AKTUELLA SPÖRSMÅL.
Lagstiftning ang. sterilisering. 1934 års riksdag har — såsom redan i denna tidskrift i korthet omnämnts (1934 s. 603) — antagit ett av K. M:t (genom proposition nr 103) framlagt förslag till lagom sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet. Lagen har utfärdats d. 18 maj 1934 (nr 171) och trätt i kraft d. 1 jan. 1935.
Såsom framgår redan av lagrubriken gäller den nya lagstiftningen personer som lida av rubbad själsverksamhet; den är däremot icke tillämplig beträffande rättskapabla.
I propositionen till riksdagen berörde chefen för justitiedepartementet frågan om tillåtligheten av sterilisering enligt då gällande rätt. Härutinnan anfördes i ett sammanfattande uttalande följande:
Enligt gällande rätt är sterilisering som betingas av medicinska skäl tillåten i samma utsträckning som andra jämförbara operativa ingrepp. I övrigt lärer sterilisering vara tillåten, om den företages med samtycke av den som steriliseras samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur.
Uppenbarligen låter det sig icke göra att lämna en mera uttömmande uppräkning eller beskrivning av »bärande skäl» av sålunda angiven natur.
En särskild fråga är den huruvida, i fall då den som ifrågakommer till sterilisering på grund av rubbning av själsverksamheten saknar förmåga att lämna giltigt samtycke, sterilisering dock kan ske. Det torde få anses att beträffande denna fråga för närvarande råder stor osäkerhet — en osäkerhet som knappast lärer kunna undanröjas på annan väg än genom lagstiftning.
Under hänvisning till innehållet i det betänkande av professorn RAGNAR BERGENDAL (statens off. utredn. 1933: 22) som ligger till grund för propositionen anfördes i denna vidare, dels att en lagstiftning angående sterilisering icke för närvarande borde upptaga bestämmelser angående tvångssterilisering i egentlig mening, och dels att lagstiftningen syntes böra begränsas att gälla personer som saknade förmåga att lämna giltigt samtycke till sterilisering. I fråga om rättskapabla personer förelåge redan möjlighet att få sterilisering till stånd i alla sådana fall då det kunde anses överensstämma med samhällets intresse. Förutsättningen vore visserligen — förutom tillvaron av bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur — att vederbörande själv samtyckte, men såsom angivits borde en lagstiftning i detta ämne icke byggas på principen om tvångssterilisering; den skulle alltså i denna punkt ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan kunde ske. Att i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gällde beträffande sterilisering av rättskapabla vore, av skäl som i nyssnämnda betänkande angåves, varken nödvändigt eller nyttigt.
Beträffande lagstiftningens begränsning att gälla personer, vilka pågrund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till sterilisering, medan i lag icke regleras under vilka förutsättningar sterilisering av andra personer får äga rum, an-
förde lagrådet vid granskning av förslaget, att det icke torde kunna bestridas att vissa betänkligheter mötte mot att på detta område där lagregler helt saknades stifta en lag med den begränsade omfattning som föreslagits. Fördelarna av att snarast möjligt vinna en lösning av frågan om sterilisering av sinnesslöa som saknade rättskapacitet syntes emellertid vara så stora, att angivna betänkligheter icke borde föranleda uppskov med denna frågas behandling. Den erfarenhet, som därest den föreslagna lagen antoges kunde komma att vinnas vid dess tillämpning, syntes ock kunna bliva till gagn vid fortsatt utredning rörande behovet av och innehållet i en utvidgad lagstiftning i ämnet.
Lagen är tillämplig ej allenast beträffande sinnessjuka och sinnesslöa utan jämväl beträffande »andra som lida av rubbad själsverksamhet». Härmed avses sådana fall — närmast att beteckna såsom svåra former av psykopati — i vilka annan rubbning av själsverksamheten än sinnessjukdom eller sinnesslöhet kan betinga varaktig oförmåga att lämna giltigt samtycke till sterilisering.1 Så som lagens tillämplighetsområde blivit bestämt har icke någon annan grupp avicke rättskapabla lämnats utanför tillämplighetsområdet än de själsligen friska underåriga.
En förutsättning för lagens tillämplighet är att den som ifrågakommer till sterilisering »på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden». I lagen har helt naturligt icke kunnat angivas, när en person skall anses sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till att steriliseras. I propositionen framhålles emellertid, att förutsättningarna härför skola bedömas enligt de i allmänhet gällande rättsgrundsatserna; det kräves alltså, utom att en rubbning av förståndets eller viljans (eller bådas) verksamhet föreligger, att denna rubbning måste antagas komma att öva inflytande på individens avgörande i den ifrågavarande angelägenheten. Synnerlig hänsyn måste därvid tagas till den säregna beskaffenheten av den åtgärd vartill samtycke skulle lämnas.
Enligt uttryckligt stadgande i 1 § andra stycket äger lagen icke tillämpning å sterilisering på grund av medicinska skäl.
Sterilisering må enligt 1 § verkställas, om med skäl kan antagas att vederbörande på grund av rubbningen av själsverksamheten är för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn (social indikation) eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet (eugenisk indikation).
Initiativrätten beträffande sterilisering regleras ej i lagen utan genom kungörelsen den 2 november 1934 (nr 521) med tillämpningsföreskrifter till lagen. Enligt denna kungörelse är kretsen av dem som äga initiativrätt tämligen vid; den upptager, utom den som avses skola steriliseras samt hans förmyndare eller den som har vårdnaden om honom, jämväl — under vissa förutsättningar —
anstaltsläkare och anstaltsföreståndare samt fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.
Lagen innehåller såsom huvudregel, att sterilisering må företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Från denna regel medgives emellertid i 3 § undantag beträffande sinnesslöa; å dessa får utan tillstånd av medicinalstyrelsen verkställas sterilisering såframt två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl därtill jämlikt 1 § föreligga och skriftligt samtycke givits av den eller dem som enligt
2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra sig (make, vårdare eller förmyndare samt anstaltsläkare och anstaltsföreståndare). Då det övervägande flertalet fall av sterilisering torde komma att gälla sinnesslöa,1 kan det antagas att undantagsbestämmelsen kommer att tillämpas oftare än huvudregeln och alltså de flesta steriliseringarbeslutas av två läkare i samråd.
I tillämpningskungörelsen meddelas närmare föreskrifter angående ansökning hos medicinalstyrelsen om tillstånd till sterilisering samt om framställning hos legitimerad läkare om prövning som avses i
3 § steriliseringslagen. Formulär till dessa handlingar samt till vissa intyg m. m. ha fastställts av medicinalstyrelsen.2
Sterilisering skall verkställas av legitimerad läkare och »må endast ske genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad». Genom sistnämnda bestämmelse har från de metoder som få användas uteslutits kastrering. I övrigt innehåller lagen icke något stadgande om metoden vid steriliseringsoperationens utförande. I en d. 30 nov. 1934 av medicinalstyrelsen utfärdad promemoria3 ha meddelats råd och anvisningar angående utförande av sterilisering.
Vid meddelande av tillstånd till sterilisering äger medicinalstyrelsen lämna särskilda föreskrifter angående ingreppets verkställande.
Beträffande sterilisering å sinnesslö, som företages utan att därtill inhämtats tillstånd av medicinalstyrelsen, innehåller lagen den särskilda bestämmelsen att dylik sterilisering skall verkställas å lasarett eller sjukstuga eller ock å annan anstalt, beträffande vilken medicinalstyrelsen medgivit att sterilisering må där företagas.
Sedan sterilisering verkställts, skall läkaren inom viss tid insända berättelse därom till medicinalstyrelsen.
I samband med utfärdandet av den förenämnda tillämpningskungörelsen till steriliseringslagen har genom särskild kungörelse (nr 522) meddelats föreskrift om skyldighet för legitimerad läkare, vilken i annat fall än som avses i steriliseringslagen verkställt sterilisering, att insända berättelse därom till medicinalstyrelsen. Avsikten med denna föreskrift är att sätta medicinalstyrelsen i tillfälle att följa den praxis som utvecklas beträffande sterilisering av rättskapabla.
G. A. Eriksson.