OM ERSÄTTNING FÖR FÖRLUST AV FÖRSÖRJARE ENLIGT SVENSK RÄTT.
AV
REVISIONSSEKRETERAREN EJNAR HÖRSTADIUS.
6 kap. 4 § strafflagen lyder från och med den 1 juli 1926 sålunda: »Kommer någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den, som blivit dödad, att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll; då skall honom, efter ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter, skäligt prövas, tillläggas skadestånd; och må det skadestånd, efter omständigheterna, sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider».1
Detta stadgande, ursprungligen avseende underhåll blott till make och barn (1917 ock adoptivbarn), infördes i vår rätt genom kungl. förordningen den 29 januari 1861 angående mord, dråp och annan misshandel samt övergick sedan i 1864 års strafflag. Före 1926 var villkoret för understöd avsaknad av nödigt underhåll, och såsom skadestånd skulle tilläggas make och barn »vad för dem tarvas till dess de sig eljest försörja kunna». Rättsregeln synes, av förarbetena att döma,2 vara grundad på billighetshänsyn. Den utgör undantag från regeln att endast omedelbar skada ersättes, ej tredje mans skada. De berättigade hava en självständig, icke från den dödade härledd, rätt till understöd; de äro icke alltid dödsbodelägare.3 Att emellertid understödets storlek kan bliva beroende av den dödades förhållande (medverkan till effekten) kommer att framgå av det följande.
Kretsen av dem som kunna tillerkännas understöd utgöres av sådana som enligt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den dödade. Vidkommande norsk rätt, som (ikrafttredelsesloven till 1902 års straffelov § 21) medger ersättning då »nogen (er) berøvet sin forsørger», har uppstått meningsskiljaktighet i frågan, om det
fordras att ett faktiskt försörjande ägde rum vid frånfället, med eller utan rättslig försörjningsplikt, eller om ersättning kan ges även då en till underhåll rättsligt förpliktad ännu ej inträtt som faktisk försörjare.1 Vår lag är klar därutinnan att ett blott faktiskt försörjande, och även ett försörjande på grund av avtal utan skyldighet i lag, icke räcker utan det skall ha förelegat lagstadgad försörjningsplikt (frågan om försörjande också faktiskt skall ha inträtt behandlas senare). En person, som betingat sig födoråd vid försäljning av fastighet, har, lika litet som borgenärer i allmänhet, understödsrätt om köparen dödas. En annan sak är att vid beräknande av understöd till köparens änka och barn kan tagas hänsyn även till det moment i deras förmögenhetsläge, som förpliktelsen att utgiva födoråd innebär.
De berättigades krets framgår av den privaträttsliga underhållsskyldigheten inom familjen. Se angående man och hustru giftermålsbalken 5 kap. 2 och 7 §§, 10 kap. 7 § (ej underhåll efter återgång), 11 kap. 25 § (hemskillnad), 26 § (äktenskapsskillnad), angående föräldrar och barn lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap 13 och 16 §§, lagen s. d. om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn, lagen den 14 juni 1917 om adoption 13 § samt lagens. d. om barn utom äktenskap 3 och 6 §§. Vidare stadgas i 3 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, bl. a., att det åligger föräldrar och barn, så ock adoptant och adoptivbarn, att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last. Den offentligrättsliga försörjningsplikten för anhöriga går mindre långt än den familjerättsliga underhållsskyldigheten, i det att den avser blott barn under 16 år samt nödtorftigt underhåll; vidare äro frånskilda makar ej försörjningspliktiga gent emot varandra. Däremot torde makar, som leva åtskilda på grund av söndring, med eller utan dom å hemskillnad, vara försörjningspliktiga i förhållande till varandra, medan underhållsskyldighet dem emellan ej behöver föreligga.2
Rätt till understöd på grund av lag kan även föreligga enligt (den numera upphävda) legostadgan av den 23 november 1833 7 §.
Någon förmånsrättsordning att tillämpa de olika berättigade kategorierna emellan är icke stadgad och torde icke heller tillämpas, t. ex. då den döde efterlämnar både änka och barn samt föräldrar som han försörjer. Kan ej full ersättning beredas alla, får efter skälighetsprövning reduktion ske, eventuellt för samtliga.3
De underhållsberättigade skola hava ersättning för avsaknad av erforderligt underhåll. Här bortses tillsvidare från den betal-
ningsskyldiges ekonomiska ställning — det förutsättes att han kan betala full ersättning — ävensom från eventuell medverkan till dödsfallet av den avlidne själv. Det är långtifrån allmänt erkänt, att före 1926 årslagändring förelåg blott skyldighet att bereda de efterlevande nödtorftig bärgning. Lagrådet anförde i nyssnämnda lagstiftningsärende,1 att ordet »nödigt» snarare borde anses liktydigt med »erforderligt», samt föreslog, i stället för det remitterade förslagets »sakna underhåll», formuleringen »sakna erforderligt underhåll» för att tydligt uttrycka syftet med ändringen: att bereda möjlighet till en beräkning av skadeståndets belopp bättre motsvarande den verkliga förlusten än förut praktiserats. Mistning av lyx skall, såsom ock departementschefen (statsrådet Nothin) framhöll, icke ersättas, men eljest torde de efterlevande vara berättigade till ungefär samma levnadsstandard som förut.
Grundprincipen i 6 kap. 4 § strafflagen är att de berättigade erhålla blott så mycket som erfordras för utfyllande av deras egna inkomsterupp till »erforderligt underhåll», naturligen med den reservationen att man ej får gå utöver ramen för deras förmögenhetsläge före dödsfallet (»kommer någon — — — att genom dennes frånfälle sakna»).2 Avgörande betydelse tillkommer därför, bland lagrummets »andra omständigheter», de efterlevandes förvärvsförmåga och förmögenhetstillgångar. I den mån dessa omständigheter icke utesluta att erforderligt underhåll saknas inverka de (i regel) till minskande av den ansvariges betalningsskyldighet. — Förvärvsförmåga kan naturligen vara förhanden utan att den tagit sig uttryck i redan innehavd anställning eller eljest utförande av inkomstbringande arbete.3 (I 1934 B 473 4 35-årig arbetsför änka efter snickeriarbetare, vars lön var 2,000—2,500 kr., inga barn, liten jordbrukslägenhet. Jfr nedan 1934 B 1097). — Såsom förmögenhetstillgångar att beaktas må nämnas, utom redan innehaft kapital i fast eller lös egendom, arv efter den döde (1933:459) eller annan person, utfallen livförsäkring5 samt livräntor på grund av försäkring som den döde tagit, vidare insamling till de efterlevande (1932: 267). Ytterligare inverkar pension på grund av den avlidnes tjänst (jfr 1931: 723). Särskilda förhållanden föreligga med avseende å livräntor till efterlevande enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag samt pensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, såsom strax här nedan skall närmare utvecklas. I det föl-
jande skall även behandlas inverkan av kvarvarande anhörigas försörjningsplikt.1
När de efterlevande äga kapitaltillgångar, uppstår fråga i vad månde kunna anses hava skyldighet att för sitt uppehälle tillgripa själva kapitalet. Åtminstone vad minderåriga (friska) barn beträffar torde uppfattningen vara att ej blott räntan utan även kapitalanvändningskall tagas i beräkning såsom tillgång att leva på. Detta torde kunna utläsas ur 1934:359, se ock 1932:267.2 I målet ref. (av annan anledning) 1934:319 bestreds å svarandesidan att betala underhåll till 58 årig änka efter 70-årig man — som hade haft omkr. 1,700 kr. i inkomst och efterlämnade 9 å 10,000 kr. — då hon för sitt kapital kunde köpa erforderlig livränta (enligt livförsäkringsbolagens tariff kunde 58-årig kvinna erhålla livränta utgörande 6.76 % av engångspremie). Understöd utdömdes med 500 kr. årligen. Enahanda betraktelsesätt anlades i 1934 B 981.
Understöd tillerkännes vanligen i form av periodiska belopp, sällan såsom engångsersättning (exempel härå i 1932:267 samt minoriteten i 1934:639). 3 Frågan om den tidrymd, under vilken änka och sjukliga barn böra få understöd, behandlas i ett senare avsnitt. Underhåll till friska barn utdömes vanligen till 16 eller 18 års ålder jfr 13 § i lagen om barn i äktenskap och 3 § i lagen om barn utomäktenskap. I 1929: 303 erhöll son till den dödade, som var chef för Norrköpings kommunala affärsverk och hade goda inkomster, underhåll till 21 års ålder. Då understöd tillerkännes dödads föräldrar, böra lämpligen särskilda belopp utsättas för fadern och modern.4
Stundom tillerkännes änka (event. annan), som blivit nedbruten genom mannens eller annan närståendes frånfälle, ersättning för sjukvård. Sådan tilldelning torde kunna stödjas på 6 kap. 4 § strafflagen, om förutsättningarna i övrigt för detta lagrums tillämpning äro förhanden: änkan har under denna första tid ett ökat behov av underhåll (liksom en änka med stadigvarande ohälsa får mera än en arbetsför under i övrigt likartade förhållanden). Men eljest lär dylikt anspråk böra avvisas på den grund att tredje mans skada ej ersättes: bristande adäkvans i kausaliteten.5
Här må inskjutas några anmärkningar om försäkringsgivares regressrätt utom olycksfallsförsäkringslagens område. I 25 § 2 st. av lagen om försäkringsavtal stadgas väl, att vid liv- och annan personförsäkring regressrätt — sådan rätt är icke en självständig rätt utan härledd ur försäkringshavarens rätt1 — icke äger rum vid s. k. summa försäkring, men då detta lagrum — i motsats till lagförslaget och motsvarande stadgande i de danska och norska lagarna — icke innehåller en tvingande rättsregel, kunna försäkringsgivarna i försäkringsavtalen (eller vid utbetalning av försäkringsbelopp) förbehålla sig regressrätt (inträde i den försäkrades skadeståndsrätt mot den för skadan ansvarige), och sådana förbehåll förekomma också inom (den privata) olycksfallsförsäkringen, varemot de synas saknas inom den rena livförsäkringen. Det kan vara tvivel underkastat, huruvida sådant förbehåll i försäkringsavtalet om inträde i den försäkrades skadeståndsrätt avsetts att omfatta jämväl underhåll enligt 6 kap. 4 § strafflagen. Anser man att så är fallet, eller hava dödsbodelägarna eller annan vederbörande vid mottagande av den vid dödsfall utgående försäkringssumman uttryckligen överlåtit skadeståndsrätt, lär dock själva grundprincipen i nyssnämnda lagrum utgöra hinder för försäkringsgivaren att utnyttja den överlåtna rätten mot den för dödsfallet ansvarige: de enligt 6 kap. 4 § strafflagen berättigade hava en självständig, icke från den dödade härledd rätt, som innefattar utbekommande allenast vad till deras tillbörliga underhåll erfordras utöver den tillgång, som nämnda försäkringssumma utgjort, samt till äventyrs andra tillgångar, och det kan väl näppeligen vara avsett att försäkringsgivaren till förfång för de underhållsberättigade skall erhålla en del av vad enligt det anförda kan ådömas den för dödsfallet ansvarige; det vore att beröva vederbörande försäkringssumman. —Annorlunda ligger saken till i den mån tillika förefinnes skadeståndsskyldighet jämlikt 2 § i nämnda kapitel, t. ex. för sjukvårdskostnad; rörande begravningskostnad hänvisas till avdelningen härom i det följande.
Jfr 1931:723. Rörande 1926 B 614 — som hänför sig till tiden före försäkringsavtalslagen — må här nämnas följande fakta: Den dödade K. var försäkrad i Bore för 2,000 kr. När änkan K. för egen del och såsom förmyndare för sin son mottog detta belopp, överlät hon å bolaget intill det utbetalda beloppet all rätt och talan mot den som kunde anses vållande till K:s död. Riksförsäkringsanstalten tillerkände änkan livränta å 600 kr.om året och sonen 400 kr. om året till fyllda 16 år, varav utbetalats 333 kr. 36 öre jämte begravningshjälp 240 kr. Domstolarna se NJA.
Vad härefter angår nyss antydda spörsmål rörande livräntor jämlikt olycksfallsförsäkringslagen förhåller det sig väl så, att dylika livräntor betraktas som en inkomst för de efterlevande, vilken förbättrar deras ekonomi och i motsvarande mån minskar den vållandes2
betalningsskyldighet till de efterlevande.1 Men den vållandes ansvarighet i det hela minskas icke härigenom, utan han har, på grund av vederbörande försäkringsanstalts regressrätt, att i stället betala till försäkringsanstalten. Här föreligger alltså en skillnad gentemot den dödes frivilliga försäkringar och ett undantag från regeln i 6 kap. 4 § strafflagen om ersättningsskyldighet blott i den mån andra inkomster saknas. Enligt 12 § av 1916 års olycksfallsförsäkringslag i dess ursprungliga lydelse hade försäkringsanstalten en självständig (icke härledd) regressrätt. Då lagrummet år 1926 ändrades2 i den riktningen att regressrätten skulle vara en blott härledd rätt — omfattande allenast »vad ersättningstagaren varit berättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige» — torde icke avsetts att på förevarande punkt rubba grundsatsen att, där någon för försäkringsfallet ansvarig tredjeman finnes, på honom övervältra ifrågavarande sociala försäkringsutgifter för ersättningar i anledning av skadefallet. Domstolarna ha också efter lagändringen fortsatt att medgiva försäkringsanstalterna regressrätt även för ersättningar till efterlevande, och detta icke blott vid den obligatoriska försäkringen enligt nämnda lag utan även vid sådan av arbetsgivaren till arbetares förmån tagen frivillig försäkring, som avses i lagens 35 § (för annan arbetare än lagen avser, för olycksfall utom arbete). Under det livräntor till efterlevande enligt olycksfallsförsäkringslagen utgå enligt vissa bestämda grunder oberoende av de efterlevandes förmögenhetsställning i övrigt (se 7 §), har i allt fall 1926 års lagändring medfört, att den vållande ej kan åläggas betala mera till försäkringsanstalten i regressväg än han skulle haft att utgiva till de efterlevande, om försäkring ej funnits, t. ex. blott halva utgående livräntans belopp om endast så mycket erfordras för att, jämte de efterlevandes egna tillgångar av olika slag, täcka deras behov av »erforderligt underhåll». 3
1931 B 154. O. dödades av bil 1928 på väg till arbetet. Land och Sjö tillerkände hans änka livränta å 750 kr. årligen och en dotter livränta å500 kr. årligen; i målet yrkade bolaget utfå livräntornas kapitalvärden. Stärbhusdelägarna framställde vissa anspråk. Rådhusrätten upptog beträf-
fande bolagets talan, att bolaget tillerkänt angivna livräntor samt att »änkan och dottern utan detta understöd finge anses sakna erforderligt underhåll»; bolaget ägde ej utfå kapitalbelopp men tilldömdes, då O. ansågs lika med bilföraren L. vållande, hälften av vad bolaget utbetalt (154 kr. är hälften av begravningskostnad m. m., 175 kr. 35 öre är hälften av utbetaldalivräntor). — Hovrätten gjorde ej ändring. — HD:s nedsättning av L:s betalningsskyldighet grundade sig tydligen på att änkan tillkommande (fullt) underhåll enligt 6 kap. 4 § strafflagen blott var 500 kr., alltså mindre än livräntan från bolaget.
1933 A 87. O. V. J. blev ihjälkörd. Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, där han var försäkrad för olycksfall i arbete, tillerkände änkan livränta å 562 kr. 50 öre och två barn livräntor à 375 kr.; i målet yrkade bolaget livräntornas kapitalvärden. Änkan yrkade, även för barnen, 30,000 kr., vari inginge bolagets anspråk. — Svaranden: Kravet stöddes på 6 kap. 4 § strafflagen. Änkan och barnen saknade ej erforderligt underhåll, då bolaget tillerkänt dem livräntor så höga att de beredde dylikt underhåll, varför deras yrkande bestredes. — Häradsrätten ansåg svaranden vållande till 3/4 och den avlidne till 1/4 samt fann änkan och barnen berättigade till underhåll, utöver livräntorna från bolaget, med resp. 200 och 120 kr. Av dessa belopp utdömdes 3/4, varjämte bolaget tilldömdes 3/4 av vad bolaget visade sig hava utgivit av de från bolaget utgående livräntorna. — Hovrätten och HD se NJA.
1934 B 459. M. (med E. som passag.) körde ihjäl sig å plats för vägarbete. Riksförsäkringsanstalten, där M. var försäkrad för olycksfall utom arbete, tillerkände änkan M. livränta å 592 kr. 50 öre, ett barn livränta å395 kr. I målet yrkade riksförsäkringsanstalten utfå vad härav betalts ut eller 740 kr. 70 öre. Svaranden gjorde ej anmärkning mot beloppet till änkan, ansåg livräntan till barnet för hög. — Domstolarna se NJA.
1934 B 576. W. blev ihjälkörd. Änkan W. fick livränta från riksförsäkringsanstalten 750 kr årligen (62 kr. 50 öre i mån.); hon yrkade 120 kr. i mån. minskat med vad från riksförsäkringsanstalten utginge. Riksförsäkringsanstalten yrkade utfå vad av livräntan erlagts. — Rådhusrätten, som fann W. till hälften vållande, utdömde till änkan hälften av skillnaden mellan 100 kr. och 62 kr. 50 öre i mån., samt till riksförsäkringsanstalten hälften av utgivna belopp. — Hovrätten, som (oriktigt) nedsatte skadeståndet jämlikt 6 kap. 4 §, utdömde till riksförsäkringsanstalten blott del av livräntan, motsvarande hälften av nämnda skadestånd, och intet till änkan i underhåll. — HD se NJA samt ovan s. 247 not 1.
I 1934 B 920 var den dödade försäkrad för olycksfall utom arbete. Invändning som i 1933 A 87 framställdes.
Jfr ock minoriteten i 1931:723.
Rörande folkpension märkes rättsfallet 1932: 391, där änka ansetts icke skyldig att å underhållet enligt 6 kap. 4 § strafflagen vidkännas avdrag för vad hon (i framtiden) kunde komma att uppbära enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Bakom detta avgörande torde ligga följande överväganden. Pension enligt sistnämnda lag är dels avgiftspension, vars storlek är beroende av erlagda pensionsavgifter, dels ock pensionstillägg, ett slags (efter behovet utmätt) under-
stöd som utgår vid ringa eller ingen inkomst i övrigt samt minskas vid högre inkomstlägen, upp till 400 kr. för kvinna, då intet tillägg utgår; nämnda inkomst inverkar blott med en del av sitt belopp tillminskning av tillägget, detta för att icke motverka benägenheten att spara. Med hänsyn till angivna karaktär hos pensionstillägget torde det ansetts inkonsekvent att medgiva avdrag därför å underhållet från den vållande. Förutsättning för tilläggets utbetalande är ju att behov av understöd anses föreligga trots livräntans existens. Ansåges avdrag böra ske, skulle man för övrigt i fråga om beräkningen av livräntan och pensionstillägget komma in i en omöjlig cirkelgång. Avgiftspensionen har visserligen annan karaktär; det torde emellertid ansetts föga tilltalande om den skadeståndsskyldige skulle profitera av en den skadeståndsberättigade påtvungen besparing å hans i regelknappa underhåll. I rättsfallet var det för övrigt så att blott jämkat skadestånd utdömdes och därför (dock intet härom i referatetsrubrik) så mycket större skäl att underlåta avdrag, då änkan hade att delvis själv svara för sin försörjning — bl. a. genom folkpensionen.
För att understöd skall kunna tillerkännas skall någon inom den krets lagen avser kommit att genom den dödades frånfälle sakna erforderligt underhåll. I samband med 1926 års lagändring framhöll departementschefen, att underhållsplikten vid den underhållspliktiges död måste vara av så att säga aktuell natur. Dock finge skadeståndsrätt ej anses vederbörande betagen, om t. ex. en familjeförsörjare på grund av arbetslöshet blivit tillsvidare urståndsatt att försörja sin familj eller en fader till barn utom äktenskap uraktlåtit, trots förmåga därtill, att betala underhåll till barnet.
Gäller det understöd till änka och barn råder nästan aldrig tvist om den dödes ställning av försörjare (däremot kan sättas i fråga om erforderligt underhåll saknas); understöd kan utgå även till änkling.1 I 1933 B 581 finnes exempel på understöd till minderåriga barn vidderas moders dödande, ehuru fadern levde (supig kolutkörare), så ock i 1934 B 810.
I 1932:416 har skadestånd tillerkänts frånskild hustru, som uppbar från sin förre man (den dödade) underhållsbidrag, vid skillnaden tillerkänt av domstol på grund av avtal mellan makarna.
När dödads föräldrar kräva underhåll,2 uppstår ofta fråga om ge-
nom den dödes frånfälle underhåll kommit att saknas, om den döde haft ställning av försörjare. Under åren efter 1926 års lagändring ha endast ett fåtal fall dragits under HD:s prövning och några klara principiella avgöranden kunna knappast sägas ha förekommit.
Innan några svenska avgöranden beröras, må anmärkas, huru somOSER i Das Obligationenrecht, i Kommentar zum schweizerischen Zivilgesetzbuch (2. Aufl. 1929), yttrar under art. 45, som medger skadestånd till personer vilka »durch die Tötung ihren Versorger verloren (haben)», att rättspraxis kommit att anse som försörjare icke blott den som dittills lämnat understöd utan också den som enligt naturens ordning i en mer eller mindre nära framtid helt eller delvis skulle förskaffat underhåll, om ej döden mellankommit. Det måste förelegat viss sannolikhet för att försörjande skulle inträtt. Sålunda hade en 13-årig flicka betraktats som delvis blivande försörjare, såock ett 10-årigt barn, men däremot icke ett 3 1/2-årigt.
Vidkommande svensk rätt har BJÖRLING under diskussionen före 1926 års ändring av 6 kap. 4 § strafflagen yttrat, att för svensk rättsuppfattning det torde synas riktigast att låta ersättningsanspråk grundas även på mistningen av en blott potentiell framtida försörjning från den dödades sida. Också ett minderårigt barn vore »in nuce» försörjare för sina föräldrar. Men därmed vore icke sagt, att ej vid uppskattningen av förlustens storlek hänsyn borde tagas till sannolikheten för att den dödade skulle kommit att försörja käranden.1
Vad angår svensk rättspraxis är i förevarande hänseende — kravet på underhållspliktens aktuella natur — att hänvisa till 1934:639. I detta fall vägrades av HD:s majoritet understöd till en 56-årig hemmansägare i anledning av en hans 16-årige hemmasons frånfälle; minoriteten (två justitieråd) antog, att fadern åtminstone för framtiden komme att genom sonens frånfälle sakna erforderligt underhåll, och utdömde ett mindre engångsbelopp. — I 1933 B 676 har kravet på aktuellt underhåll ansetts uppfyllt. Den dödade var här en folkskollärare, som understött sina föräldrar, en f. d. handskomakare och hans hustru, födda 1868 och 1875, med 250 kr. om året. Han skulle, som följd av att hans ekonomi förbättrats genom att skulder betalts och god anställning erhållits, börjat att avsevärt höja bidraget. Föräldrarna tillerkändes envar 300 kr. årligen (underinstanserna 450 kr.), alltså mera än vad som vid dödsfallet faktiskt utgick; det fanns en tillsynes säker utsikt till högre bidrag inom en nära framtid. — Jfr ock nedan omnämnda 1932: 391.
1934 B 1097. En 44-årig änkas ende son, 24 år gammal, blev dödad. Änkan hade en arbetsinkomst på nära 150 kr. i månaden (från Svenska tobaksmonopolet), var enligt läkarintyg tidvis ej arbetsför. Sonen hade sammanbott med henne och bidragit till hushållet, bl. a. genom att betala hyran 1,200kr. Änkan förmenade, att om hon också ej nu vore berättigad till underhåll, det dock borde fastslås, att hon vore därtill berättigad så snart varaktig arbetsoförmåga drabbat henne, samt storleken av detta underhåll nu
fixeras. Änkan ansågs icke hava efter sonens död kommit att sakna erforderligt underhåll.
Härefter skall beröras betydelsen därav, att den dödades föräldrar hava kvar andra barn i arbetsför ålder, ett spörsmål som ju även kan bliva aktuellt, då änka fordrar underhåll vid mannens frånfälle. Stundom förmenas, att nämnda omständighet under alla förhållanden hindrar understöds utdömande, alltså även om de åsyftade barnen äro ur stånd att bidraga till sina föräldrars uppehälle. Saken pläga rock uttryckas så, att barnens understödsplikt är primär, den vållandes blott sekundär eller subsidiär. I det föregående har fastslagits principen att den vållande har att blott utfylla vad som brister i erforderligt underhåll från andra källor, även sådana som uppstått efter dödsfallet, t. ex. genom arv eller insamlingar. I konsekvens härmed synes det böra antagas, att den vållandes skadeståndsplikt kan inskränkas eller t. o. m. vara utesluten på grund av underhållsskyldighet hos barn till den, vars understödjande är i fråga. Härvid må observeras att förutsättning för sådan underhållsskyldighet är att den berättigade i följd av sjukdom eller annan dylik orsak (t. ex. ålderdom) är ur stånd att själv försörja sig samt att andra parten, barnet, har förmåga att bidraga. Det måste vara ådagalagt att sådan förmåga föreligger. Lika litet som en mera osäker utsikt till att den dödade i framtiden skulle blivit försörjare föranleder skyldighet utgiva ersättning för förlust av försörjare (jfr ovan) synes en osäker utsikt till attden dödades, nu fattiga, syskon i en framtid skulle kunna bidraga till föräldrarnas försörjning böra lända den vållande till befrielse från eller nedsättning i understödsskyldighet. Och vid bedömande av förmågans inverkan torde den vållandes understödsskyldighet skäligen böra mildras endast i sådana fall då barnen utan större uppoffringar kunna lämna hjälp. Avgörandena i praxis synas gå i antydd riktning, om än något fall, där saken ställts på sin spets, icke kunnat påträffas. Om föräldrar behöva understöd, pläga väl de barn som kunna det gemensamt bidraga därtill. Har underhåll eller hjälp lämnats blott avett barn — den dödade — lär detta, i regel, ha berott på att de övriga saknat möjlighet att hjälpa. Då måste den vållande träda in. Ett flertal rättsfall kunna anföras, där så ansetts böra ske, ehuru andra barn funnits.
1933 B 173. Föräldrarna födda 1854 och 1868, modern blind; den dödade sonen bodde hos och understödde föräldrarna, som hade ytterligare två vuxna döttrar, enligt uppgift oförmögna att bidraga, samt en son i Amerika. Livränta utdömd.
1934 B 310. Gammal änka på jordbruksfastighet, den dödade sonen skötte jordbruket, två vuxna döttrar funnos hemma, av vilka den ena hade en liten affär. Livränta utdömd till änkan.
1934 B 393. Den dödades moder änka på 69 år, hade två gifta söner samt två ogifta som bodde hos henne, nämligen den yngste, arbetslös, samt den dödade, som hade minst 2,400 kr. i årlig inkomst och uppgavs försörja modern och sin yngste bror, hade ock ett barn utom äktenskap. Livränta utdömd (olika meningar om beloppet).
1934 B 579. Den dödades moder var en änka på 45 år med fyra barn i åldern 13—6 år. Hon yrkade årligen 150 kronor motsvarande värdet av de livsförnödenheter den dödade sonen lämnat henne. Utdömdes så länge hon levde ogift.
I det nyss här ovan berörda fallet 1933 B 676 (folkskollärare dödad) hade den avlidnes föräldrar, som fingo underhåll, ytterligare tre barn, nämligen en dotter gift med musiker, två söner födda 1906 och 1912, alla med små inkomster.
1934 B 912. Den dödades moder frånskild, nära 60 år. Den dödade dottern var arbeterska på chokladfabrik och sammanbodde med modern och en yngre broder samt betalade till detta hushåll det mesta av sin lön. Moderns båda äldsta barn kunde, sedan de bildat familj, blott obetydligt understödja henne. Understöd utdömt.
I detta sammanhang må även uppmärksammas 1932: 391, där hovrätten, i vars dom ej gjordes ändring, såsom skäl för att neka föräldrar understöd från den för dödsfallet ansvarige åberopat dels att den dödade, såvitt visats, under sin livstid ej bidragit och dels att han hade små inkomster i förhållande till försörjningsplikten mot egna familjen (alltså ej »förmåga»). En skiljaktig ledamot i hovrätten ogillade på den grund att föräldrarna ägde en arbetsför och gentemot dem underhållspliktig son.
Jfr ock 1930:519, 1931:68, B 719.
Då det är påföljden av försörjarens frånfälle som skall neutraliseras, är tydligt att vid skadeståndets utmätande bör, såsom ock departementschefen 1925 framhöll, tagas hänsyn till den tid, för vilken underhållet från den dödade skulle hava kommit att utgå eller lagligen skulle utgått. Här möter ett problem likartat med det som föreligger vid spörsmålet om ersättning för bestående men.1 I det fallet gäller att bereda ersättning med hänsyn till den tid arbetsförmågan hos den skadade skulle bestått, här gäller det att beakta den tid som den dödade kan beräknas ha haft kvar att leva, eller rättare skulle levat och haft inkomst av eget arbete. Liksom i förra fallet erbjuda sig flera lösningar. Man kan medgiva en livränta för den berättigades hela livstid men till beloppet minskad med hänsyn till åldersskillnaden mellan den berättigade och den dödade eller rättare skillnaden mellan den enes och den andres sannolikt återstående livslängd vid dödandet. Eller också kan man tillerkänna en större livränta men blott till den tidpunkt, till vilken, efter sannolikhetsberäkning, den dödade skulle levat om han ej drabbats av olyckan, eller till den tidpunkt, då han skulle uppnått viss högre ålder.
Innan redogörelse lämnas för svensk rättspraxis på området, må i korthet beröras, hur saken reglerats inom vissa främmande rättssystem.
Från Norge och Danmark är föga att hämta för frågans belysning, då därstädes ersättning för förlust av försörjare plägar utgå i engångsbelopp. För båda ländernas vidkommande har tillika rekom
menderats en viss standardisering av ersättningarna till »det borgerlige jevnmål».1
I Finland synes problemet icke ha tilldragit sig större uppmärksamhet. Enligt uppgift2 utdömes där, frånsett engångsersättning i vissa undantagsfall, i regel mycket blygsamma understöd i form av månatliga bidrag till dess de ersättningsberättigade själva kunna försörja sig, beträffande änka dock endast så länge hon lever ogift.
Vad angår tysk rätt stadgas i BGB § 843, att vid vållande till bestående kroppsskada skadestånd i regel skall utgå i form av »Geldrente». Vid förlust av försörjare — BGB § 844 — har den ersättningsskyldige »dem dritten durch Entrichtung einer Geldrente insoweit Schadensersatz zu leisten als der Getötete während der mutmasslichen Dauer seines Leben zur Gewährung des Underhalts verplichtet gewesen sein würde». I motiven till denna paragraf (§ 724 i förslaget) 3 anföres, att vid frågans lösning vore att beakta dels ifrågavarande anspråks natur dels hänsyn till billighet och ändamålsenlighet. Mot föreslagna bestämmelsen kunde anföras, att dödandet etablerade ett skuldförhållande, enligt vilket gärningsmannen hade att, i stället förden dödade, ge den ersättningsberättigade underhåll. Skuldförhållandet bestode till den tidpunkt, då den dödade, om den rättsstridiga handlingen ej begåtts, skulle ha dött. Denna tidpunkt hade gärningsmannen att bevisa. Då han ej kunde det (i regel), borde han betala i den berättigades hela livstid. Men denna ståndpunkt vore juridiskt ohållbar. Den som krävde skadestånd hade att styrka skadans omfattning, d. v. s. här bevisa hur länge den dödade skulle levat. Det bleve till slut fråga om i vad mån med hänsyn till billighet och ändamålsenlighet avvikelse borde ske från allmänna regler. Det kunde sägas vara billigare att låta ovissheten om hur länge den dödade skulle levat gå ut över gärningsmannen. Bestämmelsen om att livräntansvaraktighet berodde på en dödlighetsberäkning, för vars riktighet garanti saknades, medförde att den dödades änka, om mannen var vida äldre, förlorade understödet när hon minst kunde umbära det. Denna synpunkt finge ej verka därhän, att ersättningsanspråkets juridiska natur helt uppgåves. Den ersättningsberättigade bleve tillräckligt gynnad, om för den honom åvilande bevisningen blott sannolikhetsskäl förklarades räcka. Den föreslagna regeln hade vunnit erkännande i de flesta moderna kodifikationerna och även blivit tillämpad i praxis. Att regler av motsatt innebörd funnes i olycksfallsförsäkringslagen hade ej avgörande betydelse, då där vore fråga om ett på positiv föreskrift vilande försäkringsanspråk, vid vars reglerande hänsyn till billighet och praktisk ändamålsenlighet kunde och måste vara i första hand utslagsgivande.
I schweizisk rätt tillämpas regler motsvarande de tyska. OSER anför i Das Obligationenrecht under § 45 (2. Aufl. 1929) s. 325: »Dieangemessenste Entschädigungsart ist die Zusprechung einer Rente aufso lange, als der Unterhalt voraussicht lich geleistet worden wäre». (härefter om barn och om änkas omgifte) »In allen Fällen aber isteine Rente längstens zu gewähren bis zum Todestag des Ansprechersoder bis zum präsumierten Todestag des Versorgers, falls dieser Zeitpunkt nach der Wahrscheinlichkeit früher eingetreten wäre. Der Todestag wird berechnet nach Sterblichkeitstabellen, die auf regelmässiger Statistik unter Zuhilfenah me der Wahrscheinlichkeitsrech nungaufgebaut sind.»
I svensk rättspraxis har sedan gammalt livränta plägat tillerkännas änka »så länge hon lever ogift», vilket medfört att en änka, som var betydligt yngre än sin man, fått understöd långt efter det denne med säkerhet skulle avlidit. Då fall av dödande tidigare varit fåtaliga och då lagen före 1926 rätt allmänt torde ansetts medgiva blott nödtorftigt underhåll samt vidare nedsättning med hänsyn till den ersättningsskyldiges svaga ekonomi väl ofta förekommit, har berörda förhållande icke verkat stötande. Men då numera skall ges ersättning som mera motsvarar verkliga förlusten och därtill, vid de talrika dödskörningarna med bil, de ansvariga ofta äro solventa för stora ersättningsbelopp (här bortses tills vidare från trafikförsäkringen), har frågan kommit i annat läge. Efter båda de förut antydda metoderna söker man tillse, att icke dödads efterlevande blir överkompenserad.— Beträffande understöd till föräldrar föreligger problemet icke, utan blott såvitt angår änka (ev. änkling) och frånskild samt sjukligt barn,som tarvar underhåll utöver uppväxttiden.
I två mål ref. 1933:459 har HD, dock ingalunda enhälligt, begränsat livräntor till änka och en nervklen son till tid motsvarande den livslängd, som enligt de av statistiska centralbyrån senast offentliggjorda livslängdstabellerna vid olyckstillfället kunde antagas hava återstått för den dödade familjeförsörjaren.1
Även i andra mål har metod med tidsbegränsning använts.
I 1932 B 714 begränsade redan häradsrätten livränta till änka att utgå till den dag då mannen skulle fyllt 70 år (1942), änkan var född samma dag som mannen. Överinstanserna gjorde ej ändring häri.
I några mål har livränta till ofärdigt eller sjukt barn begränsats till den dag, då fadern skulle fyllt 70 år, så 1932 A 173 (redan underrätten); jfr ock 1934:459, anmärkt nedan.
I några fall på senaste tid, vilka ansetts böra refereras i NJA, har HD emellertid enhälligt eller nästan enhälligt utdömt understöd tillefterlevande utan sådan tidsbegränsning, som i 1933:459 tillämpats. Så i två mål 1934:459, där emellertid årsbelopp nedsatts i ref. II, man observere makarnas ålder. Vidare märkes 1934 B 981, där underrätten begränsat livränta med hänsyn till den dödades sannolikt återstående livslängd, samt i 1934:319 yttrandet av minoriteten, som,
medan majoriteten ej gjorde ändring, nedsatte änkas underhåll med hänsyn till mannens ålder men ej stadgade tidsbegränsning.
I 1932 A 173 var även fråga om livränta till änka, född 1873 (mannen född 1865); svaranden yrkade att livränta ej skulle utgå efter det mannen skulle fyllt 70 år; livränta utdömdes till änkan så länge hon levde ogift. HD blott sänkte beloppet.
1933 B 479. Vaktmästare J. (vid idrottsplats) född 1865, dödad 1930; änkan, född 1866, yrkade livränta; svaranden hemställde att livränta ej måtte utdömas efter den tid, då J. skulle fyllt 67 år eller 70 år, eller lägre belopp utgå från den tidpunkten; livränta tillerkändes utan begränsning eller nedsättning.
I 1931 B 154 yrkade svaranden begränsning av änkas livränta till den dag då mannen skulle fyllt 70 år; HD medgav livränta så länge änkan levde ogift men nedsatte beloppet.
I 1931 B 585 var den dödade 65 år och enligt uppgift sjuklig; svaranden bestred att betala livränta till änkan, 60 år, utan tidsbegränsning; änkan fick livränta så länge hon levde ogift.
I 1934 B 576 (se ovan s. 248) fick änkan underhåll så länge hon levde ogift; vid beloppets bestämmande åberopades, utom ställningen i boet, mannens ålder vid dödsfallet. Jfr 1934 B 473.
Då livränta redan av underrätt tillerkänts med ett jämförelsevis ringa belopp eller i överinstans företagits nedsättning av livräntebeloppet, kan ju detta ha berott på hänsynstagande till flera omständigheter, såsom ena partens eller båda parternas ekonomiska ställning (förmögenhet, förvärvsförmåga, underhållsskyldighet m. m.), men säkerligen ligger i många av fallen just den synpunkten bakom, att tillerkännande av livränta utan tidsbegränsning bör förbindas med reducering av beloppet. Denna »reduceringsmetod» har det företrädet framför »begränsningsmetoden» (t. ex. i 1933:459), att den berättigade undgår att mista understödet när hon (han) kanske har största behovet därav. Om änkan är i mera framskriden ålder, och särskilt om makarna voro tämligen jämnåriga, synes reduceringsmetoden avgjort vara att föredraga. En yngre änka har dels möjligheter till omgifte, dels kan hon, då livräntans upphörande infaller å en jämförelsevis avlägsen tidpunkt, planera för framtiden med hänsyn till detta upphörande. En synpunkt värd beaktande är ock förefintligheten avbarn till änkan, vilka kunna bistå henne på ålderdomen. För ögonblicket måhända de med hänsyn till underhållsplikt mot egna barn ha svårt att avvara något, ett förhållande som ändras i den mån dessa barn växa upp. För änkan kan då en något större, låt vara tidsbegränsad, livränta vara en fördel. I sådana fall åter, då det kan antagas att, om mannen fått leva längre, änkan skulle säkerställts på ålderdomen genom besparingar av honom eller genom (nu ej ännu inträdd) rätt till änkepension, synes nästan stötande att tillämpa tidsbegränsning.
I 6 kap. 4 § strafflagen föreskrives uttryckligen, att vid skadeståndets utmätande, enligt skälighetsprövning, skall tagas hänsyn till
den brottsliges tillgångar. Denna regel medför att det stundom är obehövligt att noggrant fastställa de berättigades behov, nämligen då den betalningsskyldige ej ens tillnärmelsevis förmår gälda däremot svarande belopp.
Om flera personer äro ansvariga för skadan och dessa ha olika god ekonomi, inträffar att de böra åläggas att betala olika stora understöd. Se 1929:303 (för bilägare större belopp än för föraren) och 1934 B 1134 (bolag och enskilda; dessa sistnämnda klagade ej hos K. Maj:t)
Tillkomsten av lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon påkallar några anmärkningar i detta sammanhang. Syftet med lagen är att säkerställa skadestånd även i de fall, där de betalningsskyldiga ha ringa eller inga egna tillgångar. I 3 § av lagen stadgas, att trafikförsäkringen skall för den, som i följd av trafik med motorfordon här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren. På grund av denna försäkring (garantiförsäkring) kan den skadade, resp. hans efterlevande, kräva försäkringsgivaren direkt.1 Om vid sådant krav, eller vid krav motden vållande, vilket i de flesta fall faktiskt blir grundläggande för försäkringsgivarens betalningsskyldighet, »skadeståndet» till efterlevande skulle fastställas enligt reglerna i 6 kap. 4 § strafflagen oberoende av försäkringen, bleve i alla de talrika fall, där »den brottsliges tillgångar» äro ringa, syftet med trafikförsäkringslagen förfelat. Därför skall vid beräkning av »den brottsliges tillgångar», som stå till buds för skadeståndets gäldande, inräknas också försäkringssumman (trafikförsäkringslagen 11 §). Just i och för den särskilda utgift, skadeståndet, varom fråga är, disponeras jämväl denna summa. Se 1933:569 (bilföraren var fattig; vid underhållsbidragens bestämmande åberopades de efterlevandes ekonomi — ej bilförarens — jämte försäkringsförhållandena), jfr ock 1933:450. Tydligt framgår det anförda av 1934 B 576, särskilt av minoritetens i HD yttrande, vilket i denna del ej innefattar annan mening än majoritetens.
Av 1933:450 framgår, att i den mån erforderligt underhåll till dödads efterlevande icke täckes av trafikförsäkringen hänsyn skall tagas till den vållandes ekonomi. För utrönande av vad som brister, sedan trafikförsäkringen (ev. annan försäkring) tagits i anspråk, förfaras på följande sätt, som allmänt tillämpas av försäkringsbolagen. Ifrågasatta livräntors kapitalvärden vid tiden för deras begynnelse uträknas. Försäkringen förslår till så mycket av varje livräntebeloppsom motsvaras av förhållandet mellan försäkringssumman (ev. efter avdrag för utgående engångsbelopp) samt livräntornas kapitalvärden. Ett exempel: livräntornas kapitalvärden utgöra tillhopa 29, 100 kr., i begravnings- och sjukvårdskostnad m. m. (skada å på havda kläder hänföres i försäkringspraxis till personskada) har guldits 600 kr. av försäkringens 20,000 kr.; av varje livräntebelopp utbetalas då 19,400/29,100 d. v. s.
2/3. Se trafikförsäkringslagen 14 § samt i lagboken vid detta lagrum intagen kungl. kungörelse den 19 december 1930 ang. grunder för beräkning av livräntas kapitalvärde. Av riksförsäkringsanstalten kan domstol efter skriftlig framställning1 erhålla uppgift å livräntas kapitalvärde. Anmärkas må här, att i nyssnämnda § 14 talas blott om proportionell reduktion av livräntebelopp, ej av engångsbelopp. Måhända borde även sådant belopp på samma sätt reduceras, men det synes ej ske i försäkringspraxis, där oftast engångsbeloppen (för sjukvård m. m.) redan äro guldna då livräntan blir bestämd.
Om den till skadan vållande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, har försäkringsanstalten regressrätt mot honom. Göres i sådant fall som de nyss åsyftade — d. v. s. försäkringssumman har räknats som en den vållandes tillgång — dylik rätt gällande, lär det böra tillåtas den vållande att till sin förmån åberopa regeln i 6 kap. 4 § strafflagen om hänsynstagande till den brottsliges tillgångar, här hans i egentlig mening egna tillgångar. Att regressrätten på detta sätt beskäres, saknar för försäkringsanstalten egentlig betydelse; regressrätten har i regel ringa ekonomiskt värde.2
Anläggas dessa synpunkter vid den obligatoriska trafikförsäkringen, lär det vara svårt att undgå konsekvensen att också vid frivillig ansvarighetsförsäkring förfara på enahanda sätt. Jfr 95 § i allmännaförsäkringsavtalslagen som avser att vid dylik försäkring verkligen låta försäkringsbeloppet komma den skadade till godo.
Det har gjorts gällande, att bland de i 6 kap. 4 § strafflagen åsyftade »andra omständigheter» även är att beakta graden av vållandet hos gärningsmannen, detta även i de fall då ersättningsskyldig svarar för annans vållande.3 Härtill är att anmärka följande, varvid tills vidare förutsättes att den dödade ej varit medvållande. Såtillvida måste det anses rimligt att låta skuldgraden inverka, att man, när det gäller att begränsa skadeståndet med hänsyn till gärningsmannens tillgångar, är strängare, d. v. s. utkräver mera, i den mån hans skuld är stor. Eljest torde vid utmätande av ersättningen knappast komma i fråga att beakta vållandets grad, utan vederbörandes behov blir avgörande; i många fall utdömes ju för övrigt skadestånd utan att styrkt vållande hos någon föreligger.
Det är en på sina håll omstridd fråga, huruvida de till ersättning för förlust av försörjare berättigade — vilka hava en självständig,
icke från den dödade härledd rätt härutinnan — skola hava att vidkännas jämkning i skadeståndet på den grund att den dödade själv medverkat till den olyckliga effekten.1 När vid Nordiska juristmötet 1925 frågan om ersättning för förlust av försörjare dryftades, yttrade sig den danske inledaren (AHNFELT-RØNNE) 2 mot att de försörjdas krav identifierades med det krav den döde skulle haftom han levat — alltså mot användning av »fördelningsregeln» — och han reagerade mot det hårdhänta sätt, på vilket de danska domstolarna, enligt hans uppfattning, tillämpat denna regel på förevarande område. I det finska inlägget (GADOLIN) uttalades, att doktrinen i allmänhet torde hysa inledarens åsikt men att i det praktiska rättslivet denna uppfattning måhända icke vunnit önsklig stadga. I Norge tilllämpas fördelnings (jämknings-) regeln, se Ikrl. § 25 III. N. Retst. 1923I s. 199 o. 1932 s. 547 samt DAHL, a. a. s. 82, 87—88.
Vad svensk rättspraxis angår råder intet tvivel om att jämkning pågrund av den dödes medvållande bör äga rum. Se vid nödvärnsexcess 1929:487 samt beträffande bilmål bl. a. 1932:416, A 411, B 169,608, 1933 B 367, 1934:448 (se ordalagen, underhåll ej utdömt); järnvägsmål bl. a. 1932:391.
Då i 6 kap. 4 § strafflagen stadgas, att skadestånd skall utmätas efter vad som med avseende å den brottsliges tillgångar och andra omständigheter prövas skäligt, förutsättes närmast, att beloppet skall framkomma såsom resultatet av ett bedömande under hänsynstagandetill alla inverkande omständigheter, däribland även den dödades medverkan. Särskilt i bilmål är det emellertid vanligt att det belopp som utdömes fastställes i två etapper: först bestämmes vad som kan anses skäligt såsom fullt skadestånd, d. v. s. med bortseende från den dödades medverkan; därefter utdömes härav en andel svarande mot gärningsmannens andel i vållandet, t. ex. 1/2, 1/3, d. v. s. efter avdrag av vad å den dödes andel i orsakandet belöper. Se t. ex. 1932:416, A411, B 169, 1934 B 473, 981 (annorlunda 1933 B 367). Denna metod synes sammanhänga med att samtidigt plägar vara fråga om ersättningar av annat slag, såsom för begravningskostnad och skada ååkdon och kläder.3 Har vid det fulla skadeståndets bestämmande (första etappen) icke behövt göras någon reduktion med hänsyn tillden ansvariges ringa tillgångar, spelar det ingen roll om sist beskrivna eller annat förfaringssätt anlitas. I motsatt fall inträffar vid beräkning i två etapper att de berättigade få behovet tillgodosett till mindre del än som motsvarar skuldfördelningen, ehuru den ansvarige skäligen kan bära mera. Från den sistnämndes synpunkt sett utnyttjas blott en mot hans andel i skulden svarande del av hans betalningsförmåga. Är det rimligt och överensstämmande med lagen, att om t. ex. två cyklister A och B med enahanda betalningsförmåga (600 kronor årligen) var för sig köra ihjäl en försörjare båda med samma förmögenhetsställning, cyklisten A, vars offer var till
hälften medvållande, blott skall betala 300 kronor, medan B, som antages hava ensam vållat skadan, betalar 600 kronor?
Huru detta spörsmål besvaras i rättspraxis är icke lätt att fastställa. Sedan den obligatoriska trafikförsäkringen trätt i tillämpning, förekommer det mindre ofta att livränta behöver minskas med hänsyn till den ansvariges förmögenhetsläge. Något avgörande av HD som bestämt strider mot det ovan såsom det riktigare förutsatta beräkningssättet — ett bedömande — har icke påträffats. I de på senare tid avgjorda mål, där HD vidtagit jämkning på grund av den dödes medvållande och kommit till slutresultatet efter angivna beräkningssätt i två etapper, har det icke egentligen påyrkats reduktion med hänsyn till den ansvariges ekonomi.
Så 1932 A 411. I 1932 B 169 yrkades 60 kr. i månaden av den dödades 51-åriga, mycket sjukliga moder, som åtnjöt understöd av fattigvården och den dödade. Svaranden vitsordade 40 kr. såsom skäligt, vilket hovrätten utdömde och HD halverade.
I 1932:416, där hovrätten jämkade, bestred svaranden med hänsyn till sin ekonomi att betala mer än 100 kr. i månaden av yrkade 250 kr. Hovrättens 200 kr. kan ha berott på annan uppskattning av den frånskildas arbetsinkomst och möjligen hänsynstagande till försäkringssumma.
I 1931 B 938 (frivillig försäkring) yrkades till änka och 2 barn resp.200, 85 och 85 kr. i månaden; med hänsyn till änkans (37 år) förvärvsförmåga medgavs 75, 30 och 30 kr.; underrätten fann 75, 40 och 40 kr. skäligt; då den dödade medverkat, utdömdes efter jämkning 40, 20 och 20 kr.
Se ock 1934 B 473. I 1934 B 981 bestämde underrätten understöd »med hänsyn till den ekonomiska ställningen i boet efter den avlidne».
En konsekvens av den här omfattade meningen är att, om fulla livräntor skulle uppgå till så stora belopp att vad som därav ej täckes av trafikförsäkring bleve för mycket för den ansvariges ekonomi, det i fall av jämkning på grund av den dödes medvållande blott behöver tillses, att det jämkade skadeståndet rymmes inom försäkringens maximum eller inom detta maximum ökat med vad den ansvarige själv kan bära.
I det föregående har betonats, att den skadeståndsskyldige blott har att fylla ut vad som fattas i erforderligt underhåll, sedan de efterlevandes egna tillgångar i arbetskraft, förmögenhet m. m. tagits i anspråk. Det kan frågas, huruvida den betalningsskyldiges läge röner inverkan därav att efter dom å visst skadestånd de efterlevande komma i väsentligt bättre ekonomiska omständigheter; att de sistnämnda, om deras ställning försämras, icke kunna kräva tillägg till förut bestämt underhåll, lärer vara uppenbart.1 Om de efterlevande få ett stort opåräknat arv eller vinna en större summa på lotteri eller en änka får en mycket förmånlig plats, så att, bortsett från gärningsmannens understöd, »erforderligt underhåll» föreligger, kan då den betalningsskyldige kräva jämkning i eller befrielse
från underhållsskyldigheten? I brist på lagstadgande lärer en sådan rätt icke kunna tillerkännas honom. Förbehåll i domen om rätt att vid (väsentligt) ändrade förhållanden påkalla jämkning plägar vid utdömande av underhåll till efterlevande icke förekomma vare sig till förmån för den ena eller andra parten; 1 annorlunda vid livränta till invalider.2 Fråga är dock, om icke dylika förbehåll borde mera allmänt medges. I ena som i andra fallet är fråga om att tillgodose behovet utöver vad som med egna krafter kan anskaffas.3 Saken har efter 1926 års lagändring och tillkomsten av trafikförsäkringslagen fått en helt annan räckvidd än tidigare.
Blott i ett hänseende beaktas allmänt i praxis framtida händelse, nämligen förändring i den familjerättsliga underhållsskyldigheten. Änka tillerkännes i regel livränta blott så länge hon lever ogift; gifter hon om sig, avlöser den nye mannens underhållsskyldighet under alla förhållanden den till skadestånd dömdes.4 Detsamma gäller understöd till frånskild, som varit gift med den döde. Livränta tillsjukt eller ofärdigt barn, när fadern dödats, har beträffande tiden efter barnets 16:e år förklarats icke skola utgå, därest barnet vore istånd att sig försörja (1934:460); om fadern då levat, skulle även hans underhållsskyldighet upphört.
BEGRAVNINGSKOSTNAD.
Det dröjde ända till 1924, innan HD, i plenimål ref. 1924:538, godkände regeln att ersättning för begravningskostnad tillerkännes dödad persons dödsbo att utgivas av den för dödsfallet ansvarige.5 Redan 1907 hade WINROTH (Om skadestånd s. 84) uttalat sig föratt dödsboet borde tilldömas, förutom ersättning för den dödes förmögenhetsskada före dödsfallet, kostnaden för begravningen. Visserligen, fortsatte Winroth, skulle alla människor en gång dö, men banemannens gärning hade dock haft döden till följd, och med sä-
kerhet kunde ej sägas, huru, om dödandet ej mellankommit, det skulle ställt sig med kostnadens uppstående, storlek och betalande. Winrothtorde åsyftat det förhållandet att dödads begravning ofta kommer att ombesörjas av änka eller gamla föräldrar, för övrigt ej sällan i små omständigheter, medan eljest enligt naturens ordning det i regel skulle tillkommit den dödes barn i deras arbetsföra ålder att utföra den sista tjänsten. Härtill kommer att med den uppmärksamhet och medkänsla en våldsam död uppväcker begravningen av en förolyckad vanligen får större anslutning och därigenom blir dyrbarare än en begravning eljest.
Rätten till ersättning för begravningskostnad är icke av samma natur som efterlevandes understödsrätt enligt 6 kap. 4 § strafflagen, ej heller är anspråket att helt likställa med dödsboets krav å ersättningför förmögenhetsskada som den dödade lidit på grund av kroppsskadan, t. ex. utgift för sjukvård; sistnämnda krav är dödsbodelägarnas på grund av succession i den avlidnes rätt, medan kostnaden för begravningen bör betraktas såsom en dödsboets gäld, som för dödsboet grundar rätt till gottgörelse.1 Berättigade äro dödsbodelägarna2 (dödsboet) oavsett förmögenhetsställningen i boet och oavsett om de tillhöra de i nyssnämnda lagrum åsyftade kategorierna; så kunna t. ex. en rik persons bröder tillerkännas ifrågavarande slag av ersättning. Rättens natur är belyst i 1931: 723, jfr 1924:538 (Just. R. Wedberg). Med avseende å regressrätt äro de regler att följa, som gälla för sjukvårdskostnad o. dyl., icke för understöd till efterlevande.3
Såsom en ledande grundsats vid ersättningens utmätande kan säkerligen uppställas, såsom ock i utländska framställningar skett, att ej mera bör utdömas än som kan anses skäligt och brukligt inom den dödes samhällsklass och förenligt med hans ekonomiska villkor, måhända med ett visst beaktande av det ovan anförda om fördyring av begravning efter förolyckad. Å andra sidan torde knappast så stora ersättningar böra ifrågakomma som motsvara kostnaderna försedvanliga begravningar bland de mest förmögna. Blott totalkostnaden håller sig inom ramen av det skäliga synas domstolarna benägna att medge ersättning för nästan varje slag av utgifter, sompläga förekomma i och för en begravning. Stundom utdömes ett skäligt belopp utan att utgifterna styrkts.4
Självfallet ersättes transport av den döde efter olyckan, kista och svepning, likvagn och andra åkdon vid begravningen, likbärare, kostnad för kyrka, präst och andra medverkande, såsom för ringning och gravöppning.
I 1930: 86 — där ovanligt stor ersättning, över 2,000 kr., utdömts för begravning av lantbrukares hustru — har dessutom bl. a. godkänts ersättning för vissa den efterlevandes resor i samband med dödsfallet, drickspenningar, porto till sorgkort (annons och sorgkort medgivna), kvinnligt biträde för arbete under begravningsdagarna.
I 1933 B 499 utdömdes, mot bestridande i underrätten, ersättning för anhörigas vistelse några dagar å begravningsorten, dit de rest från annan plats (resekostnad för annan anhörig medgiven).
Kostnad för begravningsmåltid ingår ofta i begärd ersättning och plägar utdömas, åtminstone delvis.
I 1931 B 719 gottgjordes bl. a. sprit och cigarrer, i 1932 B 169 krans och traktering. — I 1933 B 809 utdömde underrätten mot bestridande 143 kr.65 öre för matvaror, sprit och tobak.
I 1931 B 316, där den dödade var en 14-årig son till fiskhandlare, utdömdes yrkade 515 kr. (varav medgivits 300 kr.), bl. a. gravöl 200 kr., sorgkläder 100 kr., förlust av arbetstid 75 kr.
I 1933 B 838 (lantbrukares son dödad) bestreds begravningsmiddag 535 kr. samt ordnande av gravplats och gravvård 400 kr.; underrätten utdömde 37 kr. 50 öre utöver i andra avseenden medgivna 250 kr.; hovrätten, där målsäganden klagade, gjorde ej ändring; målsäganden fullföljde ej vidare.
I 1934 B 393 yrkades 799 kr. för kostnaderna för begravning (inkl. sjukvård 18 kr.) av en 31-årig sulfitarbetare, tillika känd idrottsman. I beloppet ingick bl. a. 155 kr. för kransar, 95 kr. för matvaror samt 105 kr. för hjälp vid begravningen — å vilka poster anmärktes av svaranden som medgav 500 kr. — men intet för gravplats. Stärbhusdelägarna anförde, att ej alla kostnader upptagits, t. ex. ej begravningsmiddagen för ett stort antal personer, samt hänvisade till bouppteckningen. Denna upptog gravplats m. m., kista och minnesvård 592 kr., övriga begravningskostnader 1,385 kr. 94 öre. Underrätten utdömde 799 kr., hovrätten 500 kr., likaså HD (två led. dock 799 kr.).
Utgift för gravplats och gravsten ersättes. I 1933 B 161 godkände HD:s majoritet full ersättning för tvåmansgrav, då detta var billigaste gravplats som såldes. — Se även 1930: 86, gravplats och gravsten, 1929: 303 samt ovan anmärkta 1933 B 838.
Utdömande av ersättning för stämpel till bouppteckningen efter den avlidne och för arvode till bouppteckningsförrättaren har ansetts sakna laga grund, se 1930: 86.
Rörande lagligheten att tillerkänna ersättning för sorgkläder 1 synes vid underdomstolarna en viss osäkerhet råda. På senaste tid har HD i åtskilliga fall godkänt dylik ersättning till dödads anhöriga i blygsam förmögenhetsställning. Det synes föreligga en tendens att pådetta område visa större frikostighet mot kvinnliga släktingar änmot manliga.
Se exempelvis 1931 B 154, 1933 B 161 (255 kr. till föräldrar och syskon; dissens i HD rörande beloppet), 1933 B 499 (till föräldrar och systrar). Jfr ovan 1931 B 316.
I 1932 B 714 ogillade underrätten och en ledamot i hovrätten (»ej lagligen grundat»); hovrätten utdömde ersättning till änka och en minderårig dotter, men ej till söner (vilka ej sedan klagade); HD ej ändring.
I 1933 B 581 (den dödade var hustru till en kolkörare med 16 barn) utdömde underrätten och HD i begravningskostnad 300 kr.; hovrätten biföll hela kravet, 655 kr., bl. a. innefattande 400—500 kr. för 8 klänningar,4 kappor, hattar, skor m. fl. persedlar.
I 1931 B 938 yrkade änka efter dödad byggnadsarbetare, utöver erhållna 200 kr. 50 öre i verkliga begravningskostnader, ännu hos K. Maj:t ytterligare över 200 kr., enligt räkning i hovrätten, för kappa, hatt, slöja m. m., som köpts den 8 november, sedan änkan kommit ut från fängelse den 5 november, mannen dödad den 18 augusti; ogillat.
Ränta å ersättning för begravningskostnad utdömes efter 5 procent från stämningsdagen eller dag då utan stämning anspråk därå framställts.1