Äktenskapsskillnad i Lettland. D. 1 febr. 1921 erhöll Lettland en ny lag om äktenskap. För lagens bestämmelser om äktenskapsskillnad lämnas i Zeitschrift für osteuropäisches Recht (1934 s. 66—83) av Rechtsanwalt W. MUELLER, Riga, en redogörelse varur följande anteckningar må göras.
    Skillnadsanledningar på grund av förhållande som kan tillräknas ena maken såsom subjektiv skuld äro äktenskapsbrott, stämpling mot makes liv, misshandel mot make och egenvilligt övergivande (ett år) samt vidare att make begått en ovärdig, straffbar handling eller för en så ärelös eller osedlig vandel att ett fortsättande av den äktenskapliga sammanlevnaden ej kan krävas. Ena maken äger vidare erhålla skillnad, om andra maken lider av en kronisk, svårbotad sinnessjukdom eller dylik smittosam sjukdom; någon viss tid för sjukdomens fortvaro är ej betingelse för skillnad. Ej blott impotentia coeundi — blott sådan som ej beror på hög ålder — utan även impotentia generandi et concipiendi — varmed likställes vägran alt sätta

 

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 611barn till världen — medföra rätt till äktenskapsskillnad. Sådan rätt har också den make som hnner vedervilja mot äktenskapligt samliv, något som dock måste kunna på objektiva grunder konstateras. Skillnadsgrund är vidare, att makarna oav brutet levat åtskilda i tre år. Att orsaken härtill varit söndring behöven, i motsats till vad som gäller hos oss, ej visas. Tvärtom utgör den omständigheten att makarna under så lång tid levat skilda en praesumtio juris et de jure, att äktenskapet gått så i stycken att det ej längre bör upprätthållas.
    Av största intresse är den föreskrift som medger skillnad utan förhandenvaron av sådant förhållande eller sådan egenskap hos ene maken somförut nämnts. Stadgandet i fråga lyder: Makar äge begära äktenskapsskillnad, där sådan söndring föreligger i äktenskapet (falls das Eheleben so zerrüttet1 ist), att ett fortsättande av den äktenskapliga sammanlevnaden ej kan fordras. I dylikt fall skall skillnad beviljas oavsett om skuld kan läggas makarna till last. Har blott ena maken skuld till söndringen, må talan föras allenast av andra maken. Åvilar skulden båda makarna eller ingendera av dem, äger vilkendera som helst av makarna begära skillnad.
    Berörda stadgande omfattar tydligen alla förut omnämnda skillnadsanledningar och åberopas också regelmässigt. Det avser blott det fall att talan föres av ena maken. Önska båda makarna skillnad, behöver någon grund överhuvud ej anföras. Lagen säger i denna del uttryckligen, att äktenskapet skall upplösas, om båda makarna det önska. Skilsmässa efter överenskommelse godkännes följaktligen in amplissima forma av den lettländska lagen.
    Den med hänsyn till möjligheten att erhålla äktenskapsskillnad mycket liberala ståndpunkt den lettländska lagstiftningen sålunda erbjuder medför — om den sammanställes med den internationellt privaträttsliga uppfattning som på familjerättens område gäller i Lettland — viktiga konsekvenser även för andra länders medborgare. Lettland omfattar sålunda på detta område domicilprincipen. Å envar som är bosatt i Lettland är dess familjerättsliga lagstiftning tillämplig. För att domicil skall anses föreligga, fordras ej bosättning under viss tid och ej heller ett uppgivande av tidigare domicil. Till motiven för bosättningen, exempelvis önskan att genomföra äktenskapsskillnad i Lettland, tages ej hänsyn. Då härtill kommer att de processuella reglerna äro sådana, att då ena maken är bosatt utom Lettland, talan om äktenskapsskillnad får väckas i Lettland av den där bosatta maken, har resultatet blivit, att personer från vitt skilda länder för en kortare tid slagit sig ned i Lettland för att utverka en skilsmässa som i deras eget land ej står dem till buds (ett celebert fall var Max Reinhardts skilsmässa).

E. L.