- och landslagar och storhetstidens erfarenheter, det är denna anda som givit lagen dess svenska art.
    Att intränga i denna lags egen anda för att åstadkomma förbindelse mellan dess stadganden och de avsnitt av den konkreta verkligheten, som det ålegat oss att lägga till rätta, är en stor, fostrande uppgift. Den kräver ett aldrig avslutat studium av rättsvetenskapen, ett vårdande av vördnaden för rätten såsom sådan, och den låter oss förnimma det svenskas egen själsart,

 

sådan den yppar sig i det som är all kulturs livsnerv — rätten. Inom advokatståndet framträder denna strävan att växa in i lagens egen anda allt medvetnare. Att här aldrig kan vara fråga om annat än en ödmjuk strävan behöver icke framhållas, bemödandet att hålla målet i sikte är redan det av värde.
    Det eftermäle, som det svenska väldet fått bland de folk, över vilka det sträckte sin spira, var att det hållit rätten i helgd. Vi kunna utan självförhävelse säga, att rätt och frihet, dessa vettets tvillingdöttrar, ända från en grå forntid haft en fristad i vårt land. Den andan präglar också 1734 års stora lagverk.
    En lag, vars grundritningar och kärnmurar kunnat bestå i två århundraden, måste hava givit uttryck åt det väsentliga i rättsmedvetandet hos ett folk med en starkt utvecklad rättskänsla. Den inre kraften i 1734 års lag måste hava kommit från det som varit ett det svenska folkets eget särmärke. Lagen skapades under en tid av högsta politiska och ekonomiska nöd. Det är något stort, något som aldrig bör glömmas. Man byggde under denna svåra tid på det andliga området upp något, som kunde bestå under sekler.

 

    Vi svenska advokater äro djupt och ödmjukt tacksamma för att det förunnats oss att komma under inflytande av det rättsmedvetande, som utgör den inre kraften i 1734 års lag och som är ett av de värdefullaste uttrycken för svenskt andligt liv.