1734 ÅRS LAG OCH RÄTTSTILLÄMPNINGEN.

 

TAL DEN 13 DECEMBER 1934

 

AV

 

PRESIDENTEN BIRGER EKEBERG.

 

Ex lege libertas.

 

Bland de kulturella föreningsband, som knyta oss svenskar samman inbördes och med gångna släktled, är Sveriges Rikes Lag ett av de allra starkaste. De främsta kännare av svenskt språk hava prisat den såsom en klenod av oförliknelig skönhet. Och dess skönhet är ej av det slag, som uppskattas blott av ett fåtal utvalda. Präglad av en värdighet som kräver gehör, mångenstädes buren av poetisk flykt, i språk som tankegång i bästa mening folklig, blev den snart nog, i högre grad kanske än någon främmande lagbok, en folkets egendom. Dess knappa och märgfulla stil var på ett säreget vis samstämd med menige mans sätt att känna och tänka och uttrycka sina tankar i livets viktiga frågor. Det var som hörde den svenske bondenfädernas stämma tala allvarliga och manande ord ur det förgångna. Lagen slog osynliga bryggor mellan förr och nu. Den blev en av de fasta punkterna i tillvaron och fick mångenstädes i bondens stuga en hedersplats vid sidan av bibeln och psalmboken.
    Mycket har förändrats sedan den tid, då lagen stod i sin fulla kraft och till alla delar var ett levande uttryck för den rättsåskådning, som hade sin rot i menige mans medvetande. Av lagens nio balkar hava fem i sin helhet upphört att gälla, och de fyra återstående äro till stora delar upphävda, ändrade eller föråldrade. Men på viktiga områden är den alltjämt rättesnöret för svenskt rättsliv. Senare lagar hava till stor del timrats upp på balkindelningens grund, varvid ej blott den gamla lagens plan och stil utan i mycket även dess anda verkat vägledande. Av många orsaker sålunda, men främst genom den vördnad för

 

lagens helgd, som den bidragit att skapa, framstår 1734 års lag alltjämt såsom en grundpelare i detta urgamla rättssamhälle, där frihet under lagens hägn genom sekler varit och alltjämt är det bärande, gemensamma lösenordet, hur meningarna om vad allmänt väl kräver i övrigt än månde skifta.
    Samhällets alltmer invecklade mekanism utesluter tanken att lämna lagens skipande åt folket självt, såsom en gång i våra fäders tid, då lagen levde på folkets läppar. Domaruppgiften kräver mer än någonsin sin man fullt och helt. Detta var lagens utgångspunkt, men genom den fasta utbildning den gav åt den vid häradshövdingens sida ställda nämnden sörjde den i en hävdvunnen och alltjämt lika livskraftig form för växelverkan mellan domare och tingsmenighet. Envar, som haft förtroendet att intaga domarsätet i häradsrätt, känner den levande verkligheten bakom rättegångsbalkens monumentala inledningsord om häradshövding och häradsnämnd. Nämnden, det är bygdens egna söner, väl förtrogna med bygdens liv, som följa målen från hemtrakten och se hur domen växer fram ur vad som försiggått å tinget. Den praktiske mannens mogna klokhet och domarens i rättsliga värv skolade omdöme bilda den enhet, ur vilken domen framträder. Om svensk lag ej så som förr är en hela folkets egendom, få genom dessa folkets valda förtroendemän lagen och lagskipningen den förankring i folkmedvetandet, som är den starkaste borgen för rättssamhällets bestånd.
    Lagkommissionen hade ej till uppgift att omskapa det svenska samhället, och dess arbete uppbars knappast på något område av nya tankar och reformsträvanden av allmän räckvidd. Den hade fastmer att giva ett klart och samlat uttryck åt vad som var gällande rätt i Sverige och att därvid till en enhet förena lands- och stadslagarna. Liksom många andra liknande lagverk betecknade lagen snarare avslutningen av ett skede i rättens utveckling än upptakten till ett nytt. Att ett lagverk av denna art kunnat bevara sin livskraft genom sekler har sin förklaring i lagens hela struktur. Den är icke uppbyggd på ett teoretiskt system, icke uttryck för en viss rättsfilosofisk åskådning. Dess bud anknyta sig i allmänhet till fall, gripna ur det verkliga livet. De äro utformade med ledning främst av den rika fond av livserfarenhet, som avsatt sina frukter i äldre lagverk, i domstolarnas praxis och i nedärvd tradition överhuvud. Möter

 

man någon gång en sats av mera allmän innebörd, har denna snarast naturen av ett ledmotiv. Handelsbalkens regler om köp av lös egendom — den praktiskt viktigaste av alla avtalstyper —inleddes med allmänna satser som dessa: »Köp bör ske utan tvång eller list, med säljarens och köparens goda ja och samtycke» samt »Nu haver man slutit laga köp; det skall stånda, och ej återgånga». Det kan sägas, att lagbud av denna art sakna större värde såsom vägledning för den det vederbör. Men från annan sida sett har det varit till gagn att lagen på viktiga områden lämnat domstolar och rättsvetenskap frihet att anpassa rättssatsernas närmare innebörd efter levnadsförhållandenas och rättsidéernas egen växt. Lagens betydelse för denna utveckling får icke underskattas. Den har varit den bärande grunden, den har utgjort den fruktbara jordmån, ur vilken de nya tankarna och de nya rättssatserna spirat upp och från vilken de hämtatsin styrka och livskraft.
    Det har varit deras ärliga strävan, vilka i skiftande ämbetsställningar burit ansvar för svenskt rättsliv, att lösa sin ofta vanskliga uppgift i lagens anda; deras gärning har därför ock haft stödet av lagens auktoritet. Ej blott på detta rum utan runt Sveriges hela land böja i denna stund svenska domare och ämbetsmän i vördnad sina huvuden inför den lag, i vars anda de fostrats, och inför minnet av dem, vilkas namn äro knutna vid den svenska rättskulturens största och rikaste gärning.
    Men dagens minne är ej blott vårt. De ovärderliga skatter, som vår gamla lag inrymmer, dem hava vi gemensamma med Finlands folk. I onda som goda tider har den knutit de båda folken samman. Med rörelse hava vi här i kväll lyssnat till de gripande ord, som erinrade om lagens roll i Finlands sekellånga frihetskamp. Det är i lagens tecken Finlands folk utan att svikta fört den tunga men segerrika strid, som också var vår.

 

    1734 års lag har, på ömse sidor om Bottenhavet, stycke för stycke fått vika för nya lagverk. Den dag är kanske icke avlägsen, då den tillhör det förgångna. Den delar därmed den lott, som en gång väntar allt mänskligt. Rätten växer och växlar med livets egen gång; en oföränderlig lag är en lika overklig tanke som en oföränderlig samhällsbyggnad. Vi svenskar hava från historiens morgon haft lyckan att se våra samhällen byggas med lag, icke med våld. I denna vår samhällsbyggande

 

verksamhet gå vi sedan länge på viktiga områden hand i hand ej blott med det gamla broderlandet i öster utan med alla Nordens länder.
    För några månader sedan voro Nordens jurister talrikt samlade i Norges huvudstad till ett av de möten, som fortgått sedan mer än 60 år tillbaka. De känslor och strävanden, som därvid förenade oss alla, klingade ut i detta ackord, med vilket jag nu vill sluta:

 

Små er Nordens korsflaggslande, men kanhende får vi lagt nettop nu på oss å dannerettsideens fanevakt.