En fråga rörande exekutiv fastighetsauktion. I innevarande årgång, s. 397 ff., har professor KARL OLIVECRONA till fortsatt diskussion upptagit några av de spörsmål rörande exekutiva auktioner, som jag berört i min recension av OLIVECRONAS arbete »Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom» (denna årgång s. 155 ff.). Av dessa spörsmål skall jag söka ytterligare belysa endast ett, nämligen frågan huru förfaras skall då före auktion tillgänglig avkastning av fast egendom räcker till betalning av exekutionsfordran och kostnader. Detta spörsmål torde bland de av OLIVECRONA diskuterade vara det praktiskt viktigaste, vilket bestyrkes därav, att rådman SIGFRID LUNDGREN upptagit detsamma till behandling i en särskild artikel, s. 402 f.
Med endast tolkning av gällande lagtext torde man ej få det rätta greppet på förevarande fråga. Såvitt kan ses av lagens text och förarbetena torde lagstiftaren icke ha direkt uppmärksammat spörsmålet. Genom ett sammanställande av 143 § 2 st. med 129 och 142 §§ kommer man lätteligen till det resultat, som OLIVECRONA och LUNDGREN anse vara det riktiga. Bestämmelser saknas ju om tid för och kungörande av fördelningssammanträde i fall då auktion ej hållits. Detta kan jag emellertid ej anse avgörande. Genom att förfara så, som OLIVECRONA och LUNDGREN anbefalla och enligt uppgift jämväl i praxis i stor utsträckning förekommer, kränker man nämligen i betänklig grad vissa borgenärsintressen och handlar i strid med grunderna för 143 § 2 st. För att klargöra vad jag menar tillåter jag mig här citera lagberedningens motiv till 143 § 2 st. (161 § i dess förslag): 1
»Afkastning af utmätt fastighet äfvensom belopp, som en försumlig inropare guldit eller som genom försäljning af pant eller efter kraf mot löftesman influtit, varda, när försäljning sker, fördelade mellan borgenärerna i sammanhang med köpeskillingen. Äfven när försäljning ej kommer till stånd, böra naturligtvis dylika medel, som auktionsförrättaren uppburit, komma borgenärerna till godo. Ett särskilt fördelningssammanträde är för sådant ändamål erforderligt, och detta har synts lämpligen kunna hållas å den tid, då eljest sammanträde för köpeskillingens fördelning skolat äga rum. De föreslagna fördelningsgrunderna äro olika för de båda slagen af medel. En egendoms afkastning bör i första hand användas till gäldande af skatter och andra årligen upplöpande afgifter, däribland jämväl räntor å inteckningar. Då afkastningen undanhållits ägarens disposition och i stället omhändertagits af exekutor, har ägaren icke kunnat sålunda använda afkastningen. Det rätta synes därför vara att vid fördelningen, i likhet med hvad Beredningen före-
slagit i fråga om tvångsförvaltning, dylika årliga afgifter samt räntor å den framför utmätningssökandens fordran prioriterade gälden först betalas och, om öfverskott därefter finnes, detta tillägges utmätningssökanden. Hvad återangår af den försumlige inroparen erlagdt belopp, är förhållandet ett annat. Det exekutiva förfarandet har inledts på grund af utmätningssökandens begäran, och syftet därmed var att skaffa honom betalning. Till följd af inroparens försumlighet föreligger icke en köpeskilling, hvarur utmätningssökanden kan utfå likvid, och billigheten synes då kräfva, att det erlagda ersättningsbeloppet, sedan kostnaderna godtgjorts, i första hand användes till betalning åt utmätningssökanden. Uppstår öfverskott, blifva de regler, som gälla angående fördelningen af afkastningen, därå tillämpliga.»
Av citatet framgår, att lagberedningen ansett avkastning i första hand böra användas till gäldande av skatter och andra årligen upplöpande avgifter, däribland inteckningsräntor. Förmånsrättsordningen bör härvid respekteras, så att bl. a. upplupen ränta å framför liggande inteckningar betalas innan något utfaller å en sämre inteckning. Den fördel som beredes exekutionssökanden på grund av att han tagit initiativ till exekution består däri, att han kan få betalning även för sin kapitalfordran sedan räntor å bättre prioriterade inteckningar m. m. betalats (såsom i huvudsak efter försäljning). Lagberedningen finner dessa regler böra gälla då avkastningen undanhållitsägaren och omhändertagits av exekutor, och någon skillnad göres ej härvidlag mellan det fall att auktion hållits men misslyckats och det att auktion ej kommit till stånd. Det synes också klart att sådan skillnad ej bör göras och näppeligen kan göras utan uttryckligt stöd av lag. Varför skall den framför exekutionssökanden prioriterade komma i en sämre ställning om gäldenären dagen före auktionen betalar exekutionsfordran jämte kostnaderna och exekutionen alltså inställes, än om auktion kommer till stånd? Låter man sökanden direkt lyfta avkastningen eller utbetalar man den till gäldenären sedan denne förnöjt sökanden, bli de bättre prioriterade fordringsägarna uppenbarligen missgynnade. Medlen skulle i första hand använts till betalning av deras oguldna räntor m. m. Att frångå lagberedningens generella regel om användande av avkastning är otvivelaktigt ej till fromma för fastighetskrediten.
Om alltså OLIVECRONAS argument, att inga hänsyn till andra rättsägare behöva stå i vägen för ett utbetalande av avkastningen till exekutionssökanden, icke kan anses hålla streck, så är detta ej heller fallet med andra av honom och LUNDGREN framförda skäl för deras mening. Att lagen på grund av ofullkomlighet i redaktionen underlåtit att bestämma något om tid för och kungörande av fördelningssammanträde då auktion ej kommit till stånd, kan icke få hindra att laga fördelning ändock sker av medel som enligt lagens grund skola fördelas. Det finnes för övrigt ett annat fall då fördelning säkerligen bör ske i trots av att lagen ej direkt ger anvisning därom. Antag — fallet har inträffat i Stockholm — att en köpeskillingslikvid hålles den 15 oktober och köparen då fullgör sin betalningsskyldighet. Till likviden har ej redovisats ett den 1 oktober
förfallet hyresbelopp, enär hyresgästen ej erlagt detsamma. Den 20 oktober betalar han emellertid hyran till auktionsförrättaren. Det torde vara klart, att detta belopp rätteligen bör tillfalla den borgenär, som skulle fått det sig tilldelat om det funnits tillgängligt vid likviden. Men det går knappast för sig att utan vidare betala ut beloppet till denne borgenär, såvida ej gäldenären och samtliga övriga oförnöjda borgenärer medgiva det;1 i annat fall måste nog en ny likvid hållas. I fråga om tid för och kungörande av denna såväl som av sammanträde för fördelning av avkastning då auktion ej hållits torde man kunna analogiskt tillämpa bestämmelserna i 142 § 2 st.: auktionsförrättaren har att utsätta viss tid för medlens fördelning (har auktion varit utlyst men inställts synes man böra beräkna tiden enligt 142 § 1 st. från den utsatta auktionsdagen) samt kungöra sammanträdet på sätt i lagrummet stadgas.2
Bestämmelsen i 81 § 3 st. om sysslomans skyldighet att redovisa avkastning till auktionsförrättaren lär icke utgöra hinder för ovan antydda förfaringssätt. Där stadgas ju blott om tiden för redovisning i normalfallet, att förhandlingssammanträde eller auktion äger rum. Man kan svårligen draga den slutsatsen, att i annat fall redovisning icke skall äga rum. Det torde vara uteslutet att sysslomannen själv får disponera medlen genom utbetalning till sökanden eller gäldenären. Beslut om medlens användning måste ankomma på exekutiv myndighet, överexekutor eller annan auktionsförrättare. Lagen borde emellertid ha upptagit uttryckligt stadgande om att redovisning skall ske då frågan om fastighetens försäljning förfallit. Nu innehåller den blott bestämmelser om redovisning då egendomen skall säljas och förhandlingssammanträde eller auktion hålles samt då egendomen ställes under tvångsförvaltning.
Avkastningen synes i enlighet med vad ovan anförts böra fördelas enligt 143 § 2 St. även om auktion ej utlysts. Till annat föranleda ej lagrummets lydelse eller grunderna för detsamma. Det är fråga om fördelning av medel som till följd av utmätning influtit (6 kap:s rubrik), varmed jämställes avkastning av egendom som dömts i mätenligt 28 § 2 st. Däremot kan ej vara tal om att på detta sätt fördela medel, som influtit i lagsökningsmål eller eljest enligt 181 och 184 §§. I detta fall äro ej reglerna i 6 kap. tillämpliga.
Att LUNDGREN finner hovrättsdomen i denna tidskrift årg. 1916 s. 159 överensstämma med den av honom hävdade uppfattningen förefaller egendomligt. OLIVECRONA är på denna punkt av annan mening.
Åke Hassler.