NÅGRA ANTECKNINGAR OM NYARE PRAXIS PÅ DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTENS OMRÅDE.

 

AV

 

PROFESSOR ÅKE HASSLER.

 

Den som genomgår rättegångsbalken i SKARSTEDTS lagedition kan icke undgå att lägga märke till det stora antal rättsfall, som citeras under 4 och 7 §§ i 15 kapitlet. Endast 17: 7, som upptager reglerna om vittnesjäv, kan uppvisa en rikare judikatur. Förhållandet häntyder på de nämnda lagrummens stora praktiska betydelse eller i varje fall på svårigheter och meningsskiljaktigheter i deras tillämpning. Gemensamt för fullmakts- och jävsreglerna är ock att de utgöra för svenskt rättsväsen egendomliga företeelser, utan egentlig motsvarighet i främmande processordningar. I utländska processrättsliga handböcker söker man förgäves efter utredningar i dessa ämnen.Vittnesjäven ha ju för länge sedan fallit för den fria bevisprövningen. För en utbildning av fullmaktsregler liknande våra ha saknats de särskilda förutsättningar, som den svenska rättsutvecklingen skapat.
    Den primära av dessa förutsättningar har varit våra advokatförhållandens beskaffenhet, i det att ännu i vår tid den mest vidsträckta frihet råder i fråga om rätten att företräda annan inför domstol. I länder där advokatmonopol införts har man kunnat avstå från att kräva särskild legitimation av den somvill föra annans talan eller i varje fall reducera detta krav så, att fullmaktsreglerna icke få någon större praktisk betydelse. Detsamma hade väl också blivit fallet hos oss därest stadgandet i 15:2 om att den som allmänneligen brukas till fullmäktig skall vara godkänd av rätten verkligen tillämpats i rättslivet. Men som förhållandena nu utvecklat sig har praxis ansett sig böra upprätthålla lagens krav på att fullmäktig skall visa legitimation innan han tillåtes uppträda för sin huvudman.

 

36 — Svensk Juristtidning 1934.

 

562 ÅKE HASSLER.    Vidare må uppmärksamheten fästas därpå, att vårt rättegångsförfarande sådant det utbildats sedan 1734 års lags tillkomst uppvisar vissa drag, vilka äro ägnade att öka fullmaktsreglernas betydelse. Här är först att framhålla uppskovsväsendet och skriftligheten i underrätterna. Mängden av rättegångstillfällen gör det svårt eller kanske rent av omöjligt för den fullmäktig, som fått en parts uppdrag att föra hans talan, att personligen uppvakta varje gång målet kommer före. Då saken föres skriftligen ligger det ej så stor vikt på vem som inställer sig för rätten. Den skicklige advokaten har ofta viktigare ting att sköta. Detta gäller i ännu högre grad överrättsförfarandet; kommunikationen med rätten omhänderhas med fördel av en kontorist med ordningssinne och praktisk erfarenhet. Ett utomordentligt vidsträckt behov av att anlita substitut blir följden av allt detta. Och dock förbjuder lagen substitution om ej särskilt bemyndigande därtill föreligger. Det blir då naturligt, att man söker efter utvägar att på ett enkelt och praktiskt sätt uppfylla lagens krav, liksom ock att tvekan understundom kan råda huruvida valda utvägar kunna anses tillfredsställa dessa krav.
    Över huvud äro lagens tvåhundraåriga regler ej väl avpassade efter nutida förhållanden, något som ju i och för sig ej kan väcka förvåning. Fordran på legitimation före varje processhandlande och substitutionsförbudet ha redan nämnts. Även förliknings- och fullföljdsförbuden kunna ställa sig hindrande i vägen för ett effektivt tillvaratagande av huvudmannens intresse. Bestämmelserna om fullmaktens innehåll äro delvis opraktiska; på denna punkt har emellertid rättsbruket i stor utsträckning gjort lagens bud obsoleta. Så är däremot ej fallet med bestämmelsen om att huvudmannens död skall föranleda ny legitimation av successorerna, ej heller stadgandet om att domaren som sist i saken dömt har att bestämma fullmäktigens arvode. Dessa föreskrifter äro ej lätta att tillämpa med praktiskt tillfredsställande resultat.
    Att praxis under dessa förhållanden fått en stor betydelse på den processuella fullmäktigrättens område är ganska naturligt. Dess uppgift har varit att med anslutning till de givna lagbuden söka nå fram till praktikabla lösningar av uppkommande rättsfrågor. Under detta arbete har man helt naturligt ej kunnat undgå känslan av att röra sig med spörsmål av i och för

 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 563sig ganska underordnad reell vikt. Behovet att skydda huvudman och veder part mot olegitimerad processföring eller missbruk av fullmäktigställningen har synts näppeligen kunna uppväga de risker för rättsförlust, som en sträng tillämpning av lagens regler skulle medföra. I så gott som alla uppkomna fall har det gällt att söka ordna för en huvudman, som ej velat något hellre än anses lagligen företrädd. Domstolarna ha i denna situation ej kunnat helt undgå ställningstaganden, vilkas principiella innebörd varit oklar och därför framkallat osäkerhet vid senare avgöranden.
    Författaren till dessa rader har i ett för åtskilliga år sedan utgivet arbete1 sökt bearbeta den rika judikaturen på förevarande område och fastställa de ledande grundsatserna i rättstillämpningen. Sedermera har KALLENBERG i sitt stora verk över den svenska civilprocessrätten2 ingående behandlat fullmäktigläran. Emellertid har under det senast förflutna dussintalet år ett flertal rättsfall tillkommit, vilka delvis rört sig om frågor som ej behandlats i de nämnda skrifterna och även på vissa punkter kunna sägas ha lett utvecklingen in på nya linjer. Det torde därför väl kunna försvaras att upptaga en granskning av denna nyare praxis, i synnerhet som författaren till denna uppsats vid sysslandet med rättsfallen i vissa hänseenden kommit att ändra tidigare uttalad mening. Granskningen kommer att begränsas till att avse rättsfall, som röra tillämpningen av 4, 7, 8 och 12 §§ i 15 kap., vilka lagrum innefatta de ur praktisk synpunkt viktigaste spörsmålen.
    I 4 § uppställes regeln om att fullmäktig före processhandlande skall visa legitimation: »ej må någon kära eller svara för annan innan han antingen muntligen inför rätten av sakägaren därtill förordnad är eller visar hans öppna brev därom med insegel». Denna grundsats upprätthålles som ovan påpekats alltjämt i vår praxis. I underrätt har regeln den innebörden, att fullmäktig vid sin första inställelse i målet skall visa sin legitimation, som sedan gäller för hela handläggningen av målet. Den praktiskt intressanta frågan är här om legitimation ånyo skall företes vid fullföljd i högre instans. Tidigare har antagits, att skillnad härvidlag borde göras mellan fullmakt

 

1 ASSLER, Om ställföreträdarskap i rättegång enligt svensk rätt, 1920.
2 KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, Första bandet III, 1922.

 

564 ÅKE HASSLER.till innehavaren och fullmakt till viss man, i det att den som i lägre instans visat behörighet genom fullmakt av det senare slaget ej skulle behöva på nytt legitimera sig, medan däremot innehavarfullmakt måste ånyo företes.1 I rättsfallet NJA 1924 s. 559 segrade emellertid den meningen, att ett protokollsutdrag från underrätt, innehållande fullmakt för viss man eller order, icke vore tillräcklig legitimation för fullföljd i hovrätt. Tre justitieråd voro emellertid av motsatt mening och avgörandet hängde på ordförandens utslagsröst. I rättsfallet NJA 1926 s. 193 blev utgången i liknande fall (rektafullmakt) densamma (tre justitieråd mot två, som tillhörde minoriteten i 1924 års rättsfall). Här torde även böra anmärkas rättsfallet NJA 1921 s. 134. HD:s majoritet synes i detta rättsfall ha lagt den avgörande vikten vid att den av R. i häradsrätten företedda fullmakten ej innefattade bemyndigande att substituera. Fullmakten ifråga fanns emellertid i HD endast i utdrag av häradsrättens protokoll, och redan av denna grund borde således legitimation ej ansetts föreligga.2 Genom rättsfallen av 1924 och 1926 har fastslagits den ståndpunkten, att företeende av legitimation alltid erfordras vid fullföljd i högre instans. Det räcker ej med att åberopa i föregående instans företedd fullmakt även om den finnes intagen i den lägre rättens protokoll. Denna ståndpunkt torde vara den som bäst låter förena sig med stadgandet i 15: 4 och har även praktiska skäl för sig, särskilt med hänsyn till möjligheten att återkalla fullmakten. Det må emellertid observeras, att majoriteterna för meningen i fråga varit mycket knappa.
    Då nämnda strikta tillämpning av 15: 4 accepteras, blir naturligen den frågan aktuell huruvida man kan godtaga s. k. efterbevisning, d. v. s. bevisning om att fullmäktig, som ej legitimerat sig inom fullföljdstiden, vid den relevanta tidpunkten faktiskt var behörig. Den möjlighet som härvidlag erbjuder sig är att visa, att fullmakten vid nämnda tidpunkt fanns i lägre rätts förvar. I enlighet med vad i tidigare praxis förekommit har i rättsfallet NJA 1925 s. 360 godtagits senare ingiven fullmakt jämte bevis från underrätt att fullmakten fanns

 

1 HASSLER a. a. s. 310 f., jfr KALLENBERG, De ordinära devolutiva rättsmedlen, 2 uppl. 1922, s. 101 f.
2 Möjligen föredrog man att gå på substitutionsförbudet, enär man eljest ansett sig böra efterhöra huruvida fullmakten fanns kvar hos häradsrätten, något som med hänsyn till fullmaktens lydelse var onödigt. 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 565därstädes förvarad vid tiden för fullföljdshandlingens företagande.1 Denna ståndpunkt motiverar de högre domstolarnas praxis att hos lägre rätt efterhöra huruvida fullmakt funnits i dess förvar, så i rättsfallen NJA 1924 s. 559 (hovrätt) och 1926 s. 193 (HD). I det förra av dessa fall fanns fullmakten intagen i underrättens protokoll, och jämväl i det senare fallet torde avhandlingarna i målet ha framgått att fullmakten företetts i lägre instans. Man synes kunna antaga att då sålunda av protokoll eller andra handlingar framgår, att i målet tidigare företetts fullmakt av beskaffenhet att legitimera fullmäktigen för fullföljd, överrätten anser sig böra efterhöra om fullmakten finnes kvar hos vederbörande domstol. Någon skyldighet att så göra kan väl dock ej antagas föreligga, då enligt 15: 4 fullmäktigen skall visa sin legitimation innan han får handla. Det måste här vara fråga om en plikt för honom att själv ådagalägga sin behörighet och ej lita till rätten i detta avseende.
    En fråga om ådagaläggande av behörighet i högre instans beröres även i rättsfallet NJA 1925 s. 395. Bakgrunden för detta bildar den i praxis sedan ganska lång tid omfattade meningen, att fullmäktigs legitimation i överrätt kan ske därigenom, att fullmakt uppvisas för den tjänsteman, inför vilken inställelse sker eller som mottager besvärsskrift. 15: 4 tolkas således ej så strängt, att fullmakten nödvändigt måste uppvisas inför rätten.2 Därest nämnde tjänsteman å en avskrift av fullmakten intygat, att huvudskriften uppvisats för honom å relevant tidpunkt, är legitimationen klar. Anledningen härtill är naturligen att fullmäktigen kan behöva använda fullmakten i annat mål, och det synes ej finnas skäl att tvinga fullmäktigen att deponera originalet till dess överrätten upptager målet till behandling. Av det nu förevarande rättsfallet framgår, att man godtager även annan bevisning än intyg å fullmaktsavskrift.

 

1 I rättsfallet NJA 1933 s. 574 har i underrätt företedd och därifrån insänd rektafullmakt ansetts legitimera fullmäktigen för fullföljd, fastän fullmakten i underrätten ingivits av motparten i syfte att styrka behörig delgivning (tre justitieråd mot två, av vilka senare ett torde ha överhuvud underkänt efterbevisning).
2 Annan mening har jag tidigare uttryckt i avhandlingen om ställföreträdarskap s. 310. Se emellertid NJA 1916 s. 265 och 1912 s. 341, där som legitimation t. o. m. godkändes en innehavarfullmakt, vilken uppvisats dagen före ingivande av vadeinlaga. 

566 ÅKE HASSLER.Kan det eljest tillförlitligen styrkas, att originalet uppvisats vid fullföljden, så är behörigheten rätteligen ådagalagd.
    I fråga om beskaffenheten av den legitimation fullmäktig har att prestera innan han får handla för huvudmannen, har i tvenne rättsfall, NJA 1920 s. 105 och 1926 s. 193, den förut i praxis omfattade meningen, att avskrift av fullmakt ej är nöjaktig behörighetsbevisning, vidhållits. Denna uppfattning synes numera enhälligt omfattas av HD:s ledamöter.1 Otvivelaktigt innefattar den en riktig tillämpning av 15: 4. En internationellt processrättslig fråga förelåg i rättsfallet NJA 1924 s. 4. Då en norsk prokurist utfärdat rättegångsfullmakt, ansågs bevisningen för hans behörighet härtill böra bedömas efter norsk rätt. Detta står i överensstämmelse med regeln, att behörigheten att handla för en utländsk juridisk person är att bedöma efter den lag, som reglerar den juridiska personens inre rättsförhållanden.
    Av bestämmelserna i 15: 7 äro som bekant reglerna om fullmaktens innehåll väsentligen obsoleta. Redan på 1700-talet godtogos blanco- och innehavarfullmakter, och föreskriften om clausula rati är sedan mitten av 1800-talet ej längre tvingande. Vad angår innebörden av blancoklausulen ha olika meningar yppat sig. Medan författaren till denna uppsats uttryckt den uppfattningen,2 att orden »in blanco» utgjorde ett särskilt sätt att fylla det legala rekvisitet »saken», anser KALLENBERG,3 att blancofullmakt innefattar behörighet att företaga även de processhandlingar, för vilka i 15 7 2 p. fordras särskilt bemyndigande. Denna sistnämnda ståndpunkt kan ej sägas vara den av praxis intagna, vilket framgår av att blancofullmäktig icke anses i och för sig ha behörighet att substituera, varom mera nedan. KALLENBERGS argument, att rättegångsfullmakt överhuvud ej behöver innehålla något angivande av saken (rättegångsfullmakt till innehavaren samt ort och dag för utställandet jämte underskrift), bevisar — om det överhuvud håller streck, vilket ej kan anses otvivelaktigt — endast, att bestämmelsen om att fullmakt skall innehålla angivande av »saken» numera är fullständigt obsolet. Det riktiga torde vara, att orden in blanco avse såväl »domstolen» som »saken», vilka

 

1 De två dissentierande vota i 1926 års rättsfall ha med all säkerhet motiverats med att fullmakt i original företetts i lägre instans.
2 HASSLER a. a. s. 241 f.
3 KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I, s. 736 f.

 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 567bestämningar lämnats öppna för att ge fullmäktigen fria händer i dessa avseenden. Behörighet att fullfölja har således blancofullmäktig i denna sin egenskap, men ej att substituera eller ingå förlikning.
    Rättsfallen under förevarande period synas icke innehålla något av intresse för frågan om vem som kan uppträda på grund av innehavarfullmakt eller för spörsmålen om transport och om medelbart innehav av sådan fullmakt samt om befogenhet att genom urkundsmässig påteckning betaga fullmakten dess beskaffenhet att legitimera innehavaren. Dessa problem förbigås därför här trots deras teoretiska intresse och praktiska vikt. Däremot beröra några rättsfall bestämmelserna i 15:7 2 p. om inskränkningar i fullmäktigens behörighet. Här är först att nämna substitutionsförbudet. I rättsfallet NJA 1921 s. 134 ansåg HD (tre justitieråd mot två) att en fullmakt för viss man »att vid alla tillfällen, då sådant kan ifrågakomma, vid samtliga domstolar min talan föra och rätt bevaka» icke innefattade bemyndigande att substituera. Detta måste anses vara en strikt tillämpning av regeln i 15: 7, att fullmäktig ej må annan i sin stad sätta utan han haver där uttryckligen lov till. Sådant uttryckligt lov kan ej anses innefattat i en general- eller blancofullmakt.1
    Substitutionsförbudet beröres också i det enda plenifallet på förevarande område under perioden, NJA 1923 s. 225. Här uppkom fråga huruvida en innehavarfullmakt i och för sig skulle anses berättiga till substitution. Denna fråga, som tidigare med stöd av BACKMAN2 besvarats nekande, avgjordes nu i motsatt riktning. Femton justitieråd mot nio funno, att en fullmakt såsom ställd till innehavaren måste anses innefatta bemyndigande för denne att sätta annan i sitt ställe. Denna ståndpunkt kan först och främst motiveras därmed, att 15: 7

 

1 Blancofullmakt anses av KALLENBERG a. a. s. 762 innefatta bemyndigande att substituera. Detta sammanhänger med KALLENBERGS förut berörda uppfattning av blancoklausulens innebörd. Till rättelse av KALLENBERGS uppgiftom praxis' ställning må påpekas rättsfallet NJA 1916 s. 455, där HD (fem justitieråd mot två) fann blancofullmakt ej ge substitutionsrätt. I rättsfallet NJA 1923 s. 225 stödde blott ett justitieråd (i plenum) KALLENBERGS mening. Bland majoriteten kunna ju dock anhängare av denna ha funnits.
2 J. H. BACKMAN, Handbok i twiste-, utsöknings- och rättegångsmål, 1863, s. 539 till K. M:ts utslag den 14 februari 1855, jfr C. E. BACKMAN, Juridisk handbok, 1883, s. 582. 

568 ÅKE HASSLER.såsom avseende fullmakt för viss man att föra talan icke utan vidare är tillämplig å innehavarfullmakt. Emellertid torde det avgörande ligga i innehavarklausulens egen innebörd. Då en huvudman lämnat fullmäktigen befogenhet att sätta annan i sitt ställe genom tradition av fullmaktshandlingen måste han också anses ha givit honom bemyndigande att med bibehållande av handlingen i sitt innehav företaga en substitution. Innehavarfullmakt bör därför i och för sig medföra substitutionsrätt. För det praktiska livet är det utan tvivel lägligast att slippa använda frasen »innehavaren eller den han i sitt ställe förordnar» då uteglömmande av de senare orden lätt kan medföra rättsförlust. Intet fullmaktsgivarens eller annans befogade intresse kan härigenom trädas för nära.
    I rättsfallet NJA 1920 s. 140 har HD enhälligt ansett fullmäktig, vars fullmakt saknade förlikningsklausul, behörig att återkalla ändringssökande. Denna mening har visst stöd i doktrinen, medan äldre praxis synes ha gått i annan riktning.1
    Beträffande den tredje av de i 15: 7 2 p. gjorda inskränkningarna, fullföljdsförbudet, må observeras, att lagen förbjuder fullmäktig att sätta annan i sitt ställe och förlika saken utan uttryckligt lov därtill, medan det heter, att han ej må saken i högre rätt fullfölja utan att fullmakten så ställd är. Det är ju ganska osäkert huruvida lagstiftaren inlagt någon bestämd mening i denna differens. I doktrinen synes den ej ha uppmärksammats. Däremot vill det förefalla som om praxis tillmätte den betydelse. I rättsfallet NJA 1924 s. 561 har HD enhälligt ansett en fullmakt för innehavaren eller order att föra talan »i ett till Villåttinge häradsrätt instämt mål angående klander av redovisningen i E:s konkurs» medföra behörighet att fullfölja talan i målet i hovrätten. Vidare har HD (sex ledamöter; det skiljaktiga votum torde icke beröra denna fråga) i rättsfallet NJA 1925 s. 360 funnit en vid underrätt använd fullmakt till viss man eller order att föra huvudmannens talan i mål mot kronan angående skadestånd innefatta bemyndigande att anmäla missnöje med hovrättens dom i målet. I dessa fullmakter har ju ej funnits något uttryckligt bemyndigande att fullfölja saken i högre rätt. Man måste väl därför ha gått på att fullmakterna varit »så ställda» att behörighet till fullföljd fanns

 

1 KALLENBERG a. a. s. 756, däremot HASSLER a. a. s. 267 f. — I 1920 års rättsfall var huvudfullmakten given in blanco och underfullmakten inne 

DEN PROCESSUELLA FULLMAKTIGRÄTTEN. 569Det synes alltså som om praxis vore benägen att anse en fullmakt för visst angivet mål innefatta behörighet att fullföljatalan i målet. Måhända är detta en konsekvens av att utsättande av »domstolen» i fullmakten ej längre kräves. Fullmakten anses om den ej begränsats till viss domstol gälla alla domstolar, där målet anhängiggöres. Har domstol däremot utsatts, gäller fullmakten naturligen endast inför denna, så i rättsfallet NJA 1923 s. 225.
    Därefter upptaga vi till granskning de rättsfall, som röra frågan om fullmakts giltighet efter huvudmans död. 15: 8 föreskriver som bekant, att om huvudman dör skall fullmäktigen kungöra det för rätten och successorerna giva ny fullmakt. Denna bestämmelse avser väl närmast förfarandet i underrätt: fullmäktigen skall då han fått kännedom om dödsfallet anmäla det för rätten och förete dödsbodelägarnas fullmakt; för anskaffande av denna äger han utan tvivel erhålla skäligt uppskov. Tilllämpningen i underrätt av lagstadgandet synes ej ha vållat någon svårighet. Alla rättsfall från förevarande period liksom ock från tidigare år röra överrättsförfarandet. Det kan ju i detta lätt inträffa, att en huvudman avlider utan att det blir kunnigt för ombudet, särskilt om målet omhänderhas av en advokatbyrå i överrättsstaden och huvudmannen varit bosatt å annan måhända ganska avlägsen plats. De rättsfall, som beröra denna fråga, NJA 1926 not. A 31, ref. s. 496, 1931 s. 475, ansluta sigtill förut följd praxis. 15: 8 tillämpas så, att om endast en kort tid förflutit mellan dödsfallet och inställelsen i målet upptages talan, som fullföljts med fullmakt av den döde. Längden av denna tid får naturligen bestämmas efter skälighetsprövning. I notisfallet 1926 hade huvudmannen avlidit den 8 oktober 1923 och hovrättens dom, mot vilken talan fullföljts på grund av en utav den avlidne utfärdad fullmakt, avkunnades den 11 juli 1924. Talan upptogs ej, vilket med hänsyn till den efter dödsfallet förflutna tidens avsevärda längd måste anses fullt riktigt. I de båda referatfallen var tiden från dödsfallet till fullföljden tre månader och fyra dagar, resp. en vecka; talan upptogs. I dessa rättsfall inträffade emellertid, att dödsbodelägarna uppträdde i målet under dess anhängighet i rättsmedelsinstansen.

 

fattade bemyndigande att utöva alla befogenheter enligt huvudfullmakten. Referatet synes stödja den meningen, att praxis ej anser blancofullmakt såsom sådan innefatta förlikningsbehörighet. 

570 ÅKE HASSLER.De kunde därför sägas ha fyllt lagens krav att de som sakägare varda skola giva ny fullmakt. Denna fullmakt kan näppeligen behöva företes inom fullföljdstiden, utan det bör räcka om den ingives innan målet företages till prövning.1 Accepteras denna ståndpunkt kan man ifrågasätta, huruvida överinstansen, då det upplysts att huvudmannen avlidit, bör förelägga fullmäktigen att inom viss tid inkomma med successorernas fullmakt vid äventyr att saken eljest ej upptages till prövning. Detta synes vara en förnuftig tillämpning av 15: 8, åtminstone därest ej fullmäktigen kan med visshet antagas ha fått kännedom om dödsfallet och därefter haft skälig tid på sig att föranstalta om ingivande av ny fullmakt.
    I det nämnda rättsfallet av 1926 framhålles (nedre revisionens betänkande), att dödsbodelägarna ej återkallat den av den avlidne huvudmannen utfärdade fullmakten. Ett påpekande härav synes onödigt, då ju för giltigheten av en rättegångsfullmakt alltid måste förutsättas, att den ej återkallats. Vad eljest angår återkallelse av fullmakt finnas i rättsfallen NJA 1921 s. 134 och 1925 s. 360 uttalanden i frågan huruvida en rättegångsfullmakt skall anses återkallad genom utfärdande av senare fullmakt. Högsta domstolen har vidhållit sin i senare tid intagna ståndpunkt, att återkallelse endast kan anses ha ägt rum därest särskild anledning föreligger till antagande, att huvudmannen vid den senare fullmaktens utfärdande åsyftat att återkalla den tidigare fullmakten.
    Stadgandet i 15: 12 om forum för fullmäktigs arvodestalan beröres av ett par intressanta rättsfall, NJA 1929 s. 248 och 1932s. 545.2 Dessa illustrera ganska väl de svårigheter praxis på

 

1 Även om man anser, att fullföljd av talan till högre rätt i allmänhet ej kan ratihaberas, jfr KALLENBERG a. a. s. 850, lära skäl ej finnas att i förevarande fall strängt tillämpa denna regel. Av 1926 års referatfall framgår ej klart huruvida HD fäster avseende vid att dödsboet inger fullmakt efter fullföljdstidens utgång. Formuleringen av nedre revisionens godkända betänkande i detta rättsfall synes f. ö. egendomlig därutinnan, att den omständigheten, att den dödes fullmakt ej återkallats av dödsbodelägarna, anföres såsom den egentliga grunden till att talan borde upptagas. Fullmakten skulle alltså, om den ej återkallas, gälla oavsett längden av tiden mellan dödsfall och fullföljd. Troligen har dock HD fäst avgörande vikt vid tidslängden mellan dödsfallet och fullföljden. I 1931 års rättsfall lämnas ingen motivering.2 Här må ock anmärkas rättsfallet NJA 1924 s. 428. En fullmäktig hade efter stämning till häradsrätt yrkat utfående av arvode för fullmäktigskap vid häradsrätten, vilken talan häradsrätten jämlikt 15: 12 genom 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 571denna punkt har att brottas med. Här må först i förbigående påpekas det onöjaktiga i att göra skillnad mellan arvode och utlägg, vilken skillnad med en snäv tolkning av lagstadgandets uttryck »arvodes lön» upprätthålles av praxis. Naturligen är det opraktiskt att en fullmäktig ej kan få hela sitt fordringsanspråk mot huvudmannen fastställt på en gång.1 Då man ansett sig kunna under »rättegångsskrifter» även inbegripa check, som fullmäktig mottagit för utförande av rättegång angående densamma, NJA 1926 s. 345, så borde väl »arvodes lön» kunna utsträckas till att omfatta både egentligt arvode och utlägg.
    15: 12 tillämpas vidare på det sätt, att fullmäktigen har att i ansökningsväg vända sig till den domstol, som sist i saken dömt och där han i denna egenskap sist uppträtt, för att få sitt arvode bestämt. Domstolens bestämmande av arvodet har ej kondemnatorisk karaktär utan innebär en ren fastställelse, som alltså icke bildar någon exekutiv titel.2 För att få arvodet ut

 

lagakraftvunnet utslag förklarat sig ej vara behörig att pröva. Därefter hade hovrätten avvisat ansökan om bestämmande av arvode, enär fullmäktigen ej uppträtt därstädes. Sedan fullmäktigen begärt resning fann Högsta domstolen häradsrättens utslag ej utgöra hinder för honom att få sitt arvodesanspråk prövat av häradsrätten. Därest ej häradsrättens utslag, såsom icke innebärande materiell prövning, ansetts sakna res judicata-verkan, vilket synes mindre sannolikt, har väl anledningen varit den, att häradsrättens utslag i stämningsmålet ej funnits prejudicera fullmäktigens rätt att i ansökningsväg få sitt arvodesanspråk bestämt. En annan fråga kan vara huruvida det är riktigt att avvisa talan om dylikt anspråk, då den framställes stämningsvis. Detta synes knappast vara fallet. Då arvodestalan stämningsvis anhängiggöres vid huvudmannens forum domicilii, torde denna domstol, om den ej själv är behörig enligt 15: 12, böra hänvisa fullmäktigen att utverka fastställelse av behörig domstol och i avvaktan på sådan låta stämningsmålet vila. Liknande förfaringssätt synes böra användas om arvodesanspråket framställes kvittningsvis t. ex. i redovisningstvist.1 I finländsk rätt har genom lag den 28 januari 1927 lagrummet i fråga erhållit följande lydelse: »Åsämjas ej fullmäktig och huvudman därom,vad fullmäktig bör erhålla i arvode och ersättning för sina omkostnader, och är visst avtal därom icke gjort, pröve den domare, som sist i saken dömt, vad fullmäktig skäligen bör tillkomma, där fullmäktig icke hellre vill låta instämma sin huvudman eller huvudman sin fullmäktig till den domstol, inom vars domkrets den, som skall instämmas, har sitt bo och hemvist; och äge fullmäktig rätt att hålla de rättegångsskrifter kvar, som han omhänderfått, till dess han sin betalning får.»
2 Två hovrättsfall, SvJT 1927 rf. s. 27 och 1932 rf. s. 39, förtjäna här anmärkas. I det förra fann Göta hovrätt ansökan ej kunna omedelbart upptagas i vad den avsåg utlägg, prövade skäligt bestämma visst arvode och förpliktade motparten att gottgöra sökanden för kostnaderna i ansökningsärendet med visst belopp. Svea hovrätt förpliktade däremot i det 

572 ÅKE HASSLER.dömt måste fullmäktigen sedan stämma i vanlig ordning. Då arvode bestämmes enligt 15: 12 prövas icke sökandens privaträttsliga rätt att utfå beloppet, vadan invändning om kvittning ej vinner avseende, ej heller annan invändning om att sökanden icke på grund av rättsförhållandet till motparten är berättigad att utfå arvode. Såsom fullmäktig anses den processuelle fullmäktigen, som uppträtt inför rätten, ej annan, som haft huvudmannens1 uppdrag att ombesörja talans utförande men icke varit ombud inför rätta. Forumstadgandet i 15: 12 anses exklusivt, så att den arvodesberättigade icke äger med förbigående av den i lagrummet anvisade domstolen vända sig med stämning direkt till huvudmannens allmänna forum.
    Det är tydligt att denna ordning medför åtskilligt besvär och omgång vid indrivande av fordringar, som grunda sig på ombudsmannaskap i rättegång. En advokat, som fört rättegång för enen klient i alla tre instanserna, har att först ansöka hos HD om att få arvodet bestämt och sedan stämma huvudmannen till dennes allmänna forum för att få utdömt det sålunda bestämda arvodet jämte ersättning för utlägg. Har advokaten som fallet ofta är ej personligen fört talan i någon viss instans, måste särskild ansökan göras till denna av den som där varit fullmäktig. Det kan lätt inträffa, att innehavaren av en advokatbyrå låtit ett hos honom anställt biträde uppvakta i underrätten, medan talan i överinstanserna utförts av andra personer, anställda å advokatbyråer, som haft målet »i kommission». I sådant fall måste regelrätt tre olika ansökningar göras — varo ch en föranledande särskilda kostnader — till en var av instanserna av de olika processuella fullmäktige, varefter innehavaren av byrån får stämma huvudmannen. En fråga om förenkling av denna omständliga procedur förelåg i rättsfallet NJA 1932 s. 545. Huvudombudet A. hade vid underrätten begagnat

 

senare fallet huvudmannen att mot kvitto utge visst belopp såsom arvode. Härigenom skapades otvivelaktigt en exekutiv titel, något som strider mot den vanliga tillämpningen av 15: 12 och måste medföra risk för rättsförlust.1 Att 15: 12 använder uttrycket »åsämjas ej fullmäktig och huvudman» torde icke böra anses utgöra hinder mot att i den ordning lagrummet anvisar få arvode fastställt jämväl i förhållande till den, som jämte huvudmannen lämnat uppdrag att utföra rättegång, jfr SvJT 1923 rf. s. 25. Även om man vill ha arvode fastställt endast i förhållande till annan uppdragsgivare än den processuelle huvudmannen (denne är t. ex. notoriskt insolvent) torde 15: 12 böra tillämpas. 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 573sig av sitt biträde W., i hovrätten och HD av O., resp. F., vilka företett fullmakter från A:s advokatbyrå. Sedan A., W. och O.å F. överlåtit sina arvodesanspråk mot parten, begärde F. hos HD bestämmande av ombudsarvode för målet i dess helhet. Ansökan bifölls. Ett justitieråd fann emellertid, att då W. och O. ej varit fullmäktige i HD, kunde ansökan ej upptagas i vidare mån än vad anginge F:s begäran om arvode för fullmäktigskap i HD. Denna ståndpunkt representerar den hävdvunna tillämpningen av 15: 12,1 medan majoriteten omfattade en mera liberal tolkning. Denna förtjänar givetvis anslutning. Fråga är emellertid om man ej kan och bör gå ännu längre. Det synes näppeligen finnas anledning att tolka ordet »fullmäktig» i 15: 12 såsom avseende endast processuell fullmäktig. Varför skall ej huvudombudet, den verklige innehavaren av anspråket på arvode, kunna få dettas belopp fastställt om han visar, att de ombud som uppträtt i målet icke ha något anspråk mot huvudmannen? För övrigt må framhållas, att den i praxis fastslagna regeln att arvode skall bestämmas av den domstol som sist i saken dömt och där fullmäktigen såsom sådan sist uppträtt2 icke synes ha något stöd av lagen, som endast talar om den domare som sist i saken dömt. Nämnda praxis bör då ej få stå i vägen för en mera rationell tillämpning av lagen.
    Vända vi oss slutligen till rättsfallet 1929 s. 248, så kan detta sägas visa en ytterligare vansklighet vid tillämpningen av 15: 12. Då en advokat omhänderhaft ett flertal angelägenheter av juridisk och annan natur för en person och det gäller att ordna mellanhavandet på grund av detta sysslande, så kan advokaten icke få förhållandet i dess helhet prövat efter stämning till huvudmannens domicilforum. I den mån det gäller utsökande av arvode för utförande av rättegångar måste han göra ansökningar hos resp. processdomstolar och måhända låta fastställelsen ske indirekt genom biträde eller annan, som varit processuellfullmäktig. Detta medför naturligen betydande omgång och onödiga kostnader. Har huvudmannen i stämningsmålet godkänt eller lämnat utan anmärkning ett krav på ombudsarvode, bör detta kunna utdömas, då ju 15: 12 endast avser det fall att huvudman och fullmäktig ej åsämjas om arvodes lön. Men råder tvist om arvodeskravet ställer det sig annorlunda. Så länge

 

1 Jfr rättsfallet NJA 1916 s. 193, där HD enhälligt intog denna ståndpunkt.
2 NJA 1877 s. 54.

 

574 ÅKE HASSLER.15: 12 anses stadga ett exklusivt forum för sådan tvist, kan man icke komma förbi lagrummet, och jämlikt 10: 29 6 st. måste forumregeln tillämpas även om huvudmannen ej gör invändning.
    I det förevarande rättsfallet var det fråga om ett av en advokat framställt anspråk på arvode, som ingick i en vidlyftig kontokurant över mellanhavandet mellan honom och huvudmannen. Anspråket avsåg arvode för utförande av talan i ett mål såväl vid rådstuvurätt som i HD, i vilken senare instans advokaten ej uppträtt. Beträffande arvodet för talans utförande i hovrätten, där advokaten ej heller inställt sig, lämnar referatet ej upplysning. Sedan advokaten instämt huvudmannen till dennes domicilforum, en häradsrätt, med yrkande om utbekommande av saldot enligt kontokuranten, lämnade den senare kravet på arvode såvitt angick talans utförande i HD utan anmärkning, men bestred att anspråket i övrigt finge prövas av häradsrätten. Denna utdömde emellertid ett belopp som arvode för utförande av talan i rådstuvurätten. Hovrätten ansåg att denna sistnämnda domstol borde enligt 15: 12 pröva arvodesfrågan i förevarande del och undanröjde förty häradsrättens utslag därutinnan. HD fann sig emellertid jämlikt 15: 12 äga pröva vad advokaten förtjänat i arvodeslön för sitt fullmäktigskap vid rådstuvurätten. Som motivering anfördes, dels att huvudmannen lämnat utan anmärkning debiteringen för utförande av talan i HD, dels »vad i övrigt förekommit» i målet. Härmed kan möjligen ha åsyftats det förhållandet, att ombuden i överrätterna uppträtt med fullmakter och andra handlingar, som härrörde från advokatens byrå (försedda med dess firmatryck m. m.), men säkerligen också, och måhända uteslutande, att det rörde sig om ett mera omfattande mellanhavande mellan parterna. HD synes här vara inne på den linjen, att ett huvudombud äger få arvodesfrågan prövad av den rätt som sist i saken dömt även om han ej själv uppträtt där. De säregna omständigheterna i målet och den svävande motiveringen lämna emellertid ej möjlighet till ett bestämt uttalande. För ett principavgörande i frågan torde väl plenum vara erforderligt. Anmärkas må även att HD i förevarande mål fann sig kunna pröva arvodesfrågan utan att formell ansökan därom gjorts. Stämningsyrkandet har således ansetts vara tillfyllest i detta hänseende.

 

    Av det sagda torde framgå, att bestämmelserna i 15 kap. i stort sett upprätthållits i nyare praxis. Stadgandena i 15: 7 1

 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 575p. om fullmaktens innehåll äro visserligen obsoleta liksom föreskriften i 15: 4 om insegel å fullmakt, men till detta resultat hade utvecklingen hunnit fram redan för ett par mansåldrar sedan eller ännu tidigare. Modern praxis har icke fortsatt fram till ett uppgivande av även andra fullmaktsregler. Legitimationsregeln i 15: 4 upprätthålles fortfarande liksom i stort sett inskränkningarna i 15: 7 2 p., stadgandet i 15: 8 och forumbestämmelsen i 15: 12. Det torde emellertid kunna sägas, att dessa regler i åtskilliga hänseenden äro med hänsyn till nutida förhållanden praktiskt olämpliga, och att alltså kapitlet i dess helhet i hög grad tarvar revision. Då nu emellertid arbete på en helt ny rättegångsbalk pågår sedan några år tillbaka, kan det näppeligen bli tal om en separat reform på fullmäktigrättens område. Spörsmålet om nya fullmäktigregler bör upptagas till prövning i samband med den allmänna processreformen.
    Avgörande för en ny reglering av den processuella fullmäktigrätten blir lösningen av frågan om advokatväsendets ordnande i den nya processlagen. Införes advokatmonopol, komma fullmäktigreglerna att i framtiden få en mycket underordnad betydelse såsom fallet nu i allmänhet är i utlandet. Men processreformen lär icke komma att gå denna väg. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för denna reform föreslogs, att den nuvarande friheten att till ombud använda även icke rättsbildade personer skulle bibehållas vad anginge underrätterna, medan i överrätt endast skulle få uppträda examinerade jurister. Riksdagen godkände emellertid som bekant icke denna ståndpunkt utan ville ha full frihet för parterna att välja ombud i alla instanser. Man torde därför böra räkna med att något advokatmonopol ej kommer till stånd i samband med den nu aktuella processreformen. Däremot lära väl bestämmelser komma att meddelas om legal organisation av jurister vilka praktisera som advokater. Under sådana förhållanden kan det vara av intresse att något gå in på frågan om fullmäktigrättens reglering i den nya rättegångsbalken. Endast några huvudpunkter skola här i korthet vidröras.
    Vad först angår den nuvarande regeln om obligatorisk legitimation före processhandlande torde man kunna ifrågasätta huruvida densamma bör upprätthållas i fråga om advokater, som tillhöra den legalt erkända organisationen. Det kan näppeligen råda något tvivel om att denna garanti mot olegitimerad processföring icke är behövlig när det gäller ombud av nyss

 

576 ÅKE HASSLER.nämnda slag. Ett strängt legitimationskrav komme därför att framstå såsom onödig formalism. Däremot torde man icke kunna släppa detta krav i vad angår andra ombud. Av dessa kan ju icke alltid förväntas samma ansvarskänsla, så mycket mindre som vederbörande knappast löper samma risk som en praktiserande jurist utsätter sig för genom att uppträda utan behörighet. Framhållas må ock att det för en icke rättsbildad person understundom kan vara vanskligt att avgöra om ett verkligt uppdrag givits eller till äventyrs blott förevarit ett samtal om huvudmannens angelägenheter. Nödvändigheten att utställa en fullmakt ger också denne anledning att övertänka huruvida han vill gå till rättegång.
    Frågan om fullmaktens form torde ej komma att vålla några svårigheter; de nuvarande reglerna kunna väl i stort sett bibehållas. Något mera tvekan kan vållas av spörsmålet om fullmaktens innehåll. En moderniserad processordning, där uppskovssystemet och skriftligheten försvinna, kommer emellertid att i hög grad minska behovet av innehavarfullmakter samt av blanco och andra generalfullmakter. Om dessutom fullmakter i stort sett komma att användas endast av andra än rättsbildade advokater, synes man kunna ifrågasätta huruvida icke för att trygga huvudmannen mot dylika fullmäktiges missbruk av sinställning de nämnda fullmaktstyperna borde avskaffas. Fullmakten borde i så fall innehålla uppgift å fullmäktigen och saken. Domstolen torde däremot ej behöva utsättas därest man uppställer förbud mot fullföljd utan särskilt bemyndigande. Härtill synes anledning förefinnas, då huvudmannen om han anlitat annan fullmäktig än advokat bör sättas i tillfälle att överväga både om han vill fullfölja saken och huruvida fullföljden bör anförtros den dittillsvarande fullmäktigen. Substitutionsförbudet torde böra bibehållas på det sättet, att en fullmäktig utan särskilt bemyndigande icke får i sitt ställe sätta annan än rättsbildad advokat. Måhända kunde denna regel jämkas för det fall att det är fråga om skriftlig procedur i hovrätt, då sådan i viss utsträckning torde komma att bibehållas. Förlikningsförbudet lär väl ej behöva upptagas i en ny lag; däremotkan man ifrågasätta att huvudmannen berättigas att genom särskild klausul i fullmakten betaga fullmäktigen rätten att träffa förlikning och återkalla talan, måhända ock att sätta annan i sitt ställe.
    Meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att bestäm-

 

DEN PROCESSUELLA FULLMÄKTIGRÄTTEN. 577melsen i 15: 8 bör ersättas med en föreskrift av enahanda innebörd som avtalslagen 21 § 1 p. Redan äldre lagförslag upptaga en sådan regel. I fråga om återkallelse torde böra stadgas, att rättegångsfullmakt alltid kan återkallas genom återtagande av fullmakten eller meddelande till rätten. Härav blir en följd att fullmäktig, som har legitimationsplikt, måste förete fullmakten varje gång han uppträder för rätten, men i en modern rättegångsordning blir detta ej mycket betungande.
    Stadgandet i 15: 12 om bestämmande av arvodes belopp grundar sig otvivelaktigt på en riktig tanke, nämligen att processdomstolen har särskilda förutsättningar för att bedöma detta. Den möjlighet som annan domstol, t. ex. huvudmannens domicilforum, nu har att med hjälp av protokoll och andra handlingar bilda sig en uppfattning om vad fullmäktigen skäligen förtjänat blir i en modern muntlig process väsentligen minskad. Man har därför anledning att överväga bibehållandet av principen i 15: 12. Men den bör utformas så att det blir den på grund av uppdragsförhållandet berättigade, som har att framställa anspråk på arvode och utlägg vid den domstol som sist i saken dömt. Han bör där kunna erhålla en kondemnatorisk dom på anspråket. Vidare torde forumregeln i fråga ej böra göras exklusiv utan även huvudmannens domicilforum kunna anlitas om fullmäktigen så önskar. Man synes ej ha anledning att begränsa en sådan valrätt till det fall, att anspråket på arvode framställes i sammanhang med reglering av ett mera omfattande mellanhavande mellan fullmäktig och huvudman.
    Slutligen må beröras en sak, som icke står i något egentligt sammanhang med ovan behandlade spörsmål. Därest något advokatmonopol såsom sannolikt är ej kommer till stånd i samband med processreformens genomförande men i stället en legal organisation av rättsbildade sakförare skapas, torde bestämmelser böra meddelas till förhindrande av att ej lagfarna personer använda titlar som angiva dem såsom juridiskt bildade. Benämningarna advokat och jurist med deras sammansättningar, advokatbyrå, advokatfirma, juristbyrå, juridisk byrå etc. kunna lätt hos allmänheten väcka den föreställningen att sakföraren, som använder någon sådan beteckning, har en annan kompetens än den han faktiskt besitter. Det synes vara ett rimligt krav att allmänhetens och de rättsbildade advokaternas gemensamma intresse på denna punkt får lagens skydd.

 

37 — Svensk Juristtidning 1934.