Nationalsocialistiskt strafflagsförslag. På initiativ av justitieminister KERRL har inom Preussens justitiedepartement utarbetats en »Denkschrift» kallad »Nationalsozialistisches Strafrecht», vilken överlämnats till riksregeringen för dess vidare övervägande. 1 Densamma innefattar icke något lagutkast i vanlig mening utan avser endast att uppdraga grundlinjerna till en strafflagsreform i nationalsocialistisk anda.
I en inledande uppsats framlägger statssekreteraren FREISLER några allmänna synpunkter på problemet. Den gällande tyska strafflagen säges alltför mycket ha fått sin prägel av strävandet alt skydda den materiella i enskild besittning varande egendomen. Bestämmelser i sådant syfte böra icke få utgöra en strafflags tyngdpunkt — i centrum böra i stället stå stad ganden till skydd för rasen, för staten och dess bestånd, för familjen, äran, den tyske mannens värn- och arbetskraft, den tyska kvinnans förmåga till moderskap (Mutterkraft), det tyska barnets renhet. Weimarrepublikens män ha alldeles saknat sinne för dessa strafflagens primära, rent ideella uppgifter — överallt där man i bestående straffrätt kunde finna någon antydan till skydd för sedliga värden, för familjen, folket och staten yppades från deras sida en lidelsefull kritik. I medelpunkten för straffrättspolitiken stod under republikens sista skede förbrytaren, »omsorgen att icke göra denne för mycket ont, det kärleksfulla inträngandet i hans själ, strävandet att förstå hans egenart, benägenheten att ömka sig över honom såsom varande en produkt av sin miljö».
Enligt betänkandet skall den nya strafflagen vara uppdelad i två huvudpartier, det första upptagande »de enskilda straffbara handlingarna» och det andra »allmänna föreskrifter». »Speciella delen» går alltså före »allmänna delen», vilket avsteg från det vedertagna motiveras därmed, att det ur lekmannens synpunkt skulle te sig naturligast att först erhålla besked om vilka särskilda handlingar som äro straffbara.
Inom allmänna delen behandlas i det första avsnittet »allmänna förutsättningar för straffbarhet». Det förutsättes här, att de lindrigaste straffbara handlingarna — delvis motsvarande gällande rätts »Ubertretungen» — utbrytas ur den egentliga strafflagen. Rörande strafflatituderna uttalas, att dessa som regel böra göras så vida att domaren i tillräcklig mån kan taga hänsyn till det föreliggande fallets egenart. På grund av önskemålet att vinna garantier för en enhetlig rättstillämpning och mot alltför stor mildhet i straffmätningen bindes emellertid domaren för vissa situationer inom snävare skalor. Sådana situationer, »besonders schwere Fälle», föreligga enligt betänkandet, då gärningen framgått ur en särskilt stark brottslig vilja eller ur ett särskilt klandervärt lättsinne eller då folkets gemensamma välfärd (das Volkswohl) uppsåtligen åsamkats svår skada liksom när brottslingen att döma av tidigare undergångna bestraffningar är en person, på vilken endast ett varaktigt straff
gör intryck. Generellt fastslås vidare, att en tilltalad som konstaterats vara en för den offentliga säkerheten farlig vaneförbrytare, skall kunna dömas till förhöjt tukthusstraff eller — under viss förutsättning — till livstids frihetsstraff eller döden. Å andra sidan berättigas domaren i särskilt lindriga fall, »besonders leichte Fälle», att efter eget skön mildra straffet eller t. o. m. — med åklagarmyndighetens samtycke — avstå från att ådöma straff. Bestämmande för straffets storlek skall i övrigt vara den brottsliga viljans intensitet och vidden av den fara, som med brottet är förenad —-däremot icke omfattningen av den anställda skadan. Därjämte betonas emellertid vikten av att vid straffets utmätande hänsyn tages mindre till brottslingens personliga förhållanden än till värdet av det hotade intresset samt till det intryck, som straffet kan göra på allmänheten. I sammanhang med »de allmänna förutsättningarna för straffbarhet» uttalas vidare, att vid utformningen av de särskilda brotten i den speciella delen utgångspunkten bör vara redan den fara, den ifrågavarande gärningen eller underlåtenheten kan antagas medföra för »den tyska folkgemenskapens levnadsbetingelser» — icke den eventuellt åstadkomna faktiska rättskränkningen (»Gefährdungsstrafrecht» i motsats till »Verletzungsstrafrecht»). Principen »nulla poena sine lege» modifieras väsentligt — det förutsättes sålunda, att om en handling, som icke uttryckligen förklarats straffbar, enligt »sund folkuppfattning» är sedligt förkastlig och man kan säga sig, att dess bestraffning kräves av en rättsprincip, som ligger till grund för något bestående straffbud, domaren skall hava möjlighet att fälla vederbörande till straff inom ramen av den straffskala, som tillhör nämnda redan befintliga straffbud. Även regeln att strafflag icke äger tillbakaverkande kraft modifieras så till vida som straffbud, vilka icke gällt vid tiden för en gärnings begående, skola kunna vinna tillämpning på denna, därest gärningen redan vid nämnda tidpunkt enligt allmän uppfattning var straffvärd och sedligt förkastlig resp. förtjänt av det nya (högre) straffet. I internationellt-straffrättsligt hänseende märkes, att betänkandet för svåra internationella förbrytares del ifrågasätter ett undantag från regeln att egna medborgare icke utlämnas.
Även allmänna delens andra avsnitt »den straffbara gärningen och dess former» innefattar åtskilligt anmärkningsvärt — bl. a. föreslås straff för underlåtenhet också i sådana fall, där icke någon rättsplikt utan blott »sund folkuppfattning» krävt handling.
Det tredje avsnittet av allmänna delen — »Strafen und andere Massnahmen» — inledes med ett principiellt avståndstagande från systemet med straffen kompletterande skyddsåtgärder. Det förutsättes, att straffen skola kunna differentieras och förlängas på ett sätt som — utom beträffande otillräkneliga — gör sådana åtgärder onödiga. Vidare märkes här, att dödsstraffet tänkes bibehållet och till sitt användningsområde utvidgat. Något bötesmaximum skall icke finnas. I anslutning till en redan befintlig föreskrift i gällande strafflag, som emellertid knappast varit praktisk, förutsättes, att de
exekutiva myndigheterna skola kunna tillåta den dömde att genom fritt arbete sona böter, som han icke på annat sätt kan gälda. I sista hand skall emellertid fortfarande förvandlingsstraff finnas. Böter kunna generellt ådömas kumulativt med frihetsstraff. Vid långvariga frihetsstraff skall domstolen enligt betänkandet äga befogenhet att jämte huvudstraffet föreskriva kroppsaga och fastedagar. Såsom ett nytt bistraff vid brott, varigenom folk eller stat avsevärt skadats, föreslås fullständig eller partiell förmögenhetskonfiskation.
Tyngdpunkten inom betänkandets speciella del ligger av naturliga skäl inom det huvudparti, som avhandlar »Schutz der Volksgemeinschaft». Första avsnittet härav, rubricerat »Schutz der Staatsordnung», innehåller åtskilliga nya straffbud i omedelbart sammanhang med den nationalsocialistiska omvälvningen (mot tyska medborgares »Greuelhetze» i utlandet, mot osant ryktessmideri angående den nationalsocialistiska rörelsen, mot missbruk av dennas uniformer och emblem m. m.) och därjämte bl. a. även en föreskrift som legaliserar dueller. — Det andra av samma huvudpartis fyra avsnitt ägnas helt »Schutz von Rasse und Volksthum». Inledningsvis uttalas här, att ingående av äktenskap mellan tyskar och personer, som tillhöra »en främmande blodsgemenskap» (härmed åsyftas närmast judarna) eller »raser, som enligt lag icke få sammanföras med tyskt blod», skall förbjudas. Som »rasförräderi» bestraffas varje form av könsumgänge mellan tyskar och dylika personer. Straffbar »kränkning av rasäran» föreligger, om en tysk offentligen umgås med färgade på ett sätt som kan anses såsom skamlöst och sårande för sund folkuppfattning. I det tredje avsnittet under »Schutz der Volksgemeinschaft», ägnat »Schutz der Familie», fäster man sig vid vissa straffbud mot angrepp å fortplantningsförmågan samt vid de stränga restriktioner, som uppställas beträffande fosterfördrivning (social indikation avböjes helt — den medicinska tager i första hand sikte blott på fara för moderns liv). — Några straffbud i speciella delen kunna sägas vara uttryck för den nya regimens socialistiska inställning, däribland ett, avseende spekulation med tomtmark inom bostadsområden, och ett flertal syftande till »Schutz der Arbeitskraft» (mot »löneocker», »svarta listor» o. d.).
Kurt Holmgren.