Lagstiftningsfrågor vid 1934 års riksdag. Jämväl vid den senast tilländagångna riksdagen har ett betydande antal lagstiftningsärenden varit föremål för behandling. Av dessa äro åtskilliga ägnade att tilldraga sig allmänt intresse.
    Civilrätt (jämte speciell och internationell privaträtt). På familjerättens område är att nämna, att riksdagen i anledning av väckta motioner hos K. M:t anhållit om utredning av frågan om jämkning av avtal om underhållsbidrag till frånskild make samt om framläggande för riksdagen av det förslag vartill utredningen kan föranleda. —Sedan på begäran av fjolårets riksdag K. M:t uppsagt 1902 års konvention för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner ifråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad, antogs nu ett genom proposition framlagt förslag till ändring i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, åsyftande att bereda möjlighet att vid svensk domstol vinna skillnad även i vissa fall då detta icke kunnat ske enligt förut gällande lag. De nya bestämmelserna innebära i huvudsak, att svensk domstol är behörig att pröva talan om äktenskaps- eller hemskillnad, om ena maken är svensk undersåte och sedan minst ett år har hemvist här i riket, samt att frågan huruvida orsak till skillnad är för handen därvid skall prövas enligt svensk lag (SFS nr 50).
    Den i samband med 1932 års inskrivningsreform ånyo aktualiserade frågan om inteckningsförnyelsernas avskaffande (jfr SvJT 1932 s. 386) har vunnit sin lösning genom antagandet av en serie författningar, vilka träda i kraft d. 1 jan. 1935 (SFS nr 254—262). Det grundläggande stadgandet, som upptagits i en särskild lag, innehåller den generella regeln att vad i lag eller författning finnes stadgat om förnyelse av inteckning, så ock därom att ansökan om inteckning vilken förklarats vilande skall inom vart tionde år åter anmälas, skall upphöra att gälla. Med anledning härav har å andra sidan möjlighet ansetts böra beredas inteckningshavare att efter anmälan erhålla anteckning om innehavet i intecknings- resp. fastighetsboken; sådan anmälningsrätt har funnits lämplig jämväl ur synpunkten att kunna bereda inteckningshavaren större trygghet mot risken att exekutiv auktion kommer till stånd utan hans vetskap. Regler angående anteckning om innehav av inteckningshandling ha såvitt angår inteckning i fast egendom upptagits i en särskild lag, medan i fråga om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, inteckning i fartyg, förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier motsvarande bestämmelser meddelats genom ändringar i eller tillägg till resp. specialförfattningar. Skyldighet att ombesörja anteckning om innehav skall städse åligga bank, som förvarar omyndigs värdehandlingar. Förnyelsernas avskaffande har vidare föranlett ändringar i 1927 års

 

596 CARL ROMBERG.lag om dödande av förkommen handling, därvid bl. a. införts ett helt nytt förfarande, avsett att möjliggöra dödande av inteckning oaktat inteckningshandlingen ej kan företes. Härutinnan stadgas att, sedan 10 år förflutit från det intecknad fordringshandling, om vilken det ej är känt var den finnes, blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i inteckningsärende, inteckningen må på ansökan av den intecknade egendomens ägare och efter kungörelse i viss ordning dödas utan handlingens företeende. Slutligen har i preskriptionsförordningen införts en bestämmelse av innebörd att beslut, varigenom ansökan om inteckning bifalles eller förklaras vilande, ävensom anteckning om innehav av inteckningshandling skall medföra samma preskriptionsavbrytande verkan som enligt gällande rätt följer av inteckningsförnyelse. — Till avhjälpande av de svårigheter som i vissa fall uppkommit vid fördelning av expropriationsersättning har ett enklare fördelningsförfarande genomförts för de fall då expropriationen avser jordområde eller annat, som är samfällt för ett större antal fastigheter med skilda ägare. Det förenklade förfarandet överensstämmer i huvudsak med de regler som för liknande fall stadgats i ensittarlagen och lagen om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet (SFS nr 31).
    Närmast med anledning av vissa händelser inom affärslivet, vilka ansetts motivera skärpta åtgärder för skyddande av svenska naturtillgångar mot obehörig exploatering från utlänningars sida, ha ytterligare restriktioner införts i fråga om utlännings rätt att förvärva fastegendom m. m. här i riket. Dessa avse att förhindra ett kringgående av 1916 års lag i ämnet, vartill den på senare tid i stor utsträckning tillämpade metoden att utgiva aktier med väsentligt olika röstvärde visat sig bereda möjlighet. Genom ändringar i sistnämnda lag har stadgats att bolag, vars aktier äro ställda till viss man och vari aktier med olika röstvärde finnas, ej må utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom eller gruva eller idka gruvdrift, utan att i bolagsordningen intagits förbehåll att allenast så många aktier, att de vid varje tid motsvara viss del, mindre än 2/5, av hela aktiekapitalet och tillika röstetalet för dem utgör viss del, mindre än 1/5, av röstetalet för bolagets samtliga aktier, må genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse eller därmed jämställda svenska rättssubjekt. Därjämte ha övergångsbestämmelser meddelats i syfte att aktier i bolag, som redan vid tiden för lagens ikraftträdande den 1 juli 1934 ägde större fast egendom eller vattenfall eller innehade gruva eller ock ägde aktieri svenskt bolag som ägde eller innehade sådan egendom, skola förbliva å svenska händer (SFS nr 238; »lex Boliden»). Vidare har, såsom motsvarighet till 1925 års lagstiftning angående bulvanförhållande i fråga om fast egendom, utfärdats en lag om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag, åsyftande att — genom stadganden dels om straff för den som med avseende å aktier är bulvan för någon som enligt lag ej må förvärva aktierna, dels ock om avveckling av redan existerande bulvanförhållanden — motarbeta bulvanför-

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1934 ÅRS RIKSDAG. 597hållanden beträffande aktieinnehav (SFS nr 239). — Av de provisoriska kristidslagarna har moratorielagen (lagen d. 31 maj 1932 om anstånd i särskilt fall med gälds betalning; jfr SvJT 1932 s. 457) i oförändrat skick prolongerats t. o. m. d. 28 febr. 1935 (SFS nr 27). Däremot har lagstiftningen angående valutaclearing undergått omarbetning. Genom en ny lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. (SFS nr 19) ha sålunda K. M:ts befogenheter på detta område i vissa avseenden utvidgats. Den mest betydelsefulla ändringen i förhållande till tidigare bestämmelser i ämnet (ang. dessas innehåll se SvJT 1932 s. 458) innefattas däri att K. M:t äger förordna om s. k. tvångsclearing, varigenom möjliggöres för borgenär, vilken på grund av valutarestriktioner i en främmande stat ej kan erhålla betalning för sin fordran, att på visst villkor erhålla betalning av de med stöd av lagen spärrade medel som tillkomma borgenärer i den främmande staten. Bestämmelser ha ock införts i syfte att förhindra kringgående av ett eventuellt clearingförfarande. Möjligheten att för clearing anlita annan bank än riksbanken har utsträckts, varjämte möjlighet öppnats att för ändamålet inrätta särskilt clearinginstitut.
    Behovet av mindre invecklade regler för fastställande av ersättning för skada till följd av automobiltrafik har föranlett vissa ändringar i 1916 års ansvarighetslag (SFS nr 39). Dessa avse fall av kollision mellan två eller flera automobiler och innebära att ansvarigheten för uppkommen skada fördelas efter graden av varje förares medverkan, oavsett huruvida han tillika är ägare till automobilen eller ej. En närmare redogörelse för den nya lagstiftningen har tidigare lämnats i denna tidskrift (s. 273).
    I ändamål att underlätta avvecklingen av de solidariska bankbolagen ha bestämmelser meddelats angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag (SFS nr 18). Genom en särskild lag har K. M:t erhållit rätt att i vissa hänseenden medgiva undantag från de i 49 och 165 §§ lagen om bankrörelse meddelade stadgandena om bankbolags inlåning (SFS nr 193). — Till tryggande av sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt skall inrättas en för rikets sparbanker gemensam fond, kallad sparbankernas säkerhetskassa. Denna bildas genom lagstadgade bidrag från sparbankerna och är avsedd att kunna tagas i anspråk dels för tillskott till säkerhetsfond åt sparbank vars fonder till följd av inträffade förluster nedgått under viss gräns, dels ock till gottgörelse åt insättare i sparbank som trätt i likvidation eller försatts i konkurs (SFS nr 300). — Lagen d. 24 juli 1903 om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket har undergått en del ändringar i syfte att bereda de svenska försäkringstagarna större trygghet. Sålunda har stadgats skyldighet för sådan anstalt att, i likhet med vad som enligt lagen om försäkringsrörelse gäller för svenska försäkringsbolag, redovisa försäkringsfonden för livförsäkringar i tillgångar av vissa angivna slag samt att deponera dessa tillgångar här i riket ävensom meddelats bestämmelser angående överlåtelse av utländsk försäkringsanstalts svenska livför-

 

598 CARL ROMBERG.säkringsstock. Utländsk anstalts livförsäkringsrörelse härstädes skall vidare under vissa förhållanden vara underkastad särkilt administrationsförfarande. Sistnämnda föreskrift har tillika föranlett vissa jämkningar i lagen om försäkringsavtal (SFS nr 37, 38). — Beträffande behörigheten att utöva läkarkonsten har i 1915 års lag vidtagits sådan ändring, att rätten att efter avlagd medicine licentiatexamen vinna legitimation som läkare förbehållits svenska medborgare (SFS nr 44). — Inom lagstiftningen till skydd för industriell äganderätt äro att anteckna dels vissa ändringar i patentförordningen, mönsterlagen och varumärkeslagen, dels ock en ny lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar (SFS nr 60—63). De nya bestämmelserna ha huvudsakligen till syfte att möjliggöra Sveriges anslutning till den vid 1925 års internationella konferens i Haag reviderade Pariskonventionen i ämnet. — På sjölagstiftningens område antecknas, att ett av K. M:t framlagt förslag till ny sjöarbetstidslag förkastades av riksdagen, som i stället beslöt ytterligare prolongeringav den nu gällande provisoriska lagen i ämnet t. o. m. utgången avår 1937 (SFS nr 496; jfr SvJT 1933 s. 570). 1914 års lag om tillsyn å fartyg har sålunda ändrats, att hädanefter varje fartyg skall, där Konungen ej annorledes förordnat, vara underkastat inspektion för utrönande huruvida det är i behörigt skick (SFS nr 222). I huvudsaklig överensstämmelse med en vid den internationella arbetsorganisationens konferens i Genua år 1920 antagen konvention ang. ersättning till sjömän för arbetslöshet vid fartygs förlisning har i sjömanslagen stadgats, att befälhavare eller svensk sjöman, som blir arbetslös till följd av fartygets förolyckande, skall äga viss rätt till hyra för tid varunder han sålunda är utan anställning (SFS nr 165).
    Straffrätt. Bestämmelser angående straff för utpressning ha införts i 21 kap. SL, vars rubrik i samband därmed ändrats till »Om rån och utpressning». Till straffbar utpressning gör sig den skyldig, som — utan att gärningen är att hänföra till stöld — avtvingar någon, sig eller annan till orättmätig vinning, gods eller penningar eller handling varom i 5 § samma kap. förmäles (skuldebrev, kvittobrev m. m.) genom annat hot om brottslig gärning än som förutsättes för rån eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Även försök till sådan utpressning har straffbelagts. Straffet för fullbordat brott är fängelse eller straffarbete i högst 4 år; vid synnerligen försvårande omständigheter må tiden för straffarbetet höjas till 6 år, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, kan bötesstraff ådömas. För försök är straffet högst straffarbete i 2 år, dock vid synnerligen försvårande omständigheter 4 år. Gör sig någon för nu ifrågavarande brott förfallen till straffarbete i minst 6 månader, ådömes påföljd enligt 2: 19 SL. Mål om utpressning må handläggas inom stängda dörrar (SFS nr 304, 305). I 22 kap. SL ha ändringar vidtagits i särskilda hänseenden (SFS nr 163). Sålunda skola i anledning av den i det följande omnämnda nya lagstiftningen

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1934 ÅRS RIKSDAG. 599angående mått och vikt 5 § 3 och 4 mom. — innefattande bestämmelser om straff för brukande av mått eller vikt, som ej behörigen stämplats, märkts eller omjusterats — upphöra att gälla fr. o. m. d. 1 juli 1935 samt den i 21 § upptagna regeln om åtalsrätt vid förseelser enligt nyss nämnda 3 mom. samtidigt utgå. Vidare har i 21 § införts ett nytt stadgande, varigenom från allmänt åtal undantagits förskingring av avbetalningsgods. Sådant brott må hädanefter åtalas endast av målsägande. Skillnad har därvid ej gjorts mellan egentliga avbetalningsköp samt sådana köpeavtal, som innehålla bestämmelse om att betalning skall erläggas inom viss tid och äganderätten till godset förbliva hos säljaren till dess betalningen erlagts. I samband med antagandet av denna bestämmelse beslöt riksdagen att hos K. M:t anhålla om förnyad utredning av frågan om avbetalningshandelns verkningar. — En proposition om ändring i 18: 13 SL, innefattande förslag om upphävande delvis av den s. k. preventivlagen, avslogs av riksdagen, som emellertid i skrivelse till K. M:t anhöll om utredning och lagstiftning på området i huvudsaklig överensstämmelse med. vissa angivna grunder. — Såsom ett led i strävandena att vinna en förbättrad fångvård ha vissa ändringar vidtagits i 1916 års lag ang. verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. Sålunda har minimitiden för det obligatoriska stränga cellstraffet nedsatts samt de för behandlingen av yngre fångar meddelade särskilda bestämmelserna utsträckts att gälla fångar som vid straffets början ej fyllt 21 år (förut 20 år). Därjämte har stadgats att cellfånge, åt vilken anförtrotts att utföra arbete gemensamt med andra fångar, må kunna överflyttas till sådan med odlingsföretag förenad anstalt som är anordnad för särskilt pålitliga fångar (SFS nr 130). I anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen om behandlingen av minderåriga förbrytare anhöll riksdagen, att K. M:t måtte utarbeta och framlägga förslag till sådan ändring av 5:2 SL att, när någon som fyllt 15 men ej 18 år beginge brott, straffet må kunna— med bibehållande av förbudet att döma till straffarbete på livstid— nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.
    Med anledning av en skrivelse från 1932 års riksdag med begäran om lagstiftning mot väpnade privata sammanslutningar framlade K. M:t förslag till lag om förbud mot vissa sammanslutningar, vilket antogs av riksdagen. Enligt den nya lagen är det — med vissa angivna undantag—vid ansvar förbjudet att bilda eller deltaga i sammanslutning, som enligt sitt tillkännagivna ändamål avser att tjäna såsom skyddskår för politiskt parti eller därmed jämförlig grupp av samhällsmedlemmar, eller som eljest måste anses syfta till att utgöra ett maktmedel av sådan art som militär trupp eller polisstyrka. Med straff ha ock belagts åtgärder till befrämjande av förbjuden sammanslutnings verksamhet, såsom uppläggande av vapenförråd, upplåtande av lokaler eller lämnande av penningunderstöd. Bestämmelser ha vidare meddelats angående beslag och förverkande av anträffade vapen m. m. (SFS nr 271).
    Processrätt. Institutet ställande under framtiden har avskaf-

 

600 CARL ROMBERG.fats. Sålunda har det grundläggande stadgandet i 17: 32 första punkten RB upphävts, och mål däri saken enligt de gamla bestämmelserna lämnats till framtiden få hädanefter återupptagas endast i den ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av mål däri den tilltalade frikänts. Vad i lag eller författning är stadgat om verkan därav att någon ställts under framtiden för brott skall även upphöra att gälla. I sistnämnda del träder dock den nya lagstiftningen i kraft först å dag som Konungen bestämmer; för dess fulla genomförande förutsättas nämligen bl. a. vissa ändringar i riksdagsordningen, varom förslag av riksdagen antagits såsom vilande. Reformen har ock föranlett vissa ändringar i lagen om straffregister (SFS nr 16, 17). I frågan om besvärsförfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga ha nya bestämmelser införts, varigenom beträffande fullföljd av talan enligt rättegångsbalken och emot utslag eller beslut, som meddelas av krigsdomstol i fredstid, den som enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan å sådant intagande hållen i förvar likställts med häktad person. Dylik tilltalad har sålunda bl. a. erhållit rätt att intill besvärstidens utgång ingiva sina besvär till KB eller uppfostringsanstaltens föreståndare, och denne senare har fått motsvarande åligganden med avseende å de till honom ingivna besvären m. m., som i fråga om häktad redan förut ankommit på tillsyningsman vid häkte enligt 12 § RP (SFS nr 28—30). Villkoren för valbarhet till nämndemansbefattning ha ändrats genom upphävande av förbudet att till nämndeman välja den som är i Konungens eller rikets tjänst; i samband därmed har emellertid införts en bestämmelse att lagfaren domare, allmän åklagare, polisman eller den som har till yrke att föra andras talan inför rätta ej må vara nämndeman (SFS nr 49). — För den av riksdagen antagna lagstiftningen om bevisning genom sakkunnig har tidigare redogjorts i SvJT (s. 481; SFS nr 268, 269). Genom lag om blodundersökning i brottmål har stadgats rätt i vissa fall för offentlig myndighet att å den, som är misstänkt för brott, låta taga blodprov för undersökning som kan äga betydelse för utredning om brottet. Blodprov för sådant ändamål må tagas å den som med skäl misstänkes för brott varå efter lag kan följa straffarbete eller för att ha fört motorfordon eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar (SFS nr 194; jfr SvJT 1933 s. 596).
    Såsom tidigare meddelats i SvJT (årg. 1933 s. 81) hade av delegerade från de fem nordiska staterna framlagts förslag till konvention ang. konkurs, varjämte inom lagberedningen utarbetats förslag till vissa för Sveriges del därav påkallade nya lagbestämmelser. Konventionen och lagförslagen — innefattande dels bestämmelser om konkurs som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, om verkan av konkurs som inträffat i någon av dessa stater samt om erkännande och verkställighet av vissa i anledning av konkurs meddelade utländska domar, dels ock vissa tillägg till konkurs och ackordslagarna — godkändes nu av riksdagen. Grundtanken i

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1934 ÅRS RIKSDAG. 601konventionen är, att om någon försättes i konkurs i fördragsslutande stat där han har hemvist, konkursen skall omfatta jämväl gäldenärens egendom i annan fördragsslutande stat; utmätning och särskild konkurs äro alltså uteslutna. När en konkurs i gäldenärens domicilland sålunda har nordisk giltighet, skall å all till boet hörande egendom tillämpas konkurslandets lag. Från nämnda huvudregel ha dock en del undantag stadgats (SFS nr 67—71).
    Statsrätt. Följande av K. M:t framlagda grundlagsändringsförslag antogos såsom vilande, nämligen dels förslag om upphävande av de i § 6 mom. 10 och § 26 RO förekommande stadgandena att den, som är ställd under framtiden för brott vilket kan medföra den påföljd att han ej må utöva allmän befattning, icke kan vara elektor vid val till första kammaren eller suppleant för sådan eller kan godkännas såsom riksdagman (jfr ovan under Processrätt), dels ock förslag till ändrad lydelse av § 24 RO innebärande i fråga om val till andra kammaren rätt för väljare att avlämna valsedel i annat valdistrikt än det han tillhör, avskaffande av valsedelsförsändelseinstitutet för yrkes- och tjänstemän samt införande av ett nytt institut, röstavlämning före valet, för bestämda grupper av yrkes- och tjänstemän i vissa fall ävensom för röstberättigade som vistas utomlands. Under förutsättning och villkor att ändring av RO i överensstämmelse med sistnämnda förslag blir i grundlagsenlig ordning slutligt genomförd, har ock av riksdagen antagits ett förslag om ändring i vissa delar av vallagen. — Ett av K. M:t framlagt förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 RO, åsyftande att bereda statsråd tillfälle att i  viss utsträckning deltaga i utskotts överläggningar, vann ej riksdagens bifall.
    Förvaltningsrätt. Här märkes den nya lagstiftningen angående det allmänna vägväsendet, vilken träder i kraft d. 1 jan. 1937 och innefattar en fullständig revision av bestämmelserna på detta område. 1891 års väglag skall sålunda upphöra att gälla samt ersättas med två nya författningar, en »lag om allmänna vägar» av allmän civillags natur och en »lag om vägdistrikt», som har karaktären av kommunallag. Den förra, vilken avser såväl land som stad, upptager stadganden om vad som är att hänföra till allmän väg, om byggande och underhåll av väg, om tillsyn å vägunderhåll samt om enskildas av väghållningen berörda förhållanden m. m. Lagen om vägdistrikt, vilken begränsats att avse landsbygden, inrymmer bestämmelser om rikets indelning i vägdistrikt, om beslutande, verkställande och kontrollerande organ för sådant distrikt, om utgifts- och inkomststat samt om medel till bestridande av vägdistriktets utgifter. I fråga om den nya lagstiftningens innebörd må i korthet framhållas följande. Systemet med naturaväghållning av enskilda väghållningsskyldiga har slopats, vilket visserligen såvitt angår landsbygden innebär allenast ett stadfästande av redan bestående förhållanden men för de städers vidkommande, där väghållningsskyldigheten fortfarande är knuten till fastigheterna, medför en förändring. Förbuden mot att uppföra byggnader och andra för trafiksäkerheten farliga anordningar, reklam-

 

602 CARL ROMBERG.skyltar o. dyl. inom visst avstånd från väg m. fl. inskränkningar i den enskildes rätt att förfoga över sin egendom ha skärpts. De gamla vägsynerna skola försvinna, och vägsynenämndernas funktioner övertagas i huvudsak av vägnämnder, vilkas flesta ledamöter tillsättas av KB och som erhålla även andra uppgifter. Indelningen i vägdistrikt bestämmes av K. M:t; det har förutsatts att indelningen skall vara genomförd före lagstiftningens ikraftträdande samt att en minskning av distriktens antal i jämförelse med nu rådande förhållanden därvid skall ske. Överhuvud utmärkes den nya lagstiftningen av en väsentlig ökning av det statliga inflytandet på den vägkommunala förvaltningen, exempelvis genom bestämmelser om KB:s beslutanderätt i vägbyggnadsfrågor även för städernas del, om insättande av representanter för KB i vägstyrelserna och bland revisorerna, om underställning i vissa fall av vägstyrelses beslut o. s. v. Erinras må slutligen om den tekniska omläggning av vägbeskattningen, som skett bl. a. genom borttagande av vägfyrktalsättningen och införande av begreppet vägskattekronor samt vägskattens närmare anknytning till den kommunala taxeringen (SFS nr 241—244). — Trafiklagstiftningen har även innevarande år undergått partiell omarbetning. Denna har huvudsakligen till syfte att tillgodose behovet av ökad trafiksäkerhet, särskilt genom införande av strängare bestämmelser med avseende å förare som äro påverkade av starka drycker. De nya reglerna äro meddelade dels i form av ändringar i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, beträffande vilka K. M:t inhämtade riksdagens yttrande, och dels i en särskild lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, stiftad enligt den i § 87 RF stadgade ordningen (SFS nr 245—247). Beträffande den nya lagstiftningens närmare innehåll hänvisas till en tidigare lämnad redogörelsei SvJT (s. 390).
    Inom sociallagstiftningen antecknas, att den mycket uppmärksammade frågan om arbetslöshetsförsäkring nu vunnit sin lösning. Därvid har tillämpats ett system för frivillig försäkring, innebärande att staten lämnar bidrag till vissa »erkända» arbetslöshetskassor, vilka skola bildas av arbetarna själva och utgöra parallellföreteelser till de statsunderstödda sjukkassorna enligt 1931 års sjukförsäkringsreform. Arbetslöshetskassorna skola för att vinna erkännande fylla vissa i lag bestämda villkor samt bedriva sin verksamhet enligt givna föreskrifter (SFS nr 263—266). Införandet av arbetslöshetsförsäkring har jämväl föranlett en omorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen, avseende att sätta denna i stånd att fylla vissa funktioner i försäkringssystemet (SFS nr 267). — Det vid upprepade tillfällen inom riksdagen (jfr t. ex. SvJT 1932 s. 464) framförda önskemålet, att underåriga personer måtte uteslutas från lösdrivarlagstiftningen, har lett till vissa lagändringar. Sålunda har minimiåldern för lösdrivarlagens tillämplighet höjts till 21 år och i stället lagen om samhällets barnavård — vars rubrik i detta sammanhang ändrats till »lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)» — utsträckts att i princip gälla jämväl med avseende å

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1934 ÅRS RIKSDAG. 603unga personer mellan 18 och 21 år, därvid dock vissa särskilda bestämmelser meddelats beträffande dessa. De nu nämnda lagändringarna ha medfört vissa jämkningar även i fattigvårdslagen (SFS nr 203—205, jfr nr 195, 309). Beträffande den nya lagen om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet (SFS nr 171; jfr nr 309) torde en närmare redogörelse framdeles komma att lämnas i SvJT. Anmärkas må, att riksdagen i samband med lagens antagande hemställt om särskilda utredningar dels under vilka förhållanden frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas, dels ock huruvida och under vilka förhållanden sedlighetsförbrytare må kunna underkastas sådant ingrepp som är ägnat att motverka eller upphäva deras sjukliga anlag. — En d. 23 dec. 1933 avslutad överenskommelse mellan Sverige och Finland angående gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror godkändes av riksdagen, i samband varmed antogs ett av K. M:t framlagt förslag till lag om rätt för Konungen att meddela föreskrift om utländsk bevakningspersonals likställdhet i vissa fall med svenska tulltjänstemän (SFS nr 53.) — Arbetet på en modernisering av bestämmelserna angående mått och vikt har, såsom ovan antytts, resulterat i ny lagstiftning i ämnet, vilken träder ikraft d. 1 juli 1935 (SFS nr 162). Likaledes har en ny lag ersatt 1913 års lag ang. köttbesiktning och slakthus (SFS nr 140). — På skogslagstiftningens område må anmärkas, att riksdagen på förslag av K. M:t beslutat om »ekregalets» upphörande såvitt angår ecklesiastika boställen och i samband därmed antagit vissa ändrade bestämmelser ang. skogsvården å dessa boställen (SFS nr 568, 569). —En ny lag för Sveriges riksbank antogs av riksdagen (SFS nr 437).
    Beträffande statsanställdas pensionsförhållanden antogos viktiga bestämmelser (SFS nr 442—444); en redogörelse för dessa, särskilt ur synpunkten av deras innebörd för innehavare av domartjänster, har tidigare lämnats i SvJT (s. 393). Lagen om tillsättning av prästerliga tjänster har undergått revision i åtskilliga hänseenden. Framhållas må särskilt, att i fråga om fördelningen av bestämmanderätten vid prästtjänsternas tillsättande mellan kyrkostyrelsen och församlingarna införts den betydelsefulla nyheten att, oavsett huruvida vid val till kyrkoherdetjänst fjärde provpredikant varit under omröstning eller ej, sådan tjänst skall var tredje gång den är ledig tillsättas av Konungen, vilken därvid äger att till tjänsten utnämna antingen en av de å förslaget uppförda eller ock någon till tjänsten behörig präst som hos Konungen anmält sig såsom sökande. Domprostbefattning skall alltid tillsättas av Konungen (SFS nr 573). Inom kyrkoförvaltningen är vidare att anteckna bestämmelser angående ecklesiastikårets avskaffande och ersättande med kalenderårsberäkning, i samband varmed jämväl vidtagits vissa jämkningar beträffande prästerskapets avlöning (SFS nr 543—546).

Carl Romberg.