Guldklausulen i amerikansk rätt. En av de väsentligaste, till presidenten Roosevelts »new deal» hörande åtgärderna var dollarmyntets devalvering, som åsyftade att höja prisnivån, särskilt beträffande lantbruksprodukter, och att minska jordbrukets skuldbörda. Devalveringen genomfördes under våren 1933 genom en serie av lagar och förordningar, varigenom handeln med främmande valutor samt med guld och silver reglerades. Bl. a. tvångsrekvirerades allt myntat och omyntat guld samt s. k. guldcertifikat mot betalning i sedlar. Efter erhållet bemyndigande av kongressen bestämde presidenten slutligen den 31 jan. 1934, att den nya gulddollarn skulle innehålla 15 5/21 grains 1 guld av nio tiondelars finhet. Förut hade gulddollarn innehållit 25 8/10 grains guld av samma finhet.
    För uppnående av syftet med devalveringen voro dessa åtgärder emellertid ej tillräckliga. Kreditväsendet i Förenta Staterna var i mycket stor utsträckning baserat på obligationer och andra skuldförbindelser, i vilka skuldbeloppet förknippats med en »guldklausul»,vanligen formulerad så, att betalning skulle ske »i Förenta Staternas guldmynt av nu gällande beskaffenhet» (in United States gold coin of the present standard of value) eller »av nu gällande eller därmed jämgod vikt och finhet» (of or equal to the present standard of weight and fineness). Det beräknades, att utelöpande förbindelser med sådan klausul uppgingo till minst 75 miljarder dollar, varå de årliga räntorna utgjorde 3 à 4 miljarder dollar. En gäldenär, som hade att uppfylla sådana förpliktelser under det myntet i övrigt väsentligt förlorade i värde gentemot guldet, skulle tydligen bliva särskilt benägen att täcka sig genom att uppsamla guld eller anskaffa mera värdebeständiga utländska valutor. På grund härav blev det

 

1 Grain är den minsta vikten i det anglosachsiska viktsystemet, 1 grain =0.0648 gram. 

296 CLAES WESTRING.för devalveringspolitikens fulla genomförande nödvändigt att förhindra betalningar enligt guldklausulen, antingen i guld eller med däremot svarande värde. Detta skedde genom kongressens beslut att frånkänna guldklausulen bindande verkan och förklara även förbindelser med guldklausul kunna infrias med sedlar till det nominella beloppet (kongressens »joint resolution» den 5 juni 1933).1denna förklaras, att »varje i en förbindelse intagen eller i avseende därå träffad bestämmelse, vilken avser att giva borgenären rätt att påfordra betalning i guld eller i något särskilt slag av mynt eller betalningsmedel eller med ett därefter beräknat belopp i Förenta Staternas mynt,» var »stridande mot allmänt väl (public policy)» ,samt att »varje förbindelse, som ingåtts före eller efter resolutionen, skall, oberoende av huruvida sådan bestämmelse intagits däri eller träffats i avseende därå, vara behörigen fullgjord genom betalning, dollar för dollar, i varje mynt eller valuta (däri inbegripet sedlar), som vid tiden för betalningen är lagligt betalningsmedel för offentliga och enskilda skulder».
    Denna lagstiftning gav anledning till fem särskilda rättegångar,s om fördes fram till den högsta federala domstolen och avgjordes av denna den 18 febr. 1935. Av konstitutionella och processuella skäl kom argumenteringen i de särskilda målen att i väsentlig utsträckning röra sig om frågan, huruvida den ifrågavarande lagstiftningen var överensstämmande med Förenta Staternas författning, en fråga, som det i Amerika tillkommer domstolarna att pröva. Domstolen ingick emellertid även på den ur allmänna juridiska synpunktermera intressanta frågan om guldklausulens rättsliga innebörd och betydelse.
    Tre av målen avsågo obligationer, utfärdade av privata järnvägsbolag, vilka mål avgjordes i en gemensam dom,2 ett mål gällde s. k. guldcertifikat och det femte rörde federala statsobligationer.
    Guldklausulerna i de privata obligationerna stadgade, att betalning skulle ske »i Förenta Staternas guldmynt av den 1 febr. 1930 gällande eller därmed jämgod vikt och finhet» och »i Förenta Staternas guldmynt av nu gällande vikt och finhet» (obligationerna daterade den 1 maj 1903). Obligationsinnehavarna hade yrkat att utfå betalning i lagligt betalningsmedel men till ett värde motsvarande det utfästa guldmyntets värde. Underdomstolarna hade förklarat

 

1 Texten återgives i original och svensk översättning å s. 28 och 278 i publikationen »Guldklausulmålet mellan Försäkringsaktiebolaget Skandia och Riksgäldskontoret år 1934», Sthm 1935 (se SvJT 1935 s. 162). Denna publikation innehåller jämväl texten till några tidigare förordningar i samband med dollardevalveringen.

2 Dessa mål betecknas: No. 270. Norman C. Norman, Petitioner, vs. The Baltimore and Ohio Railroad Company;  No. 471. The United States of America, Reconstruction Finance Corporation, et al., Petitioners, vs. Bankers Trust Company and William H. Bixby, Trustees; No. 472. The United States of America, Reconstruction Finance Corporation, et al., Petitioners, vs. Bankers Trust Company and William H. Bixby, Trustees. 

GULDKLAUSULEN I AMERIKANSK RÄTT. 297resolutionen av den 5 juni 1933 vara författningsenlig och giltig samt tillerkänt obligationsinnehavarna endast obligationernas nominella belopp att betalas i lagligt betalningsmedel.
    Inför Högsta Domstolen anförde obligationsutgivarna, att obligationen innebure en penningskuld att betalas i Förenta Staternas mynt och icke en förbindelse att leverera en viss kvantitet guld samt att betalning överhuvud ej kunde begäras i omyntat guld, varför klausulen vore att betrakta som en guldmynt klausul och icke som en guldvärdeklausul. Vidare åberopade gäldenärerna, att faktisk och legal omöjlighet förelåge att anskaffa guldmynt för betalning av obligationerna och att parterna uppenbarligen icke avsett att genom klausulen träffa bestämmelse för sådant fall. Häremot invände obligationsinnehavarna, att guldklausulerna tillkommit just i ändamål att skapa skydd mot depreciering av valutan, att uttrycket »guldmynt av nu gällande beskaffenhet» visade, att parterna beaktat möjligheten av att guldmyntens beskaffenhet kunde ändras, samt att klausulenenligt sin lydelse tydligt avsåge att angiva huru värdet skulle beräknas av det mynt, varmed betalning skedde, för den händelse det särskilda i obligationen utsatta myntet icke skulle vara tillgängligt vid tiden för betalningen. Till stöd för sin argumentering hänvisade obligationsinnehavarna särskilt till den Fasta mellanfolkliga domstolens i Haag domar år 1929 i mål rörande serbiska och brasilianska lån,1 där frågan gällde innebörden av utläst betalning i guldfrancs, och till engelska överhusets dom i målet mellan Feist, kärande, och Société Intercommunale Belge d'Electricité, svarande,2 där en till pundsterling fogad guldklausul tolkades såsom en guldvärdeklausul.
    Vad beträffar guldklausulernas innebörd blev domstolens konklusion följande:

 

    »Domstolen finner, att de till prövning förevarande guldklausulerna icke utgöra avtal om betalning i guldmynt såsom en vara eller i omyntat guld utan att de utgöra avtal om betalning i penningar. Varje särskild obligation avsåg betalning av ettusen dollar. Domstolen finner även att med ifrågavarande klausuler efter en rimlig tolkning måste anses hava avsetts att angiva en bestämd värdemätare och sålunda skapa skydd mot valutans depreciering och mot förbindelsens infriande genom betalning av ett lägre värdeän det utfästa.»

 

    Domstolen övergår därefter till frågan, huruvida parternas sålunda fastställda avsikt numera, efter genomförandet av den ifrågavarande lagstiftningen, kunde givas verkställighet eller om förbindelserna kunde infrias i sedlar till det nominella beloppet, en fråga som var liktydig med spörsmålet huruvida denna lagstiftning stod i överensstämmelse med konstitutionen. Den författningsbestämmelse, vilken åberopats som stöd för påståendet om lagstiftningens ogiltighet, vardet s. k. femte amendementet till konstitutionen, i vilket stadgas att

 

1 Domen angående de serbiska lånen återfinnes i utdrag i svensk översättning i Guldklausulmålet, s 219.

2 Svensk översättning i Guldklausulmålet, s. 66.

 

298 CLAES WESTRING.ingen må utan behörigt rättsförfarande berövas liv, frihet eller gods samt att enskild egendom ej må utan rättmätig gottgörelse tagas i anspråk för allmänt behov1 (no person — — — shall be deprived of life, liberty or property, without due process of law; nor shall private property be taken for public use, without just compensation).
    Efter att hava fastslagit, att kongressen hade befogenhet att förklara statens sedlar utgöra lagligt betalningsmedel för infriande avtidigare kontrakterad skuld, förklarade domstolen gentemot obligationsinnehavarnas påstående att kongressen saknade befogenhet att ingripa i kontraktsmässiga förhållanden och underkänna uttryckliga avtal, att kongressens konstitutionella behörighet (att reglera valutan och bestämma myntsystemet) icke kunde lida intrång genom att enskilda parter upprättade kontrakt. För den händelse guldklausulerna faktiskt inkräktade på kongressens författningsenligt utövade myntpolitik, kunde de ej förklaras giltiga. Huruvida de i realiteten kunde anses hava sådan verkan var en fråga av ekonomisk innebörd, som kongressen var befogad att avgöra. Domstolen kunde endast pröva, huruvida kongressens åtgärder voro egenmäktiga eller godtyckliga (arbitrary or capricious) d. v. s. i detta fall huruvida underkännandet av guldklausulerna stod i rimligt förhållande till den av kongressen antagna myntpolitiken. Om klausulerna betraktades såsom guldmynt klausuler, skulle de komma i direkt strid mot myntpolitiken och vara till hinder för dess genomförande, och därvid var kongressen givetvis befogad att beakta den omfattning, i vilken sådana klausuler förekommo. Domstolen utvecklar i denna punktresonemanget på ett i någon mån överraskande sätt: om, säger domstolen, inga obligationer med guldklausul funnes, skulle ingen ifrågasätta kongressens befogenhet att förbjuda användningen av guld och guldmynt; om kongressen har sådan befogenhet i frånvaro av guldklausuler, få enskilda parter icke genom att stipulera sådana klausuler förhindra utövningen av denna befogenhet.
    Även om klausulerna betraktades som guldvärdeklausuler anser domstolen dem vara oförenliga med myntpolitiken och därför kunna ogillas och anför i detta avseende följande:
    »Nedskrivningen av dollarn skapade en ny grundval för landets ekonomiska liv. I den sålunda föreskrivna valutan måste stater och kommuner upptaga sina skatter, järnvägar sina frakter och biljettavgifter samt allmänna verk och inrättningar sina taxor. De inkomster, med vilka de skola infria sina skulder, äro bestämda av den nya myntfoten. I de framställda yrkandena kräves dock att de, alltunder det deras inkomster bestämmas av lag, skola betala sina skulder på grund av 'guldobligationer' i ett penningbelopp, som skall bestämmas efter den tidigare guldstandarden. På detta sätt skulle deras inkomster bestämmas efter en grund och deras ränteförpliktelser och kapitalskuld efteren annan. Det är känt, att sådana institutioner i allmänhet försett sina obligationer med guldklausul, och sannolikt är en stor del av de utelöpande för-

 

1 Enligt översättning i Främmande Grundlagar samt vallagar och parlamentariska arbetsordningar II, Amerikas Förenta Stater, av V. A. RINANDER, Upps. 1921. 

GULDKLAUSULEN I AMERIKANSK RÄTT. 299bindelser, för vilka de häfta, av detta slag. Det är även känt att en liknande situation föreligger i avseende å ett stort antal industriföretag, vilka utfärdat 'guldobligationer' och måste mottaga betalning för sina produkter i nu gällande mynt. Det fordras ingen genomträngande analys eller ingående ekonomisk utredning för att inse vilken upplösning av det ekonomiska livet, som olikheten i villkor skulle medföra, om, såsom det yrkas, ifrågavarande gäldenärer med stöd av guldklausulen skulle kunna tvingas att betala en dollar 69 cents allt under det deras taxor, avgifter och priser beräknades på basis av en dollar.»

 

    I motiveringen framhålles vidare:

 

    »I utövning av sin befogenhet har kongressen beslutat att upprätta ett enhetligt mynt med ett stabilt förhållande olika myntsorter emellan samt att förklara detta mynt, dollar för dollar, vara lagligt betalningsmedel för infriande av gäld. Kongressen var berättigad att med stöd av omfattande erfarenheter fastställa ett sådant enhetligt myntsystem och att förkasta ett dubbelt system vad beträffar alla förbindelser som ligga inom ramen för dess konstitutionella befogenheter. Påståendet att dessa guldklausuler utgjordegiltiga avtal, som icke kunde sättas ur kraft, utgår från antagandet, att enskilda parter, stater och kommuner kunde få upprätta och erhålla verkställighet å avtal, som begränsade nämnda befogenhet. Med avvisande av detta ohållbara påstående måste vi låta fakta tala. Domstolen anser det vara tydligt visat, att ifrågavarande klausuler inkräkta på utövandet av kongressen tillkommande befogenheter, och i vart fall har det icke visats, att kongressens beslut att anse ett sådant inkräktande föreligga var egenmäktigt eller godtyckligt.»

 

    Med stöd av den här i korthet återgivna motiveringen fastställdes underdomstolarnas domar.
    Guldcertifikat hade utfärdats av den federala finansförvaltningen med stöd av en lag av år 1863 och utgjorde bevis att hos skattkammaren deponerats i certifikatet angivet belopp guldmynt, vilka enligt lagen skulle förvaras i skattkammaren för att användas till inlösen av certifikaten vid anfordran. I senare lagar stadgades, att sålunda deponerat mynt icke fick användas för andra ändamål, och en lag av år 1919 förklarade guldcertifikaten utgöra lagligt betalningsmedel. Guldcertifikaten hade följande lydelse:

 

    »Härmed intygas, att i Amerikas Förenta Staters skattkammare deponerats ettusen dollar i guldmynt betalbara på anfordran till innehavaren. Detta certifikat utgör lagligt betalningsmedel till det angivna beloppet för betalande av alla offentliga och enskilda skulder och avgifter.»

 

    Käranden i det fjärde målet1 hade, efter att förgäves hava yrkat guldcertifikatens inlösen med guldmynt, genom tvångsrekvisitionen nödgats att överlämna sina certifikat till skattkammaren mot betalning av det nominella beloppet i sedlar samt yrkade med åberopande av femte amendementet till konstitutionen ersättning för den

 

1 No. 531. F. Eugene Nortz vs. The United States.

 

300 CLAES WESTRING.skada han därigenom lidit med skillnaden mellan guldmyntens ochsedlarnas värde.1
    Domstolen fann sig icke kunna medgiva, att det här gällde en utfästelse i guldvärde, utan fäste sig mera vid certifikatens beteckning såsom lagligt betalningsmedel samt avvisade kravet på följande grunder. Käranden kunde icke göra anspråk på att få intaga en bättre ställning än om han i stället för sedlar erhållit guldmynt. I sådant fall hade han emellertid på grund av gällande lag varit pliktig att omedelbart överlämna guldmynten till skattkammaren mot betalning med samma belopp i sedlar, som han nu erhållit, och hade icke varit berättigad att på annat sätt försälja guldmynten eller att exportera dem. Domstolen påpekade vidare, att vid den tidpunkt, då kärandens certifikat presenterades till inlösen, eller den 17 jan. 1934, guldinnehållet i dollarn ännu icke minskats och att de sedlar, han erhöll i betalning, då voro »i paritet» med det mynt, som var gällande vid certifikatens utfärdande. På grund härav ansåg domstolen icke, att käranden genom att erhålla betalning i sedlar »on that basis» lidit någon förlust.
    Härtill må endast anmärkas, att om man icke erkänner certifikaten såsom en utfästelse att betala i guld värde, det synes tämligen överflödigt att uttala sig om sedlarnas paritet med guldmyntet, särskilt som denna paritet var uteslutande formell. I den internationella valutahandeln började dollarns värde nämligen att sjunka under sin guldparitet i april månad 1933 och noterades d. 17 jan. 1934 till omkring 3.23 schweizerfrancs mot normalt omkring 5.19. (Jfr domstolens uttalande i detta avseende i det nedan omförmälda målet.)
    Det femte målet2 avsåg guldklausulen i obligationer, tillhörande ett federalt statslån, vilken hade följande lydelse: »Kapital och ränta äro betalbara i Förenta Staternas guldmynt av nu gällande värde »(the principal and interest hereof are payable in United States gold coin of the present standard of value). Liksom i det närmast förutrefererade målet yrkade obligationsinnehavaren skadestånd på grund av att han i strid mot femte amendementet till konstitutionen »berövats egendom utan behörigt rättsligt förfarande» och därigenom tillfogats skada beräknad efter det utfästa guldmyntets värde. Domstolen hade att besvara en av Court of Claims underställd fråga, huruvida obligationsinnehavaren var berättigad att utöver obligationens nominella belopp utfå något ytterligare belopp i lagligt betalningsmedel.
    I fråga om guldklausulens innebörd erinrar domstolen därom, att icke blott obligationernas utfärdande utan även deras lydelse var beroende av en särskild av kongressen år 1917 antagen lag samt

 

1 Att yrkandet gjordes på detta sätt beror på att författningen icke tillåtertalan mot federationen annat än i form av skadeståndsanspråk (och även detta endast i sådana förhållanden av privaträttslig natur, där rätt till talan uttryckligen medgivits). Sådana anspråk behandlas av en särskild domstol (Court of Claims), vilken i detta mål hänsköt vissa frågor till den högsta federaladomstolen.

2 No. 532. John M. Perry vs. The United States.

 

GULDKLAUSULEN I AMERIKANSK RÄTT. 301att obligationstexten själv »för upplysning rörande de ytterligare rättigheter, som tillkomma obligationsinnehavarna» hänvisade till ett av finansdepartementet utfärdat cirkulär, vilket även stadgade, att kapital och ränta voro »betalbara i Förenta Staternas guldmynt av nu gällande värde». Domstolen sluter därav följande: »Denna förbindelse måste tolkas efter billighet. Uttrycket 'nu gällande värde' utgjorde motsättning till lägre värde. Utfästelsen var tydligen avsedd att lämna skydd mot förlust. Detta skydd sökte man åstadkomma genom att angiva en värdemätare för statens förbindelse. Domstolen anser den rimliga innebörden av utfästelsen vara, att den avsåg att garantera, att den, som lånade staten pengar och mottog dess obligation, icke skulle lida förlust genom betalningsmedlets värdeminskning.»

 

    Domstolen övergår därefter till frågan, huruvida den gemensamma resolutionen d. 5 juni 1933 kunde anses giltig även i vad den rörde statsobligationer. Resolutionen hade utstäckts till att omfatta även sådana obligationer och upphävde uttryckligen varje bestämmelseom betalning i guld eller guldvärde intagen i lagar, enligt vilka bemyndigande lämnats till upptagande av obligationslån. Kunde kongressen begagna sin befogenhet i avseende å myntreglering på sådant sätt att utfästelsen i tidigare utfärdade statsobligationer annullerades? Domstolen svarar: »Det finnes en klar skillnad mellan å ena sidan kongressens befogenhet att kontrollera eller förbjuda sådana avtal mellan enskilda, som inkräkta på kongressens författningsenliga maktutövning, och å andra sidan kongressens befogenhet att ändra eller annullera sina egna förbindelser i samband med lån, som upptagits med stöd av den befogenhet författningen ger. Genom att bemyndiga kongressen att upptaga lån ger konstitutionen kongressen befogenhet att bestämma lånesumman och betalningsvillkoren. På grund av sin befogenhet att upptaga lån 'med Förenta Staternas garanti' är kongressen bemyndigad att åberopa denna garanti som säkerhet för betalning enligt utfästelsen — den högsta säkerhet staten kan ställa: sin tro och heder. Att kongressen skulle kunna återtaga eller åsidosätta en sådan garanti vore detsamma som att konstitutionen skulle giva ett tomt löfte, en garanti som vore beroende av garantens ynnest och bekvämlighet.»

 

    Domstolen anser sålunda förskrivningen i obligationerna vara bindande och detta frånsett den omständigheten, att federationen icke kan stämmas inför domstol utan sitt eget medgivande,1 vilket vore en processuel fråga, som icke berörde den rättsliga och bindande naturen av federationens kontraherade förpliktelser. Dessa vore bestående och moraliskt bindande för statsmakten trots processordningens brister. Domstolen kommer sålunda till den slutsatsen, att kongressen, i den mån den gemensamma resolutionen den 5 juni 1933 innebar ett åsidosättande av den på obligationerna grundade förpliktelsen, överskridit sin befogenhet.
    Delta ledde emellertid icke till gynnsamt resultat för obligations

 

1 Jfr not. 1 å s. 300.

 

302 CLAES WESTRING.innehavaren. Med utvecklande av de skäl, som anförts i målet om guldcertifikaten, förklarar domstolen, att obligationernas inlösen med det yrkade guldvärdet icke skulle hava kompenserat obligationsinnehavaren för förlust utan tvärtom medfört en oberättigad vinst. I detta mål anföres även, att obligationsinnehavaren ej visat, att dollarns köpkraft undergått sådan minskning, att förlust därav föranletts.
    Domstolens beslut fattades med fem röster mot fyra. Minoriteten avgav ett för de fem målen gemensamt votum, varur må anföras följande.
    Minoriteten anser den ifrågavarande lagstiftningen innebära konfiskering av egendom och rättigheter samt ett förnekande av det allmännas förpliktelser och därför vara ogiltig: »Vi vilja icke tro, att konstitutionens vidsynta skapare, som hoppades kunna göra rätt och säkerhet till frihetens välsignelse, avsett att giva den tilltänkta statsstyrelsen makt att upphäva sina egna förpliktelser och att tillintetgöra just de rättigheter, som man sökte skydda. Sådana handlingar icke blott sakna stöd, de äro även förbjudna, och ingen ordrikedom kan göra dem förenliga med vår grundlag.»

 

    Minoriteten, som särskilt framhåller, att guldklausulen tjänade både borgenären och gäldenären till skydd, den förre mot valutans värdeminskning och den senare mot dess värdeökning, åberopar, att klausulen i Förenta Staterna genom lag och långvarig praxis erkänts som giltig och verkställbar, samt hänvisar till den Fasta mellanfolkliga domstolens domar i målen om de serbiska och brasilianska lånen och till engelska överhusets dom i målet Feist mot Société Intercommunale Belge d'Electricité. Samtliga ifrågavarande klausuler betraktas som guldvärdeklausuler, vilka dessutom angåve sättet för beräkning av det betalbara beloppet för den händelse det skulle bli omöjligt att anskaffa guld. Kongressens befogenhet att genomföra en myntreglering och fastställa en ny och lägre myntfot ifrågasättes icke, men minoriteten vänder sig mot den ifrågavarande lagstiftningens syfte att tvinga obligationsinnehavarna att mottaga betalning i ett deprecierat mynt, vilket innebure ett underkännande av välförvärvade rättigheter och vore stridande mot femte amendementet.
    Gentemot majoritetens i målet om statsobligationerna uttalade uppfattning, enligt vilken — ehuru klausulen förklarades giltig —skada icke ansetts hava uppstått genom dess åsidosättande, anföresföljande: »Kongressen är befogad att prägla mynt och att upptaga lån. Den ena befogenheten får icke användas så att den andra omöjliggöres; båda måste komplettera varandra. Giltiga avtal om återbetalning av lånen få icke upphävas genom det sätt, varpå befogenheten att prägla mynt utövas. Majoriteten synes anse, att resolutionen den 5 juni icke inverkade på guldklausulerna i Förenta Staternas obligationer. Icke desto mindre anses ingen skada hava drabbat obligationsinnehavaren genom statens vägran att betala i guldmynt av angivet slag eller dess motvärde. Detta är liktydigt med en förklaring,

 

GULDKLAUSULEN I AMERIKANSK RÄTT. 303att det står staten fritt att giva med den ena handen och taga med den andra. Betalningsinställelse blir på detta vis både lätt och ofarlig! Kongressen hade infört de restriktioner beträffande guld, som gällde då obligationen förföll. Efter att hava omöjliggjort betalning i guld kan staten icke försvara sig med det resonemanget, att om förbindelsen infriats, borgenären icke hade fått behålla guldet och därför icke lidit skada av bristen i betalningen. Man kan icke lagenligt befria sig från sina skulder genom att förbjuda borgenären att mottaga det utfästa beloppet. Utfästelsen gällde betalning i guld enligt 1900 års myntfot eller att eljest infria skulden genom betalning av värdet av det utfästa i gängse mynt. Det ena alternativet var icke förbjudet. Staten får icke undandraga sig sin skyldighet att ersätta den av betalningsvägran föranledda förlusten genom att förbjuda innehav av guld. Att betala med förordningar av något slag ligger utom dess erkända behörighet. Det skulle icke möta någon avsevärd svårighet att beräkna värdet av 25.8 grains guld i det mynt, som nu är i omlopp. Obligationer av ifrågavarande slag innehavas av män och kvinnor i stora delar av världen; de hava förlitat sig på vår heder. Tusentals av våra egna medborgare av alla klasser hava köpt obligationerna utan att tvivla på statsmaktens tro och loven. Det blir ej lätt för alla dessa människor att förstå det talesätt, enligt vilket de icke hava lidit någon uppskattbar skada; men kanske icke svårare för dem än för oss. »Minoriteten påpekar även, att statskassan genom guldklausulens underkännande uppgivits hava gjort en vinst på 2.8 miljarder dollar och att denna oberättigade vinst skulle ökas för varje ytterligare nedskrivning av dollarn, samt slutar med följande ord: »Förlusten av anseendet för hederlighet i handel och vandel kommer att bringa oss oändlig förödmjukelse; den hotande upplösningen av rättsliga och moraliska begrepp är förskräckande.»
Claes Westring.