MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 307    Belgien lämnar guldmyntfoten. Genom en lag den 30 mars 1935 upphävdes belgiska nationalbankens skyldighet att inlösa sina sedlar med guld och bemyndigades regeringen att fastställa ett nytt värdeförhållande mellanden belgiska valutan och guld, vilket dock skulle ligga mellan 70 och 75 procent av den dåvarande pariteten. I avvaktan å den nya paritetens fastställande ägde regeringen att inom de angivna gränserna bestämma den kurs, enligt vilken utländska valutor skulle noteras i belgiska sedlar. Följande dag föreskrev regeringen, att denna kurs skulle beräknas på basis av en belga innehållande 0.150632 gram fint guld, vilket innebar en nedskrivning av belgan med 28 procent.
    Då kontraktuella guldklausuler av ett eller annat slag voro tämligen vanliga i Belgien, fann sig regeringen föranlåten att taga ställning till frågan i vad mån dessa efter nedskrivningen av myntet borde anses giltiga. Man övervägde olika möjligheter, såsom att låta domstolarna besluta om en höjning av betalningsförpliktelsen, då borgenären kunde visa att kontraktet på grund av däri intagen guldklausul avsetts att vara förmånligare för gäldenären än om kontraktet saknat sådan klausul. Detta avvisades emellertid med hänsyn till att domstolarna skulle bli överlupna med processer, vilkas utgång för övrigt på grund av bevissvårigheterna skulle bli i hög grad beroende avslump. Likaledes avvisades ett förslag att ersätta betalning enligt guldvärde med betalning enligt prisindex, varvid hänvisades till att detta icke skulle bli förmånligt för borgenärerna, enär prisnivån i Belgien under de sista tio åren varit stadd i sjunkande. Detta förhållande ansågs tvärtom innebära, att även efter nedskrivning av myntet en »guldklausulborgenär» icke skulle lida större reell förlust genom att erhålla betalning med det nominella beloppet.
    Till stöd för guldklausulens upphävande anfördes, att genom dess bibehållande gäldenärernas förpliktelser skulle ökas i oproportionerlig grad, många av dem icke kunna fullgöra sina förbindelser samt en kraftig prisstegring inträda, vilket allt skulle allvarligt försvåra den förbättring i det ekononomiska livet, som myntnedskrivningen åsyftade. Slutligen gjordes även gällande, att i många fall guldklausulen endast hörde till kontraktets stilisering och parterna aldrig räknat med fullgörande i guld eller guldvärde.
    Regeringen stannade sålunda för att upphäva guldklausulen men icke över hela linjen utan med vissa reservationer. Genom en förordning den 11 april 1935 förklarades betalning enligt ett före den 31 mars 1935 ingånget kontrakt avseende hyra, arrende eller försträckning kunna ske med sedlar även om det innehöll klausul om betalning i guld eller guldvärde. För sådana å belgiska francs lydande kontrakt, enligt vilka klausulen icke är knuten till guld utantill visst främmande myntslag, bestämdes, att betalning får ske i sedlar enligt den kurs å den främmande valutan som noterades den 31 mars 1935.
    Klausulen bevarar sin giltighet i rättsförhållanden av internationell karaktär så till vida att kontrakt som lyda enbart å utländskt myntslag lämnas helt oberörda liksom enligt den svenska lagen den 17 juni 1932 om betalning på grund av vissa obligationer. Beträffande dubbelmyntade kontrakt är den belgiska förordningen mera liberal än den svenska lagen, i det att optionen mellan de båda myntslagen lämnas helt fri och den borgenär, som så önskar, utan inskränkning erhåller betalning i det främmande myntslaget. Guldklausuler i kommersiella kontrakt beröras ej heller av förordningen.

 

308 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.    Ytterligare ett i dylika situationer sällsynt undantag från guldklausulens upphävande stadgas. Förordningen förklaras nämligen uttryckligen icke hava avseende å statens eller kommunernas obligationer. Visserligen angives guldklausul mera sällan förekomma i dylika obligationer annat än då de utfärdats i utländskt myntslag, men regeringen ansåg icke rättvist att innehavare avdessa båda slag av obligationer behandlades olika. 

C. W.