UNGDOMSBROTTSLIGHETEN.
AV
PROFESSORN MED. DR OLOF KINBERG.
På grund av sin utbildning och den speciella beskaffenheten av sin yrkesverksamhet intar läkaren en särskild attityd till de sociala problemen. I sin egentliga yrkesverksamhet har han framför allt att göra med människor som i ett eller annat avseende visa felreaktioner, kroppsliga eller själsliga felreaktioner. Hans uppgift är sålunda alltid att så noga som möjligt söka lära känna dessa felreaktioner och att med största möjliga precision skilja mellan olika slag av felreaktioner. När han, så långt sig göra låter, kommit till klarhet över vad han har framför sig, övergår han till sin andra uppgift: att söka utforska orsakerna till de konstaterade felreaktionerna. Detta orsakssökande har sin betydelse såsom kontroll på iakttagelsen och dess tydning, men är framför allt praktiskt betydelsefullt såsom förberedelse till behandlingen. Dennas ideala syftning är alltid att genom undanröjande av en felreaktion återställa den normala reaktionen. På grund av ofullständigheten i mänsklig kunskap kan detta ideala syfte i många fall icke förverkligas och läkaren får då nöja sig med nödfallsåtgärder, d. v. s. sådana »palliativa» medel som rikta sig mot felreaktionen och dess följder utan att kunna angripa själva roten.
Dessa tankevanor följa läkaren även när han har att göra med sociala frågor. Han strävar sålunda alltid att komma fram till de människor som beröras av ett givet socialt problem, attfå tag i det empiriska material varpå en vetenskaplig bearbetning av problemet måste grundas, om lösningen skall bli någonting annat än en gissning eller ett uttryck för en förutfattad mening. När det gäller ungdomsbrottsligheten är det sålunda, enligt denna empiriska arbetsmetod, i första rummet brottslingen själv och hans miljö som äro utgångspunkten för lösningen av
det praktiska problemet: behandlingen. Huru äro de unga människor beskaffade som bli brottslingar? Hurudan är deras biologiska utrustning? Vilka miljöinflytelser ha medverkat till deras kriminella utveckling? Vilka behandlingsformer äro lämpligast med hänsyn till den enskildes personliga beskaffenhet? o. s. v.
Man kan säga att hela den vetenskapliga kriminologin, hela vetenskapen om brottet, dess manifestationsformer, dess betydelse såsom samhällsfenomen, dess orsaker och behandling — har sitt upphov i denna läkarnas envetenhet att inte släppa sina empiriska metoder när de övergå från att syssla med individerna såsom biologiska varelser till att taga befattning med dem såsom psykologiska och sociala varelser. Själva impulsen till kriminologins utveckling kommer nämligen väsentligen från några läkare som i mitten av förra århundradet började intressera sig för brottslighetsproblemet.
Vi stå nu här i landet inför en utsträckning av specialbehandlingen av underåriga brottslingar till tre nya åldersgrupper, d. v. s. 18- till 20-åringar. Det är därför av vikt att man under förberedelserna till den nya lagstiftningen fasthåller vid den empiriska metodik som alltid borde användas vid lösning av samhällsproblem.
Den första fråga som möter är alltså beskaffenheten av de unga människor som hemfalla åt brott. Det finnes här i landet inga tillförlitliga undersökningar över den numeriska sammansättningen av detta material, men väl en omfattande, statistiskt icke bearbetad erfarenhet, enligt vilken det bland de underåriga kriminella finnes ett stort antal imbecilla och andra undermåliga. Bland det stora antal undersökningaröver detta ämne, som publicerats i andra länder, må här anföras endast en undersökning från England av dr PAILTHORPE.1 Den är verkställd på engelska statens bekostnad, har pågått under fem år och är, såvitt jag kan bedöma, utförd med synnerligt stor noggrannhet. Den förtjänar därför det största beaktande. Undersökningen avser 200 kvinnliga unga förbrytare. Hos ungefär hälften, eller närmare sagt 44 %, fann dr Pailthorpe en undernormal intellektuell utrustning. Hon räknar då
till de undernormala endast sådana vilkas intelligensålder ligger under de normala 12-åringarnas. Anser man den normala intelligensåldern vara högre skulle antalet undernormala betydligt ökas. Vidare fann hon en bristfällig utveckling av känslolivet oberoende av den intellektuella utrustningen i 85 % av fallen. Denna torftighet i känslolivet är av den största praktiska betydelse därför att den ofta hindrar en anpassning av handlandet efter moraliska normer. Dessa kunna nämligen väl på ett mekaniskt konstaterande sätt vetas, men däremot ej till sin verkliga betydelse begripas och få därför icke det reglerande inflytande som de äga hos normala människor. Dr Pailthorpe fann vidare psykopati (vissa lättare former av själsliga rubbningar) i 61 % samt verkliga psykoser i ungefär 8 % av fallen. Såsom framgår av denna undersökning är detta material med hänsyn till sin biologiska beskaffenhet mycket lågtstående.
Vid den i juni 1934 i Stockholm hållna interskandinaviska konferensen rörande reformer av straffsystemet och fångvården diskuterades även ungdomsbrottsligheten. På tal om klientelet i ungdomsanstalten, såsom organ för specialbehandling av vissa underåriga brottslingar, framhölls från ett grannland, där idén om en specialbehandling av 18—20-åringar redan förverkligats, att detta utgöres av raska pojkar som det inte var något annat fel med än att de råkat falla för vissa frestelser att begå brott. Efter ett besök å en dylik anstalt i samma grannland har jag stått i korrespondens med anstaltens direktör rörande anstaltens organisation, klientelets beskaffenhet m. m. I ett brev säger han följande: »Att bedöma resultatet av behandlingen och verksamheten är ännu för tidigt, men följande förhållande har redan framträtt. Den vanliga typen av unga fångar är något skralare utvecklad än önskvärt, i det att många redan ha passerat olika skyddshem och uppfostringsanstalter utan att finna lugn på dem. Denna typ är ofta i moraliskt avseende ganska medtagen och har knappast många chanser att kunna bli till något. Andra äro i psykiskt avseende mycket ringa utrustade, så att de näppeligen fatta betydelsen av den chans som en tids fostran å ungdomsanstalten utgör för dem. Somliga ha fysiska svagheter så att de inte kunna följa med den kroppsliga utbildningen.»
Direktören slutar så här: »Jag känner mig övertygad om att vi äro inne på en riktig väg, men domstolarna måste lära sig
förstå att det krävs en bestämd både kroppslig och själslig utveckling för att behandlingen med fördel skall kunna genomföras gentemot de unge».
Den syn på materialet, som framträder i denna skrivelse, överensstämmer rätt väl med resultaten av dr Pailthorpes undersökning. Den täcker också den allmänna erfarenhet som vi här i landet ha om de underåriga kriminellas biologiska utrustning.1Det är alltså uppenbart att de underåriga kriminella utgöras av ett mycket heterogent material som i stor utsträckning har en svår biologisk belastning och därigenom är från begynnelsen socialt handikapat. Det går därför icke an att betrakta detta brokiga material såsom homogent och söka genomföra en enhetlig behandling för alla hithörande individer.
Vad finns det då för vägar att åstadkomma den gallring av materialet som skulle göra det möjligt att på varje grupp tilllämpa den behandlingsmetod som, med utgångspunkt från den erfarenhet vi kunna äga härom, skulle ge bästa möjliga resultat?
Såvitt jag kan se har man principiellt tre olika vägar att välja emellan. Den första av dessa är att försöka ställa om så att man får kompetenta specialdomstolar för alla dessa fall. Dylika domstolar ha ju sedan länge funnits på olika håll i världen. Särskilt i Amerika har man gått fram på denna linje. Där finns numera i ett stort antal städer Children's Courts där arbetet skötes på ett ofta högst oformellt sätt av en för uppgiften utbildad och intresserad personal.
Att hos oss organisera dylika domstolar möter stora svårigheter på grund av landets stora utsträckning och befolkningsglesheten som skulle göra den organisatoriska apparaten dyrbar och opraktisk. Det kan ju tänkas — och det är min privata uppfattning — att den dag kommer då man måste skaffa kompetenta domstolar för alla brottmål och det synes rätt naturligt att även ungdomsbrottsligheten då komme att falla under sådana specialdomstolars arbetsområde.
Emellertid äro möjligheterna att redan nu inrätta specialdomstolar för ungdomsbrottsligheten olika inom olika jurisdiktionsområden. I större städer skulle det förmodligen vara en enkel sak att när som helst införa den anordningen att samtliga mål där en underårig står som tilltalad behandlades av en och sam-
ma rotel av rådhusrätten. Även i städer där befolkningen icke är så stor, att ungdomsbrottsligheten skulle ge en dylik rotelfull sysselsättning, vore en dylik arbetsdifferentiering lämplig.
Vid en rådhusrätt här i landet har man vidtagit en dylik anordning, men man kan knappast säga att försöket utfallit fullt tillfredsställande. Detta beror dock inte på att tanken är oriktig, utan därpå att den blivit på ett mindre lyckligt sätt förverkligad. Man har nämligen inte sörjt för att på denna rotel placera domare som äro speciellt kvalificerade och intresserade för uppgiften, utan har låtit slumpen spela in. Valet av ledamöterna å barndomstolsavdelningen bestämmes nämligen genom cirkulation mellan de andra avdelningarna, vilket haft till följd att man under vissa tider kunnat ha som ordförande i barndomstolen den kanske minst lämplige av hela domstolspersonalen vid rådhusrätten ifråga.
Vad som under sådana förhållanden kan hända belyses av följande. Vid barndomstolen hände att en 16-årig flicka var tilltalad för stöld. Förundersökningen hade, som sig bör, trätt i förbindelse med hennes familj. Familjen var fattigt folk som bodde i Norrland. De hade låtit förundersökaren veta att de med svårighet lyckats spara ihop så mycket pengar att de skulle kunna resa ner till rannsakningen för att lämna upplysningar om sådant som de ansågo att rätten borde känna. På förundersökarens rapport var antecknat att föräldrarna skulle infinna sig vid rannsakningen för att lämna upplysningar. När flickan rannsakades befunno sig föräldrarna i domstolens väntrum. De sutto där under hela rannsakningen, men de blevo aldrig inkallade och voro ej nog företagsamma att själva anmäla sig för domstolen och begära att bli hörda. Flickan dömdes alltså, utan att de fingo tillfälle att för rätten tala om vad de visste. I fråga om en domstolsordförande som med en snäv tillämpning av processregler vill hålla allt material som icke ovillkorligen måste anses höra till saken borta från rannsakningen är en sådan attityd kanske formellt oangriplig: det var ju flickan och inte föräldrarna som voro tilltalade för stöld. Föräldrarna voro inte inkallade som vittnen och kunde för övrigt inte vara det då de voro jäviga. Dessutom kunde de helt naturligt förmodas vara partiska för den tilltalade. Alltså hade domstolen intet bruk för deras upplysningar och deras hörande skulle endast betyda bortkastad tid.
Anser man däremot att en av domstolens huvuduppgifter i varje brottmål, alltid och i synnerhet när det gäller unga människor, vilkas framtida livsöden kunna bero på huru deras första kontakt med en domstol utfaller, är att noga utreda de psykologiska omständigheterna, bland vilka upplysningar från och om hemmet inta en första-rangs-plats, då betyder en sådan attityd, bortsett från den torra kyligheten i en rent mänsklig situation, ringa förståelse för vad saken verkligen gäller och främlingsskap för numera gängse åskådningar rörande samhälletsplikter mot unga som kommit på avvägar. Skall man, där detta låter sig göra, inrätta ungdomsdomstolar, så får man se till att dessa skötas av människor som äro både intresserade och kvalificerade för uppgiften. Det är sakens beskaffenhet och inte dess benämning som avgör om den duger eller inte. För närvarande tror jag att man endast i de stora och medelstora städer, där rätten arbetar på olika avdelningar, kan genomföra tanken på specialdomstolar för underåriga lagöverträdare. Å andra sidan hindrar, såvitt jag kan förstå, ingenting att man på de ställen där det är möjligt begagnar sig av denna utväg att stärka det jurisdiktiva organets kompetens, även om en dylik anordning inte kan genomföras vid alla domstolar. Det skulle innebära bestämda fördelar och behövde väl knappast medföra några nämnvärda kostnader.
En annan utväg är att ställa om så att inga underåriga tilltalade dömas utan att ha någon gång under rannsakningen varit föremål för en läkares uppmärkamhet. Att föreskriva obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten i alla fall där en människa under 21 års ålder är tilltalad för brott lär för närvarande knappast låta sig göra. Antalet sådana tilltalade är nämligen omkring 1,600. En undersökning enligt nuvarande praxis skulle sålunda draga rätt stora kostnader. Det finns emellertid en annan väg som man redan har beträtt i Danmark. Man har nämligen där i Stor-Köpenhamn — Köpenhamn med omgivande kommuner — anordnat en summarisk undersökning av hithörande klientel. Ursprungligen var det meningen att alla tilltalade på vilka villkorlig dom kunde tillämpas skulle göras tillföremål för en dylik undersökning. Man träffade därför överenskommelse med en ung sinnessjukläkare om att verkställa undersökningarna. Av skäl som jag inte känner, har man tillsvidare begränsat undersökningarnas antal till ungefär en sjätte
del av hela klientelet. Proceduren ifråga har tillämpats sedan början av 1933. För de resultat som man kommit till under detta år har undersökningsläkaren, dr C. CLEMMESEN vid St. Hans Hospital, redogjort i en nyligen publicerad uppsats.1 Såvitt jag kan förstå är denna metod uppmuntrande.
Tabell 1. Redogörelse för observalionsresultaten.
Stöld, tjuvgodsgömmeri Inbrott Rån Misshandel Mordbrand Bedrägeri Förfalskning Falsk angivelse Sedlighetssårande handling med minderårig Homosexualitet Exhibitionism Spridande av smittosam könssjukdom Summa»Psykiskt naturliga» 53 4 — 1 — 14 1 2 — — — 75 (53%)Intellektuellt undermåliga 9 6 1 1 1 1 — 6 — — — 25 (18%)Psykopatisk konstitution 17 1 — — — 4 — 1 1 6 — 30 (21%)Psykotiska tillstånd ... 2 — — — — 1 — — — — 1 4 (3%)Reaktiv depression <u>5 — — — — 1 — — — — — 6 (4%)</u>Summa 86 11 1 2 1 21 1 9 1 6 1 140
Om de »psykiskt naturliga» framhåller Clemmesen att de »icke äro alltigenom psykiskt sunda, normala människor, ty i flertalet av dessa fall har man kunnat påvisa eller förmoda själsliga egendomligheter (såsom karaktärssvaghet eller bristfällig begåvning), som i varje fall ha kunnat bidraga till att de tilltalade fallit för frestelsen, men de beskrivna avvikelserna från den normala psykens rätt breda marginal ha icke varit så stora att man känt sig berättigad att beteckna dem såsom patologiska».Det är emellertid högst sannolikt att en långvarigare och mera ingående undersökning och konstitutionsanalys i många av dessa fall skulle gett ett mera deciderat utslag än vad Clemmesen ansett sig kunna konstatera.
En mera betydande intelligensbrist påvisades i 25 fall. Med avseende på dessa framhålles att de lindrigare fallen i stor ut-
sträckning gjort sig skyldiga till inbrott, medan de djupt imbecilla i rätt stor utsträckning begått sexualbrott (sedlighetssårande handling mot minderårig).
I åtskilliga av de fall där psykopatisk konstitution ansetts föreligga har brottsligheten utgjorts av sexualbrott.
Den kriminalpolitiska behandlingen av dessa 140 fall är intressant och framgår av nedanstående tablå.
Tabell 2. Undersökningsfallens fördelning efter diagnos och kriminalpolitisk behandling.
Diagnos Intet åtal eller böter Villkorlig dom Frihetsstraff Summa»Psykiskt naturliga» 22 49 4 75Lindrigare imbecilla 15 1 18Djupt imbecilla 2 0 7Psykopatisk konstitution 8 17 5 30Psykotiskt tillstånd 3 1 0 4Reaktiv depression 4 2 0 6Summa 44 86 10 140
Det visar sig sålunda att i fråga om de djupt imbecilla och de psykotiska i flertalet fall åtal icke kommit till stånd, att flertalet av de lindrigare imbecilla fått villkorlig dom samt att en sjättedel av psykopaterna dömts till urbota straff. Av hela antalet till frihetsstraff dömda (= 10) utgöra psykopaterna sålunda hälften (=5). I intet fall av djupare imbecillitet eller psykos har urbota straff ådömts.
Genom denna summariska undersökning av sinnesbeskaffenheten, företagen på initiativ av förundersökningsorganen, har sålunda åstadkommits att frihetsstraff utan uppskov icke ådömts i något fall av svårare rubbning i själsverksamheten samt att åtalseftergift kommit till stånd i ett mycket stort antal fall.
Vid detta undersökningsförfarande har tillgått så att när förundersökningen fortskridit till en viss punkt och en del psykotekniska undersökningar verkställts av förundersökningsorganen materialet överlämnats till läkaren som därpå företagit kroppslig och psykiatrisk undersökning av den tilltalade.
En summarisk undersökning av denna art kan lätt anordnas i de större städerna i Sverige, t. ex. Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Örebro m. fl. där man har tillgång till specialutbildade läkare som skulle kunna åtaga sig uppgiften. För landsbygdens och de mindre städernas del förutsätter anordningen en koncentration av förundersökningen till residensstäderna. Härigenom skulle en välbehövlig förbättring av förundersökningsorganens kompetens åstadkommas. Att förundersökarna på många håll äro alldeles obekväma för sin uppgift torde vara rätt allmänt känt bland dem som ha att befatta sig med praktisk kriminalpolitik.
Ett par fall som visa vad som är möjligt i fråga om förundersökaroförstånd må här i korthet anföras.
För några år sedan voro på kliniken på Långholmen för vård intagna två stycken djupt sinnesslöa fångar, den ene, Sven, 28 år, den andra, Ragnar, 21 år gammal. Båda voro från samma ort i Småland och båda två hade dömts samtidigt. De hade begått några matstölder ur öppna källare, hade i ett brygghus tagit några verktyg samt tillägnat sig smärre föremål (ett par tomsäckar, en bit rotting, en piska, en töm) vilka legat ute på marken i närheten av gårdar. Sammanlagda värdet på det stulna var 80—90 kr. De hade förundersökts av en diakon, som emellertid inte funnit något fel på dem. Sven dömdes för första resan stöld till 2 år och 6 månaders straffarbete, Ragnar till 1 års straffarbete. På fängelset visade de sig så abnorma att de skickades upp till kliniken för observation och vård. Det konstaterades där att Sven var en analfabetisk idiot. Hela hans utseende och uppträdande var idiotens. Dessutom hade han ett svårt bildningsfel, kluven gom och harläpp, så att han knappast kunde tala. Den andre, Ragnar, var något mindre lågtstående, på gränsen mellan idioti och imbecillitet, kunde nätt och jämt läsa, hade ej kunnat konfirmeras på grund av bristande förståndsutveckling. Även hos honom röjde utseende och uppförande djup undermålighet.
Såsom nämnts fann diakonen ingenting anmärkningsvärt med dessa vanlottade varelser. Domstolen dömde dem utan att förordna om undersökning av sinnesbeskaffenheten till stränga straff. Vid straffmätningen ansågs, märkligt nog, den som varken kunde tänka eller tala, ha förskyllt mer än dubbelt så strängt straff (2 ½ års straffarbete) som kamraten, vilken kunde tala men icke tänka (1 års straffarbete). Man kan sålunda icke räkna med att domstolens högre insikt alltid skall utgöra ett korrektiv mot förundersökningsorganets inkompetens. Anledningen till domstolens bedömning i dessa fall är icke känd. Den kan vara att de båda tilltalades djupt undermåliga utseende inte haft någonting att säga domstolen, lika litet som den omständigheten att den ene var helt och den andre nära nog analfabetisk. Möjligen kan anledning vara att domstolen hörde till den kategori som av »princip» aldrig förordnar om undersökning av sinnesbeskaffenheten, förså vitt icke dylik undersökning på grund av lagens föreskrift måste ske.
Av det faktum att domstolar alltjämt äro oförstående för egenheter i tilltalades uppförande och särskilda omständigheter i deras förhistoria, ehuru dessa uppenbarligen visa hän på rubbningar i själsverksamheten, torde man få draga den slutsatsen att en förbättrad förundersökning är nödvändig i de fall där dylik undersökning enligt nu gällande bestämmelser skall äga rum, liksom också att förundersökning bör komma till användning även i fråga om andra tilltalade.
Att även i fall där förundersökning icke äger rum åtgärder böra vidtagas för att förhindra att sinnessjuka dömas till stränga straff framgår av följande fall:
För några månader sedan intogs på rättspsykiatriska kliniken en ung man, Anders, som utan undersökning dömts till straffarbete för mordbrand. Fängelseläkaren hade vid sin sedvanliga kroppsundersökning upptäckt att mannen led av ett svårt följdtillstånd av sömnsjuka och därför inremitterat honom till kliniken. Det visade sig där att han, förutom varjehanda kroppsliga symptom på sömnsjuka, även företedde betydande karaktärsförändringar och att han var psykiskt invalid. För några år sedan hade han fått sömnsjuka och därefter börjat visa sig själsligt förändrad. Även i arbetshänseende var han invalid. Sedan sjukdomens akuta symptom gått över fick han plats hos enbonde. Denne upptäckte snart hans själsliga svaghetstillstånd och räknade ut att han skulle kunna använda honom såsom redskap för olovliga förehavanden. Efter helt kort tids anställning tubbades den sjuke av bonden att anlägga mordbrand mot löfte om 500 kr. vilka han naturligtvis aldrig fick. För övrigt var saken så huvudlöst iscensatt att det så gott som genast upptäcktes att eldsvådan var anlagd. När Anders blev underkastad förhör bekände han. Under rannsakningen framhölls av försvaret att det var känt att Anders lidit av sömnsjuka. Åklagaren invände häremot att sömnsjukan är en kroppslig sjukdom och sålunda inte kunde ha någonting att göra med Anders' sinnesbeskaffenhet. Det är inte gott att veta vad åklagaren hade för föreställningar om sinnessjukdomars orsaker: om han trodde att »själen» är någonting som inte har med kroppen att göra och att sinnessjukdomar sålunda bero på magiska inflytelser. I varje fall befanns detta argument av domstolen vara tillfyllest, varför Anders utan undersökning dömdes till 6 års straffarbete. Vad som gör detta fall särskilt patetiskt är att Anders enligt lärarens uppgift före sjukdomen var en ovanligt begåvad, välartad och lovande ung man. Även efter sjukdomen hade han aldrig visat några kriminella tendenser, förr än han blev utsatt för bondens övertalningar. Sedan Anders intagits på kliniken ordnades så att nådeansökan inlämnades. I sinom tid blev han också av nåd befriad från att avtjäna vad som återstod av straffet. Men domen hade han fortfarande kvar.
Om en blivande specialanstalt för unga brottslingar i åldern 18—20 år icke — i likhet med vad som är förhållandet med uppfostringsanstalter och skyddshem — skall bli belastad med en mängd djupt abnorma, depraverade och oförbätterliga element på vilka alla anstaltens mödor äro förspillda, är det nödvändigt att åstadkomma en förbättrad förundersökning genom koncentration av förundersökningen och ett sakkunnigt urval avförundersökare. Till en sålunda förbättrad förundersökning höratt varje tilltalad blir föremål även för en kroppslig och psykiatrisk undersökning verkställd av kriminologiskt skolad läkare.Såväl förundersökarna som läkare böra utses av ett sakkunnigt centralorgan. Där den läkare som verkställt den preliminära undersökningen finner att vanlig undersökning av sinnesbeskaffenheten bör verkställas skall han i sitt intyg angiva detta, så att domstolens och andra vederbörandes uppmärksamhet riktas på saken.
En centralnämnd med ungefär samma uppgifter i förhållande till lagen om behandling av underåriga brottslingar som den redan existerande interneringsnämnden har till abnorm- och recidivistlagarna, torde bli nödvändig såsom rådgivare åt domstolen vid tillämpning av lagen om ungdomsanstalt.
På grund av den synnerliga vikten av att ungdomsbrottslingar från början få en för vars och ens individuella förhållanden mest lämpad kriminalpolitisk behandling, torde det kanske vara lämpligt att utsträcka centralnämndens befogenhet till att omfatta uppgifter som äro den nuvarande interneringsnämnden främmande. Det har sålunda under den förberedande diskussionenom behandlingen av underåriga brottslingar framkastats att i sådana fall där domstol underlåtit att förordna om undersökning av sinnesbeskaffenheten hos den tilltalade, men nämnden finner dylik undersökning nödvändig, nämnden skulle äga påkalla förordnande härom. Skulle undersökning av icke häktad icke kunna ske, utan att den tilltalade intages å anstalt, vore det måhända lämpligt att centralnämnden ägde hos fångvårdsstyrelsen hemställa om dylik intagning å någon av fångvårdens undersökningsinstitutioner. Om i samband med inrättandet av ett centralhospital för s. k. kriminalpatienter av olika slag de nuvarande provisorierna för undersökning av häktades sinnesbeskaffenhet kunde ersättas med ett mindre antal särskilt inrättade undersökningsavdelningar, vore det också lämpligt att icke häk-
tade underåriga vilkas undersökning kräver intagning å hospital hänvisades till dessa avdelningar med deras bättre tekniska utrustning och mera kvalificerade personal.
Med här skizzerade förfaringssätt skulle frågan huruvida sådana fall som på grund av sinnessjukdom eller själslig abnormitet av något slag äro otillgängliga för uppfostringsåtgärder och därför icke lämpa sig för behandling å ungdomsanstalten komma att bero på en omdömesprövning dels från de läkares sida som ha att verkställa den preliminära undersökningen och dels i sista hand från den centralnämnd som skulle ha att pröva dessa saker. Huru väl en organisation må vara planerad kommer det praktiska resultatet dock att bero på de enskilda människor som skola handhava ärendena. Några säkra garantier för att dessa verkställare av vissa moment i en serie åtgärder också äro fullt kvalificerade för sina uppgifter kunna emellertid icke åstadkommas. Det lär därför icke kunna undvikas att i författningsform vissa direktiv lämnas för att undersökning ovillkorligen kommer till stånd i sådana fall där presumtion för själslig abnormitet hos den tilltalade är för handen.
Psykologiska drag som göra sannolikt att abnorm sinnesbeskaffenhet hos den tilltalade föreligger kunna i olika sammanhang ge sig till känna. Dessa drag kunna framträda i:
1) brottets beskaffenhet,
2) data ur den tilltalades förhistoria,
3) den tilltalades kroppsbeskaffenhet och uppförande underförundersökning och rannsakning.
ad. 1. Den brottsliga gärningen kan i och för sig på olika sätt röja en påfallande abnormitet i själsverksamheten. Sålunda kan ett brott utföras med sådan tanklöshet, klumpighet och oförsiktighet att brottet utgör ett tydligt bevis på en utpräglad förståndssvaghet. Det inträffade sålunda en gång att en paralytiker som stannat utanför ett skyltfönster där spritvaror voro utställda, greps av ett plötsligt begär efter någon av dessa dyrgripar och helt enkelt sparkade in rutan och tog den butelj som väckt hans längtan. Då en annan paralytiker i en bank sökte diskontera en falsk växel, men blev avvisad, skrev han i banktjänstemannens åsyn till ett nytt falskt namn som han trodde skulle göra växeln mera aptitlig för banken.
I andra fall utgör brottet såsom sådant ett symptom på abnorma drifter, såsom vid åtskilliga sexualbrott. Även skade-
görelsebrott och grymhetsbrott (djurplågeri och liknande) äro ofta signifikativa för abnorma drifter. Slutligen kunna själva omständigheterna vid utförandet av brott som i och för sig icke behöver hänvisa på abnorma själsliga drag understundom röja abnorma drifter, såsom i det fall där en pojke band fast en mindre gosse vid ett träd och därpå kastade till måls på honom med stenar.
ad 2. Upplysningar om att en tilltalad genomgått svåra hjärnsjukdomar (hjärninflammation, hjärnhinneinflammation, sömnsjuka, krampanfall med eller utan medvetslöshet, barnförlamning o. s. v.), andra sjukdomar som pläga angripa nervsystemet (danssjuka, vissa febersjukdomar såsom tyfoid, där hjärnsymptom äro vanliga) eller varit utsatt för svåra huvudskador med förlust av medvetandet, hänvisa på möjligheten av kvarstående hjärnförändringar vilka, särskilt om sjukdomen inträffat under barndomen, kunnat medföra bestående rubbningar i den själsliga utvecklingen.
Raseriutbrott av obetydlig anledning, våldsamma angrepp påandra och liknande hänvisa på svåra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i den själsliga jämvikten.
Om det beträffande en tilltalad upplyses att han aldrig kunnat följa med i skolan, att han måst placeras i hjälpklass eller särklass, att han är delvis eller fullständigt analfabetisk, att han icke kunnat konfirmeras på grund av bristande insikter och liknande, så innebär detta presumtion för en större eller mindre grad av imbecillitet och bör föranleda undersökning.
Självfallet bör en upplysning om att en tilltalad förut varit vårdad för sinnessjukdom eller annan själslig rubbning alltid föranleda undersökning av sinnesbeskaffenhet.
ad 3. Om man finner en påtaglig brist på överensstämmelse mellan en tilltalads faktiska ålder och den ålder som hans utseende synes angiva, om exempelvis en pojke som är 18 år ser ut som han vore 12 år eller om en 11-åring är könsligt fullt utvecklad, så anger detta en rubbning i hans kroppsliga utveckling vilken säkerligen påverkat även hans själsliga beskaffenhet. Sammalunda betyder en förvuxen och missformad kroppsbildning grava rubbningar i insöndringsorganens funktioner, vilka med största sannolikhet satt spår även i den själsliga utrustningen.
Även egendomligheter i uppförandet vid förundersökning och rannsakning, en påfallande skygghet och otillgänglighet, en mot-
situationen icke svarande oberördhet eller munterhet o. likn. visa också hän på rubbningar i själsverksamheten, vilka böra föranleda undersökning.
Vilken form man ger åt en föreskrift om undersökning av sinnesbeskaffenheten i vissa fall torde kanske vara en smaksak. En dylik föreskrift kan intagas i lagen om ungdomsanstalt eller hellre, eftersom den bör gälla icke blott de underåriga tilltalade, i den paragraf som redan nu innehåller dylika föreskrifter (41 § i sinnessjuklagen). Man kan emellertid också tänka sig den såsom en föreskrift i instruktionen för den centralnämnd som erfordras för tillämpning av lagen om ungdomsanstalten.
Att betryggande garantier åstadkommas för ett avskiljande av de sinnessjuka och imbecilla, de på annat sätt abnorma ochde djupt depraverade redan på rannsakningsstadiet är en oavvislig fordran. Sker icke detta kommer man på den nya ungdomsanstalten att få precis samma svårigheter som de nuvarande uppfostringsanstalterna ha att kämpa med, nämligenatt ställas inför den olösliga uppgiften att göra socialt användbara människor av från begynnelsen icke uppfostringsbara, djuptabnorma, depraverade individer på vilka allt det arbete som nedlägges är bortkastat. Om man inte målmedvetet söker hålla de abnorma borta från den blivande ungdomsanstalten kommer denna också att bli föremål för samma kritik som f. n., ofta rätturskillningslöst, slösas på uppfostringsanstalterna, i det man betecknar dem såsom högskolor för utbildning av brottslingar, såsom platser, dit de värsta rötägg församlas och där jämförelsevis ofördärvade ungdomar bli fulltränade i laster och brottslighet. Det tjänar ingenting till att det gång på gång påvisas att denna kritik i sin måttlöshet skjuter över målet. Så länge det faktum står kvar att uppfostringsanstalterna på grund av nuvarande bestämmelser äro nödgade att mottaga åtskilliga av de mest fördärvade bland landets unga brottslingar kommer kritiken alltjämt att hållas vid liv, även om man på anstalterna gör allt för att förhindra kontakter mellan de fördärvade och de jämförelsevis ofördärvade med det resultatet att de verkliga olägenheterna äro mindre än de skenbara. I varje fall finnes det synnerligen starka skäl att för ungdomsanstaltens del redan från början deciderat värja sig mot en sådan tillämpning av lagen,att gamla misstag upprepas.
En fördelning av de underåriga kriminella efter en noggrann gallring under rannsakningen skulle, föreställer jag mig, i stora drag te sig på följande sätt.
De sinnessjuka och de djupt abnorma som äro i behov av hospitalsvård intagas på det blivande centralhospitalet.
De abnorma som inte behöva hospitalsvård, men förete så grava själsliga rubbningar att de inte kunna vistas bland ungdomsanstaltens någorlunda normala klientel och icke äro tillgängliga för de uppfostrande åtgärder som äro användbara på detta, böra intagas på den anstalt för underåriga abnorma som bör utgöra ett av annexen till centralhospitalet.
De fåtaliga unga vilka begått brott som medföra mycket långvarigt frihetsstraff (såsom mord, dråp, mordbrand, våldtäkt) dömas till vanligt frihetsstraff, för så vitt de icke tillhöra någonav de abnorma kategorierna.
De medelsvåra fall där man kan hoppas att genom särskild fostran och utbildning under sakkunnig ledning åstadkomma en social återanpassning böra gå till ungdomsanstalter eller vad denna nya anstaltsform nu kommer att heta.
För de lindrigare fall vilka väl behöva en fortsatt fostran och ledning, men där internering å anstalt icke är nödvändig, bör den också undvikas. Livet på en anstalt, även den bäst skötta, medför nämligen alltid vissa olägenheter och faror, särskilt för uppväxande människor, och bör därför aldrig ifrågakomma utan tvingande skäl. För de lindriga fallen bör, i likhet med vad som i Frankrike sker i stor utsträckning, ett slags utackordering — märk väl under noggrann och verkligt sakkunnigkontroll — i lämpliga hem, hos jordbrukare eller små hantverkare, försökas såsom en första åtgärd. Förutsättningen härförär att den tilltalade antingen dömes villkorligt eller att åtalseftergift kommer till stånd under den betingelsen att lämplig behandling anordnas.
Det återstår slutligen en grupp småförbrytare för vilka en långvarigare fostrande behandling icke är nödvändig. För flertalet av dessa är villkorlig dom på sin plats, ett institut, som bör få ökad användning genom vidgade indikationer på samma gång som det bör utnyttjas med större urskillning, vilket lättare kan ske om en förbättrad förundersökning kommer till stånd.
Bland småförbrytarna finnes en annan grupp där den objektiva skadan kan vara nog så stor, utan att brottslingens sinnes-
art röjer större farlighet (bilförseelser). Ifråga om dessa fall anses bestraffning (utan uppskov) ofta behövlig av allmänpreventiva skäl. Här skulle sålunda i regel villkorlig dom icke förekomma. Valet av rättsreaktion skulle därför stå mellan bestämt (kortvarigt) frihetsstraff och ungdomsanstalt. Som intet ovillkorligt minimum för kvarhållande i ungdomsanstalt bör förekomma vore ur rationell synpunkt lämpligast att döma även dessa småförbrytare till ungdomsanstalt och därigenom låta dem draga nytta av de bättre hygieniska förhållanden och de tillfällen till fortsatt utbildning och fostran, som detta slags anstalt kommer att erbjuda. Ingen yngling i 18—20 års ålder när så fulländat uppfostrad att han, i händelse av brott som nödvändiggör omhändertagande, inte kan ha nytta av en tids fortsatt fostran. I alla händelser kan den inte skada honom. Invändningen att åtgärden skulle vara för sträng kan tillbakavisas därmed att frihetsförlusten icke behöver vara längre än det bestämda frihetsstraff som enligt vanliga straffmätningsregler skulle hava ådömts.
Skulle av hänsyn till juridiska åskådningar denna rationella lösning icke ligga inom räckhåll, måste tills vidare räknas med, att vissa underåriga förbrytare fortfarande dömas till tidsbestämda straff, vilka i så fall böra avtjänas å ett särskilt, för detta ändamål avsett, fängelse.
Naturligen bör en fördelning av materialet efter dessa grundlinjer kompletteras med sådana bestämmelser att eventuella misstag kunna korrigeras. Om på ungdomsanstalten intagits en man som därstädes visar sig vara sinnessjuk eller abnorm bör han kunna överflyttas till centralhospitalet resp. abnormanstalten. Detsamma bör gälla om den till bestämt frihetsstraff dömde som visar sig höra hemma på någondera av dessa anstalter.
Till frågan om ungdomsbrottsligheten och dess bekämpande hör också problemet huru brottslighet hos unga människor skall kunna förebyggas. Det är — inte minst genom talrika undersökningar från de anglosachsiska länderna — numera en känd sak att vad samhället skördar i form av kriminella handlingar av unga människor ofta såtts redan under deras tidigare levnadsår. Ursprunget till brottsliga gärningar i pubertetsåldern eller därefter är nämligen icke blott felaktigheter i individernas biologiska utrustning utan ofta bristfälligheter i miljöns be-
skaffenhet, vilka eventuellt funnits under långa tider innan det missanpassningsfenomen som vi kalla brott kommit till synes. Dylika i verkligheten mycket betydelsefulla, individuella eller mesologiska, felaktigheter kunna ofta nog för barnets omgivning te sig som sådana obetydligheter, att de antingen bagatelliseras eller rent av icke uppmärksammas. Det är därför av synnerlig vikt att samhället vidtager sådana organisativa åtgärder, att dylika individuella eller till miljön hörande, barnets sociala utveckling hotande, omständigheter i tid upptäckas, så att förebyggande åtgärder kunna vidtagas. På denna punkt äger samhället knappast någonting som liknar en rationell organisation, utan nästan allting är överlämnat åt slumpen.
Det finns en likhet mellan stora brottslingar och stora musikvirtuoser, nämligen att de ofta börja som underbarn. Ju starkare de i den individuella beskaffenheten grundade tendenserna till kriminalitet äro, dess oftare framträda de i en märkvärdigt brådmogen antisocial virtuositet. Även i sådana fall där dylika tendenser ge sig tillkänna med en skrämmande tydlighet visar samhället emellertid stundom en likaledes skrämmande valhänthet när det gäller att reagera mot dessa tendenser.
För många år sedan hade jag att göra med en individ, Ture, som fick tillfälle att göra sig sorgligt ryktbar just tack vare denna valhänthet. Han debuterade på en idiotanstalt, dit han kom vid 6 års ålder på grund av sin höggradiga intellektuella undermålighet. Där vistades han i 6 år. Han visade sig icke alldeles intellektuellt obildbar, men var i stället ett moraliskt monstrum. Han var därtill sexuellt brådmogen, och gjorde på idiotanstalten försök till coitus med flera minderåriga flickor, varför han måste skrivas ut.
Han utackorderades nu hos en folkskollärare. Det är svårt att tänka sig huru denne folkskollärare skulle bära sig åt för att ta handom ett sådant vilddjur. Att bland olika yrkesmän till vårdare åt Tureutse just en skollärare var också kortsynt och olyckligt. I dennes hem skulle Ture ju träffa en mängd unga pojkar och flickor, bland vilka hans brådmogna sexualitet skulle finna rikliga tillfällen att manifestera sig. F. ö. finns det begripligtvis ingen enskild man som skulle vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt taga vård om Ture. Sedan skolläraren upptäckt att Ture onaniserade och därför givit honom ordentlig aga, som det står i protokollet, beslöt Ture att hämnas och uppgjorde en plan att mörda icke blott skolläraren, utan även dennes hustru och piga. Endast den omständigheten att Ture var så enfaldig och så litet hemmastadd i toxikologi gjorde att planen misslyckades. Ture hade nämligen räknat ut att han skulle göra på följande sätt. Först skulle han skaffa sig svavel, vilket han hade för sig varett ytterst farligt gift — han hade väl under kristendomsundervis-
ningen hört talas om svavelsjöar och sådant där — och detta svavel skulle han stöta fint och blanda med benmjöl och porslin. Vad benmjölet skulle ha för uppgift är inte lätt att veta, men porslinet skulle framkalla sår i offrens tarmar, så att de övriga »gifterna» skulle göra så mycket kraftigare verkan. Sedan Ture rört i hop denna blandning hällde han den i en mjölktillbringare. Meningen var att folkskolläraren och hans familj skulle dricka mjölken till kvällsvarden och sedan dö under natten. Följande morgon skulle Ture bryta upp skolskåpet, stjäla allt vad det innehöll av värde, därpå skulle han våldtaga två av skolflickorna som kommo tidigare än de andra till skolan för att städa skollokalen och vilka han ansåg sig rå på. Sedan han våldtagit dems kulle han döda dem, tända eld på skolhuset och bege sig hem medvad han stulit ur skolskåpet.
Som »giftblandningen» var olöslig stannade den på botten av mjölktillbringaren, och så blev det hela upptäckt. Att planen misslyckades beklagade Ture djupt.
Ture blev nu skickad till ett arbetshem, där han lärde sig begå otukt med djur. Efter åtta månaders vistelse på arbetshemmet anlade han mordbrand för att komma därifrån. Man vände sig då till läkare som skrev betyg för hospitalsansökan. På hospitalet fanns ingen plats förhonom. Att han var ett för andra människors liv ytterligt farligt vidunder som bort gå före alla andra, togs ingen hänsyn till. Åtal för mordbrandsanläggningen kunde inte väckas då han befann sig under straffmyndighetsåldern.
I stället utackorderade man honom hos en kyrkvärd. Där upptäcktes det att han hade en mani att stjäla de kvinnliga familjemedlemmarnas underkläder och bära dem på sig under västen, uppenbarligen i något slags sexuellt syfte. Då kyrkvärden inte längre vågade behålla honom sändes han hem.
Strax efter återkomsten hem, lockade han en 6-årig gosse in i en avsides liggande snickarstuga och sökte med honom bedriva otukt. Då gossen skrek och stretade mot slog Ture honom i huvudet med en yxhammare, sprättade upp buken så att tarmarna runno ut, bedrev otukt med den döende eller dödade, skar bort en stor del av hans genitalia samt gömde sedan liket i en låda.
Först nu blev han intagen på hospital. Där berättade han, på tal om orsaken till brottet, att han på idiotanstalten fått vara med om grisslakt (!). Efter denna upplevelse hade han sagt sig: »nu lärde jag mig hur det går till och det skall jag göra om, men jag skall ta en jänta i stället». När man på hospitalet frågade honom varför han skulle föredragit att slakta en flicka i stället för en gris, svarade han, »en gris skulle jag inte vågat röra, då hade jag fått med en karl att göra (grisens ägare), men om jag slaktade en jänta fick jag bara att göra med henne eller hennes mor, och det är inte så farligt.»
Även under hospitalsvistelsen gjorde han upprepade försök att misshandla och döda medpatienter.
Sådana vidunder som denne individ äro lyckligtvis inte vanliga. Men det finns tusentals sinom tusentals fall med mindre svårartade former av asocialitet som likväl utgöra påtagliga förebud till en grav kriminell utveckling.
Det förefaller som om man i första hand borde lita till skolan för att upptäcka tidiga symptom på kommande asocialitet. Skolans krav på ordning, disciplin och flit utgöra verkningsfulla stimuli som hos barn med psykologiska egendomligheter eller ogynnsamma miljöbetingelser lätt framkalla symptomatiskt viktiga reaktioner i form av uppförandesrubbningar. I den mån dessa icke sätta spår i betygen för kunskaper, flit eller uppförande registreras de i allmänhet icke. Iakttagelser rörande uppförandesrubbningar under skoltiden förflyktigas sålunda och kunna icke utnyttjas vid bedömning av sedermera manifesterad kriminalitet, såvida det icke är möjligt komma i förbindelse med lärare som haft personlig beröring med barnet. Men även där så kan ske har läraren ofta endast svagt minne av barnet.
För att fylla dessa luckor i socialt missanpassade individers utvecklingshistoria är det önskvärt att i alla skolor föras noggranna psykologiska anteckningar om alla till skolan hörande barn, särskilt när deras uppförande i något avseende givit anledning till anmärkning. Dessa anteckningar böra avse inte blott den intellektuella utrustningen, utan även omfatta lynnesdrag, viljeliv o. s. v. De böra ange såväl plusvariationer som minusvariationer. Naturligtvis borde alla tecken till missanpassning av något slag omtalas (skolkning, utpräglad lättja, ofördragsamhet mot kamrater eller lärare. o. s. v). Genom att år från år anteckna nya iakttagelser, förändringar i uppförandeto. dyl. skulle man göra det möjligt att följa barnens utveckling under hela skoltiden.
Självfallet bör ett dylikt psykologiskt register handhavas med största diskretion, så att dess uppgifter inte råka i obehörigas händer. Detta är emellertid en teknisk fråga som inte kan vålla några nämnvärda svårigheter.
Att inrättandet av en psykologisk registrering av skolbarn mera allmänt skulle anses såsom ett ingrepp mot den enskildes anspråk på att få vara psykologiskt anonym synes föga sannolikt. Erfarenheterna från 1930 års folkräkning, då en mängd, delvis högst indiskreta, frågor framställdes till alla människor här i landet och besvarades av flertalet, visa nämligen att män-
niskorna allmänt börjat få förståelse för sin samhörighet med samhället och sin skyldighet att tillhandahålla upplysningar, även om dessa röra högst privata förhållanden. Vi ha sålunda kommit långt bort från den privatmänskliga attityd mot samhället som illustreras genom en anekdot om Per Brahe, vilken när kungen vid en folkräkning skickade sin fogde för att registrera grevens familjeförhållanden, skulle ha kört ut fogden med orden: »Vad angår det konungen huru många barn jag har»!
Av stor betydelse är också att skolorna få tillgång till psykopatologisk och socialpsykologisk expertis för diagnos och terapi av uppförandesrubbningar hos barnen, så att sjukliga förändringar och abnorma konstitutioner upptäckas så tidigt som möjligt och miljöskadligheter undanröjas. En rationell medicinsk behandling och en i rätt tid företagen miljöförändring kan nämligen ofta återföra barnet till en normal utvecklingslinje, medan en sjuklig rubbning som under åratal fått utvecklas, ett miljöfel som icke undanröjts kunna ge anledning till bestående missanpassningsfenomen.
En skärpt uppmärksamhet från skolans sida på psykologiska särdrag och uppförandesanomalier kommer i det långa loppet att färga av sig på hemmen, så att föräldrarna lära sig bättre giva akt på och bedöma egendomligheter hos barnen redan i förskolåldern. I samma mån som detta sker komma föräldrarna att anlita skolornas psykologiska expertis även för dessa barn och behandling av uppförandesrubbningar kan sålunda komma tillstånd redan på detta stadium.
Ett rationellt bekämpande av ungdomsbrottsligheten måste sålunda börja med att studera barnens psykologiska särdrag ochu ppförandesrubbningar och genom en medico-pedagogisk och mesologisk terapi undanröja missanpassningsfenomen. Varje krona som nedlägges på dylikt arbete är väl använd och utgör en fördelaktig kapitalplacering, ty i längden kommer den att minska de skador som underåriga och fullvuxna brottslingar åstadkomma genom sina bedrifter och medföra besparingar i det allmännas utgifter för rättsreaktioner som ofta äro verkningslösa därför att de komma för sent.