TILLÄMPNINGEN AV STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN.

 

AV

 

DOCENTEN STURE BRÜCK.

 

    6 § 2 mom. av 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten1 har följande lydelse:

»Om någon, som ej är eller varit behörig till läkarkonstens utövning,2 mot ersättning behandlar venerisk sjukdom, tuberkulos, kräftsjukdom, eller sådan smittsam sjukdom, till förekommande av vars införande i eller utbredning inom riket Konungen meddelat särskilda föreskrifter, eller företager hypnotisk behandling eller behandling under allmän bedövning, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor. Sker det yrkesmässigt, må straffet kunna höjas till fängelse i högst ett år. Utövas eljest läkarkonsten av någon, som ej är eller varit därtill behörig, och sker det yrkesmässigt; då skall, där behandlingen varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade, dömas till böter från och med femtio till och med ettusen kronor. »

 

    Den allmänna regeln gives i momentets andra stycke. Det förutsättes här först och främst att lekmannen utövar läkarkonsten yrkesmässigt, d. v. s. att »verksamheten utövas i en avsevärd omfattning, och att den avser att utgöra en väsentlig inkomstkälla».3 Vidare måste behandlingen hava varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa för den behandlade.

 

1 Se angående denna lag K. Prop. nr 85 till 1915 års riksdag och särskilda utskottets nr 1 vid samma riksdag utlåtande nr 1. Vidare GUNNAR HEDRÉN, Obehörigt utövande av läkarkonsten jämlikt lagen den 21 september 1915 ombehörighet att utöva läkarkonsten (Svenska Läkartidningen 1933, s. 610 o. f.), A. E. BASTMAN, Medicinalstyrelsens förslag till lag om läkarkonstens utövning (Hygiea 1912, s. 1 o. f.) och Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, andra upplagan, del III (Straffrätt av R. BERGENDAL), s. 699 o. f.

2 I lagens första paragraf angives vilka som äro behöriga att utöva läkarkonsten.

3 Propositionen s. 38.

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 337Det påpekas i förarbetena att straff visserligen kan inträda utan att behandlingen medfört skada, men det framhålles tillika, att sådana fall enligt sakens natur endast sällan torde beivras.
    Vissa fall av lekmannaverksamhet på läkarkonstens område bedömas dock strängare såsom av momentets första stycke framgår. Om lekmannen behandlar vissa sjukdomar eller använder vissa behandlingsmetoder blir detta straffbart, om ersättning tagits för behandlingen. Det behöver sålunda inte visas, att lekmannen utövat praktik i större omfattning, men visas även detta kan straffskärpning inträda. Inte heller förutsättes för straffbarhet att behandlingen varit av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa.
    Att lekmäns behandling av smittosamma sjukdomar bedömes strängare föranledes naturligtvis av den risk för smittans spridande som genom en sådan behandling kan uppkomma. Likaledes föreligga goda skäl att bestraffa lekmäns användning av behandlingsmetoder, som äro särskilt farliga, om de begagnas av icke fackbildade personer.
    Den i propositionen föreslagna lagtexten upptog inte kräfta bland de behandlingsförbjudna sjukdomarna och nämnde av tuberkulösa sjukdomar endast lungsot. Det särskilda utskott, som i riksdagen behandlade propositionen, hemställde, att lagtexten skulle få det utseende, som den nu i förevarande avseende har.
    Beträffande utbytet av ordet lungsot mot det mera omfattande uttrycket tuberkulos anförde utskottet, att det beaktat de för en sådan ändring förebragta skäl, som utvecklats uti en i anledning av propositionen väckt enskild motion.1 Motionären hade framhållit att även andra tuberkulösa sjukdomar än lungsot behandlades av lekmän och att denna verksamhet kunde för patienterna få de mest betänkliga följder. I motionen relaterades ett antal fall, som bestyrkte detta.
    Samme motionär hade också hemställt, att kräftsjukdomarna skulle upptagas bland de särskilt kvalificerade fallen. »De ödesdigra följder som denna sjukdoms för sena upptäckt och felaktiga behandling medföra äro av den art att de bort mana till att inrangera densamma bland de sjukdomar, som böra vara ett noli me tangere för kvacksalvare vare sig dessa göra i salvor

 

1 Andra kammaren 1915, motion nr 79.22 — Svensk Juristtidning 1935.

 

338 STURE BRÜCK.eller sockerpiller.» I detta avseende anslöt sig motionären till ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag till lag om läkarkonstens utövning. Styrelsen hade framhållit att kvacksalvarens behandling av kräftsjukdomarna ofta ledde till att tiden för framgångsrik kirurgisk behandling blev försutten och att därmed den enda möjligheten till varaktig hjälp förspilldes. Departementschefen hade avvisat kräftsjukdomarnas upptagande bland de behandlingsförbjudna sjukdomarna, enär delade meningar rådde om kräftans smittsamhet. Skulle därför kräftsjukdomarna nämnas, fordrade följdriktigheten att detsamma skedde även med andra svåra sjukdomar.
    I propositionen påpekas,1 att det för straffbarhet enligt momentets första stycke inte fordras, att »kvacksalvaren insett eller bort inse, att ett sjukdomsfall av ifrågavarande art föreligger». Det hänvisas till uttalanden, som gjorts i norska stortinget och i norsk rättspraxis, då det gällt utläggning av en liknande bestämmelse. I stortinget hade vid antagandet av den åsyftade bestämmelsen yttrats:

»Ligeoverfor en Politibestemmelse som denne er det jo klart, at det Offentlige ikke behøver at bevise, at en Kvaksalver har skjønnet, at han har behandlet Syfilis eller andre farlige smitsamme Sygdomme; thi det vilde jo være altfor galt, hvis en Kvaksalver altid skulle kunne slippe fra det ved at sige: jeg skjønner Ingenting — at han saa skulde kunne behandle Folk i hundredevis. Jeg erkjender, at det kan være Tilfælde hvori selv en Doktor kan tage Feil, men det er ikke forstærkt, at Folk, som der befater sig med noget, som de ikke skjønner sig paa, da ilægges Politistraf, hvis de gør saa farlige Ting som at behandle yderst smitsamme Sygdomme. De bør ligeoverfor Politiforseelser av denne Art paa ingen Maade kunne høres med det Paaskud: vi skjønte os inte paa det.»

    Vidare hade Höiesteret 1902 i en motivering till en fällande dom uttalat följande:

»Naar loven for visse sygdommes vedkommende forbyder kvaksalverbehandling antages at den, der vil indlade sig paa kvaksalveri, skal have saahvidt insigt i, hvad der vedkommer denne bedrift, at han fra de sygelige symptomer hos vedkommende patient kan, ialfald som regel, bedømme om der er nogen rimelighed for, at sygdommen hører til de undtagne. Den, som uden at have saahvidt skjøn, indlader sig paa at kvaksalverere, vil derfor, om sygdommen viser sig at høre til de undtagne, ikke kunne være in salvo blot paa grund av sin uvidenhed. Vildfarelse och feiltagelse vil ikke kunne være diskulperende, ialfald saalenge der ikke er tale om symptomer, ligeoverfor hvilke det

 

1 Propositionen s. 38.

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 339ikke med rimelighed kan fordres, at vedkommende kvaksalver bordefattet mistanke.»

 

    Med hänsyn särskilt till den i propositionen gjorda hänvisningen måste dessa uttalanden tillmätas stor betydelse vid tolkning av den svenska bestämmelsen.
    Det framgår även av propositionen och lagtexten, att det inte varit meningen att undertrycka varje form av lekmannaverksamhet inom läkarkonsten. Man ville principiellt inte hindra dylik verksamhet om den kan anses nyttig eller åtminstone förhållandevis oskadlig eller är av tillfällig art eller sker av välgörenhet. Vad man ville undertrycka var okunniga lekmäns förvärvsmässiga utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet, ty ensådan vidsträckt praktik, där även allvarliga fall behandlas, leder till svåra följder för patienterna och kan även (då det gäller smittosamma sjukdomar) medföra en verklig allmänfara.
    Ovanstående torde vara en godtagbar sammanfattning av de principiella synpunkter som utvecklats i samband med det ifrågavarande straffbudets tillkomst. I praxis har emellertid förekommit flera fall, där man kunnat tveka om bestämmelsens tillämplighet. Ett studium av prejudikaten kan även giva anledning till kritik av straffbudets avfattning också där bestämmelsens innebörd är fullt klar och tydlig.
    En viss svårighet kan visa sig, då det gäller att bestämma om den befattning en lekman tagit med en sjuk person är att hänföra till behandling i mening av läkarkonstens utövning.
    I ett fall har sålunda lekmannens verksamhet bestått däri att han under bön och handpåläggning med matolja smort de sjuka antingen på huvudet eller på det sjuka stället (se NJA 1919 s. 500). Svaranden anförde, att han endast följt föreskriften av aposteln Jakob i hans brev (5: 14, 15): »Är någon sjuk bland Eder, han kalle till sig församlingens äldste, och de bedje över honom, smörjande honom med olja i Herrens namn, och tronsbön skall rädda den sjuke, och Herrren skall återställa honom». Insmörjningen med olja vore en symbolisk handling och inte behandling i medicinsk mening. Det framgår tydligt av referatet, att svarandens befattning med sjukdomarna varit av religiöst-mystisk natur. Svaranden dömdes i alla instanserna till ansvarf ör obehörig utövning av läkarkonsten. Två justitieråd ville dock fria, »enär, med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående beskaffenheten och karaktären av ifrågavarande av X

 

340 STURE BRÜCK.bedrivna verksamhet för botande av sjukdomar, X icke kan anses hava genom samma verksamhet gjort sig skyldig till obehörigt utövande av läkarkonsten. » Ett annat fall av liknande slag refereras i NJA 1927 s. 343. Svaranden hade givit en sockersjukpatient följande råd: »Du ska bre tjock grädde på linnedukar och svepa om smalbenen, och sedan ska du ta vatten i bäcken här, som rinner från söder i norr, och det ska du ta litet grann av och dricka, och sedan ska du värma det övriga lite grann och smörja över kroppen från topp till tå, och det ska du göra engång i ny och nedan». Patienten hade dessutom av svaranden tillråtts att avbryta en påbörjad insulinbehandling. Det invändes av svarandens biträde, att obehörig läkarverksamhet inte förelåge, eftersom svaranden, som ostridigt haft stor praktik, använt ett och samma förfarande oavsett vilken sjukdom patienten sade sig lida av. Svaranden dömdes i alla instanser till ansvar för obehörig utövning av läkarkonsten (ett hovrättsråd ville fria).
    Vidare har en s. k. naturläkare, vars verksamhet huvudsakligen bestått i meddelande av hygieniska råd och dietföreskrifter för sjuka personer, dömts till ansvar för obehörig läkarverksamhet, se NJA 1932 s. 488.
    I sin förut omnämnda uppsats framhåller professor HEDRÉNatt i propositionen inte närmare angivits vad som menas med utövning av läkarkonsten. I behörighetslagens åttonde paragraf säges, att verksamhet som tillkommer sjukgymnast eller sjukvårdsbiträde inte skall anses som läkarverksamhet och i motiveringen till detta stadgande heter det bl. a.: »Någon beskrivning i övrigt av vad med utövning av läkarkonsten förstås har icke influtit i förslaget. Detta begrepp är hämtat ur nu gällande läkarinstruktion, och dess närmare tolkning torde böra överlämnas åt rättstillämpningen». Hedrén påpekar, att inte heller läkarinstruktionen ger en klar och tydlig definition av vad som menas med läkarverksamhet. Man får därför taga hänsyn till instruktionen i dess helhet. Läkarverksamhet blir då enligt Hedrén all medicinsk verksamhet som i instruktionen ålägges och medgives en legitimerad läkare. Redan läkarens undersökning av patienten och upptagande av sjukhistoria skulle vara utövning av läkarkonsten (H. hänvisar till läkarinstruktionens 60 §, som handlar om läkares tystlåtenhetsplikt).
    Hedrén anser sig kunna konstatera ett visst osäkerhetstillstånd i fråga om tolkningen av begreppen behandling och utövning av

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 341läkarkonsten och föreslår därför att en klar och otvetydig bestämning av dessa begrepp fastställes. Om därmed menas att någon slags legaldefinition skulle införas kan lämpligheten av en sådan anordning betvivlas. Legaldefinitioner äro som erfarenheten givit vid handen vanskliga särskilt när det gäller så svårdefinierbara begrepp som de nu ifrågavarande. Vanligen är det besvär förgäves. Antingen blir definitionen så vag att den blir intetsägande och meningslös eller också riskerar man att fall inträffa, beträffande vilka definitionen hindrar en förnuftig användning av straffbestämmelsen. Den i propositionen intagna ståndpunkten att rättstillämpningen får tolka uttrycken synes därför alltjämt förtjäna företräde. Inga rimliga anmärkningar torde heller på den punkten kunna riktas mot hittillsvarande praxis sådan den tagit sig uttryck uti de i NJA refererade fallen.
    En fråga av betydelse för tillämpligheten av momentets första stycke är, när man skall anse att en i första stycket uppräknad sjukdom blivit behandlad av lekmannen. Det måste självfallet visas, att patienten vid behandlingen lidit av en sådan sjukdom.Vidare framgår det som förut omnämnts av förarbetena, att det för tillämplighet av första stycket inte fordras, att lekmannen insett, att patienten haft en av de där uppräknade sjukdomarna. Stycket har också använts i några fall, då lekmannaläkaren intef örstått sjukdomens karaktär. Se NJA 1923 s. 469, fallen I, II och IV. Det visar sig av de därstädes givna referaten, att det blivit ådagalagt inte blott att patienterna vid tillfället för behandlingen lidit av en i första stycket omnämnd sjukdom utan också att det för en person med läkarutbildning varit möjligt att på grund av de vid ifrågavarande behandlingar företedda symptomen sluta sig till sjukdomens art. I fallet IV förtjänar underinstansens (rådhusrätten i Norrköping) utslag ett särskilt omnämnande. Åtalet gällde en lekmannaläkare, som behandlat två personer, vilka ledo den ena av kräfta och den andra av tuberkulos. Rättens majoritet motiverade ett frikännande utslag på följande sätt. »Då beträffande hustru Roos finge anses utrett, att Andersson, efter det han fått anledning antaga hennes åkomma vara kräftartad, ej föreskrivit någon ytterligare behandling utan uppmanat henne att vända sig till legitimerad läkare, samt då, beträffande Pettersson, Andersson vid dennes besök visserligen insett, att lungtuberkulos vore för handen, men Pettersson vid

 

342 STURE BRÜCK.ungefär samma tidpunkt rådfört sig jämväl med legitimerad läkare, och enligt dennes mening Pettersson redan i mars 1920'varit hopplös', samt de för honom av Andersson föreskrivna piller varit fullkomligt ofarliga» frikändes den tilltalade från ansvar. En reservant ville fria för behandlingen av Pettersson, men fälla för behandlingen av hustru Roos (»enär hustru Roos, vilken, Andersson veterligt, förut blivit opererad för en svulst å högra foten, vid sitt första besök hos Andersson företett en å operationsstället ånyo uppkommen svulst, finner jag Andersson redan då haft anledning misstänka, att denna svulst var kräftartad; och då svulsten trots behandling med av Andersson vidnämnda besök föreskrivna medel ytterligare utvecklat sig på för kräftsjukdom utmärkande sätt, men Andersson, oaktat nämnda misstankar härigenom måste anses hava blivit bekräftade, fortsatt med behandlingen av svulsten»). Överinstanserna dömde emellertid till ansvar för behandling av tuberkulos och kräfta.
    Det förekommer också refererade fall, där vederbörande lekmannaläkare frikänts från ansvar enligt momentets första stycke (men den tilltalade har då vanligen blivit dömd enligt bestämmelsen i andra stycket). Se NJA 1923 s. 479 (III), 1929 s. 387 och 1932 s. 488.
    I det första av dessa fall var sakförhållandet följande: Den 6 juli 1921 intogs en 24-årig kvinna på ett sjukhus. Det befanns, att hon hade en ungefär plommonstor kräftsvulst, utgången från livmodern. Själv uppgav hon, att hon i ungefär ett års tid haft oregelbundna blödningar från underlivet. I april 1921 hade hon sökt den i målet tilltalade lekmannaläkaren, en viss Sandell. Hon påstod, att hon för denne omtalat, att hon haft starka blödningar från underlivet och dessutom lidit av gasbildningar. Sandell hade inte företagit någon undersökning, men utskrivit recept. Å sin sida uppgav Sandell, att kvinnan endast begärt medel mot kolik och väderspänning, men inte omnämnt några oregelbundna blödningar från underlivet. Kvinnan hade sett frisk och stark ut, varför Sandell inte haft någon anledning att antaga, att hon lidit av kräfta. Angivaren, en underläkare vid sjukhuset, uppgav bl. a. att det vore sällsynt, att en 24-årig kvinna led av kräfta i livmodern, men att sådana fall dock förekommo. På grund av svulstens storlek vore det tydligt, att den förefunnits redan den 26 april 1921. Lasarettsöverläkaren, som opererat

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 343kvinnan, var av samma uppfattning. Medicinalstyrelsen framhöll i avgivet utlåtande bl. a., att kolik och väderspänning endast vore sjukdomssymptom. Rådfrågning angående sådana förpliktade läkaren att söka utröna grundsjukdomen (det hänvisades till 59 § av läkarinstruktionen). Kolik och väderspänning vore inte ovanliga företeelser vid sjukdomar i underlivet och detta gällde även vid kräftsvulster i livmodern. Svulsten hade med visshet funnits hos patienten vid rådfrågningen den 21 april 1921. Samtliga instanser friade Sandell från ansvar för behandling av kräftsjukdom. Två reservanter i hovrätten och en i Högsta Domstolen voro dock av motsatt mening och ville alltså fälla till ansvar. Som skäl härför anfördes, att även om kvinnan, som Sandell uppgivit, endast rådfrågat denne angående kolik och väderspänning måste Sandell anses hava behandlat kräftsjukdom, enär sådana magbesvär inte voro ovanliga vid kräftsvulster i livmodern.
    Det fall, som refereras 1929 s. 387, gällde en s. k. chiropractor, d. v. s. en person, som behandlar sjukdomar genom tryckningar på ryggraden. Chiropractorn hade under tiden 12 april—2 juni 1927 behandlat en person, som den 9 juni 1927 införts till ett sjukhus och samma dag där avlidit. Vid obduktionen befanns det att den döde lidit av en i och för sig operabel kräftsvulst i nedre delen av magsäcken. Svulsten hade varit utgångspunkt för betydande blödningar och dödsorsaken ansågs av obducenten och överläkaren vara den genom blödningarna uppkomna blodbristen jämte förgiftning från svulsten och möjligen någon hjärtsvaghet. Chiropractorn bestred åtalet. Den ifrågavarande patienten hade inte uppgivit, att han led av kräftsjukdom utan sagt, att han sedan trettio år haft testikelbråck. Det var för denna av chiropractorn själv iakttagna åkomma, som patienten behandlats. Chiropractorn frikändes i alla tre instanserna från ansvar enligt bestämmelsen i momentets första stycke. Som grund härför angavs, att svaranden inte haft kännedom om att patienten lidit av kräftsjukdom.
    Vad slutligen det 1932 s. 488 refererade fallet angår hade den ifrågakommande lekmannen, en s. k. naturläkare, åtalats förbehandling av två personer, som lidit den ena av kräfta och den andra av tuberkulos (i förening med andra sjukdomar). I det första av dessa fall förekomma följande omständigheter av betydelse ur här förevarande synpunkt: Patienten, en äldre man, hade vid jultiden 1927 känt svåra magplågor och anlitade den

 

344 STURE BRUCK.s. k. naturläkaren, som ordinerade fasta under omkring tre dagars tid och därefter som föda vitt kött och vegetabilier. I mitten av september 1928 upprepades besöket och behandlingen. Patienten klagade emellertid alltjämt över svåra smärtor och ordinerades då våtvarma och sedan kalla omslag. Som patienten blev allt sämre tillkallades på hans egen begäran en legitimerad läkare. Denne lyckades häva plågorna medelst morfin- och kamferinjektioner. Patienten dog den 22 september. Vid obduktionen visade det sig, att patienten avlidit till följd av en i magsäckens främre vägg brusten kräftsvulst i förening med akut bukhinneinflammation. Naturläkaren uppgav, att patienten sagt till honom, att han »väl bleve en av de stackarna, som dö i kräfta» och att han därtill svarat, att om patienten misstänkte något sådant skulle han genast vända sig till en legitimerad läkare; att då patienten första gången vänt sig till honom hade han till denne yttrat, att om patienten kom för att få behandling eller medicin hade han kommit till orätt ställe, ty naturläkaren meddelade levnadsföreskrifter och hygieniska råd; samt att han vid något tillfälle sagt till patienten, att han inte ville taga ansvar, om patienten förmodade sig lida av kräfta eller annan dylik sjukdom, vartill patienten genmält, att han inte ville rådfråga någon legitimerad läkare, enär han »tids nog finge reda på den saken ändå». Det andra fallet avsåg behandlingen av en ung flicka. Hon hade blivit sjuk på hösten 1927 och intagits på sjukhus vid jultiden, enär hon led av stark äggvita. Till mars 1928 var hon sängliggande sjuk och hennes hälsotillstånd var under detta år vacklande. Vid jultiden blev hon sämre, fick feber med äggvitan på samma punkt som då hon sjuknade första gången. Vid början av sommaren 1929 var äggvitan mycket stark. Hennes moder tillråddes då av bekanta att icke vidare söka den legitimerade läkare, som förut skött henne, utan att i stället söka den ifrågakomne naturläkaren. Så skedde. Naturläkaren förklarade, att flickan ej blivit bättre på grund av felaktig diet. Hon fick ett ångbad och ordinerades att inte förtära föda under de närmaste tre dygnen. Efter denna tid ville hon inte äta och naturläkaren rådde till att låta henne vara utan mat till dess hon själv önskade få sådan. Hon åt ingen föda under en tid av omkring fjorton dagar. Efter någon tid fastade hon på naturläkarens råd ungefär lika länge. Under denna fastetid undersöktes hon av naturläkaren, som sade sig konstatera, att hon hade mycket slem på ena lungan. Den läkare, som an-

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 345mält fallet till K. B., uppgav, att flickan december 1927—mars 1928 vårdats å lasarett för njurinflammation. I mars 1928 kom hon under läkarens behandling, som varade till mars 1929. Under denna tid förbättrades hennes tillstånd avsevärt. Därefter såg inte läkaren henne förrän den 24 oktober 1929, då hon var medvetslös och företedde symptom på hjärnhinneinflammation och tuberkulos. Hon dog den 25 oktober 1929. Dödsorsaken visade sig vara tuberkulös hjärnhinneinflammation, sekundärt uppkommen från en tuberkulös primärhärd i vänstra lungan. Den tilltalade naturläkaren frikändes från ansvar för behandling av kräftsjukdom respektive tuberkulos.
    Hedrén anser det oklart om vid lagens tillkomst beaktats, att en person, som lider av en behandlingsförbjuden sjukdom, kan bliva föremål för behandling för symptom, som tillhör eller kan tillhöra annan sjukdom, samt att på grund av den växelverkan, som äger rum mellan kroppens olika organ, den behandlingsförbjudna sjukdomen kan påverkas. Det är, säger Hedrén, mången gång omöjligt att med visshet fastställa, om symptomet tillhör behandlingsförbjuden sjukdom eller är ett från sådan sjukdom fristående symptom. Men domstolarna fordra otvetydigt fastställt, att den ifrågakomna behandlingen avsett behandlingsförbjuden sjukdom. För medicinskt betraktelsesätt förefaller det vidare enligt Hedrén som om domstolarna skulle visa en viss benägenhet att godtaga den tilltalades invändning, att behandlingen inte gällt en behandlingsförbjuden sjukdom utan symptom, som den tilltalade anser böra hänföras till annan sjukdom. Hedrén anser därför den ändring av första stycket vara påkallad, att behandling må avse ej blott där angivna sjukdomar utan person, som lider av i lagen angiven sjukdom.
    Mot detta ändringsförslag kan dock invändas, att det skulle kunna leda till för stränga resultat, ty om förslaget skulle tagas efter orden synes det innebära, att lekmannen straffades blott det kunde bevisas, att patienten vid tillfället för behandlingen lidit av en behandlingsförbjuden sjukdom och oavsett om ens en läkare under förhandenvarande omständigheter haft anledning att misstänka att patienten led av en sådan sjukdom.
    Den riktigaste principen synes vara, att det för fällande till ansvar för behandling av de i momentets första stycke nämnda sjukdomarna fordras dels att patienten bevisligen vid tiden förbehandlingen lidit av en sådan sjukdom och dels att om patienten vid samma tidpunkt rådfrågat en legitimerad läkare denne

 

346 STURE BRÜCK.skulle kunnat ställa en riktig diagnos antingen omedelbart eller efter en närmare undersökning, som påkallats av de företedda symptomen och patientens egna uppgifter om sina krämpor. Det synes vara detta som det främst gäller att få fastställt i hithörande mål. Naturligtvis bör inte lekmannen gå fri, om han godtyckligt hänfört ett symptom, som kan hava många orsaker, till en icke behandlingsförbjuden sjukdom och på den grunden bestrider åtal enligt bestämmelsen i första stycket. För att genomföra en sådan regel torde dock inte en lagändring vara erforderlig. Som Hedrén själv omnämner tillämpas redan nu denna grundsats. Tydligt är också, att lekmannen inte heller bör frikännas, om han så småningom upptäcker sjukdomens verkliga art och då råder patienten att vända sig till en legitimerad läkare eller om lekmannen utan att göra någon undersökning giver mer eller mindre stereotypa råd.
    Den här hävdade allmänna principen måste enligt sakens natur föranleda svårigheter vid tillämpningen. I sådana fall bör väl medicinalstyrelsens yttrande giva hållpunkter. Av de här anförda fallen, där de tilltalade frikänts från ansvar enligt bestämmelsen i första stycket, visar det första (1923 s. 479, III) prov på de svårigheter, som kunna möta. Det förefaller som om reservanterna haft goda skäl för sin mening, ty särskilt med hänsyn till omfattningen av svarandens praktik synes ett strängare bedömande hava varit befogat. I det andra fallet (1929 s. 387) hava domstolarna gått på svarandens uppgifter och av referatet att döma torde ingen befogad anmärkning kunna göras däremot. Det är svårare att omedelbart inse anledningen till frikännandet i tredje rättsfallet (1932 s. 488). Det framgår ju tydligt av referatet, att den ene patienten uttalat misstanke om att han lede av kräftsjukdom. Den omständigheten, att patienten vägrat att uppsöka legitimerad läkare kan inte vara anledning till frikännande. Det skulle väl då snarare vara det förhållandet, att patienten lidit både av kräfta och bukhinneinflammation. Den senare sjukdomen fanns väl dock knappast vid det första behandlingstillfället. Men det framgår ej av utredningen, om det varit möjligt konstatera kräftsjukdomen vid denna tidpunkt. Vad behandlingen av den tuberkulösa flickan angår kan ju som skäl för frikännande anföras, att patienten förut och väl också samtidigt med den tuberkulösa sjukdomen lidit av andra sjukdomar och att symptomen kunnat förväxlas. Men den tilltalade uppgives hava undersökt patien-

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 347ten vid en tidpunkt, då det förefaller som om en legitimerad läkare skulle kunnat och haft anledning att konstatera den tuberkulösa sjukdomen. Dock kan man inte av referatet med säkerhet sluta sig till hur därmed förhållit sig. I varje fall tycks den tilltalade funnit anledning att ägna uppmärksamhet åt patientens lungor.
    Övergår man härefter till bestämmelsen i momentets andra stycke, så är huvudfrågan där, vad som menas med behandling, som är av beskaffenhet att medföra fara till liv eller hälsa. Rättspraxis har ändamålsenligt tolkat uttrycket så, att bestämmelsen blir tillämplig även om den ifrågakomna behandlingen i och för sig varit ofarlig, men till följd av densamma ett för patientens hälsa ogynnsamt uppskov med anlitande av legitimerad läkare ägt rum. Se NJA 1923 s. 469, I och III. Likaledes har bestämmelsen tillämpats, då patienten på lekmannens uppmaning avbrutit en hos legitimerad läkare påbörjad behandling och avbrottet haft menliga följder. Se NJA 1927 s. 343 (patienten hade på inrådan av lekmannen avbrutit insulinbehandling).
    Ett studium av de här omnämnda prejudikaten ger också anledning till några reflexioner beträffande den närmare utformningen av den ifrågavarande bestämmelsen.
    Mot själva grundprincipen synes intet vara att anmärka. Att lekmän inte böra tillåtas att obehindrat utöva läkarkonsten synes i det närmaste vara självklart. Snarare kunde man ifrågasätta om inte det radikalaste medlet mot kvacksalveri borde tillgripas, nämligen att straffbelägga all inte tillfällig läkarverksamhet av lekmän. Den upplysta opinionen torde vara enig om att kvacksalvarnas verksamhet i allmänhet är onödig och i många fall skadlig. Särskilt inom läkarkretsar torde sympatier finnas för ett sådant allmänt förbud. Men säkerligen har professor Hedrén rätt när han betvivlar genomförbarheten av en sådan bestämmelse och antager, att den skulle stöta på motstånd hos statsmakterna. Bestämmelsen skulle på många håll uppfattas som ett obefogat intrång i den enskildes möjlighet att vid sjukdom fritt få välja den person han önskar bli behandlad av. Lekmannaverksamheten kan ju också, ehuru troligen mera undantagsvis, vara nyttig. Den kan bidraga till botandet av nervösa åkommor och även skänka obotligt sjuka en illusion, som tyvärr oftast är både kortvarig och dyrbar. I propositionen nämnes den verksamhet, som utövas i avsides belägna trakter, där läkare saknas, av personer, som förvärvat viss erfarenhet i att

 

348 STURE BRUCK.pyssla om smärre åkommor och som inskränka sin läkarverksamhet härtill. Den nuvarande principen, att lekmäns läkarverksamhet tolereras, om den är förhållandevis oskadlig, torde alltså åtminstone tills vidare få bibehållas.
    Riktigt torde också vara att framförallt hindra lekmännen att befatta sig med smittofarliga sjukdomar eller att använda riskabla behandlingsmetoder. Men om detta är den ledande synpunkten för den strängare bestämmelsen i första stycket, så förefaller det som om departementschefen hade rätt, när han i propositionen uttalar, att han finner kräftsjukdomarnas upptagande bland de kvalificerade fallen vara mindre följdriktigt. Kräftsjukdomarna upptogos som förut blivit anmärkt, därför att kvacksalvare med förkärlek ägnade sig åt behandlingen av dessa sjukdomar och att därigenom ofta den för en kirurgisk behandling lämpliga tiden blev försutten. Men såsom framgår av den givna redogörelsen för praxis hava domstolarna använt bestämmelsen i andra stycket även när själva behandlingen varit ofarlig, men genom densamma vållats ett för patienten ödesdigert uppskov med anlitande av legitimerad läkare. Behandling av kräftsjukdom borde därför bedömas enligt andra styckets regel.
    Vad återigen denna bestämmelse angår kan det ifrågasättas, om det inte vore lämpligt att göra densamma användbar redan då det visas att lekmannen betingat sig ersättning för behandlingen. Om lekmannen yrkesmässigt utövar läkarkonsten borde denna omständighet liksom i första stycket medgiva straffskärpning, d. v. s. urbota straff. Som det nu är kan fordran på yrkesmässighet vålla bevisningssvårigheter, som kunna leda till frikännande även i ganska svåra fall, och det har även hänt att i och för sig befogade åtal på grund av detta villkor helt uteblivit. Det är inte orimligt att den som mot ersättning behandlar andra personer utan att äga erforderlig utbildning också kan underkastas ansvar. Möjligen skulle man kunna tänka sig att förmildrande omständigheter skulle kunna medföra nedsättning eller bortfallande av straffet. Man vore på det sättet i stånd att på ett mycket smidigt och praktiskt ändamålsenligt sätt använda paragrafen.
    För närvarande torde man inte kunna komma mycket längre medels ändringar av förevarande moment. Redan nu torde emellertid ett medel finnas att göra de värst grasserande kvacksalvarna betänksamma och det är ett flitigare användande av skadeståndsmöjligheterna. I propositionen s. 31 diskuteras olika

 

STRAFFBUDET MOT LEKMÄNS UTÖVNING AV LÄKARKONSTEN. 349medel i fråga om bekämpande av kvacksalveriet och där nämnes även skärpning av skadeståndsansvaret. Det heter där: »Ensådan skärpning, som ofta anföres som synnerligen lämplig, skulle bestå däri, att kvacksalvaren ålades ersätta den skada, som följt å hans behandling, eller straffades, om skada följt, i båda fallen oberoende därav, om vållande låge kvacksalvaren till last. Intetdera av dessa medel är tilltalande ur allmänt legislativ synpunkt. Men även om betänkligheter av denna art lämnas åsido, så torde det dock ej vara tillrådligt att förlita sig på dem. Framförallt i följd av de stora bevisningssvårigheter, som resa sig i synnerhet när skadan uppstått därigenom, att kvacksalvarens behandling orsakat dröjsmål med anlitande av läkare, äro ifrågavarande medel icke tillräckligt verksamma.»
    Det är ju klart, att skadeståndsansvaret enbart inte är ett effektivt medel mot kvacksalveri. Men även med nu gällande skadeståndsregler torde utsikterna till en framgångsrik talan i de flesta fallen vara mycket avsevärda, ehuru samtidigt förvånande litet använda. Åtskilliga av de personer, som vända sig till kvacksalvare, äro säkerligen allt annat än välsituerade, men det finns ju numera helt andra möjligheter för en medellös person att föra process än vid den tidpunkt, då de nyss citerade orden skrevos. För övrigt kunde ju de läkare, som få hand om fallen, regelbundet uppmana vederbörande eller dennes efterlevande att undersöka hur det förhåller sig med utsikterna i det dem intresserande fallet.
    Förbud för lekmannen att använda läkartiteln torde vara ett av läkarkårens önskemål, och något vore väl alltid att vinna med en sådan bestämmelse. Åtminstone har författaren till dessa rader sett ett par fall, där patienten uppger sig hava blivit vilseledd utav den av kvacksalvaren (i annonser och på visitkort) använda titeln.
    Ett är säkert. Den påstådda folkupplysningen har visat sig vara ett bräckligt bålverk mot kvacksalvarnas framfart. Benägenheten att vända sig till okunniga lekmän i stället för till kunniga läkare tycks ingalunda hava avtagit.1

 

1 Sedan den föreliggande artikeln i slutgiltigt skick blivit uppsatt (början av september 1934) hava ytterligare två rättsfall uti ifrågavarande ämne förekommit. Det ena anföres i NJA 1934 s. 273 och belyser tolkningen av uttrycket »hypnotisk behandling». Det andra förekommer i samma årgång s. 306 och visar, att som ersättning enligt 6 § 2 mom. 1 st. även räknas en synnerligen ringa gottgörelse för behandling.