LESKE-LOEWENFELD. Rechtsverfolgung im Internationalen Verkehr, Band VII, Das Recht der Staatsangehörigkeit der europäischen und der aussereuropäischen Staaten, Erster Teil, 1. und 2. Lieferungen, Berlin 1934. Carl Heymanns Verlag, XIV, 522 s. M. 20.00 + 20.00.
    Under tiden efter världskriget hava betydande förändringar inträffat i fråga om lagstiftningen rörande förvärvande och förlust av medborgarskap. I den ya stater som uppkommit genom kriget har det av naturliga skäl ansetts vara en av de mest angelägna uppgifterna inom lagstiftningens område att i lag reglera detta ämne. Men även i ett stort antal äldre stater hava nya lagar härom utfärdats, ofta i väsentliga avseenden byggda på ändrade principer.
    Det måste därför hälsas med tillfredsställelse när i Leske-Loewenfelds nya serie »Rechtsverfolgung im Internationalen Verkehr» utgivandet av en nykommenterad översättning av texterna till gällande lagar och överenskommelser jämte systematiska redogörelser för den gällande rätten i detta ämne nu påbörjats.¹ Av arbetet hava hittills två häften utkommit, behandlande lagstiftningen i sammanlagt tjugufyra europeiska stater.
    Beträffande varje stat har dess rätt behandlats av författare från samma stat — undantag från denna regel gälla endast i fråga om Albanien och Sverige — och i allmänhet synas utgivarna visat sig angelägna att vinna medarbetare med erkänd auktoritet på området. Framställningarna utmärka sig också för överskådlighet och vederhäftighet. Översättningen av lagtexterna synes genomgående vara gjord med omsorg.
    Svensk rätt har behandlats av f. d. høiesterettsassessor EDWARD HAMBRO, som lämnar en visserligen kortfattad men klar och på det hela taget uttömmande redogörelse för nu gällande lag. De olika paragraferna i lagen kommenteras därjämte rätt utförligt; att denna kommentar på många punkter tämligen nära ansluter sig till den i Författningssamling för beskickningar och konsulat publicerade kan sett från anmälarens personliga synpunkt endast betraktas som en borgen för dess tillförlitlighet. Några mindre väsentliga anmärkningar skulle väl dock kunna framställas.
    Då författaren (s. 19) uttalar, att naturaliserad svensk medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som infödd svensk man, förefaller det

 

¹ Under senare år hava visserligen några samlingsverk i detta ämne redan utkommit, av vilka här må nämnas:

  FLOURNO - HUDSON: A Collection of Nationality Laws of various Countries as containd in Constitution, Statutes and Treaties, New York 1929. Verket innehåller en efter vad det vill synas på det hela taget mycket omsorgsfullt utförd översättning av hithörande traktats- och lagbestämmelser beträffande ett åttiotal olika europeiska och utomeuropeiska länder. Då texterna ej kommenterats är verket emellertid med hänsyn till det komplicerade studium som ämnet utgör av mera begränsat värde. BOURBOUSSON, A.: Traité Général de la Nationalité de cinq parties du Monde, Paris 1931. Arbetet innehåller såväl lagtexter som systematiska redogörelser för de olikastaternas rätt. Dessa redogörelser utmärka sig emellertid ofta för en påfallande brist på vederhäftighet. MAGNUS: Tabellen zum internationalen Recht Heft 2, Staatsangehörigkeitsrecht, Berlin 1926, är en användbar uppslagsbok; ett fördjupat studium av ämnet medger arbetet däremot ej. Jfr SvJT 1928 s. 578. 

som om han bort anföra det undantag från denna regel som gäller enligt § 33 regeringsformen.
    Författarens uttalande (s. 18) att en förutvarande svensk medborgare genom att taga hemvist i Sverige »ohne weiteres» återvinner svenskt medborgarskap genom att taga hemvist i Sverige måste ju betecknas såsom missvisande.
    Mot återgivandet av rättsfall i Regeringsrättens årsbok 1925, notis Ju 68, skulle väl kunna framhållas, att det borde hava nämnts att sökanden ej ansetts äga medborgarskap i annat land. Detta var ju nämligen en av förutsättningarna för att hon skulle kunna erkännas såsom svensk medborgare. Rättsfallet äger ju för övrigt intresse närmast eller kanske uteslutande på den grund att bestämmelserna i lagens 4 § ansetts tillämpliga å medborgarskapslös person som redan vid lagens ikraftträdande hade hemvist i Sverige— jfr »jämlikt grunderna för» — vilket måhända bort framhållas.
    Av redogörelsen för rättsfallet i Regeringsrättens årsbok 1926 s. 120 framgår ej att sökanden inför beskickningen i Moskva avgivit sådan anmälan som avses i lagens 13 §. Det är ju bl. a. på grund av att sådan anmälan skett, som hon kunnat erkännas såsom svensk medborgare.
    Översättningen är lättbegriplig och i det hela korrekt. Några anmärkningar föranleder den dock. I 6 § har sålunda »äktenskapets återgång» översatts med »Auflösung der Ehe» och »medan hemskillnad består» med »bei Getrenntleben der Ehegatten». Medgivas bör emellertid att vad som säges i kommentaren till detta lagrum borde undanröja en eljest möjlig missuppfattning av dessa uttryck. »Königl. Regierung des Bezirks» förefaller att vara en mindre träffande översättning av »Kungl. Maj:ts befallningshavande».»Vårdnad», vilket ju villigt skall erkännas vara ett besvärligt ord att översätta, har återgivits på ett mycket växlande sätt: »Obhut», »Sorge», »Fürsorge». Den enligt motiven till lagen betydelsefulla skillnaden mellan »hemvist» och »sitt hemvist» har i allmänhet iakttagits i översättningen — om därigenom betydelseskillnaden även klart framstår för en tysk läsare målämnas därhän — dock ej i 4 och 8 §§; i den förra §:n har ett »seinen» obehörigen insmugit sig för att lika obehörigen utelämnas i den senare.
    Slutligen må nämnas att några missledande tryckfel, huvudsakligen beträffande årtal undgått författarens uppmärksamhet.
    Nu framställda anmärkningar äro ju dock oväsentliga. Huvudintrycket är, att framställningen väl motsvarar de anspråk som kunna ställas på ett arbete av föreliggande art. Då en i bokhandeln tillgänglig kommentar till nu gällande svenska lag hittills saknats, bör arbetet också vad svensk rätt angår erbjuda intresse även för svenska läsare.

F. M—r.