Om formulering av gravationsbevis. Ett gravationsbevis kan formuleras på olika sätt. Såsom oeftergivlig fordran måste emellertid uppställas, att formuleringen är sådan, att en lekman skall kunna utan sakkunnig hjälp och utan andra handlingar inse på vad sätt den fastighet, beviset avser, är graverad. Tyvärr uppfylles icke alltid denna fordran.
    Här skall redogöras för några olika sätt att formulera gravationsbevis. Låt oss antaga att det gäller, att i beviset redogöra för följande faktiska förhållanden: N. N. har den 3 februari 1926 erhållit lagfartå ¼ mantal Åby nr 1 litt D eller Åby 1⁴ i Sorunda socken, Sotholms härad. Från denna hemmansdel har sedermera avsöndrats lägenheten Åby 1⁵, som fastställts den 6 mars 1927, och avstyckats fastigheterna Åby 1⁶ och 1⁷ vilka fastställts, den förra den 3 maj 1928 och den senare den 8 oktober 1930. Såväl lägenheten som de avstyckade fastigheterna ha lagfarits för andra personer. Tre inteckningar å vardera 5,000 kr. med ränta ha på olika tider beviljats i hemmansdelen.
    Vid utfärdande av gravationsbevis rörande N. N:s ifrågavarande hemmansdel torde enligt gammal hävdvunnen praxis i regel tillämpatsen metod, som jag skulle vilja kalla den naturliga eller deskriptiva metoden. Enligt denna lämnas en kronologisk beskrivning på uppkomsten av de gravationer, som häfta vid hemmansdelen, och de förändringar, som dessa gravationer efter uppkomsten undergått.
    Enligt denna metod kommer gravationsbeviset att erhålla ungefär denna lydelse.
    G. B. nr 1. Att den för N. N. den 3 februari 1926 senast lagfarna hemmansdelen ¼ mantal Åby Nr 1 litt D eller Åby 1⁴ med undantag av därifrån avsöndrade lägenheten Åby 1⁵ och avstyckade fastigheterna Åby 1⁶ och Åby 1⁷ i Sorunda socken, Sotholms härad, icke besväras av andra inteckningar än dem, som beviljats
A) i hemmansdelen Åby 1⁴
    den 3 februari 1926, § 10, till säkerhet för femtusen kronor ogulden köpeskilling med 5 % ränta enligt skuldebrev den 10 januari 1926 av N. N. till innehavaren, vilken inteckning dödats den 15 maj 1927, § 3, i lägenheten Åby 1⁵, den 4 juni 1928, § 8, i fastigheten Åby 1⁶ och den 11 november 1930, § 13, i fastigheten Åby 1⁷;
B) i hemmansdelen Åby 1⁴ med undantag av lägenheten Åby 1⁵
    den 6 juni 1927, § 12, till säkerhet för femtusen kronor med sex procents ränta enligt skuldebrev den 1 juni 1927 av N. N. till innehavaren, vilken inteckning dödats den 4 juni 1928, § 9, i fastigheten Åby 1⁶ och den 11 november 1930, § 14 i fastigheten Åby 1⁷;
C) i hemmansdelen Åby 1⁴ med undantag av lägenheten Åby 1⁵ och fastigheten Åby 1⁶
    den 16 oktober 1928, § 6, till säkerhet för femtusen kronor med sex procents ränta enligt skuldebrev den 10 oktober 1928 av N. N. till innehavaren, vilken inteckning den 11 november 1930, § 15, dödats i fastigheten Åby 1⁷;

 

    samt att i övrigt beträffande ifrågavarande hemmansdel med angivna undantag icke förekommit något förhållande som bör i gravationsbevis anmärkas, betygar Stockholm den 10 juni 1934.
    Mot denna typ av gravationsbevis lärer icke vara något att anmärka ur synpunkten av tydlighet och lättfattlighet. Visserligen torde komma att anmärkas, att vid tiden för gravationsbevisets utfärdande Åby 1⁴ enligt fastighetsregistret omfattat Åby 1⁴ med undantag av avsöndrade och avstyckade områden, och att sålunda rubrikerna i beviset icke vore korrekta. Häremot vill jag framhålla, att utfärdaren av beviset, vilken är ansvarig för dess innehåll, givetvis liksom varje annan författare har suverän befogenhet att åt viss beteckning giva det innehåll han kan finna lämpligt för att kunna klarlägga vad han i beviset vill och kan intyga. Såvitt jag vet, lägger lagen härföricke något hinder. Snarare finnes i 7 § i K. K. 25 februari 1921 med vissa bestämmelser om gravationsbevis och äganderättsbevis ett stöd för just en sådan formulering av gravationsbeviset som ovananvänts. Sagda bestämmelse i 1921 års K. K. avser s. k. fullständigt äganderättsbevis och lärer väl ej kunna tolkas på annat sätt än att man vid dess utfärdande skall utgå från det ursprungliga Åby 1⁴ och angiva de förändringar denna fastighet genom avsöndringar och avstyckningar eller annorledes genomgått. Äganderättsbevis och gravationsbevis böra korrespondera med varandra.
    Vid utfärdande av gravationsbevis lärer emellertid ej sällan förekomma den formulering, som här nedan i G. B. nr 2 användes, och som har ett visst stöd just på det håll, från vilket anmärkning mot G. B. nr 1 kan förväntas.
    Jag utgår vid formuleringen av G. B. nr 2 från nyssnämnda faktiska förhållanden, med den skillnad att relaxering av inteckningarna ej förekommit.
    G. B. nr 2. Att den för N. N. den 3 februari 1926 senast lagfarna hemmansdelen ¼ mantal Åby nr 1 litt D eller Åby 1⁴ i Sorunda socken, Sotholms härad, icke besväras av andra inteckningar än dem som däri beviljats
    1:o) den 3 februari 1926, § 10, till säkerhet för etc — — se G. B. nr 1 — —till innehavaren;
    2:o) den 6 juni 1927, § 12, till säkerhet för etc. — — se G. B. nr 1 — — till innehavaren;
    3:o) den 16 oktober 1928, § 6, till säkerhet för etc. — — se G. B. nr 1— — till innehavaren;
    samt att i övrigt beträffande ifrågavarande hemmansdel Åby 1⁴ icke förekommit etc. — — se G. B. nr 1 — — betygar Stockholm den 10 juni 1934.

 

    Mot denna formulering kan genast anmärkas, att den icke utan anlitande av andra handlingar, fullständigt äganderättsbevis och eventuellt utdrag av jordregistret, lämnar ledning för bedömande av inteckningarnas beskaffenhet. Åby 1⁴ förekommer uti beviset i fyra olika betydelser utan att detta på något sätt ens antydes. Ett gravationsbevis utgör i själva verket en matematisk uträkning med syfte att besvara frågan, huru stor del av fastigheten ifråga är belastad av intecknad gäld, och till vilket belopp. Att vid denna uträkning

 

använda samma beteckning på olika matematiska storheter är ju ur säväl logisk som matematisk synpunkt en ren absurditet och kan icke leda till något riktigt resultat. Denna formulering måste därför förkastas.
    I följande gravationsbevis skall jag försöka använda en formulering, som bör tillfredställa dem, som ovillkorligen fordra, att en jordregisterbeteckning skall beteckna den fastighet, som i jordregistret vid tiden för bevisets utfärdande åsyftas med beteckningen.
    G. B. nr 3. Att den för N. N. den 3 februari 1926 senast lagfarna hemmansdelen ¼ mantal Åby nr 1 litt D eller Åby 1⁴, som då omfattade jämväl den därifrån sedermera avsöndrade lägenheten Åby 1⁵ samt de därifrån avstyckade Åby 1⁶ och 1⁷ i Sorunda socken, Sotholms härad, icke besväras av andra inteckningarna än dem, som beviljats
    1:o) den 3 februari 1926, § 10, i hemmansdelen Åby 1⁴, som då omfattade jämväl lägenheten Åby 1⁵ samt fastigheterna Åby 1⁶ och 1⁷, till säkerhet företc. — — se G. B. nr 1 — — Åby 1⁷;
    2:o) den 6 juni 1927, § 12, i hemmansdelen Åby 1⁴, som då omfattade jämväl fastigheterna Åby 1⁶ och 1⁷, till säkerhet för etc. — — se G. B. nr 1 — —Åby 1⁷;
    3:o) den 16 oktober 1928, § 6, i hemmansdelen Åby 1⁴, som då omfattade jämväl fastigheten Åby 1⁷, till säkerhet för etc. — — se G. B. nr 1 — — Åby 1⁷;
    samt att i övrigt beträffande ifrågavarande hemmansdel Åby 1⁴ icke förekommit etc. — — se G. B. nr 1 — — betygar Stockholm den 10 juni 1934.

 

    Om det icke finnes något att anmärka mot denna formulering, så måste jag dock bekänna, att jag vid dess nedskrivande, bildlikt talat, känt mig så som om jag med stapplande steg gått baklänges. M. a. o. formuleringen är onaturlig. Skulle en sådan formulering bli lagstadgad, skulle den medföra oerhört arbete i våra domsagor, i vilka säkerligen nästan samtliga koncept till gravationsbevis äro utarbetade efter typ G. B. nr 1 och därför måste omarbetas.
    Svårigheterna vid erhållande av en för alla tillfredställande formulering av gravationsbevis bero enligt mitt förmenande på att man vid anordnandet av jordregistret och dess förande gjort sig skyldig till det kardinalfelet, att då från en fastighet avstyckats ett område, man låtit stamfastigheten behålla sin gamla jordregisterbeteckning som om ingenting hänt. Alla torde varit ense därom, att stamfastigheten bort erhålla en alldeles ny beteckning, men denna tanke lärer ha måst övergivas, enär den stött på oövervinnerliga praktiska svårigheter.
    Emellertid synes det mig som om man skulle kunna på ett enkeltsätt lösa alla svårigheter genom att, då från en fastighet avstyckat sett område, sätta ett minustecken efter stamfastighetens registerbeteckning samt en siffra angivande antalet avstyckade fastigheter (Åby1⁴—3). Sker så, kan aldrig någon tvekan uppstå vad man med jordregisterbeteckningen åsyftat.
    Ett gravationsbevis utfärdat med tillämpning av denna principskulle få ungefär denna lydelse
    G. B. nr 4. Att den för N. N. den 3 februari 1926 senast lagfarna hemmansdelen ¼ mantal Åby nr 1 litt D eller Åby 1⁴—3 [1) avsöndrade lägenheten

 

Åby 1⁵ 2) och 3) avstyckade fastigheterna Åby 1⁶ och 1⁷] ¹ i Sorunda socken, Sotholms härad, icke besväras av andra inteckningar än dem, som beviljats 

A) i hemmansdelen Åby 1⁴ den 3 februari 1926, § 10, etc. se G. B. nr 1

B) i hemmansdelen Åby 1⁴—1 den 6 juni 1927, § 12, etc. se G. B. nr 1

C) i hemmansdelen Åby 1⁴—2 den 16 oktober 1928, § 6 etc. se G. B. nr 1
    samt att i övrigt beträffande ifrågavarande hemmansdel Åby 1⁴—3 icke förekommit — — etc. se G. B. nr 1 — — betygar Stockholm den 10 juni 1934.

 

    Såsom genast torde falla i ögonen är denna typ av gravationsbevisen variant av G. B. nr 1. Typen G. B. nr 4 grundar sig emellertid på den principen att vid lagfart och inteckning i stamfastigheten inskrivningsdomaren är tvungen att noga undersöka huru stor del av fastigheten, som skall lagfaras eller intecknas, och giva uttryck åt resultatet av denna undersökning genom att bestämma den siffra, som skall följa på minustecknet efter fastighetens ursprungliga registerbeteckning. Man kan icke med fog anmärka att det är att lägga för stor vikt på en siffra, ty vad är jordregisterbeteckningen annat än en siffra, vars riktiga återgivande är av yttersta vikt?
    Om det alltid varit nödvändigt att på nu senast angivna sätt utmärka stamfastigheten, skulle aldrig tvekan uppkommit rörande frågan, huruvida en inteckning i stamfastigheten häftade vid en därifrån avstyckad fastighet eller ej, ty det hade då oförtydbart framgått av den angivna jordregisterbeteckningen å stamfastigheten, när inteckningen beviljats. Hade avstyckningen fallit inom det antal avstyckningar, som siffran efter minustecknet angivit, så hade inteckningen ej omfattat avstyckningen, eljest hade så varit förhållandet.
    Den nu rådande principen att beträffande en stamfastighet alltid använda den ursprungliga jordregisterbeteckningen, oavsett om avstyckning därifrån gjorts, har som bekant vållat stor oreda och nyligen föranlett en synnerligen uppmärksammad tvist, som nyligen avgjorts av HD (NJA 1933 s. 651). HDs majoritet har i utslaget den 24 november 1933 uttalat, att som avstyckningen fastställts den 3 december 1930 och inteckningsbeslutet meddelats först den 15 i samma månad, så häftade inteckningen ej vid avstyckningen. Bakom denna motivering lärer väl ligga den tankegången, att, då så lång tid förflutit mellan fastställelsen och inteckningsbeslutet, inkrivningsdomaren ovillkorligen genom meddelande från Överlantmätaren erhållit kännedom om avstyckningen och därför måste antagas hava i inteckningsbeslutet med stamfastighetens jordregisterbeteckning avsett vad denna då enligt jordregistret avsåg eller stamfastigheten med undantag av avstyckningen.
    Är denna tolkning riktig, så blir följden att, om fastställelse och inteckningsbeslut meddelats samma dag, inteckningen häftar vid avstyckningen och om tidrymden mellan de båda åtgärderna är mindre än det med säkerhet kan antagas, att inskrivningsdomaren erhållit

 

¹ En dylik uppräkning inom parentes kan naturligen icke ske annat än då de från stamfastigheten avskilda fastigheterna äro ett mindre antal. 

kännedom om avstyckningen, frågan om inteckningen häftar vid avstyckningen eller ej, måste bero på huruvida inskrivningsdomaren faktiskt erhållit sådan kännedom före inteckningsbeslutet. Här framträder skarpt olägenheten av det förut anmärkta kardinalfelet i fråga om beteckningen av en stamfastighet i jordregistret. Om denna beteckning ändras efter varje avstyckning, måste ju inskrivningsdomaren manifestera sin kännedom om avstyckningen genom att använda den ändrade beteckningen å stamfastigheten.
    Nu uppstår för inskrivningsdomaren den frågan huruvida den princip som ligger till grund för 1933 års utslag jämväl skall tilllämpas i fråga om avsöndringar. Beträffande avsöndringar har hittills i övensstämmelse med av HD meddelade prejudikat alltid ansetts, att inteckning beviljad i stamfastigheten, innan lagfart sökts å avsöndrad lägenhet, häftar jämväl vid lägenheten. Mot en sådan utvidgning av sagda princip kan ju åberopas den omständigheten, att 1933 års utslag icke av HD meddelats i plenum. För en dylik utvidgning talar åter att man eljest komme till det egendomliga resultat att om avstyckning och avsöndring ¹ fastställts samma dag, inteckning som beviljats i stamfastigheten efter det inskrivningsdomaren erhållit kännedom om fastställelserna, men innan lagfart sökts å avstyckningen och avsöndringen, komme att häfta vid avstyckningen men ej vid avsöndringen.
    Till slut en fråga. Vem skall gottgöra en rättssökande den förlust denne kan komma att lida genom ett enligt HDs utslag den 24 november 1933 felaktigt utfärdat gravationsbevis. Icke kan ersättningsskyldighet åläggas inskrivningsdomaren, som utfärdat beviset i överensstämmelse med den mening, som i nyssnämnda rättsfall av år 1933 omfattats av en enhällig hovrätt. Det återstår väl ej annat än att staten får inskrida och ersätta förlusten.
    Till sist tillåter jag mig uttala den förhoppning att genom ingripande från lagstiftande myndighets sida sådana bestämmelser snarast utfärdas ifråga om ett gravationsbevis materiella innehåll, som icke kunna giva anledning till olika tolkningar.
Einar Bergelmer.