Ändrade regler om tid för doms avkunnande. Förordningen d. 17 maj 1872 angående ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting medförde vid sin tillkomst en betydande förändring i tingsordningen för en stor del av häradsrätterna. Efter hand fickden »nya tingsordningen» — i följd av domsagoregleringar vilka begränsade tingslagens antal inom domsagorna — allt större utbredning på bekostnad av den i 2 kap. 1 § RB föreskrivna ordningen. Sedan 10 § i 1872 års förordning genom lag 1918 ändrats därhän att hinder icke längre mötte mot att i administrativ väg införa större antal allmänna tingssammanträden än tio om året i varje tingslag, vilket förut utgjorde maximum, ha i många domsagor fastställts tingsordningar vilka väsentligt avvika från vad i förordningen angives såsom det regelmässiga och även, enligt vad motiven till författningsändringen 1918 utvisa, vid nämnda tidpunkt ansågs fortfarande böra gälla såsom det normala. Då förordningens huvudregler på detta sätt i stor utsträckning bragts ur tillämpning, har under de senare åren behov av nya lagbestämmelser rörande häradsrätternas tingsordningar framträtt. Enligt lag d. 8 mars 1935 med vissa bestämmelser om häradsting (SFS nr 60) skall såväl 1872 års förordning som 2 kap. 1 § RB upphöra att gälla fr. o. m. d. 1 jan. 1936. Den nya lagen torde få anses sanktionera den utveckling som försiggått. Däremot behöver den icke i och för sig föranleda någon mera betydande rubbning i de nu rådande förhållandena. Beträffande tingsordningsreglernas utformning överensstämmer lagen i allt väsentligt med det till lagrådet i sept. 1934 remitterade förslaget (jfr SvJT 1934 s. 519).
Liksom 1872 års förordning innehåller den nya lagen vissa föreskrifter vilka icke direkt ha avseende på tingsordningen. I det följande skall endast meddelas några anteckningar rörande de i lagen upptagna reglerna om tiden inom vilken dom skall avkunnas vid häradsrätterna samt dessa reglers förhistoria.
I 7 § av 1872 års förordning stadgas som bekant, att då mål å allmänt sammanträde blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan kan författas, men eljestå nästa allmänna sammanträde under tinget. Jämte bestämmelser om anstånd till slutsammanträde med mål som slutförts å sista allmänna sammanträdet, finnes i paragrafen ytterligare en föreskrift angående vidlyftiga mål: är mål av den vidlyftighet att det ej kan avdömas å nästa allmänna sammanträde, må med domens avsägande anstå till annat allmänt sammanträde under tinget eller, om så erfordras, till tingets slut.
Förebilden till dessa bestämmelser är att söka i lagkommitténs och äldre lagberedningens arbeten samt, närmast, i det kommittéförslag av år 1868 som lades till grund för 1872 års förordning. I ständernas skrivelse till K. M:t d. 28 maj 1866, vilken föranlett kommitténs tillsättande, hade anmärkts att det för skyndsamheten i lagskipningen skulle vara en stor vinst, om det hävdvunna bruket att häradsrätternas utslag avkunnas endast vid tingens avslutande, d. v. s. en, två eller tre gånger om året, kunde brytas och ersättas med en föreskrift att häradsrätt endast skall äga en viss kortare betänketid för domens avfattande efter det målet blivit av parterna överlämnat. Kommittéförslaget 1868 innehöll en huvudregel av ungefär samma innebörd som den sedermera i förordningen upptagna, nämligen att domen skall avkunnas innan sammanträdet ändas eller, om den icke kan författas dessförinnan, en resp. två månader därefter. Två månader skulle dock enligt förslaget vara den längsta tillåtna anståndstiden. Där ting 1 hölls varje månad, skulle två månaders anstånd få ifrågakomma endast om saken var av synnerlig vidlyftighet. I det av K. M:t framlagda och av 1872 års riksdagantagna förslaget blev regeln om två månader såsom längsta anståndstid ersatt med regeln att domen aldrig får anstå längre än till tingets 1 slut. Denna olikhet torde dock icke ha särdeles stor praktisk betydelse. Huvudvikten ligger tydligen på stadgandet om domens avkunnande vid det sammanträde då handläggningen avslutats eller, i andra hand, vid nästa sammanträde under tinget — en föreskrift som torde stå i god överensstämmelse med och ge ett mera bestämt innehåll åt den allmänna grundsats, som måste anses vara rättegångsbalkens, nämligen att domen skall följa så snart som möjligt efter handläggningens slut.
Under förarbetena till lagstiftningen om sammanträden med tremansnämnd upptogs även frågan om skärpta föreskrifter beträffande tiden för doms avkunnande i mål vid allmänna sammanträden. Det är av ett visst intresse i detta sammanhang att se vad som då förekom. Lagen 1918 om särskilda sammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden innehåller i 5 § en bestämmelse enligt vilken anstånd med dom i mål som handlagts vid sammanträde med tremansnämnd får ske allenast i undantagsfall (»kan i något fall domen ej dessförinnan författas» etc.). Samtidigt med förslaget rörande tremansnämndssammanträdena remitterades till lagrådet även ett förslag till lag om ändrad lydelse av 7 § i 1872 års förordning. Departementschefen anförde beträffande sistnämnda lagrum, att det torde vara mycket sällsynt att dom ansåges kunna författas vid det sammanträde å vilket målet blivit slutfört, annat än i mål av allra enklaste beskaffenhet. Det hade t. o. m. förekommit exempel på
att med tredskodoms meddelande fått anstå till påföljande sammanträde, och det vore ingalunda ovanligt att doms författande i erkända kravmål ansåges kräva betänketid till nästa ting. Denna praxis stode i uppenbar strid med lagens mening. Enligt departementschefens åsikt behövde nuvarande rättegångsordning ej lägga hinder i vägen för en mera tillfredsställande ordning. Detta visade erfarenheterna från Finland, där rättsskipningen i mycket hade att räkna med samma förutsättningar som hos oss, men där domens avkunnande vid det sammanträde å vilket målet slutbehandlades torde vara regel. Departementschefen ansåg anledning icke finnas att uppställa någon skillnad beträffande domsavkunnandet mellan bestämmelserna i tremanstingslagen och i 1872 års förordning samt föreslog i enlighet härmed en ändring i 7 § av 1872 års förordning. Lagrådet avstyrkte emellertid förslaget under hänvisning till att, medan målen vid sammanträde med tremansnämnd kunde antagas i regeln bliva rena bagatellmål, vid allmänt sammanträde kunde hopa sig mål av vidlyftig och invecklad beskaffenhet; fordrade man av ordföranden att domar i de å allmänt sammanträde slutförda målen skulle så gott som undantagslöst vara författade före sammanträdets slut, komme delta otvivelaktigt att medföra ett för nämnden samtparter och övriga rättssökande i hög grad ovälkommet förlängande av sammanträdet, vidare att göra domarens arbete väsentligt tyngre och slutligen, vilket vore det mest betänkliga, att menligt inverka på domens innehåll. Förslaget blev icke förelagt riksdagen. När departementschefen anmälde lagrådets utlåtande i statsrådet, anförde han, att då han vore av den meningen att uppskov med doms avkunnande i praxis förekomme i långt större utsträckning än som med nu gällande lagbestämmelser syntes vara förenligt och att det skulle lända rättsskipningen till synnerlig båtnad, om dylikt uppskov begränsades till det i lagen förutsatta fallet att domen icke »kan författas» före sammanträdets slut, en hel del syntes på ifrågavarande område vara att vinna utan lagändring, allenast genom åtgärder åsyftande alt ändra praxis till överensstämmelse med gällande lag.
Den ännu gällande föreskriften att med dom må anstå till nästa sammanträde, om den ej genast kan författas, torde icke kunna anses tillämplig i fråga om häradsrätter som hålla sammanträden med mindre mellanrum än 1872 års förordning ursprungligen angav såsom det kortaste, nämligen fyra veckor. Med ändrade tingsordningsbestämmelser måste även följa en viss jämkning i den nämnda föreskriften. I det utkast till lag med vissa bestämmelser om häradsting som förra året utarbetades i justitiedepartementet vidtogs också sådan jämkning, vilken därjämte innebar en begränsning av längsta tillåtna anståndstiden till fyra veckor. I huvudregeln att dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, om den dessförinnan kan författas, gjordes däremot ingen ändring. Sådan föreslogs ej heller i det till lagrådet remitterade förslaget, vilket i förevarande hänseende skilde sig från utkastet endast såtillvida att längre uppskov
med domen än fyra veckor skulle få äga rum på grund av måls vidlyftighet eller andra särskilda omständigheter.
Emellertid upptog lagrådet frågan om en omredigering av den ifrågavarande paragrafen i förslaget (5 §) så att denna skulle starkare framhäva skyldigheten att omedelbart avkunna dom då detta är möjligt. Lagrådet erinrade om det i samband med tremanstingslagen framkomna ändringsförslaget och om dåvarande departementschefensuttalande rörande möjligheterna att utan lagändring åstadkomma ändring i praxis till överensstämmelse med gällande lag. En sådan ändring i praxis torde icke ha i önskvärd omfattning inträtt, yttradelagrådet. Det syntes enligt lagrådets mening väl icke böra ifrågakomma att tillgripa den skarpa omformulering som år 1917 föranleddelagrådets avstyrkande. Men det kunde ifrågasättas, om icke något kunde vinnas genom att kraftigare än som skett i den från 1872års förordning införda och alltjämt icke i erforderlig mån efterlevda bestämmelsen framhålla det önskvärda i doms omedelbara avkunnande. Om erforderlig försiktighet i formuleringen iakttoges, anfördelagrådet vidare, torde de betänkligheter som lagrådet år 1917 hystemot det då föreslagna stadgandet ej kunna göras gällande. Därest sålunda till en början stadgades, att när mål å allmänt sammanträdeblivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, samt därefter i en följande mening tillades, att om hinder därförmöter i anseende till målets beskaffenhet eller mängden av de åsammanträdet slutförda målen, avkunnandet må uppskjutas tillsenare allmänt sammanträde under tinget eller till slutsammanträdet, syntes någon fara ej föreligga vare sig för förhastade domslut ellerför ett obehörigt förlängande av sammanträdena.
I den av riksdagen numera bifallna propositionen (nr 4) avfattades paragrafen i överensstämmelse med lagrådets förslag, dock med denskillnaden att såsom skäl berättigande till uppskov med doms avkunnande upptogs allenast »målets beskaffenhet» men däremot icke»mängden av de å sammanträdet slutförda målen». Eftersom det ärett ganska normalt förhållande vid ett allmänt tingssammanträde att det förekommer en mängd slutförda mål, förklarade departementschefen sig anse att stadgandet skulle alltför mycket försvagas genom ett sådant tillägg. Departementschefen, statsrådet Schlyter, gjorde vidare följande uttalande till statsrådsprotokollet:
»Betydelsen av att hos domstolarna inskärpes vikten av doms avkunnande innan sammanträdet ändas, där detta låter sig göra, ligger icke minst däri, att rättens ordförande härigenom föranledes att noggrannare bereda sig tillvarje måls handläggning vid tinget. Genom det studium av akterna i ett uppskjutet mål och av den till prövning föreliggande rättsfrågan, som genomen dylik bestämmelse nödvändiggöres, blir ordföranden mera skickad för en ändamålsenlig processledning, som kan leda till målets fullständigare utredning och till förebyggande av uppskov. Den koncentration av förhandlingen i ett mål som sålunda kan uppnås är ofta av den största betydelse för målets skyndsamma slutförande. Bestämmelsen att dom skall avkunnas innan sammanträdet ändas, om hinder ej möter i målets beskaffenhet, kan även hava
det goda med sig, att häradshövdingarna taga som regel att i alla mål hålla överläggning med nämnden samma dag målet slutbehandlats. Att överläggning med nämndemännen sålunda hålles i omedelbar anknytning till den muntliga förhandlingen i målet utgör i själva verket en grundförutsättning för att nämnden skall erhålla den betydelse för målens avgörande som lagenavsett. Tid behöver icke spillas på en föredragning av målet från ordförandens sida; han kan inskränka sig till att erinra om vad som eventuellt förekommit vid tidigare rättegångstillfälle och till en upplysning om de lagbestämmelser som skola tillämpas på det föreliggande fallet. I det stora flertalet fall skall en dylik överläggning, även i mera invecklade mål, kunna leda till att rätten kommer till ett preliminärt beslut, även om ordföranden skulle finna erforderligt att låta med domens avkunnande anstå till nästa sammanträde med samma nämnd för ett ytterligare genomtänkande avdomen. Vid detta sammanträde skall som regel överläggningen icke behöva återupptagas. På detta sätt undgås de ofta tidsödande överläggningar till dom, som antagligen allt fortfarande på ett eller annat ställe förläggas till början av tingssammanträdena och därigenom menligt inverka på domstolens möjlighet att iakttaga de tider som utsatts för målens handläggning, vilket för parter och vittnen ofta kan komma att medföra en högst oläglig tidsödande väntan.»
Den ändring som på lagrådets initiativ sålunda vidtagits i föreskriften om doms avkunnande kan möjligen förefalla oväsentlig. Av den motivering som givits framgår också att syftet med ändringen i huvudsak varit att gjuta nytt liv i ett stadgande som med tiden förlorat sin verkan, eller kanske snarare att omsider förverkliga den tanke som låg bakom bestämmelsens upptagande i 1872 års förordning. Med andra ord kan sägas att man med lagändringen avsett att, såsom lagrådet uttryckt det, giva ett välbehövligt stöd åt de strävanden som på vissa håll inom häradshövdingekåren undersenare tid gjort sig gällande i syfte att omsorgsfullt tillvarataga föreliggande möjligheter att omedelbart avkunna dom.
Det bör emellertid icke förbises att lagändringen även innebär en reell skärpning av kravet på ett omedelbart avgörande av slutbehandlade mål. Den mångtydiga inskränkningen i huvudregeln (»om den dessförinnan författas kan») har uteslutits. I stället angives som enda anledning till anstånd, att mot omedelbart domsavkunnande möter hinder i anseende till målets beskaffenhet. Enbart den omständigheten att ett tingssammanträde är belastat med ett stort antalmål, vilkas handläggning drar ut på tiden, kan icke få föranleda att domens meddelande uppskjutes i mål som, därest målantalet varitmindre, kunnat företagas till avgörande vid sammanträdet. Häri ligger otvivelaktigt en saklig skillnad mellan det nya stadgandet och det äldre, såsom detta senare tolkats enligt hävdvunnen praxis. Däremot säger lagrummet alltjämt ingenting närmare om hurudan målets beskaffenhet skall vara för att motivera uppskov. Vilken verkanstadgandet kommer att utöva i praktiken torde därför i viss mån bli beroende av hur denna fråga bedömes av häradsrätternas ordförande och av dem som ha att övervaka lagtillämpningen.
Det bör slutligen nämnas, att spörsmålet om tid för doms avkunnande erhållit aktualitet även för rådhusrätternas del därigenom att JO i skrivelse till K. M:t d. 4 mars 1935 för dessa domstolar ifrågasatt föreskrifter i ämnet. I skrivelsen yttrar JO att han under utövningen av sin verksamhet iakttagit fall där rådhusrätt låtit med utslags avkunnande anstå under påfallande lång tid samtatt det för honom står utom tvekan att saknaden av reglerande bestämmelser på området innebär olägenhet. JO understryker vad chefen för justitiedepartementet i ovan återgivna yttrande anfört om betydelsen, även för själva handläggningen av ett mål, av att rättentill anstånd med domens avkunnande begränsas. Med avseende å möjligheterna för rådhusrätt att bereda sig sådant anstånd bör enligt JO:s mening en jämförelsevis sträng tidsbegränsning kunna övervägas.
C. G. Hellquist.